Ledig

Siffran kom till honom under punkt fyra på dagordningen, och den var korrekt, för han hade räknat den samma morgonen medan bilen värmde upp sig på uppfarten.

Ettusenfyrahundratjugosju.

Uttalat i ett svep lät det som en straffsats. Uppdelat lät det bättre. Fyra somrar, fyra jular, ett okänt antal klämdagar som ingen någonsin ifrågasatte, och en period i februari då hela huset ändå stod stilla för att alla var förkylda. Magnus hade upptäckt att siffran var formbar. Den kunde göras stor eller liten beroende på dagsform, och det här var en av de dagar då den behövde göras liten, för mötet skulle hålla på i nittio minuter till och handlade om ett kvalitetsavvikelsesystem som skulle ersätta ett fungerande kvalitetsavvikelsesystem.

Framme vid väggen stod Sundin och bläddrade mellan två bilder med samma innehåll i olika färger. Bakom honom hängde en whiteboard som ingen hade torkat sedan i somras. Magnus satt vid kortändan med kaffemuggen på ett underlägg av papper som han själv hade vikt, och tittade omväxlande på skärmen och på regnet, som kom in i sidled över parkeringen på det sätt det gör i Göteborg mellan oktober och mars.

"Och då är tanken att alla avvikelser rapporteras i samma flöde", sa Sundin.

"Även leverantörsavvikelser?" sa någon.

"Även leverantörsavvikelser."

Magnus antecknade ett ord på blocket för att det såg bättre ut än att inte anteckna någonting. Ordet var flöde. Han såg på det en stund. Det var i sig ett fullständigt meningslöst ord, tänkte han, och det var därför det hade överlevt så länge.

Vid åtta i elva ställdes frågan till honom. Han hade inte lyssnat, men han visste vad den handlade om, för det fanns en begränsad mängd frågor i det här rummet och de återkom med årstidernas regelbundenhet.

"Vad gör vi med Litauen?"

"Vi tar in dem i steg två", sa Magnus. "Vi orkar inte lära upp dem samtidigt som vi lär upp oss själva. Då blir det två fel i stället för ett."

Sundin nickade långsamt, det sätt man nickar när man vill se ut att väga något man redan bestämt sig för att gå med på.

"Ja. Vi tar dem i steg två."

Klart. Det hade tagit elva sekunder. Magnus lutade sig tillbaka och kände det välbekanta, lätt skamliga behaget i att ha rätt inför andra människor utan att ha behövt anstränga sig, och han tänkte inte längre på det än man tänker på att man kan öppna en dörr.

I korridoren efteråt gick Karlberg bredvid honom med två pärmar under armen och sa att det var skönt att någon hade minne i det här huset.

"Det är bara att komma ihåg", sa Magnus.

"Ja, ja", sa Karlberg. "Det är bara det."

De skildes vid kaffemaskinen. Magnus tog en svart och drack halva stående, för han hade upptäckt att det var det enda sättet att dricka kaffe på ett kontor utan att någon slog sig ner.

Han hade sagt det första gången högt vid ett julbord, och det var ett misstag i så måtto att han hade sagt det till Ann-Britt på lönekontoret, som transporterade information genom byggnaden fortare än nätverket och med större precision.

"Jag tänker fan inte sitta på något kontor tills jag är sextiosju."

Han hade menat det, men han hade menat det som man menar saker vid ett julbord: som en hållning, inte som ett datum. Problemet var att Ann-Britt inte gjorde den skillnaden. I mitten av januari kom den första frågan, från en produktionstekniker som inte hade talat med honom på fyra år. I februari kom den andra. På våren hade det slutat vara en hållning.

Det passade honom utmärkt. Magnus var bra på projekt. Ett projekt hade ett slutdatum, en kalkyl och en riskanalys, och det man kunde säga om honom efter trettiofem år var att han aldrig hade missat ett slutdatum som han satt själv. De andra på hans nivå pratade om att trappa ner. Det var ett ord han föraktade utan att riktigt kunna motivera varför. Man trappade inte ner. Man slutade, eller så gjorde man inte det.

Det var det de inte hade gjort, de andra. De hade inte räknat. De satt kvar och sa sextiofem, sextiosju, tills de bär ut mig, och de sa det med den där trötta stoltheten som han hade slutat höra som stolthet någonstans kring 2018. De hade helt enkelt aldrig satt sig ner en söndagseftermiddag med ett kalkylark, en amorteringsplan och två kolumner för olika avkastningsantaganden. Det var hela skillnaden. Det var inte pengar. Det var aritmetik, och han hade gjort den och de hade inte.

Vid tre kom Josefin förbi med en fråga om Norrköping, och Magnus sa att hon fick komma tillbaka i morgon, för han hade en genomgång fyra. Hon sa okej och gick, och han satt kvar och ångrade det i ungefär tio sekunder, sedan gjorde han inte det längre.

Genomgången handlade om nästa år. Magnus satt med och sa det han skulle säga, och någonstans i mitten insåg han att han pratade om ett andra kvartal han inte skulle vara med om att leverera, och att ingen i rummet reflekterade över det. Det spelade förmodligen ingen roll heller eftersom huset gick vidare på det sätt hus gör.

Ettusenfyrahundratjugosju, tänkte han. Fast egentligen tjugosex nu, om man räknade av dagen, och det skulle han göra vid Åbromotet.

Han körde hem tio över fem. Tjugosju minuter på hösten, tjugotvå på sommaren; han hade fört anteckningar i tre veckor 2019 för att avgöra om Fässbergsleden var värd besväret och kommit fram till att den inte var det, vilket hade kostat honom tre veckor men gett honom ett definitivt svar. Det var en bytesaffär han skulle göra igen.

Anna satt vid köksbordet med datorn uppfälld och läsglasögonen längst ut på näsan när han kom in. Hon höll upp en hand utan att titta upp, vilket betydde två minuter, och han hängde upp jackan och tog av sig skorna och satte på ugnen på tvåhundra utan att veta ännu vad som skulle in i den.

"Nej", sa Anna in i datorn. "Nej, för då hamnar vi under. Vi kan inte hamna under."

Han tog ut en gryta ur frysen, vände på den, läste sin egen text på tejpen och konstaterade att den var från i mars.

"Då säger vi det. Hej."

Hon fällde ner locket och tog av sig glasögonen och gnuggade näsryggen.

"Bengt?" sa Magnus.

"Ulrika. Bengt är i Malmö." Hon reste sig och gick till kranen och drack ett glas vatten stående, på det sättet hon hade som han hade sett i trettio år och aldrig kommenterat. "De vill ha en våning till."

"Går det?"

"Det går alltid. Frågan är vad man förlorar." Hon ställde ner glaset. "Man förlorar ljuset i gården. Det är det man förlorar. Och det är precis det de inte tittar på, för det syns inte i ett kalkylark."

"Nej", sa Magnus vänligt. "Det gör det inte."

Grytan gick in i ugnen. Han dukade, två tallrikar, och tog fram en flaska vatten och två glas, och medan han gjorde det räknade han i huvudet en gång till, för han hade lagt in en ny post i arket i går kväll och ville se hur den satte sig.

"Ettusenfyrahundratjugosex", sa han.

Anna tittade upp från telefonen.

"Dagar", sa han.

"Jag förstod det." Hon log lite. "Det var väl tjugosju i går?"

"Det var det."

"Så du räknar varje dag."

"Jag räknar inte. Jag vet."

"Det är samma sak, Magnus."

Han skrattade, för det var roligt och för att skratta var enklare än att undersöka varför det var roligt. Sedan sa han att han tänkte lära sig laga mat ordentligt när han slutade. Inte den här sortens mat. Riktig mat, med grunder, en sådan där kurs kanske, eller bara böcker och tid.

"Det låter fint", sa Anna, och hon menade det.

De åt vid kvart i sju. Han berättade om Litauen och hon lyssnade, och han märkte att hon lyssnade på det sätt man lyssnar när man samtidigt håller kvar en tanke om en gård och ett ljus. Han lade märke till det utan att det störde honom, för han visste att han gjorde exakt samma sak när hon pratade om fasadmaterial.

"Vad har du för vecka?" sa han.

"Full. Torsdag är hemsk. Fredag åker jag till Borås."

"Hela dagen?"

"Från sju."

"Jaha."

Han sköt runt ett potatisstycke på tallriken.

"Om fyra år är det ingen som åker till Borås klockan sju", sa han.

Anna tittade på honom.

"Jo", sa hon. "Jag."

"Ja. Nej. Jag menade jag."

"Jag vet vad du menade."

Hon sa det utan skärpa, med gaffeln i handen, och det låg något i det som han inte hörde för att han just då tänkte på flygplatsparkeringen i Landvetter och hur man kunde göra billigare. Sedan var ögonblicket över och de pratade om Emma i stället, som hade ringt på söndagen och sagt att hon möjligen skulle byta bostad igen.

Efter maten diskade Anna och han torkade, och när hon stängde av kranen frågade hon det hon frågade ungefär var sjätte vecka, som om det var första gången.

"Vad ska du göra, då? När du slutar."

Han hade fått frågan så många gånger på jobbet att svaret gick av sig självt, och det gjorde det hemma också.

"Precis vad fan jag vill."

Anna vred ur trasan och hängde den över kranen.

"Ja", sa hon. "Det låter ju bra."

Hon gick in och satte sig med datorn igen. Magnus blev stående en stund med handduken i handen och kände efter om det låg något i tonen, och kom fram till att det inte gjorde det.

Sedan gick han in i arbetsrummet och öppnade filen.

Den låg i en mapp som hette Privat, i en undermapp som hette Ekonomi, och hette FRIHET.xlsx, versaler, vilket han hade valt en kväll i februari 2017 och sedan aldrig ändrat, delvis för att det kändes fånigt och delvis för att det var meningen att det skulle kännas lite fånigt. Han hade byggt tre flikar. En för tillgångar, en för uttag, en för det han kallade Marginal och som i praktiken var ett svar på frågan hur mycket det fick gå åt helvete innan det gick åt helvete.

Han hade läst att man ska räkna med fyra procent. Magnus räknade med tre och en halv, för han hade sett tillräckligt många kalkyler i sitt liv för att veta att den som lägger in det gynnsamma antagandet på ett ställe också gör det på fyra andra ställen utan att märka det.

Han uppdaterade fondkurserna. Han la in oktoberlönen. Han tittade en stund på cellen längst ner till höger, som var grön och hade varit grön sedan i februari förra året, och han kände samma sak som när Sundin nickade i mötesrummet, fast starkare och renare, eftersom det inte fanns någon Sundin.

I nedersta hörnet av arket hade han en cell som räknade dagar. Den hämtade dagens datum automatiskt. Han behövde alltså inte räkna alls, och det var det som var poängen med den, och det var också därför han fortsatte räkna i huvudet varje morgon medan kaffet gick igenom, vilket han inte hade nämnt för någon och inte tänkte göra heller.

1426.

Han satt kvar en stund. Genom väggen hörde han att Anna pratade med någon igen, det korta skratt hon hade i telefon som hon inte hade annars, och han hörde ordet gården, och sedan ett längre parti där hon bara lyssnade.

Om fyra år, tänkte han, sitter jag inte här och tittar på det här. Det var en fin tanke. Han bar den med sig ut i köket, hällde upp ett halvt glas rödvin ur flaskan som stod öppnad från i lördags, och gick ut på altanen fast det regnade, bara för att det gick att stå under taket där och det luktade blött trä.

Grillen stod övertäckt vid räcket. Cyklarna hängde i garaget. Verktygen låg sorterade, i huvudsak. Allt fanns redan där, tänkte han, hela det andra livet, det var bara det att han inte hade tid med det ännu.

Fjortonhundratjugosex dagar. Sedan skulle han ha tid med allting.

Han drack ur och gick in.