Tillsvidare

Det börjar kvart över sex, ljudet, och Bengtsson är redan vaken, för han har varit vaken sedan kvart i fem utan att veta varför.

Han ligger på rygg med händerna på magen och lyssnar. Det är ett dovt, jämnt slag genom väggen, ett litet tramp efter ett annat, och det har en takt som inte skiftar, inte snabbare, inte långsammare, bara samma steg om och om igen tills man slutar räkna. Han har försökt räkna. Han kom till trehundra en morgon i november och tappade tråden när hustrun vände sig i sängen, och sedan dess har han låtit räknandet vara, men han lyssnar fortfarande, varje morgon, för det är det första som händer i huset och därför det första som händer honom.

Det har blivit en tidtabell. Kvart över sex eller halv sju, sedan tyst en stund vid åtta, sedan igen vid elva, och sedan en tredje gång på eftermiddagen som Bengtsson aldrig lyckats sätta en exakt tid på, för eftermiddagarna glider ihop för honom nuförtiden. Han har fört anteckningar en period, i en gammal linjerad bok från tekniska kontoret som han tog med sig hem i en kasse den sista veckan, tillsammans med tre pennor och en linjal som han inte har använt. Sedan tyckte han att anteckningarna såg lite konstiga ut om någon skulle hitta dem, tider och kryss och små kommentarer om ett ljud, och då slutade han skriva, men han lyssnar fortfarande, för det går ju inte att sluta höra något.

Den första teorin var en tvättmaskin, och den var dålig, det inser han nu, för en tvättmaskin har ett förlopp. Den fyller på och tvättar och centrifugerar och piper och är färdig, och det är det som är det trösterika med maskiner, att de vill bli klara. Det här vill inte bli klart. Det bara pågår och avtar och kommer tillbaka, och det slutar aldrig för att det är gjort utan för att någon av något skäl bestämmer att det ska sluta, och det är, tänker Bengtsson, ett ganska ovanligt sätt att göra saker på. Allt annat i världen har ett slut inbyggt i sig. Ett vattenledningsnät läggs och är lagt. En trappa målas och är målad. Men ljudet genom väggen har ingen sista sten, och det är den saken som får Bengtsson att ligga kvar i sängen och tänka i stället för att stiga upp.

Den andra teorin var en apparat för blodomloppet, en sådan hans svåger hade i benen efter operationen, som knådade och surrade och lät som en liten kvarn i sovrummet. Men de har timer, sådana, det ligger i deras natur att stänga av sig själva, och därför föll den teorin också. Den tredje teorin, den han har landat i och som han är nöjd med, är att mannen där inne tränar.

Bengtsson är sextiosju och nybliven pensionär, och det är i själva verket hela förklaringen till att han över huvud taget bryr sig om ett ljud, fast han aldrig skulle uttrycka det så. Han var på tekniska kontoret i fyrtioett år, med vatten och avlopp och ledningsnät, ett arbete som ingen tänkte på och som alla var beroende av, och det passade honom, att vara nödvändig utan att vara sedd. Så var det en fredag i maj slut. Det blev tårta i fikarummet, en prinsesstårta som någon hade beställt fel storlek på så att det blev bitar kvar, och ett presentkort på en byggvaruhandel, och ett tal av en chef som var trettio år yngre och som sa att Bengtsson var en klippa, och Bengtsson hade skrattat och tackat och gått hem med kassen med pennorna och linjalen. På måndagen vaknade han kvart över sex av gammal vana och blev liggande, för det fanns ingenstans att gå. Det är en sak ingen varnar en för. Man varnas för ekonomin och för ryggen men inte för hur tiden, som hela livet jagat en framför sig, plötsligt lägger sig ner och tittar på en.

Hustrun jobbar kvar, deltid, på en vårdcentral, och är borta till fram på eftermiddagen, och det är i de timmarna Bengtsson har utvecklat sina vanor. Han dricker kaffe. Han läser tidningen ordentligt, inklusive dödsannonserna och det som står om kommunfullmäktige, för han känner igen namn. Han diskar sin kopp direkt, för han har alltid tyckt att det säger något om en människa hur snabbt hon diskar sin kopp. Och han lyssnar.

Han har sett mannen ett fåtal gånger. Vid postfacken, i trapphuset. En lång man, kanske i femtioårsåldern, med ett ansikte som ber om ursäkt innan det hunnit säga något. Prydligt klädd alltid, skjorta även på en tisdagsförmiddag, som om han var på väg någonstans, och det är det märkliga, tänker Bengtsson nu när han vänder och vrider på saken, att mannen är klädd för att gå ut men aldrig går ut. Han går till affären ibland och kommer tillbaka fort med en liten kasse, och man hör låset, två vändningar, och en stund senare börjar trampandet igen, som om världen utanför varit något att skynda hem ifrån.

De har hälsat. Mannen sa hej på ett sätt som lät övat, och Bengtsson, som är en social man, en som pratar i kassakön och kommenterar vädret med busschauffören, hade tagit tillfället och börjat om värmen som krånglade i höstas, för värme och rör är hans område och han vet en del om det. Mannen hade nickat och sagt att ja, det hade varit kallt, och sedan dragit sig uppför trappan med en sorts mjuk brådska, och Bengtsson hade stått kvar med resten av meningen i munnen och ett kuvert i handen. Det händer honom sällan. Folk pratar tillbaka mot Bengtsson, det är en av de få saker han vet om sig själv.

Han har tänkt på det efteråt, på brådskan. Det var inte otrevligt. Det var något annat, det var som när man kommer för nära någon vid en bassängkant och de tar ett steg åt sidan utan att veta om det.

”Han tränar visst en hel del”, säger han till hustrun vid frukosten.

”Vem då.”

”Han i fyran. Genom väggen. Halv sju varje morgon.”

Hustrun häller upp mer kaffe och säger att det väl är utmärkt, att fler borde, att Bengtsson själv kunde nu när han har tiden, och hon säger det utan udd, hon menar väl, hon säger sådant för att det är en riktig sak att säga vid ett frukostbord. Men det sätter sig i honom och skaver hela förmiddagen, för det ligger något i det som han inte vill kännas vid.

Han har nämligen tänkt tanken. Han har tänkt den många gånger sedan i maj, att det är nu det gäller, att man inte får stelna till, att man läser överallt hur viktigt det är för män i hans ålder att röra på sig. Han har till och med varit inne och tittat på ett gym, ett som ligger i en gammal verkstadslokal nere vid stationen, och där stod unga människor med hörlurar och tittade inte på varandra, och en kvinna i receptionen frågade om han ville ha en visning och han sa att han bara skulle titta. Sedan gick han därifrån och köpte en korv vid kiosken och tänkte att promenader är bättre ändå, ordentliga promenader, i friska luften. Det har inte blivit av det heller. Det är svårt att veta vart man ska promenera när man inte har något ärende, och att gå utan ärende känns för Bengtsson en aning fånigt, en aning som att erkänna något han inte vill erkänna.

Så när han hör mannen genom väggen känner han två saker samtidigt, och de ligger så nära varandra att han inte kan hålla dem åtskilda. Det ena är beundran, ren och enkel: här är en människa som gör det, som faktiskt reser sig ur sängen och sätter i gång, dag efter dag, med en disciplin som Bengtsson vet att han själv inte har. Det andra ligger i skuggan av det första och är trängre, en irritation eller kanske avund, för mannens flit blir ett slags anklagelse. Medan Bengtsson sitter med sin tredje kopp och läser om ett vägbygge, är grannen i gång. Grannen presterar. Grannen rör sig framåt, och Bengtsson sitter.

Han tänker på det över dagen, på och av, som man tänker på en tand. Lägenheterna är likadana, samma planlösning fast spegelvända, och därför kan han blunda och veta exakt var mannen står. Det är i det lilla rummet innanför hallen, det som hos Bengtsson är ett gästrum utan gäster, dit allt som inte fått en annan plats har flyttat: en stol med lös rygg, tre kartonger med hustruns mors porslin som ingen vill ha och ingen kan slänga, en motionscykel som Bengtsson köpte för nio år sedan och använde i tre veckor och som nu står med en handduk över styret. Det är i spegelbilden av det rummet mannen befinner sig, tänker Bengtsson, och där går han, och går, och kommer ingenstans, för väggen står ju kvar och Bengtsson står kvar på sin sida av den, och när ljudet tystnar vid åtta har ingenting flyttat på sig i någon av lägenheterna.

Han reser sig och sköljer koppen och ställer den i diskstället, och i tystnaden som blir när trampandet upphör hör han lägenhetens andra ljud, kylskåpet, en bil på gatan, en dörr längre ner i huset. Då lägger dagen sig till rätta framför honom, hel och lång och tom, och han går igenom sina möjligheter. Han kan gå ner till hamnen och se på båtarna, det gör han ibland och det är faktiskt trevligt, det luktar tjära och vatten och man kan prata med folk om vinden. Han kan åka till byggvaruhandeln och lösa in presentkortet på något, en list, en burk lasyr, någonting att skruva fast eller stryka på. Han vet redan medan han tänker det att han inte kommer att göra något av det, att han kommer att sätta sig i fåtöljen med tidningen han redan läst och vänta på att klockan blir fyra och hustrun kommer hem och berättar om vårdcentralen, och att han imorgon kommer att vakna kvart över sex och ligga och vänta på ljudet.

Det är ett friskt liv han lever, mannen i fyran, tänker Bengtsson, och känner sig en aning lat och en aning ensam, fast det sista är ett ord han inte tillåter sig, för han har en hustru och en son i Borås och ett liv som ser hopfogat och riktigt ut, och man ska vara tacksam, och det är han. Det är bara det att dagarna blivit så långa, och att det enda som händer i dem, det enda som har en riktning, är ett ljud genom en vägg från en man han inte känner.

Vid halv tolv kommer det igen, och Bengtsson lägger ner tidningen och lyssnar, och den här gången slår det honom att takten är precis densamma som i morse. Det är inte som när han själv gick i trappor på jobbet, ojämnt, med pauser, med ett steg som var tyngre för att man bar något. Det är en takt utan händelser. Ingen stannar och tar ett glas vatten, ingen svarar i telefon, ingenting händer i det där rummet på andra sidan, och det pågår i över en timme, och sedan tystnar det, och Bengtsson märker att han känner sig lite trött av att ha lyssnat.

En sak har han sett ändå, en enda gång, och han har inte kunnat göra något av den. Han kom uppför trappan med tidningen under armen och dörren i fyran stod på glänt, och genom springan såg han rakt in i hallen, och där låg mannens telefon på en pall vid skostället med skärmen lysande uppåt. Det var ett fotografi på skärmen, ett bröllopsfoto, och det var uppenbarligen inte taget av någon i sällskapet utan av en gäst, en sådan bild som tas snett bakifrån ur en bänkrad och skickas efteråt med några ord om vilken fin dag det var. Sedan hörde han steg och gick vidare uppåt och det var det hela. Men bilden låg där och lyste i en tom hall, och Bengtsson har tänkt att det är underligt, att någon lämnar en telefon så, med ett fotografi framme, som om det legat där en stund och skulle ligga där igen.

På kvällen, när hustrun ser på ett program om hus i Portugal, går han ut i hallen och står stilla en stund med handen mot väggen i det lilla rummet, gästrummet, det med porslinet. Det är alldeles tyst där inne nu. Han vet inte vad han väntar på. Han står så kanske en halv minut och känner tapeten under handflatan, kall och lite grov, och sedan går han tillbaka in och sätter sig och säger något om att de har fint väder i Portugal.

Han sover dåligt den natten och vaknar kvart över fem och ligger och tänker på ingenting särskilt, och sedan, precis som han börjat somna om, börjar det. Kvart över sex. Han ser på klockan för att bekräfta det, för han tycker om att ha rätt.

Nu är han i gång, tänker Bengtsson, och känner det välbekanta lilla styng av beundran och något annat, och han bestämmer sig, där i sängen med händerna på magen, för att han ska fråga honom nästa gång de möts. Bara vänligt, bara kamratligt, en granne till en annan: vad är det du har där inne, ett band? Han lägger till och med upp en replik, ett litet skämt om sin svågers löpband som används som klädhängare, för det är ett bra skämt, det brukar landa. Och sedan ska han kanske säga att han själv har tänkt börja med något, att man ska hålla i gång, och då kanske mannen säger något tillbaka, och då står de där, två karlar vid postfacken en förmiddag, och pratar om att röra på sig, och det vore trevligt, det vore något som hände.

Han hör ljudet öka en aning i takt, som det gör efter en stund, och han blundar och ser rummet på andra sidan väggen framför sig: spegelbilden av porslinskartongerna och den trasiga stolen, fast där finns inget porslin, där finns en man som håller i gång. Och Bengtsson somnar om i sju minuter och drömmer ingenting, och när han vaknar igen är det halv åtta och trampandet håller på fortfarande, samma takt, samma envishet, och han stiger upp och sätter på kaffe och känner sig, på det hela taget, ganska nöjd med att bo i ett hus där någon åtminstone gör något.