Beviset bakom Tillsvidare

Kapitel 1 — Genom väggen

Det börjar kvart över sex, ljudet, och Bengtsson är redan vaken, för han har varit vaken sedan kvart i fem utan att veta varför.

Han ligger på rygg med händerna på magen och lyssnar. Det är ett dovt, jämnt slag genom väggen, ett litet tramp efter ett annat, och det har en takt som inte skiftar, inte snabbare, inte långsammare, bara samma steg om och om igen tills man slutar räkna. Han har försökt räkna. Han kom till trehundra en morgon i november och tappade tråden när hustrun vände sig i sängen, och sedan dess har han låtit räknandet vara, men han lyssnar fortfarande, varje morgon, för det är det första som händer i huset och därför det första som händer honom.

Det har blivit en tidtabell. Kvart över sex eller halv sju, sedan tyst en stund vid åtta, sedan igen vid elva, och sedan en tredje gång på eftermiddagen som Bengtsson aldrig lyckats sätta en exakt tid på, för eftermiddagarna glider ihop för honom nuförtiden. Han har fört anteckningar en period, i en gammal linjerad bok från tekniska kontoret som han tog med sig hem i en kasse den sista veckan, tillsammans med tre pennor och en linjal som han inte har använt. Sedan tyckte han att anteckningarna såg lite konstiga ut om någon skulle hitta dem, tider och kryss och små kommentarer om ett ljud, och då slutade han skriva, men han lyssnar fortfarande, för det går ju inte att sluta höra något.

Den första teorin var en tvättmaskin, och den var dålig, det inser han nu, för en tvättmaskin har ett förlopp. Den fyller på och tvättar och centrifugerar och piper och är färdig, och det är det som är det trösterika med maskiner, att de vill bli klara. Det här vill inte bli klart. Det bara pågår och avtar och kommer tillbaka, och det slutar aldrig för att det är gjort utan för att någon av något skäl bestämmer att det ska sluta, och det är, tänker Bengtsson, ett ganska ovanligt sätt att göra saker på. Allt annat i världen har ett slut inbyggt i sig. Ett vattenledningsnät läggs och är lagt. En trappa målas och är målad. Men ljudet genom väggen har ingen sista sten, och det är den saken som får Bengtsson att ligga kvar i sängen och tänka i stället för att stiga upp.

Den andra teorin var en apparat för blodomloppet, en sådan hans svåger hade i benen efter operationen, som knådade och surrade och lät som en liten kvarn i sovrummet. Men de har timer, sådana, det ligger i deras natur att stänga av sig själva, och därför föll den teorin också. Den tredje teorin, den han har landat i och som han är nöjd med, är att mannen där inne tränar.

Bengtsson är sextiosju och nybliven pensionär, och det är i själva verket hela förklaringen till att han över huvud taget bryr sig om ett ljud, fast han aldrig skulle uttrycka det så. Han var på tekniska kontoret i fyrtioett år, med vatten och avlopp och ledningsnät, ett arbete som ingen tänkte på och som alla var beroende av, och det passade honom, att vara nödvändig utan att vara sedd. Så var det en fredag i maj slut. Det blev tårta i fikarummet, en prinsesstårta som någon hade beställt fel storlek på så att det blev bitar kvar, och ett presentkort på en byggvaruhandel, och ett tal av en chef som var trettio år yngre och som sa att Bengtsson var en klippa, och Bengtsson hade skrattat och tackat och gått hem med kassen med pennorna och linjalen. På måndagen vaknade han kvart över sex av gammal vana och blev liggande, för det fanns ingenstans att gå. Det är en sak ingen varnar en för. Man varnas för ekonomin och för ryggen men inte för hur tiden, som hela livet jagat en framför sig, plötsligt lägger sig ner och tittar på en.

Hustrun jobbar kvar, deltid, på en vårdcentral, och är borta till fram på eftermiddagen, och det är i de timmarna Bengtsson har utvecklat sina vanor. Han dricker kaffe. Han läser tidningen ordentligt, inklusive dödsannonserna och det som står om kommunfullmäktige, för han känner igen namn. Han diskar sin kopp direkt, för han har alltid tyckt att det säger något om en människa hur snabbt hon diskar sin kopp. Och han lyssnar.

Han har sett mannen ett fåtal gånger. Vid postfacken, i trapphuset. En lång man, kanske i femtioårsåldern, med ett ansikte som ber om ursäkt innan det hunnit säga något. Prydligt klädd alltid, skjorta även på en tisdagsförmiddag, som om han var på väg någonstans, och det är det märkliga, tänker Bengtsson nu när han vänder och vrider på saken, att mannen är klädd för att gå ut men aldrig går ut. Han går till affären ibland och kommer tillbaka fort med en liten kasse, och man hör låset, två vändningar, och en stund senare börjar trampandet igen, som om världen utanför varit något att skynda hem ifrån.

De har hälsat. Mannen sa hej på ett sätt som lät övat, och Bengtsson, som är en social man, en som pratar i kassakön och kommenterar vädret med busschauffören, hade tagit tillfället och börjat om värmen som krånglade i höstas, för värme och rör är hans område och han vet en del om det. Mannen hade nickat och sagt att ja, det hade varit kallt, och sedan dragit sig uppför trappan med en sorts mjuk brådska, och Bengtsson hade stått kvar med resten av meningen i munnen och ett kuvert i handen. Det händer honom sällan. Folk pratar tillbaka mot Bengtsson, det är en av de få saker han vet om sig själv.

Han har tänkt på det efteråt, på brådskan. Det var inte otrevligt. Det var något annat, det var som när man kommer för nära någon vid en bassängkant och de tar ett steg åt sidan utan att veta om det.

”Han tränar visst en hel del”, säger han till hustrun vid frukosten.

”Vem då.”

”Han i fyran. Genom väggen. Halv sju varje morgon.”

Hustrun häller upp mer kaffe och säger att det väl är utmärkt, att fler borde, att Bengtsson själv kunde nu när han har tiden, och hon säger det utan udd, hon menar väl, hon säger sådant för att det är en riktig sak att säga vid ett frukostbord. Men det sätter sig i honom och skaver hela förmiddagen, för det ligger något i det som han inte vill kännas vid.

Han har nämligen tänkt tanken. Han har tänkt den många gånger sedan i maj, att det är nu det gäller, att man inte får stelna till, att man läser överallt hur viktigt det är för män i hans ålder att röra på sig. Han har till och med varit inne och tittat på ett gym, ett som ligger i en gammal verkstadslokal nere vid stationen, och där stod unga människor med hörlurar och tittade inte på varandra, och en kvinna i receptionen frågade om han ville ha en visning och han sa att han bara skulle titta. Sedan gick han därifrån och köpte en korv vid kiosken och tänkte att promenader är bättre ändå, ordentliga promenader, i friska luften. Det har inte blivit av det heller. Det är svårt att veta vart man ska promenera när man inte har något ärende, och att gå utan ärende känns för Bengtsson en aning fånigt, en aning som att erkänna något han inte vill erkänna.

Så när han hör mannen genom väggen känner han två saker samtidigt, och de ligger så nära varandra att han inte kan hålla dem åtskilda. Det ena är beundran, ren och enkel: här är en människa som gör det, som faktiskt reser sig ur sängen och sätter i gång, dag efter dag, med en disciplin som Bengtsson vet att han själv inte har. Det andra ligger i skuggan av det första och är trängre, en irritation eller kanske avund, för mannens flit blir ett slags anklagelse. Medan Bengtsson sitter med sin tredje kopp och läser om ett vägbygge, är grannen i gång. Grannen presterar. Grannen rör sig framåt, och Bengtsson sitter.

Han tänker på det över dagen, på och av, som man tänker på en tand. Lägenheterna är likadana, samma planlösning fast spegelvända, och därför kan han blunda och veta exakt var mannen står. Det är i det lilla rummet innanför hallen, det som hos Bengtsson är ett gästrum utan gäster, dit allt som inte fått en annan plats har flyttat: en stol med lös rygg, tre kartonger med hustruns mors porslin som ingen vill ha och ingen kan slänga, en motionscykel som Bengtsson köpte för nio år sedan och använde i tre veckor och som nu står med en handduk över styret. Det är i spegelbilden av det rummet mannen befinner sig, tänker Bengtsson, och där går han, och går, och kommer ingenstans, för väggen står ju kvar och Bengtsson står kvar på sin sida av den, och när ljudet tystnar vid åtta har ingenting flyttat på sig i någon av lägenheterna.

Han reser sig och sköljer koppen och ställer den i diskstället, och i tystnaden som blir när trampandet upphör hör han lägenhetens andra ljud, kylskåpet, en bil på gatan, en dörr längre ner i huset. Då lägger dagen sig till rätta framför honom, hel och lång och tom, och han går igenom sina möjligheter. Han kan gå ner till hamnen och se på båtarna, det gör han ibland och det är faktiskt trevligt, det luktar tjära och vatten och man kan prata med folk om vinden. Han kan åka till byggvaruhandeln och lösa in presentkortet på något, en list, en burk lasyr, någonting att skruva fast eller stryka på. Han vet redan medan han tänker det att han inte kommer att göra något av det, att han kommer att sätta sig i fåtöljen med tidningen han redan läst och vänta på att klockan blir fyra och hustrun kommer hem och berättar om vårdcentralen, och att han imorgon kommer att vakna kvart över sex och ligga och vänta på ljudet.

Det är ett friskt liv han lever, mannen i fyran, tänker Bengtsson, och känner sig en aning lat och en aning ensam, fast det sista är ett ord han inte tillåter sig, för han har en hustru och en son i Borås och ett liv som ser hopfogat och riktigt ut, och man ska vara tacksam, och det är han. Det är bara det att dagarna blivit så långa, och att det enda som händer i dem, det enda som har en riktning, är ett ljud genom en vägg från en man han inte känner.

Vid halv tolv kommer det igen, och Bengtsson lägger ner tidningen och lyssnar, och den här gången slår det honom att takten är precis densamma som i morse. Det är inte som när han själv gick i trappor på jobbet, ojämnt, med pauser, med ett steg som var tyngre för att man bar något. Det är en takt utan händelser. Ingen stannar och tar ett glas vatten, ingen svarar i telefon, ingenting händer i det där rummet på andra sidan, och det pågår i över en timme, och sedan tystnar det, och Bengtsson märker att han känner sig lite trött av att ha lyssnat.

En sak har han sett ändå, en enda gång, och han har inte kunnat göra något av den. Han kom uppför trappan med tidningen under armen och dörren i fyran stod på glänt, och genom springan såg han rakt in i hallen, och där låg mannens telefon på en pall vid skostället med skärmen lysande uppåt. Det var ett fotografi på skärmen, ett bröllopsfoto, och det var uppenbarligen inte taget av någon i sällskapet utan av en gäst, en sådan bild som tas snett bakifrån ur en bänkrad och skickas efteråt med några ord om vilken fin dag det var. Sedan hörde han steg och gick vidare uppåt och det var det hela. Men bilden låg där och lyste i en tom hall, och Bengtsson har tänkt att det är underligt, att någon lämnar en telefon så, med ett fotografi framme, som om det legat där en stund och skulle ligga där igen.

På kvällen, när hustrun ser på ett program om hus i Portugal, går han ut i hallen och står stilla en stund med handen mot väggen i det lilla rummet, gästrummet, det med porslinet. Det är alldeles tyst där inne nu. Han vet inte vad han väntar på. Han står så kanske en halv minut och känner tapeten under handflatan, kall och lite grov, och sedan går han tillbaka in och sätter sig och säger något om att de har fint väder i Portugal.

Han sover dåligt den natten och vaknar kvart över fem och ligger och tänker på ingenting särskilt, och sedan, precis som han börjat somna om, börjar det. Kvart över sex. Han ser på klockan för att bekräfta det, för han tycker om att ha rätt.

Nu är han i gång, tänker Bengtsson, och känner det välbekanta lilla styng av beundran och något annat, och han bestämmer sig, där i sängen med händerna på magen, för att han ska fråga honom nästa gång de möts. Bara vänligt, bara kamratligt, en granne till en annan: vad är det du har där inne, ett band? Han lägger till och med upp en replik, ett litet skämt om sin svågers löpband som används som klädhängare, för det är ett bra skämt, det brukar landa. Och sedan ska han kanske säga att han själv har tänkt börja med något, att man ska hålla i gång, och då kanske mannen säger något tillbaka, och då står de där, två karlar vid postfacken en förmiddag, och pratar om att röra på sig, och det vore trevligt, det vore något som hände.

Han hör ljudet öka en aning i takt, som det gör efter en stund, och han blundar och ser rummet på andra sidan väggen framför sig: spegelbilden av porslinskartongerna och den trasiga stolen, fast där finns inget porslin, där finns en man som håller i gång. Och Bengtsson somnar om i sju minuter och drömmer ingenting, och när han vaknar igen är det halv åtta och trampandet håller på fortfarande, samma takt, samma envishet, och han stiger upp och sätter på kaffe och känner sig, på det hela taget, ganska nöjd med att bo i ett hus där någon åtminstone gör något.

Kapitel 2 — Bandet går

Klockan är tjugo över fem när Martin vaknar, och det första han känner är att dagen redan börjat utan honom.

Det är en orättvis känsla, det vet han. Ingenting har hänt än. Det ligger mörkt utanför, det är februari, det är inte ens ljust förrän om två timmar, och ändå har han känslan av att någonstans i världen har folk redan hunnit iväg, redan skickat mejl, redan öppnat brev, redan gjort sådant som skulle gjorts, och att han själv ligger kvar i sängen och är sen. Han har haft den känslan så länge att han slutat undra varifrån den kommer. Den är som vädret.

Han ligger på rygg och planerar, för planerandet är den enda delen av dagen som aldrig sviker honom. Idag ska han ta hand om posten. Det är inte hela högen, det vore orimligt, man ska inte sätta upp orimliga mål, det är ett av de vanligaste misstagen och han har sagt det till hundratals människor: dela upp det. Ta en sten i taget. Så idag tar han posten. Han ska sätta sig vid köksbordet med en kopp kaffe och en kniv och öppna vartenda kuvert och sortera dem i tre högar, sådant som ska betalas, sådant som ska sparas, sådant som ska slängas, och när han tänker på de tre högarna känner han nästan lycka, för de är så tydliga, de har en form. Och när högarna finns är röran borta och han är en man som har ordning på sin post.

Han ser sig själv göra det. Han ser handen som håller kniven och ljuset från fönstret över bordet och koppen som ryker, och han blir nästan rörd av mannen vid bordet, mannen som tar tag i saker, och det är en så fin bild att han ligger kvar en stund extra i den innan han stiger upp.

Sedan stiger han upp, och det är kallt i lägenheten, och han går ut i köket och sätter på kaffe, och medan det rinner igenom ställer han sig i dörren till det lilla rummet och tittar in.

Rummet är mörkt. Gardinerna är fördragna, det är de alltid, för han har läst att kroppen presterar sämre i värme och att solljus värmer upp ett rum snabbare än man tror. De två fåtöljerna står där de står, med ryggarna mot varandra, den ena med ett paket tvättlappar på sitsen som han köpte för att torka av handtagen med och sedan aldrig använde. Och mellan dem, där bordet skulle stått, står bandet.

Det är stort. Det är det första man ser om man kommer in, och därför kommer ingen in. Han köpte det för sex år sedan av ett gym som lagt ner, en riktig proffsmodell med en motor som kan gå i tolv timmar utan att bli varm, och två karlar från en flyttfirma svor sig uppför trappan med det medan Martin stod i dörren och sa förlåt, förlåt, det är visst tyngre än jag trodde. Det står på fyra gummiplattor som han lagt under för Bengtssons skull, eller för sin egen, han vet inte längre vilket. Ovanför displayen har han fäst en lapp med tejp. På lappen står det två siffror.

Han kliver upp på det.

Han tänker inte på det som ett beslut. Han har aldrig tänkt på det som ett beslut. Man går inte omkring och beslutar sig för att andas heller, och det här är närmare det, det är närmare andning än det är närmare motion, fast om någon frågade skulle han säga motion, han skulle säga att man ska hålla i gång, att kroppen och knoppen hänger ihop. Han startar det, och det tar ett par sekunder innan bandet lossnar och börjar röra sig under fötterna, och de sekunderna är alltid de längsta, för i dem händer ingenting, i dem står han still på en maskin och väntar, och han hatar dem så mycket att han lärt sig att inte titta ner.

Sedan börjar det, och han går.

Först är det bara stelt. Höften på höger sida vill inte riktigt, och vaden är hård efter igår, och han går på det, för det går alltid över, det lossnar efter åtta minuter, ibland tolv. Han tittar på siffrorna på displayen. Tid, distans, hastighet, kalorier, som han inte bryr sig om men som räknar ändå, envist, som om någon någonstans förde bok. Han lägger sig på fyra komma åtta. Det är hans morgonhastighet. Det är en hastighet där man går fort men inte springer, där man skulle kunna föra ett samtal om man hade någon att föra det med, och det är precis snabbt nog att kroppen ska förstå att den arbetar.

Och efter åtta minuter, eller tolv, händer det som han går för.

Det lossnar i bröstet. Det är den enda beskrivningen han har, och han har aldrig sagt den till någon, för den låter knäpp: det lossnar. Klumpen han vaknar med, den hårda knuten under nyckelbenen som sitter där varje morgon och som han vant sig vid som man vänjer sig vid en dålig rygg, den löses upp. Den går sönder i takt med stegen och rinner ut och blir ingenting, och kvar blir en kropp som arbetar och ett bröst som andas ordentligt och ett huvud som är lugnt.

Det är det finaste som händer Martin på en dag. Han skulle inte formulera det så, men om man tvingade honom att rangordna dygnets tolv timmar av vakenhet skulle den åttonde minuten på bandet ligga överst, och ingenting annat skulle komma i närheten.

Han går. Klockan är kvart över sex och han har varit uppe i tre kvart, vilket är bra, det är effektivt, och han tänker på posten. Han tänker på högarna. Han tänker att räkningen från Skatteverket ligger där någonstans, den bruna, den han känner igen på formatet utan att öppna den, och att det förmodligen inte är något allvarligt, det är förmodligen bara ett besked, sådana skickar de hela tiden, och att han i vilket fall ska öppna den idag och då får han ju veta. Att veta är bättre än att inte veta. Det har han sagt till folk. Det obearbetade är alltid tyngre än det bearbetade, du bär runt på något du inte ens vet vad det är, och det kostar dig mer än sanningen skulle kosta.

Han hörde sig själv säga det, en gång, i en fåtölj, till en kvinna som inte öppnade sin post. Han minns inte kvinnan. Han minns meningen, för den var bra.

Han ökar till fem komma två, för han har kommit in i det nu.

Det är då telefonen surrar på fönsterbrädan. Han sträcker sig och tittar utan att sakta ner, det har han lärt sig, man kan läsa på en skärm i fem komma två om man håller telefonen stilla och låter huvudet vara det som rör sig. Det är en påminnelse han själv lagt in för länge sedan, en som återkommer varje onsdag och som han aldrig tagit bort, och på den står det ett enda ord: Mottagningen.

Han la in den när han flyttade hit. Då betydde den något. Då betydde den att han varje onsdag skulle sätta sig och göra en av de tolv sakerna på listan över vad som krävdes: en hemsida, en försäkring, ett bokningssystem, en skylt i porten, ett samarbete med en vårdcentral. Nu betyder den ingenting. Nu är den ett ljud som återkommer, en klocka som ringer i ett hus där ingen bor, och han har inte tagit bort den, för att ta bort den skulle vara att bestämma något, och han bestämmer helst inte.

Han lägger ner telefonen. Han går.

Han tänker på mottagningen en stund medan han går, och det är faktiskt behagligt, för i tanken finns den. I tanken är rummet ljust, gardinerna är uppdragna, fåtöljerna står vända mot varandra med ett lågt bord emellan och en klocka på bordet som han vänt bort från klienten, och han sitter i den ena med händerna löst i knät och lyssnar på en människa som inte kommit på hur man ska leva. Och efter fyrtiofem minuter säger han något, en enda mening, och personen tittar upp på honom med det där vidöppna ansiktet. Han bor i den bilden i ett par kilometer. Den kostar ingenting och den ger honom mycket.

Vid sex komma tre kilometer stänger han av och kliver av, för han måste på toaletten och han vill dricka vatten, och det är i de minuterna som lägenheten är farlig.

Han märker det direkt. Han står i badrummet och sköljer ansiktet, och redan innan han torkat sig kommer det tillbaka. Inte som en tanke, som en tyngd. Det lägger sig över axlarna och nacken och han känner hjärtat ta i, bara lite, bara ett par extra slag, och han tänker på högen på hallbordet utan att vilja tänka på den, och han går ut i hallen och tittar på den.

Den ligger där. Den är kanske tjugo centimeter hög nu och de underst är från i höstas. Det ligger en reklam för en möbelaffär överst, och under den ett vitt kuvert med ett fönster, och under det något gult, och någonstans i mitten det bruna. Han står och tittar på den, och han tänker: nu.

Han räcker faktiskt ut handen. Det är sant, det händer, handen går fram mot högen och han känner sig nästan glad, nästan yr av hur enkelt det är, det är ju bara papper, en människa kan ju hantera papper —

Och hjärtat sätter i gång på riktigt.

Det är inte ont. Det är bara tydligt, hårt och snabbt, som om han sprungit uppför trapporna med matkassar, och han står i sin egen hall klockan tio i sju på morgonen med handen halvvägs mot en hög reklam och känner pulsen i halsen och en svalka av något som väller upp bakifrån, från nacken och ner i armarna, och han tar tillbaka handen.

Han hör sig själv tänka: det är kaffet. Han har inte druckit kaffe än, kaffet står i kannan i köket och är kallt nu, men han har druckit för mycket kaffe generellt den senaste tiden, det är helt klart, han kokar nytt flera gånger om dagen och det är klart att en kropp reagerar. Han ska dra ner. Han känner sig lugnare av förklaringen, för en förklaring är en sorts kontroll, och han går ut i köket och häller ut det kalla kaffet i vasken och kokar nytt, vilket han inte hör motsägelsen i.

Sedan går han in i det lilla rummet och kliver upp igen.

Det är kvart över sju. Han tänker att han bara ska gå tjugo minuter, för att få ordning på pulsen, för rörelse är bra för hjärtat, det vet alla, det är ju hela poängen med träning, och om han bara får igång kroppen ordentligt så lägger sig det här och då kan han sätta sig vid bordet lugn och redo. Det är nästan förnuftigt. Det är till och med ett slags förberedelse.

Efter två minuter lägger sig pulsen.

Det är det som är så märkligt, tänker han, som han tänker nästan varje dag utan att någonsin gå vidare med det. När han står still slår hjärtat som om han sprang. När han går slår det som om han satt i en fåtölj. Det är bakvänt, det borde vara omvänt, och han har en vag känsla av att det är en ledtråd till någonting, en sådan ledtråd han förr skulle ha plockat upp direkt om en klient räckt honom den. Men för att följa den skulle han behöva stå still och undersöka den, och det är just det han inte kan, så ledtråden ligger kvar där den ligger, dag efter dag, och han går över den.

Klockan blir åtta. Han tänker att han precis kommit in i det.

Han går vidare, och nu är det bra, nu är det den goda delen, den delen han inte kan förklara för någon. För när han går finns ingenting. Inte posten, inte kuvertet, inte mejlet från Holger som han inte svarat på och som han vet står oläst i en inkorg han inte öppnar, inte de tolv sakerna på listan, inte klumpen. Det finns bara steg och surr och siffran längst till höger på displayen som klättrar, långsamt, men den klättrar, sex komma noll, sex komma ett, sex komma två, och så länge en siffra stiger är det inte sant att han står still. Det är hela hemligheten, det är den enda tanke Martin har som han aldrig ifrågasätter: en siffra som stiger är ett bevis. Han har ett bevis varje dag på att han rör sig framåt, och det är mer än de flesta har.

Vid halv nio går han fortfarande. Kaffet i köket har slutat ryka.

Vid nio tänker han att han ska gå till tio kilometer, för tio är en bra siffra, och sedan duscha och sedan sätta sig vid bordet, och det finns gott om tid, det är förmiddag, hela dagen ligger framför honom.

Vid tio kilometer tänker han att tolv är en bättre siffra eftersom han ändå är varm, och det vore slöseri att sluta nu och behöva börja om senare, för att börja om är alltid det tyngsta, det är ineffektivt, det vet han. Han går till tolv. Han sätter ner hastigheten till fyra komma fyra en stund för att vila och sedan upp igen.

Vid halv elva tar han upp telefonen och skriver ingenting, bara tittar, öppnar och stänger tre appar, ser att ingen sökt honom, och känner både lättnad och ett litet sting som han inte tittar närmare på.

Vid tolv, när han ändå står där, kommer en tanke som han hanterar snabbt: att han skulle kunna gå in i hallen och bara ta det översta kuvertet, ett enda, öppna det på bandet, det går ju, man kan öppna ett kuvert medan man går. Men det ligger i hallen, och hallen är där lägenheten är farlig, och han går inte in i hallen mitt i ett pass. Man bryter inte ett pass. Det är en av de saker som är regler i det här rummet fast ingen skrivit dem: man bryter inte ett pass, man går alltid till en jämn siffra, och man slutar inte för att man är trött utan för att man är klar.

Klockan tjugo över ett stänger han av. Bandet saktar in under fötterna och han står på det medan det stannar, och det är obehagligt, som det alltid är, den där halva minuten då maskinen slutat och kroppen inte fattat det än.

Han duschar länge. Han känner sig ren och lugn och nästan glad, kroppen är en varm tung sak som lyder, benen värker gott, och medan han står under vattnet tänker han på köksbordet och de tre högarna med en sorts ömhet, som man tänker på ett ärende man tänkt på länge. Han ska göra det nu. Han har hela eftermiddagen.

Han torkar sig och klär sig i en ren skjorta, för han klär sig alltid i skjorta, det är ett sätt att hålla ordning på sig själv. Han går ut i köket och häller upp kaffe, det andra, som också blivit kallt, och han dricker det kallt utan att märka det. Klockan är kvart i två.

Han går ut i hallen och tar högen. Han bär den in till köksbordet och lägger den där och sätter sig ner. Han sitter faktiskt ner. Han sitter framför högen med koppen bredvid, och det är exakt bilden han såg i mörkret klockan tjugo över fem, mannen vid bordet, och för ett ögonblick är han inne i den, han är mannen, och han känner en stolthet som är så stor och så tidig att den inte har någonting att vila på.

Sedan ser han det bruna kuvertet. Det ligger inte överst, det syns bara i kanten, en centimeter brunt papper mellan två vita, och det är allt som behövs.

Klumpen kommer tillbaka under nyckelbenen. Handen som ska lyfta det första kuvertet stannar i luften ungefär där den stannade i hallen, och han sitter kvar en stund med den i luften, och sedan lägger han den i knät.

Han tänker att han inte är i rätt sinnesstämning för det här. Att man inte ska göra ekonomiska ärenden när man är trött, det blir bara fel, man missar saker, det är faktiskt oansvarigt. Att han sovit dåligt och gått långt och att kroppen behöver mat. Att det är onsdag och att posten går imorgon ändå, så det gör ingen praktisk skillnad om han öppnar dem nu eller klockan nio imorgon, tvärtom, imorgon är han utvilad och skarp och då tar det tjugo minuter i stället för två timmar. Skälen kommer ett efter ett och vart och ett är rimligt, och tillsammans bygger de en vägg mellan honom och bordet, och när väggen är färdig känner han lättnadens lugn, för nu är det beslutat, inte av honom men beslutat, och han kan resa sig.

Han bär högen tillbaka ut i hallen och lägger den på bordet. Han lägger den tillbaka i samma ordning, det är viktigt, för då är det inte en hög som växt utan en hög som ligger.

Han äter två skivor bröd stående vid bänken. Klockan blir kvart över två, och det är den värsta tiden på dygnet, den timmen mellan lunch och eftermiddag när ingenting är i rörelse, när ljuset står stilla över parkeringen utanför och huset är tyst och det inte finns någonting kvar att förbereda. Han känner hjärtat börja igen, och den här gången skyller han inte ens på kaffet, han tänker inte något alls, han bara går in i det lilla rummet och kliver upp och startar det, och efter en minut, två, öppnar bröstet sig, och han går, och allt blir tyst.

Han går till halv fem. Sjutton komma en kilometer den dagen, vilket han skriver på lappen under de andra siffrorna med en penna som ligger på fönsterbrädan, och när han skriver det känner han sig nöjd på ett sätt han inte känt sig någon annan gång under dagen.

På kvällen sitter han i den ena fåtöljen, den utan tvättlapparna, som han dragit ut i vardagsrummet för länge sedan, och tittar på ett program om något och tänker att han ska ringa sin mor i helgen. Han har tänkt det i flera veckor. Han ska göra det ordentligt, ta god tid på sig, fråga hur hon har det. På söndag, bestämmer han. Söndag är en bra dag att ringa.

Sedan lägger han sig, och i sängen finns inget band, och det är därför natten är som den är. Han ligger på rygg och hjärtat dunkar mot madrassen, tydligt, envist, och han räknar och slutar räkna, och han förhandlar med det i mörkret: imorgon drar jag ner på kaffet, imorgon öppnar jag posten, imorgon ringer jag Holger. Natten tar inte emot löften. Den bara ligger kvar.

Han somnar någon gång efter två. Klockan tjugo över fem vaknar han med känslan av att dagen redan börjat utan honom, och kvart över sex står han på bandet igen, och det är samma hastighet och samma lapp på väggen och samma åtta minuter innan det lossnar i bröstet, och det är onsdag som blir torsdag som blir onsdag, och genom väggen ligger en pensionerad man och lyssnar och beundrar honom.

Kapitel 3 — Diagnosen

Gunvor har fått ett papper från vårdcentralen som hon inte kan läsa, och det är egentligen därifrån allt räknas.

Det är ett vanligt papper, ett sådant som skickas i tusental, med hennes namn högst upp och en rad siffror under och sedan en mening om att hon kallas till ett återbesök. Hon sitter med det i fönstret mot parkeringen och håller det på armlängds avstånd och sedan för nära, och bokstäverna vill inte lägga sig stilla, och till slut lägger hon det på bordet med baksidan upp, som man vänder ett kort man inte vill ha.

När Amina kommer på eftermiddagen ligger det kvar där.

”Vad är det här?”

”Ingenting”, säger Gunvor. ”Reklam.”

Amina vänder på det ändå, för hon har lärt sig att gamla kvinnor kallar allt de är rädda för reklam, och hon läser det och läser det en gång till och säger inget särskilt om det, bara att det verkar vara ett återbesök och att det står en tid på torsdag. Och att hon kan skriva upp den på kalendern som hänger vid kylskåpet, den från apoteket, den med blommor på.

”Det behövs inte”, säger Gunvor.

”Jo”, säger Amina, och skriver upp den ändå, med den där lugna oförskämdheten hon har och som Gunvor egentligen tycker om, och sedan står det där, i en ruta i en vecka i februari, med kulspetspenna: Vårdcentralen 10.30.

Det är den första rutan. Det ska bli många.

Torsdagen kommer och Gunvor är uppe och klädd klockan sju för en tid klockan halv elva, för hon har alltid varit en människa som är färdig i tid, det är en av de sista saker hon har kvar av sig själv. Hon sitter i kappan i fåtöljen i tre och en halv timme. Färdtjänsten kommer, och hon åker, och hon sitter i ett väntrum bland folk som är trettio år yngre än hon och hostar, och hon tänker att det är märkligt att man ska behöva sitta bland sjuka människor för att få veta om man är sjuk.

Läkaren heter Vidén och är yngre än hennes son. Han har vänliga trötta ögon och han läser en stund på skärmen innan han säger något, och Gunvor känner igen tystnaden, hon har levt länge nog för att veta vad en tystnad framför en skärm betyder, och hon rätar på ryggen i stolen för att ta emot det ordentligt.

Han säger det inte som en dom. Han säger det som ett tillstånd. Han talar om värden som gått åt fel håll sedan i höstas, om njurar som inte orkar som förr, om ett hjärta som arbetar hårdare än det borde, och han använder inte många svåra ord, och de få han använder förklarar han. Gunvor lyssnar och nickar på rätt ställen, för hon har alltid varit artig hos doktorn, och någonstans i mitten av det han säger märker hon att hon inte längre lyssnar på orden utan på riktningen i dem, och riktningen är nedåt, och den är inte tänkt att vända.

”Går det att göra något?” frågar hon.

”Vi kan göra en del”, säger han. ”Vi kan lindra. Vi kan justera medicinerna. Vi kan se till att du mår så bra som möjligt.”

Och Gunvor, som är nittiotvå år och inte dum, hör exakt vad som saknas i den uppräkningen, och hon nickar igen.

”Hur länge?”

Vidén tittar upp från skärmen då, och det är först nu, tänker Gunvor efteråt, som han verkligen tittar på henne.

”Det går inte att säga säkert. Det är stor skillnad mellan människor.”

”Jag frågar inte efter säkert. Jag är gammal, jag har slutat begära säkert. Jag frågar vad ni brukar tänka.”

Han är tyst ett ögonblick, och sedan säger han att man i hennes situation ofta talar om månader snarare än år, och att det kan bli längre, och att det kan gå fortare om något tillstöter, en infektion, ett fall.

Månader snarare än år. Hon smakar på det på vägen ut, i hissen, i färdtjänstbilen som luktar granbarr fast det är februari, och hon upptäcker att hon inte är rädd, inte just nu, att det som fyller henne mest är en sorts praktisk vakenhet, som inför en flytt. Det finns saker som ska ordnas. Hon har alltid gillat att ordna saker.

Hemma tar hon av sig kappan och hänger den på sin krok, och sedan blir hon stående mitt i rummet med händerna tomma och vet inte vad hon ska ta sig till med resten av dagen, för hela dagen var läkarbesöket och nu är det över och klockan är bara kvart över tolv.

Hon går fram till kalendern vid kylskåpet.

Det är en sådan där kalender med ett blad för varje månad och stora vita rutor, och februari ligger uppe, och i februari står det nästan ingenting. Amina har skrivit hemtjänst-tider i några rutor, med små bokstäver, mest för att Gunvor ska kunna se på morgonen vem som kommer. I en ruta står fotvård. I en annan står ingenting alls, och i den efter också ingenting.

Hon bläddrar. Mars: tomt. April: tomt. Maj, juni, juli, augusti: tomt, tomt, tomt, tomt. Ett helt år hänger på hennes vägg och det finns knappt en enda sak i det, och hon står där och tittar på alla de vita rutorna och tänker för första gången, med en tydlighet som nästan är obehaglig: de här kommer inte att ta slut samtidigt, jag och kalendern.

Det är där det börjar räknas. Inte i läkarens mun, utan vid kylskåpet, med ett finger på ett papper.

Hon räknar. Hon kan inte låta bli. Om det är månader, hur många rutor är det? Hon lägger fingret på februari och drar det framåt, mars, april, maj, och stannar någonstans i somras, och lyfter fingret igen, för det känns oanständigt, som att peka på sin egen grav, och sedan lägger hon tillbaka det för hon måste veta ändå.

Hon tänker inte i månader särskilt länge. Det är för stort. Hon tänker i sådant som ska hända inuti månaderna, för det är så en människa mäter sin tid när den blivit räknelig: hon undrar om hon får se krukorna på balkongen komma i gång, de där tre som står frusna nu och som brukar bli något i maj om någon vattnar dem. Hon undrar om hon hinner höra kajorna över parkeringen på hösten. Hon undrar, och det är den enda tanken som gör riktigt ont, om hon hinner få se sin son.

Sonen. Hon går och sätter sig i fåtöljen igen och tittar på fotot på byrån, mannen i kavaj, och tänker att han bör få veta det här.

Det är ett sådant besked man ringer om. Det är precis vad man ringer om. Hon har hört andra göra det, kvinnor i hennes ålder som ringt sina barn och sagt att doktorn sa så och så, och sedan har barnen kommit farande med bil samma dag, hon har hört dem berätta det efteråt, hur Anders kom direkt, hur Lisbeth tog ledigt en vecka. Hon har lyssnat på det i decennier och sagt vad bra, och tänkt något annat.

Hon reser sig och går till telefonen och lyfter luren och lägger på den igen innan hon slagit numret, för hon vill tänka igenom hur hon ska säga det.

Hon vill inte säga det så att det låter som att hon kräver något. Det är det viktigaste. Om hon säger att hon är sjuk och att det är allvarligt så blir det ett krav, och krav är det Martin inte tål, det har varit så sedan han var liten, ju mer man begärde av honom desto mindre kom det, det var som att hälla vatten i en kruka utan botten. Hon vill säga det så att han får veta men inte känner sig jagad. Hon vill säga det så att han kommer av sig själv.

Hon står med luren i handen och formulerar meningar. Jag var hos doktorn idag och det var inte så roligt. Nej, det är gnälligt. Doktorn säger att jag är ganska sliten nu. Det är bättre, det är sant och det är litet. Sedan får han ju fråga, om han vill, och då kan hon säga resten.

Hon slår numret. Hon kan det utantill, hon har alltid kunnat det, hon lärde sig det den veckan han flyttade till Varberg och har aldrig behövt titta efter det sedan.

Det ringer. Hon räknar signalerna utan att vilja. En, två, tre.

På fjärde svarar han, och han låter andfådd, som han alltid gör, och i bakgrunden finns det där jämna ljudet som hon förr trodde var en fläkt och nu bara vant sig vid, som man vänjer sig vid att en människa har en viss röst.

”Hej mamma.”

Och Gunvor märker med förvåning att hennes egen röst gått upp, blivit ljusare och yngre, det gör den alltid när det är han, hon kan inte hjälpa det, hon är fyrtio år yngre i tre sekunder varje gång.

”Jaha, är det du som svarar. Jag trodde inte du skulle ha tid.”

”Jag har tid. Jag är bara mitt i något.”

”Ja, du är ju upptagen. Jag ska inte störa länge.”

Och där, redan där, i den andra meningen, har hon börjat bygga det hon alltid bygger, undanflykten åt honom, ursäkten i förväg, dörren hon öppnar innan han hunnit be om den. Hon hör sig själv göra det och kan ändå inte låta bli, för det är vanan, det är fyrtio år av att göra det lätt för honom att inte komma.

”Var det något särskilt?” frågar han.

”Nej”, säger hon. ”Nej, jag ville bara höra hur du har det.”

Så säger hon det inte. Så enkelt går det till.

De pratar en stund om ingenting. Han säger att han har mycket på gång, lite av varje, att han ser över en del, och hon säger att det låter bra, att han inte ska slita ut sig, att han ska tänka på sin hälsa. Hon frågar om han äter ordentligt. Han säger att han äter jättebra. Hon vet att han inte gör det, hon har vetat att han inte gör det sedan han var tjugofem, men hon säger inget om det heller.

Och hela tiden ligger papperet från vårdcentralen på bordet med baksidan upp, tre meter från henne, och månader snarare än år ligger i hennes mun som ett hårt litet föremål hon inte kan svälja och inte kan spotta ut.

Två gånger under samtalet är hon på väg. Första gången säger hon ”jag var förresten hos doktorn i förmiddags”, och det blir en paus, och hon hör hur ljudet i bakgrunden stiger en aning, blir en aning snabbare, och det är som om själva rummet han står i drog sig undan, och hon säger snabbt: ”det var bara en vanlig kontroll, man ska ju gå på sina kontroller.” Andra gången säger hon ingenting alls, hon bara andas in för att göra det, och andas ut igen.

Hon är nittiotvå år och hon är rädd att belasta sitt barn med sin död.

När de lagt på — han säger att han hör av sig, och hon säger att det är bra, och ingen av dem tror på det — sitter hon kvar med handen på luren en lång stund. Hon känner det där som hon alltid känner efteråt, glädjen först, i en minut eller två, och sedan det andra, det som är värre än innan han ringde. Hon drar filten över benen fast det inte är kallt.

Sedan reser hon sig och går ut i köket och gör det som hon egentligen bestämde sig för redan i hissen på vårdcentralen, fast hon inte visste om det då.

Hon tar pennan som hänger i ett snöre bredvid kalendern, och hon vänder blad till mars, och sedan till april, och sedan hela vägen till augusti, och hon står och tittar på augusti en stund. Det är en fin månad på bilden, någon sorts prästkragar. Hon räknar rutorna baklänges från augusti till februari och kommer fram till ett antal och glömmer det med en gång, som man glömmer sådant man inte vill bära.

Hon bläddrar tillbaka till februari och skriver in torsdagens besök i efterhand, i rutan där det redan varit, med sin darriga handstil: Doktorn. Hon vet inte varför hon gör det, det har ju redan hänt, men hon vill att det ska stå någonstans, hon vill att det ska finnas ett spår av att den här dagen var en annan dag än de andra.

Och sedan gör hon en sak till, som hon inte skulle kunna förklara för någon. Hon skriver, i rutan för nästa vecka, dit inget besök är inbokat: Ringa Martin.

Det är hennes plan. Hon ska ringa honom igen om en vecka, och då ska hon säga det. Hon ska ha samlat sig till dess. Hon ska ha hittat en formulering som inte kräver något av honom.

Amina kommer klockan halv fem med matlådan och ser med en gång att något är annorlunda, för Gunvor sitter inte i fönstret utan mitt i rummet med händerna i knät.

”Hur gick det hos doktorn?”

”Bra”, säger Gunvor. ”Han var mycket trevlig.”

Amina värmer maten och ställer fram den och Gunvor äter tre tuggor och säger att hon sparar resten till sen, och medan Amina torkar av en bänk som redan är ren frågar hon, utan att vända sig om:

”Sa han något om värdena?”

”Han sa att de var lite si och så.”

”Ska du på återbesök?”

”Han sa att vi ska ses igen.”

Och Amina, som hört tusen sådana svar och som kan höra skillnad på dem som är förnekelse och dem som är skydd, torkar av bänken en gång till och säger ingenting mer, men hon skriver ändå upp något i sitt eget block innan hon går, för hon har lärt sig att sådana här dagar ska antecknas även när ingen säger vad de var.

I dörren tar Gunvor tag i hennes handled, med det där starka greppet.

”Du.”

”Ja?”

Gunvor öppnar munnen och stänger den igen.

”Ingenting”, säger hon. ”Kör försiktigt. Det är halt ute.”

När hon blivit ensam släcker hon i köket och låter en lampa vara tänd i vardagsrummet, och hon går förbi kalendern på väg mot sängen och stannar och tittar på den en sista gång i mörkret, på februari med sina två ifyllda rutor och alla de andra tomma, och hon tänker att det underliga inte är att tiden tar slut, det har hon vetat i nittio år, utan att den plötsligt går att räkna, att den fått en kant, att där borta någonstans mellan prästkragarna finns ett datum som redan är bestämt och som ingen ännu vet vilket det är, inte hon, inte Vidén, inte hennes son som just nu står i ett rum hon aldrig sett och går och går och tror att han har hur lång tid som helst.

Hon lägger sig och ligger vaken en stund och lyssnar på element och trafik. Hon tänker: han hinner. Om han vill så hinner han.

Och sedan tänker hon, tydligt och lugnt, som man tänker sanningar mitt i natten: månader snarare än år.

Ute på parkeringen som hon kallar trädgården ligger snön i högar vid staketet, och det ska bli mars och sedan april, och rutorna på hennes vägg ska fyllas en och en av andra människors ärenden, provtagning, fotvård, transport, och ingen av dem ska bli fylld av honom, inte ännu, och kalendern ska hänga kvar långt efter att den slutat gälla.

Kapitel 4 — Martin, äntligen

Han vaknar med en känsla av att dagen redan börjat utan honom, vilket är orättvist, för klockan är inte ens sju.

Det är februari och det är mörkt utanför och elementet under fönstret knäpper som det gjort varje vinter i den här lägenheten, och Martin ligger på rygg i sängen och gör det han är bäst på, han planerar. Han är faktiskt bra på det, det har han alltid varit, det var halva yrket att kunna dela upp ett hopplöst liv i hanterbara delar och räcka delarna tillbaka till människan i fåtöljen. Så han delar upp den här dagen. Först kaffe. Sedan posten, en bit av den, inte allt, man ska inte sätta upp orimliga mål, det är det vanligaste misstaget folk gör och han har sagt det tusen gånger till andra. Fem kuvert. Fem är ett bra tal. Sedan ska han ringa sin mor, för hon ringde igår och han hörde på henne att hon ville något, hon har den där rösten när hon vill något, ljus och undvikande på samma gång, som en människa som lagt fram en sak på bordet och sedan vänt den med baksidan upp.

Han ser det framför sig så tydligt att det nästan känns gjort. Köksbordet, kaffet, en penna som ligger där sedan i förrgår, den lilla högen av öppnade kuvert som växer medan den ouppklarade högen krymper, och sedan han själv med telefonen mot örat, en son som ringer sin gamla mor på en vanlig tisdag utan att någon bett honom. Han blir nästan rörd av mannen han ser. Det är en fin man. Han skulle tycka om honom om han träffade honom.

Han går upp. Han sätter på bryggaren och står och lyssnar på den medan den arbetar, och det är ett bra ljud, ett hushållsljud, ljudet av någon som håller ordning på sitt liv.

Sedan går han ut i hallen för att hämta posten.

Han hinner en meter från hallbordet. Det är där det sitter, gränsen, någon gång under de senaste åren har den lagt sig precis där, en meter från bordet, och han känner den varje gång utan att erkänna att det är en gräns, för det låter dramatiskt, det låter som något en klient skulle säga. Högen ligger där den legat. Den är inte längre en hög av brev, det är det som är obehagligt, den har blivit ett föremål, ett enda, sammanpressat av sin egen tid, med reklam överst och under reklamen något gulaktigt från banken och under det ett fönsterkuvert vars fönster han inte vill titta in i. Han vet vad som ligger längst ner. Han vet ungefär hur länge det legat där, och när han försöker precisera hur länge glider siffran undan, det är antingen sedan i somras eller sedan somras innan, och han bestämmer sig snabbt för att det är sedan i somras.

Hjärtat sätter igång.

Det är det märkliga. Han står stilla i en hall i sin egen lägenhet klockan tio över sju på morgonen, en man som inte lyft något, inte sprungit någonstans, och hjärtat slår som om han just kommit upp för fyra trappor. Han lägger handen på bröstet, mer förvånat än rädd, för han har blivit sådan nu, han förvånas varje gång som om det var första gången.

Det är kaffet, tänker han. Det är faktiskt logiskt. Han har trappat upp senaste tiden, han kokar nytt flera gånger om dagen och dricker det svalt och kokar nytt igen, och kroppen är ju en maskin och maskiner reagerar på bränsle. Han känner sig nästan nöjd över förklaringen, för en förklaring är en sorts kontroll, och kontroll är det bästa av allt. Han ska dra ner. Han ska köpa koffeinfritt.

Han backar från hallbordet. Han gör det utan att bestämma sig för det, det är benen som gör det, och han lägger inte märke till det förrän han står i köket igen och bryggaren tystnat och han känner sig konstigt lättad, som efter en avvärjd fara.

Klockan är kvart över sju. Posten kan han ta senare på förmiddagen. Det är bättre då, faktiskt, man ska ta sådant när man är vaken och skarp, det är dumt att gå in i ekonomiska ärenden innan man ens ätit, det är rena rama slöseriet med koncentration. Han ska ta det efter tio.

Han går och ställer sig i dörren till det lilla rummet.

Rummet skulle ha blivit en mottagning. Det var hela idén med lägenheten, det var därför han valde den framför den andra som hade bättre kök, för den här hade det där rummet innanför hallen med ett fönster mot gården och en dörr som gick att stänga, och man behöver en dörr som går att stänga om man ska ta emot människor. Han hade sett alltihop. Ett fåtal klienter, noga utvalda, ingen väntrumsstress, ingen mottagning i ett hus med skyltar och trapphusdoft, bara ett rum, två fåtöljer, ett lågt bord med en klocka som han skulle vända bort från klienten så att ingen behövde sitta och räkna sin egen tid.

Fåtöljerna står där. Han köpte dem först av allt, innan han ens köpt en säng, och de står med ryggarna halvt mot varandra i var sin ände av rummet, som två människor efter ett gräl, för det fanns aldrig någon att vända dem mot. Mellan dem, där det låga bordet skulle stått, står bandet.

Det är för stort för rummet. Det var därför det var billigt, det kom från ett gym som lagt ner och det var en proffsmodell, svart och tung, med en ram i stål och en motorkåpa som luktade gummi i flera veckor. Han hade tänkt att han skulle använda det lite. Komma i form före nystarten. Man tar emot bättre när man är i form, det är ingen förevändning, kroppen och knoppen hänger ihop, det är basal grej.

Han kliver upp.

Bara medan kaffet svalnar. Bara för att vakna ordentligt, för att få igång blodet innan han sätter sig med kuverten, det är nästan en förberedelse om man ser det rätt, och han ser det rätt, han är bra på att se saker rätt.

Han startar det. Han har en hastighet han börjar på, en låg, och en han trappar upp till efter fyra minuter, och han kan de fyra minuterna i kroppen nu, han behöver inte titta på klockan för att veta när de gått. Och redan innan de gått händer det som alltid händer: klumpen i bröstet lossnar. Den sitter där varje morgon när han vaknar, en hård liten sak precis under nyckelbenet, som ett föremål någon lagt in i honom under natten, och den löses upp i takt med stegen, den blir tunnare och tunnare och till slut är den bara ett minne av sig själv. Hjärtat, som slog vilt i hallen, hittar en takt och blir jämnt och pålitligt och hans eget igen. Andningen blir djup. Det är obeskrivligt skönt och han beskriver det aldrig, inte för någon, för det låter knäppt, och dessutom finns det ingen att beskriva det för.

Det är därför det är bra, tänker han. Det är ju nyttigt. Folk betalar dyra pengar för att må så här.

Han går.

Och nu, i rörelse, blir dagen möjlig igen. Det är det egendomliga med bandet som han aldrig undersökt: att allt han inte gör blir helt oproblematiskt så snart han börjat gå. Posten i hallen är inte längre ett föremål som växer, den är en syssla han ska utföra efter tio, och att han ska utföra den efter tio är lika säkert som att den nu är kvart över sju, och han känner ingen oro för den alls, ingen. Modern han ska ringa blir ett samtal han ser fram emot. Terapirummet blir en mottagning som ska öppna i höst, och han ser den, han ser sig sitta i den vänstra fåtöljen med benen i kors och en människa framför sig som håller andan för att höra vad han ska säga.

Han går och siffran på displayen klättrar och det är den som gör hela arbetet, egentligen, den lilla siffran. 1,4. 1,5. Den rör sig. Det gör den varje dag och den går aldrig baklänges, och så länge den rör sig är det inte sant att han står still, det är faktiskt bevisligen inte sant, det står ju på en skärm.

Klockan blir åtta. Kaffet är säkert svalt nu, men det gör inget, han kokar nytt sen.

Vid tre kilometer kommer modern tillbaka i tanken, för hon kom aldrig riktigt bort. Hon hade ringt igår kväll och sagt att hon bara ville höra hur han hade det, och han hade sagt att han hade mycket på gång, och sedan hade hon börjat en mening om doktorn och sedan tagit tillbaka den och sagt att det var en vanlig kontroll, och han hade tagit emot det. Han hade tagit emot det fort. Han vet det nu, medan han går, att han tog emot det fortare än en son borde, att det fanns en lucka där han kunde ha frågat en enda fråga, vad sa han då, och att han inte frågade, och att hon hörde att han inte frågade.

Han går fortare.

För det gör det bättre, och dessutom är det inte så enkelt, hon säger ju aldrig något rakt ut, hon har aldrig gjort det, hon lägger fram saker och vänder dem baksidan upp och sedan blir man den som ska gissa, och han har gissat i femtio år och har aldrig en enda gång blivit tackad för en riktig gissning. Om det var något allvarligt så hade hon sagt det. Människor säger sådant. Hon sa vanlig kontroll och man ska tro på människor när de säger vad saker är, det är själva grunden i ett samtal, det var det första han lärde sig, att lyssna på vad någon faktiskt säger.

Men hon säger aldrig vad hon faktiskt —

Han trappar upp ett steg. Displayen visar 3,8.

Han ska ringa henne idag. Det bestämmer han där, vid 3,8, och det är ett riktigt beslut, han känner hur det sätter sig, en varm liten sak i bröstet där klumpen satt. Han ska ringa efter posten. Först posten, sedan modern, det är rätt ordning, för då kan han säga att han just sorterat en massa papper och det ger samtalet något att stå på, det ger honom något att vara, en man som ringer sin mor efter att ha uträttat något. Om han ringer nu, mitt i ett band, med andhämtningen som hon alltid kommenterar, blir det ett samtal av den sorten det alltid blir, tre minuter och en lögn om att han hör av sig.

Så: posten, sedan mamma. Efter tio. Det finns gott om tid, det är inte ens halv nio.

Vid fem tänker han att sju är en bättre siffra, eftersom han ändå är varm, och det är rent slöseri att kliva av en uppvärmd kropp, man ska inte behöva göra samma jobb två gånger. Vid sex märker han att han fantiserar, och han låter det ske, för det är gratis och det är det bästa han har. Han fantiserar om mottagningen. Om en höst där det står hans namn på en dörr igen. Han hör sig själv säga något till en kvinna i fåtöljen, en enkel mening, en av dem han hade förr, och han ser hennes ansikte gå upp som ett fönster i en källare, och han känner tacksamheten från henne komma över rummet mot honom som värme från ett element, och det är den känslan, exakt den, som han har saknat i alla år utan att någonsin säga ordet saknat.

Vid sex och en halv kommer det ändå igenom, en annan sorts tanke, en av den sort som bara kommer i rörelse eftersom rörelsen är det enda som gör dem uthärdliga: att om han är så bra på att få människor att kliva ut ur sina egna hus, hur kommer det sig att han inte kan gå en meter fram till ett hallbord.

Han ökar farten. Det är en dum tanke, den håller inte, den är inte ens logisk, det är helt olika saker, det ena är ett yrke och det andra är administration och ingen människa på jorden gillar administration. Han tänker på hur många som skjuter upp sin post. Det är folksjukan, det står i tidningarna, alla gör det, det finns program på tv om det.

7,0.

Han går vidare, för nu vore det ju konstigt att sluta på ett jämnt tal, ett jämnt tal är ett tal man passerar.

Vid halv tio ringer telefonen på fönsterbrädan. Han ser den lysa. Han ser namnet och det är Holger, och att det är Holger gör två saker i honom samtidigt och de tar ut varandra så att han inte gör någonting: han blir glad, en riktig oblandad glädje, den sista helt oblandade han har kvar, för Holger är fyrtio år och en röst som alltid låter som om ingenting hänt. Och han blir kall, för Holger ringer om något, Holger ringer alltid om något, Holger har en plan och ett datum och en fråga som slutar med ett frågetecken man måste svara ja eller nej på.

Han ska ringa tillbaka så fort han kliver av. Han måste bara gå klart först. Han formulerar redan vad han ska säga: du, förlåt, jag var mitt i något, jag höll på med en grej.

Telefonen ringer fyra gånger och tystnar, och skärmen slocknar, och surret fortsätter.

Klockan blir tio och han är vid nio kilometer och tänker att tio och tio är en fin symmetri, och sedan att det är barnsligt att tänka så, och sedan att det ändå bara är tre minuter kvar till tio.

Vid tio kilometer klockan fem över tio saktar han in och ställer bandet på noll och står stilla på det en stund innan han kliver av, som man står kvar på en båt en stund efter att man lagt till. Golvet känns fel under fötterna. Det gör det alltid, i ett par minuter, som om huset låg lite snett.

Han går ut i köket. Kaffet i kannan är kallt och har fått en hinna, och han häller ut det i vasken och sköljer kannan och sätter på en ny brygd, och medan den arbetar går han fram till hallen.

Han hinner en meter.

Och hjärtat sätter igång igen, exakt som förut, som om timmarna inte funnits, som om de tio kilometrarna varit en dröm han haft och som ingenting ändrade i den vakna världen, och han står där svettig i en gammal t-shirt med en hög papper framför sig och känner det slå upp i halsen, och han hör sig själv säga högt, i en tom lägenhet: ”ja, ja.”

Han tar de fem översta. Han bär dem in i köket och lägger dem på bordet, och det är faktiskt något, det är faktiskt fem kuvert som flyttat, och han känner en så orimligt stark tillfredsställelse över det att han måste stå still och njuta av den en stund. Han ska öppna dem efter kaffet. Han ska sätta sig ordentligt, med en penna, och gå igenom dem.

Sedan ska han ringa mamma.

Han tänker på henne igen, på rösten igår, på hur den steg när han svarade, hur den blev ung, och hur det gör ont på ett sätt han aldrig lyckats placera, för det borde vara fint. Han tänker att han ska säga att han kommer och hälsar på. Inte snart. Ett datum. Han ska ta upp telefonen och säga ett datum högt och sedan är det sagt, och det är ju ingenting, det är åttio minuter på en motorväg, det är kortare än han just gått.

Han dricker kaffet stående. Klockan är halv elva. Kuverten ligger på bordet och pennan ligger bredvid dem, och telefonen ligger i det andra rummet på fönsterbrädan med Holgers missade samtal i sig.

Han tänker att han bara ska gå en liten stund först. Bara tjugo minuter, för att smälta kaffet, för att komma i rätt sinnesstämning inför papper och samtal, det är faktiskt sant att man tänker klarare i rörelse, det finns forskning på det, det har han läst.

Han kliver upp. Han startar bandet. Och efter en minut, två, lossnar det som lossnat tusen gånger förut, och han går, och han tänker på sin mor med stor värme och på Holger med stor värme och på mottagningen som ska öppna i höst, och det känns, just nu, med kaffet varmt i magen och siffran som börjat klättra igen, nästan som att röra sig framåt.

Vid tolv går han fortfarande. Kuverten ligger orörda på köksbordet och kommer att ligga där i tre dagar innan de bärs tillbaka ut till hallen och läggs överst på högen, och den där dagen som han just nu planerar, den med posten och samtalet och datumet, kommer att äga rum imorgon, och sedan imorgon igen.

Kapitel 5 — Fyrtio år

Holger ringer på en söndag, och det är en söndag för att tisdagen och torsdagen inte gav något, och det retar honom, för söndagssamtal har en doft av något han inte vill förknippa med sig själv.

Han står vid köksfönstret medan det ringer och ser ut över hamnen där snön ligger kvar i strimmor på bryggorna, och han räknar signalerna, det gör han alltid, det har blivit en vana han skäms lite över. En. Två. Han har målat om båthuset i höstas, tre dagar tog det, och han står och tittar på det medan telefonen surrar i hans hand och tänker att det ser bra ut, att det behövde göras och att han gjorde det. Och att det finns en enkel ordning i världen som han begriper och som fungerar: en sak ska göras, man gör den, sedan står man en stund och ser på det man gjort och är en hel människa.

Vid fjärde signalen svarar Martin, och han låter som om han sprungit för att hinna fram till telefonen.

”Holger! Vad kul att du hör av dig.”

Som om det vore Holger som varit svår att nå.

De pratar en stund om ingenting, om vintern, om att det ska bli tidig vår i år enligt någon i affären, och Holger låter det ske, för han har lärt sig att man måste ha en liten sträcka av ingenting med Martin innan man kan säga varför man ringde. Sedan går han rakt på, för det är också något han lärt sig.

”Jag tänkte vi skulle bestämma ett datum. För inspelningen. Jag har allt här. Det är bara att köra.”

”Ja”, säger Martin. ”Ja, absolut. Vi måste verkligen sätta igång.”

”Så när? Jag är ledig hela veckan. Du säger bara.”

Och där kommer den, pausen. Holger har börjat känna igen den, den har en hal yta, man får inget grepp i den. Han har hört den så många gånger nu att han hinner tänka på annat medan den varar, och det han tänker på är att det var fem månader sedan i höstas, och att fem månader är en lång tid för två män som är sjuttio och femtiåtta och som en gång i tiden gjorde saker samma vecka som de kom på dem.

”Jag har bara lite mycket just nu”, säger Martin. ”Jag håller på att se över en del. Men snart. Vi kör snart, jag lovar.”

Holger säger något som låter som ett skratt. Han känner ilskan komma och trycker ner den på samma ställe han alltid trycker ner den, för han vet att ilska inte biter på Martin, den studsar bara av honom som allt annat studsar av honom, som regn på en nymålad vägg.

”Vad är det du har att göra, då?” frågar han, och han försöker hålla det vänligt, nyfiket, men det kommer ut lite hårt.

”Lite av varje.”

Och det är i de tre orden det händer, det som Holger kommer att bära med sig resten av dagen utan att veta vad han ska göra av det. Det är som när dimman lättar över hamnen och man plötsligt ser hela vägen ut till fyren, det där ögonblicket när avståndet blir sant. Han hör att Martin inte gör någonting. Inte lite, inte litegrann, inte lite av varje. Ingenting. Han hör en man sitta i en lägenhet i Varberg och inte göra någonting och ha gjort det i åratal, och han hör att de fem månaderna varit fem månader av ingenting alls, och att de sannolikt inte varit de första fem.

Men Holger har inga verktyg för den insikten. Han har en hammare och en pensel och en outtömlig tro på att rörelse löser allt, och man kan inte spika i dimma, så han gör det enda han kan göra med den: han blundar för den.

”Du, Martin”, säger han i stället, och nu kommer det varmt, kamratligt, den gamla tonen från den gamla tiden. ”Du behöver bara komma igång. Det är hela grejen. Du vet ju det här bättre än jag, det var ju du som lärde mig det — det svåra är att börja, sen går det av sig själv. Vi tar en inspelning. En enda. Du kommer hit, vi sätter oss, vi pratar en timme. Sen ser vi hur det känns.”

”Ja”, säger Martin, och han låter nästan tacksam, nästan lättad, för det här är ett språk han förstår, igångsättandet, peppet, det är hans eget gamla språk som spelas tillbaka till honom och det låter fortfarande sant i hans egen mun. ”Ja, du har rätt. Man måste bara börja.”

”Precis. På lördag?”

”Lördag är perfekt.”

De lägger på, och Holger står kvar vid fönstret och känner sig hoppfull, för han kan inte låta bli, det är hans defekt och hans nåd, det har hans hustru sagt i fyrtio år att han hoppas som andra andas. Han går ut i arbetsrummet där kartongen står, den med mikrofonerna, två stycken, bra sådana, dyra faktiskt, köpta i oktober när Martin sagt att det var precis vad han behövde. Han lyfter på locket och tittar ner på dem i plasten. Han skulle kunna ställa fram dem nu, montera stativen, dra sladdarna, så att allt är klart på lördag och de bara behöver sätta sig.

Han låter dem ligga. Han vet inte varför, eller han vet, men han vill inte veta, och han lägger tillbaka locket och går ut i kylan i stället och skottar en gång framför garaget som inte behöver skottas.

De träffades på en kurs. Det är det som är den underliga grunden till fyrtio år: en kursgård utanför Göteborg, någon gång i mitten av åttiotalet, en helg om kommunikation och personlig utveckling som Holger hade blivit skickad på av sin dåvarande arbetsgivare tillsammans med elva andra som inte heller ville vara där. Han minns lokalen, minns kaffet i pumptermosar, minns att han hade tänkt att det skulle bli fånigt och att han hade rätt om det mesta. Men så hade en av dem som höll i det ställt sig framför rummet, en lång man i skjorta, några år yngre än Holger själv, och börjat prata, och något hade förändrats i luften. Han minns inte längre vad Martin sa. Han minns hur det var att sitta i rummet. Alla tolv hade lutat sig framåt utan att märka det, tolv vuxna människor som inte velat vara där, och Martin hade gått runt och ställt frågor, och när han vände sig mot en människa hände det något med den människan, den blev tydligare, den blev sedd. Holger hade inte upplevt något liknande. Han hade tänkt: den mannen kan något som jag inte kan.

Och på lördagskvällen hade de stått ute på trappan, båda i skjortärmarna i marskylan, och Martin hade frågat vad Holger gjorde och Holger hade berättat om jobbet och om huset han byggde om, och Martin hade lyssnat på det som om det var det mest intressanta någon berättat, och Holger hade hört sig själv säga saker han inte visste att han tänkte. Det var första gången. Det var sedan alltid så. Man gick från ett samtal med Martin och kände sig som en aning mer av en människa, och man visste inte varför, och man ville tillbaka.

Så byggde de Vidare. Det var Martins ord, det namnet, han hade sagt det över ett bord på en pizzeria i Kungsbacka och Holger hade tyckt att det var briljant, och det var det kanske också. Ett koncept, ett program, tre helger och ett uppföljningssamtal. Martin pratade. Holger ordnade. Han hyrde lokaler och skrev fakturor och bar in stolar och satte upp skyltar i trapphus och köpte kaffe i tio kilos säck och lärde sig att en pumptermos måste stå i ett rum som inte drar. Och när folk kom på söndagseftermiddagen och tog Martin i hand med tårar i ögonen stod Holger vid bordet med kvitton och kände en lycka som han fortfarande inte har hittat något att jämföra med.

Det pågick i sex år. Det gick bra. Det gick faktiskt riktigt bra en period i mitten av nittiotalet, de hade tre helger inbokade parallellt och Martin hade börjat ta emot enskilda samtal i ett litet rum i Göteborg vid sidan av, och Holger hade räknat på om de skulle anställa någon. Sedan slutade det. Inte i en krasch. Det avtog. En helg avbokades, en annan blev inte fylld, Martin var svårare att nå på våren, och Holger hade sagt att de tog en paus och skulle dra igång igen till hösten, och hösten kom och de drog inte igång igen, och nästa vår heller inte, och någon gång slutade Holger räkna vårar. Han hade förklarat det för sig själv med tiden. Marknaden ändrade sig. Folk började åka utomlands på kurs i stället. Sådant sker.

Han har inte tänkt så mycket på att det var Martin som avtog och inte marknaden. Det är en av de tankar Holger har i förrådet, bakom färgburkarna, dit han går sällan.

Men vänskapen fortsatte, och det är det märkliga, det är det Holger tänker på när han skottar. Företaget dog och de fortsatte vara vänner i tjugofem år till, och han har inte kunnat sluta med det och har inte velat. Han har åkt till Varberg. Det har alltid varit han som åkt, det slår honom nu med en klarhet han inte bett om, han har suttit i den där lägenheten på en köksstol och pratat i tre timmar och åkt hem igen, och Martin har aldrig varit här. Inte en enda gång sedan Martin flyttade. Han har sagt att han ska komma. Han har sagt det på ett sätt som fått Holger att gå ut och köpa fisk.

Han har hjälpt honom med saker. Han har hämtat ett skåp åt honom i Göteborg och burit det upp fyra trappor. Han har lånat ut pengar två gånger, den ena gången en summa som han inte har talat om för sin hustru och som han inte har fått tillbaka och inte har frågat efter, för att fråga efter den skulle förändra något som han inte vill förändra. Han har ringt varje tisdag och torsdag i, ja, i hur många år. Länge. Han har lyssnat på Martin berätta om saker som ska hända, mottagningar som ska öppna, projekt, ett hus han skulle köpa vid ett tillfälle, en bok, och Holger har alltid trott på det, inte av dumhet utan för att Martin har ett sätt att beskriva framtiden som gör den mer verklig än nuet, och när man lagt på sitter man kvar med känslan av att något är på väg.

Och Martin har gett honom något också, det ska sägas, det ska sägas ordentligt, för Holger är rättvis. Han har gett honom att bli sedd. Det finns inte många män i Holgers generation som blivit ordentligt sedda av någon, det är inte i deras utrustning, de har fått bygga uterum i stället, och Holger har fått det av Martin. Det fanns en kväll i ett båthus, för många år sedan, när Holgers bror hade blivit sjuk första gången, och Holger hade suttit med en öl och inte kunnat säga något, och Martin hade sagt en enda mening och Holger hade börjat gråta, en femtiofemårig man som grät i sitt eget båthus, och Martin hade suttit kvar och inte gjort ett nummer av det. Han minns inte meningen. Han minns kvällen. Han vet att den fanns.

Så det är inte ingenting. Det är det han vill ha sagt, om någon frågade, vilket ingen gör: det är inte ingenting, det har varit fyrtio år, det finns en kväll i ett båthus, det finns en trappa i marskylan.

Det är bara att det inte har varit jämnt.

Han skottar färdigt och ställer skoveln mot väggen och blir stående på gården. Solen har kommit fram lite. Nere i hamnen ligger en av båtarna kvar i vattnet fast den borde tagits upp, någon som slarvat, och Holger tänker att han ska ringa och säga till, och att han kommer att göra det på måndag, och han kommer att göra det.

Han går in och sätter på kaffe. Klockan är kvart över elva på en söndag och lördagen är om sex dagar, och han bestämmer sig för att han ska baka bullar. Det är hans hustrus recept men hon gör dem sällan nu och Holger har lärt sig det, han bakar bullar som en man skottar en gång framför ett garage, ordentligt och för att det ska bli gjort. Det blir bra bullar. Det ska stå kaffe och bullar på bordet när Martin kommer på lördag, och de ska sitta där med mikrofonerna mellan sig och prata en timme om vad de vet om livet nu när de vet något, och det ska bli som det var, eller inte som det var, men något.

Han ska inte plocka upp mikrofonerna ur kartongen förrän på fredagen. Det bestämmer han vid diskbänken utan att formulera varför, och det finns ett skäl, det finns en gammal liten klokskap i honom som har hört fyra signaler för många gånger, men han lyssnar inte på den, han bara följer den, som man följer en aning om väder utan att titta på barometern.

Han dricker kaffet stående och tänker att Martin lät bra i telefonen. Pigg. Det var något i rösten som var som förr.

Det är fyrtio år, tänker han. Man ger inte upp om fyrtio år för att någon har haft det tungt en period. Det gör man bara inte. Det är hela poängen med fyrtio år, att de tål något, att man har byggt upp ett lager som klarar en dålig sträcka, och Martins sträcka har varit lång nu men den är en sträcka, den har en början och den kommer att ha ett slut. Och när den har det ska Holger stå där med kaffe och bullar och två mikrofoner i en kartong och säga att det var väl inget, kom in, sätt dig.

Han ställer koppen i diskstället. Han går ut till båthuset för att göra något med händerna, för det är söndag och söndagar är långa, och på vägen dit tänker han att han ska ringa på tisdag också, som vanligt, för säkerhets skull, bara för att hålla det vid liv fram till lördagen.

Han kommer att ringa på tisdag. Det svarar ingen.

Kapitel 6 — Amina kommer

Amina tycker om Gunvor, och det är ingen självklarhet, för Gunvor är inte en lätt människa.

Hon säger det till en av tjejerna på jobbet en gång, i bilen mellan två besök, att av alla på rutten är det den gamla i Onsala hon inte vill byta bort, och tjejen säger att Gunvor är känd som lite av ett kap, alltså det motsatta, en sådan som klagar in nya i personalen och får dem att gråta i trapphuset. Och det är sant, Amina förnekar det inte. Gunvor har klagat på maten, på att Amina kommer för tidigt så att hon inte hunnit klä sig ordentligt, på att Amina kommer för sent så att maten hinner kallna, på att den nya sortens kaffefilter är tunnare än de gamla och att man numera inte kan köpa något som håller. Hon har en gång sagt, med den där rösten som är gjord av gammal överhet, att Amina kanske skulle lära sig att tala tydligare, och Amina har torkat av en bänk som redan var torr medan det gick över.

Men under klagandet finns något annat, och Amina hörde det redan första veckan. Det är en ensamhet så oskyddad att man måste vända sig bort, och klagandet är dess kläder. Man kan inte säga jag är rädd om nätterna till en tjugotreåring som kommer med en matlåda. Man kan säga att lådorna är dåligt värmda. Det betyder samma sak, och Amina har lärt sig att svara på det som sägs och höra det som menas, och det är hela jobbet, det är hela det jobb som inte står i något schema.

Nu är det mars och något har ändrats i lägenheten i Onsala, och Amina kan inte sätta fingret på det.

Hon märker det i kalendern först. Den hänger på väggen i köket, en sådan man får gratis från apoteket, med en blomma till varje månad, och Gunvor har alltid skrivit i den. Sopor. Fötterna. Amina em. Det har varit ett litet system av allt som ska hända, och Amina har tyckt om det, för det är en människa som håller ordning på sin tid. Men nu finns det streck i rutorna också. Ett litet streck i varje passerad ruta, gjort med blyerts, hårt, så att pappret nästan gått igenom, och Amina ser dem varje gång hon står vid diskbänken och sköljer en tallrik, och hon räknar dem utan att vilja.

”Du har börjat kryssa av dagarna”, säger hon en kväll. Hon säger det lätt, som man säger något om vädret.

”Man ska hålla ordning”, säger Gunvor.

”Väntar du på något särskilt?”

Och Gunvor tittar en stund på kalendern, på blomman som hör till mars, och säger sedan att nej, det är bara bra att veta var man är. Sedan ber hon om te, fast hon inte dricker te, och Amina förstår att samtalet är slut, och hon kokar teet och ställer det på bordet och Gunvor rör inte vid det.

Det är sådana saker Amina lägger märke till, och hon har ingenstans att lägga dem. Hon skriver ingenting i journalen om streck i en kalender. Det finns inga rutor för det, och hon har lärt sig att det som räknas i systemet är kroppen, om den ätit, om den har ont, om den har vätska nog, och allt det andra, hela människan runt kroppen, bär man med sig själv och ibland med varandra i bilen mellan två besök.

Men hon anar. Hon har sett tillräckligt många gamla för att känna igen en människa som fått ett besked, och Gunvor har den där kvaliteten nu, en sorts renhet, som om hon börjat städa undan i sig själv. Hon frågar mer sällan om saker som ska hända längre fram. Hon säger inte längre i sommar, hon säger nu, i den här veckan, och det är en liten skillnad som ingen kan bevisa.

Hon frågar inte. Det är också ett hantverk, att inte fråga. Om Gunvor ville säga det skulle hon säga det, och att peta i det vore att ta något ifrån henne, och den gamla har inte mycket kvar som är hennes eget.

Så de gör i stället det de gör: de har sina kvällar.

De har blivit något, kvällarna, utan att någon bestämt det. Aminas pass hos Gunvor är på eftermiddagen, mat och tabletter och en runda i lägenheten, och det är beräknat till trettiofem minuter, och Amina stannar ofta femtio, ibland en timme, och hon ligger efter i schemat på grund av det och kör lite fortare till nästa och har fått höra om det en gång av en samordnare som var trevlig om saken. Hon stannar ändå. Hon har räknat ut att det finns tre besök på rutten där ingen märker om hon är sex minuter sen, och de sex minuterna lägger hon här, i Onsala, i en lägenhet med utsikt över en parkering som Gunvor kallar trädgården.

De pratar om håret. Det är märkligt vad de pratar om, det är aldrig de stora sakerna, det är hår och priser och en granne som har hund utan att kunna sköta den. Amina kammar Gunvors hår ibland, för att Gunvors handled inte längre klarar att hålla upp armen så länge, och det tar tid, och det är under det kammandet som Gunvor talar.

”Du är bra på det här”, säger hon. ”Min mor kammade så. Hon var hård med kammen, det gjorde ont, men det blev fint.”

”Jag ska vara hårdare då.”

”Nej, nej”, säger Gunvor, och skrattar, ett litet torrt skratt som blir en hostning. ”Jag har fått nog av det hårda.”

Och en annan gång, mitt i ingenting: ”Vet du vad man gör om man har det svårt? Man håller i något. Vad som helst. Ett bord. Jag höll i sängkanten i två år en gång och ingen visste om det.”

Amina kammar vidare. Hon frågar inte vilka två år. Hon lägger det på hyllan bland det andra hon får av gamla människor, gåvor som inte är avsedda som gåvor, meningar som kommer när händerna är i någons hår och ingen behöver se någon i ansiktet.

Sonen finns i alla samtal, som ett väder utanför fönstret.

Han står inramad på byrån, en man i kavaj från någon gång på åttiotalet, med ett ansikte som lovar mycket, och Amina har dammat runt den ramen i ett år nu, för Gunvor vill inte att man tar den. Man får inte lyfta den. Det har varit ett tjafs om det en gång, i början, när Amina var ny och gjorde rent ordentligt och lyfte fotot för att torka under, och Gunvor blev vass på ett sätt som skrämde henne. Sedan har hon förstått. Det finns fingeravtryck på det glaset som är Gunvors egna, från kvällar Amina inte är där, och de ska inte torkas bort.

”Han är terapeut”, säger Gunvor. ”Folk söker upp honom. Han hjälper människor att komma vidare i livet.”

”Det låter fint.”

”Han har alltid varit den som ser andra. Redan som liten. Han visste om folk var ledsna innan de visste det själva.” Hon rättar till filten över benen. ”Det tar på en, sådant. Att bära andras saker. Man blir sliten.”

Det är versen om att han är sliten. Det finns en vers om att Varberg är långt trots att det inte är långt, en om att man inte kan begära av en sådan man att han har tid, en om att han ringer när han kan. Amina har lärt sig hela sången och sjunger aldrig med, men hon river den inte heller. Hon har provat en gång, för länge sedan, i början, ett litet försiktigt men han kunde ju komma på söndag, och sett vad det gjorde i den gamlas ansikte, hur något drogs åt inuti, och sedan har hon aldrig mer gjort det. Man river inte ett skydd åt någon som ska bo i det.

Det ringer en gång i mars, medan Amina är där. Hon ser Gunvor sträcka sig efter telefonen, och det går fort för en gammal kropp, och rösten stiger en oktav.

”Jaha. Är det du.”

Amina går in i sovrummet och börjar vika tvätt hon redan vikt en gång, för att ge dem rummet. Hon hör ändå. Man hör allt i en tvårumslägenhet. Hon hör att Gunvor säger jodå, jodå, att hon säger att det är bra, att hon säger nej då, ingenting särskilt, bara det vanliga, och Amina står med en handduk i händerna och känner något gå igenom sig, för hon vet, hon har vetat i en vecka, att det inte är det vanliga, och hon hör en nittiotvåårig kvinna ljuga för sin son om det viktigaste som finns.

Hon hör Gunvor säga: ”Och du då? Har du mycket?” och sedan lyssna länge på svaret. Sedan: ”Ja, det förstår jag. Man måste ju ta tag i sitt.” Och en stund senare: ”Ja då. Kram.”

När Amina kommer ut sitter Gunvor med telefonen i knät och tittar ut mot parkeringen.

”Han hade mycket”, säger hon.

”Jaha.”

”Han håller på med något nytt. Han ska se över en del.” Hon nickar långsamt, som om hon vägde ordens hållfasthet. ”Det är bra att man har något.”

Och sedan är hon ledsen i tre kvart, på det där sättet som är värre än före samtalet, och Amina förstår aldrig varför de ringer om det gör så, varför den gamla lyser upp i tolv sekunder och sedan sitter i en fåtölj och blir mindre. Hon drar filten över Gunvors ben fast det är sjutton grader inne och hon vet att det inte är kylan.

Hon berättade inte, tänker Amina medan hon skriver in tiden i telefonen ute i trapphuset. Hon satt där och hade en chans och hon berättade inte.

Och sedan, i hissen, kommer nästa tanke, och den är svårare: hon kanske inte kunde. Det kanske inte går att säga jag ska dö till någon som säger att han har mycket. Det kanske krävs att den andre först frågar hur har du det, och om ingen frågar så finns det ingen dörr att gå in genom, och då sitter man kvar i sin fåtölj med sin nyhet i knät och pratar om filter.

Amina är tjugotre och har gjort det här i tre år, sedan hon hoppade av gymnasiet och behövde pengar, och det hon inte hade räknat med är att hon skulle bli bra på något. Hon var inte bra på skolan och inte särskilt bra på att passa tider och absolut inte bra på att veta vad hon ville, men hon är bra på detta. Hon vet vem som vill ha tystnad och vem som vill ha ett skämt. Hon vet att en gammal man i Kungsbacka behöver få rätt om fotbollen, varje gång, och att en annan behöver att man kommenterar hans blommor. Hon vet var handen ska ligga när någon är rädd, ovanpå eller under. Det är ingenting man kan skriva på ett papper och det är det enda hon kan, och det räcker till sex besök om dagen och en hyra.

Hos Gunvor är uppgiften att stanna kvar i rummet med sången om sonen och inte säga det uppenbara. Det är svårare än att lyfta.

Den här kvällen, den sista i mars, ska hon gå tidigt för att kompensera för de sex minuterna, och hon står i hallen och drar på jackan när Gunvor säger hennes namn från fåtöljen. Inte du, som hon brukar. Namnet.

”Amina.”

”Ja?”

”Kom hit lite.”

Hon går tillbaka in och sätter sig på pallen framför fåtöljen, den hon sitter på när de kammar, och Gunvor tittar på henne och tittar sedan bort mot kalendern med blomman till mars och alla sina hårda små streck.

”Har du en mamma?” säger hon.

”Ja.”

”Ringer hon?”

”Tre gånger i veckan”, säger Amina. ”Ibland svarar jag inte.”

Gunvor nickar, som om det var ett vettigt svar och inte en bekännelse.

”Svara nästa gång”, säger hon. ”Det är inte ett förebrående. Jag säger det bara som en upplysning. Det är inte hennes fel att hon ringer, och det är inte ditt fel att du inte svarar, det är bara så det blir mellan folk, och sedan tar det slut och man förstår ingenting.”

Hon tar Aminas handled. Greppet är starkt, det är alltid förvånansvärt starkt, som om all kraft som lämnat resten av kroppen samlats i den ena handen.

”Jag har inte många kvar”, säger hon.

Och Amina vet inte vad hon menar, om hon menar dagar eller människor, och hon förstår att Gunvor gjort det med flit, att den gamla lagt ordet så att det kan betyda båda och att den ena betydelsen inte behöver sägas högt. Det är en människa som är van att inte säga saker. Det är en människa som lärt sin son det.

”Jag är här på fredag”, säger Amina.

”Ja”, säger Gunvor. ”Det är jag också.”

Hon släpper handleden och skrattar lite åt sitt eget skämt, och det blir en hostning igen, och Amina hämtar vatten och står bredvid medan hon dricker.

Ute på gatan är det mörkt och det luktar tö. Hon tar fram telefonen på vägen till bilen och det är fyra meddelanden och en av dem är från mamma, en fråga om hon kommer på söndag, skickad i går, obesvarad. Amina står vid bilen med nyckeln i handen och svarar. Hon svarar direkt, där, på trottoaren, innan hon hunnit tänka på det, ja jag kommer, och hon känner sig fånig och rörd och lite arg på en gammal kvinna som lyckats få henne att göra något med sitt liv genom att inte säga något rakt ut.

Sedan sätter hon sig i bilen och sitter still en stund innan hon startar.

Hon tänker på sonen. Inte länge, för hon har fem besök kvar och hon är sen, men en stund. Hon tänker att han finns någonstans söder om här, en timme bort, och att han antagligen sitter i en lägenhet och tror att han hjälper människor. Hon har inget behov av att tycka något om honom. Hon har lärt sig att man inte kan döma anhöriga, för man ser dem bara i det ögonblick de misslyckas och aldrig i de fyrtio år som gjorde dem sådana. Men hon tänker en sak, kort, medan hon vrider om nyckeln, och den tanken kommer att stå kvar i henne resten av året utan att hon vet var hon ska göra av den:

Den gamla har allt hon behöver utom det enda, och det enda är gratis. Det kostar en resa och en förmiddag. Vem som helst kunde ge det, en granne, en främling, hon själv, hon ger det tre gånger i veckan i femtio minuter för timlön. Det finns bara ett enda ställe i världen där man inte kan köpa det.

Hon lägger in ettan och kör mot Kungsbacka, och i lägenheten bakom henne sitter Gunvor kvar i sin fåtölj och gör ett streck i rutan för den trettionde mars, hårt, så att pappret nästan går igenom, och räknar sedan de tomma rutorna framåt utan att skriva någonting i dem.

Kapitel 7 — Sanna ringer

Sanna ringer på en onsdag, för hon har resonerat sig fram till att onsdag är den enda dag i veckan då samtalet har en chans.

Måndagar är han seg, det har hon prövat, rösten kommer nerifrån något och släpar med sig hela helgen. Fredagar låter han redan uppäten av något som inte hänt än. Tisdagar har hon möte till halv sex och då är hon inte tillräckligt hel själv. Torsdagar springer Joar och hon vill ha köket för sig. Så onsdag, kvart över fem, när hon kommit hem och innan hon hunnit bli hungrig, för hungrig blir hon otålig och otålig blir hon hård, och hård vill hon inte vara mot sin far, det har hon lovat sig själv.

Hon står vid diskbänken med telefonen mellan öra och axel och en trasa i handen. Det är ingen slump. Hon har lärt sig att hon måste ha något i händerna när hon ringer honom, annars blir samtalet för stort, då sitter hon bara och lyssnar efter allt det som inte sägs och blir ledsen efteråt utan att kunna peka på var det gick sönder. Så hon torkar av en bänk som är torr. Hon har gjort det i flera år nu. Det är hennes eget lilla löpband, tänker hon inte, för hon vet inget om något löpband.

Det ringer. En signal, två.

Hon vet att han står och tittar på telefonen. Hon är säker på det, hon har varit säker sedan hon var ungefär tjugo, att det finns ett litet glapp hos honom mellan att vilja och att göra, och att glappet är exakt fyra signaler brett. Hon har en teori om att han älskar henne ungefär lika mycket som han är rädd för henne, och att de två storheterna nästan tar ut varandra, och att det som blir kvar när de tagit ut varandra är det hon får.

Fyra. Sedan klickar det.

”Hej gumman.”

Han är andfådd. Han är alltid andfådd. Hon har slutat kommentera det. En gång sa hon att han lät som om han sprungit till telefonen, och han sa att han kommit in från trapphuset, och sedan blev det tyst på ett sätt som fick henne att prata om vädret i tre minuter för att ge honom någonstans att ta vägen.

”Stör jag?”

”Nej, nej. Jag var bara mitt i något.”

”Vad då för något?”

Hon vet inte varför hon frågar. Hon har bestämt sig för att inte fråga, för svaret finns redan och det heter lite av varje, och lite av varje är inte ett svar utan ett rum utan dörrar.

”Lite av varje”, säger han. ”Jag håller på och ser över en del.”

Hon torkar av bänken. Det finns ett svagt jämnt surr i luren, det finns det alltid, hon frågade om det för länge sedan och han sa fläkten, och hon tänkte att det var en märklig lägenhet han fått, en med en fläkt som gick dygnet runt, och sedan tänkte hon inte mer på det. Man vänjer sig vid ljudet någon annan lever i.

”Hur mår du?” säger hon.

”Jodå. Bra. Mycket på gång.”

Det är där hon skulle kunna sluta. Det är där hon brukar sluta, de brukar gå över till huset han bodde i förr eller till någon i släkten som blivit sjuk, och sedan säger de kram på dig och lägger på och hon står kvar och känner sig konstig i en kvart och sedan är det över till nästa onsdag.

Men hon har en sak att säga i dag och hon har övat på den i bilen hem.

”Vi har satt ett datum”, säger hon. ”Jag och Joar. Sjuttonde augusti.”

Hon hör sig själv hålla andan efteråt. Det är förnedrande, tycker hon, att en trettiotvåårig kvinna med eget kontrakt och egen tvättmaskin ska stå i sitt eget kök och hålla andan inför sin pappas röst, men det är så det är, och hon har slutat bråka med det.

”Augusti”, säger han. Och sedan, varmt, riktigt varmt, det är det som gör det så svårt: ”Vad fint, Sanna. Vad roligt. Åh, vad roligt.”

Han sa hennes namn. Hon känner det gå igenom bröstet, en liten dum värme, för han säger det så sällan att det landar som om han räckt henne något över ett bord.

”Sjuttonde augusti”, säger hon. ”En lördag. Vigseln är klockan tre.”

”Sjuttonde augusti klockan tre.”

”Du måste skriva upp det. På riktigt. Nånstans där du ser det.”

”Självklart skriver jag upp det.”

Hon hör att han inte gör det. Det är inte att han ljuger, det är värre än att ljuga, han menar det fullkomligt i det ögonblick han säger det och sedan händer ingenting, som om orden gick ner i ett rum där de lades på en hög med andra ord. Hon har en pärm i byrålådan i sovrummet med prover och listor, och längst bak en sida där hon skrivit upp vem som svarat vad, och bredvid hans namn står två bokstäver inom parentes som hon skäms över varje gång hon ser dem. Vet ej. Det står ja bredvid alla andra. Det står ja med rullator bredvid moster Git som är åttiotre och har konstgjord höftled, och det står vet ej bredvid hennes far, och den ordningen har hon inte hittat på själv, den har vuxit fram under trettio år.

”Och sen är det en sak till”, säger hon.

Hon skulle kunnat lämna det. Det var Joar som tog upp det, en kväll i soffan, försiktigt som han gör allt som rör Martin, att det vore fint om hennes pappa sa några ord. Och hon hade sagt att hon skulle tänka på det, och tänkt på det i två veckor, och kommit fram till att om hon inte frågar så tar hon ifrån honom något innan han fått chansen, och det vill hon inte göra. Hon vill inte vara den som räknar bort sin egen far i förväg. Hon har sett vad det gör med folk som gör så, de blir hårda på ett sätt som inte går att mjuka upp igen, och hon är trettiotvå och har ingen lust att bli hård än.

”Joar undrade om du ville hålla tal”, säger hon. ”Du måste inte. Alltså verkligen inte. Han bara undrade. Det är helt okej om du inte vill.”

Hon hör i samma sekund vad hon gjort. Hon har räckt honom räcket. Hon gör det av gammal vana, som man håller upp en dörr för någon utan att tänka på det, hon har byggt utvägar åt sin far i hela sitt liv och hon står här och bygger en ny åt honom mitt i sin egen bröllopsplanering, och hon skulle vilja ta tillbaka det sista och kan inte.

Men det kommer ingen ursäkt. Det blir tyst i stället.

Tystnaden har en tjocklek nu för tiden. Hon har lärt sig att lyssna på den. Den är inte tom, det är det hon förstått, det finns någon där inne som går genom rum för att komma fram till ett ord, och surret fortsätter bakom, jämnt, som en ton som ingen slutar hålla.

”Ett tal”, säger han.

”Ja. Men bara om —”

”Det vill jag.” Rösten har ändrats, den har gått upp någonstans, och hon kan inte höra om det är glädje eller skräck, hon har aldrig kunnat skilja dem åt hos honom, hos honom har de samma tonläge. ”Det vill jag verkligen, Sanna. Det vill jag mer än något annat.”

Hon står med trasan stilla i handen.

”Okej”, säger hon.

”Jag ska skriva något fint. Jag har ju — ” Han hostar, eller skrattar, hon vet inte vilket. ”Jag har ju en del att säga om dig, gumman. Det finns ju en del att säga.”

Och det är i den meningen hon hör något hon inte förstår och inte kommer att glömma. Det finns ju en del att säga. Som om han talade om ett förråd han inte varit i på länge men vet är fullt. Som om minnena låg där i ordning och väntade och det enda som återstod var att gå in och hämta dem. Hon vet inte varför det gör henne kall. Det borde ju vara fint.

”Du får gärna skriva om mamma också”, säger hon, mest för att fylla ut. ”Alltså, du behöver inte. Men du får.”

”Ja”, säger han. ”Ja.”

De pratar en stund till om ingenting. Om lokalen, som ligger utanför Göteborg och har en gammal lada, och han säger att det låter fint fyra gånger. Om Joar, som han kallar han, din kille, trots att de träffats fem gånger och Joar varje gång försökt med honom på det envisa godmodiga sätt Joar har med människor som gör motstånd. Hon frågar om han hört av sig till farmor och han säger att han ska ringa i veckan, det är bara att det varit lite mycket, och hon säger att det är bra, gör det, hon blir så glad när du ringer.

”Jag ringer henne i morgon”, säger han.

”Bra.”

”Sjuttonde augusti”, säger han igen, som om han provade sig fram i ordet. ”Det är ju bra. Det är ju fem månader. Det finns gott om tid.”

Det finns gott om tid. Hon lägger på med de orden i öronen och hon vet inte varför de är det värsta han sagt under hela samtalet, för de är ju sanna, det är ju fem månader, det finns ju gott om tid. Men hon känner igen dem. Hon har hört dem hela livet, i olika kläder, det ordnar sig, vi tar det sen, jag hör av mig, och de har alltid varit sanna precis i det ögonblick de sagts och aldrig en dag längre.

Hon står vid köksfönstret med telefonen i handen. Utanför går grannen förbi med hunden som inte vill gå, hunden stretar och grannen står stilla och väntar, och de har gjort så varje kväll i två år.

Det gick ju bra, tänker hon. Han sa ja till allt. Han lät glad. Han sa mitt namn två gånger.

Och det är just det, tänker hon sedan, och sätter sig på en av köksstolarna utan att ta av jackan hon glömt att hänga upp. Han säger alltid ja. Det har aldrig varit någon svårighet att få ett ja ur hennes far, jaet kommer direkt, jaet är gratis, jaet är det enda han har i obegränsad mängd. Och sedan lägger sig tiden omkring honom som vatten omkring en sten och ingenting rör sig, och de där jaen ligger på botten och blir liggande där, hela hennes barndom ligger där i lager.

Hon reser sig och hänger upp jackan. Hon tar fram pärmen ur byrålådan och sätter sig med den vid bordet och bläddrar bak till sidan med namnen. Hon tar en penna. Hon står med spetsen mot papperet bredvid hans namn en lång stund.

Hon skriver inte ja.

Hon skriver inte vet ej heller, det står ju redan där. Hon skriver, i marginalen, med små bokstäver: tal, sagt ja 12/3. Och sedan, för att hon är sin fars dotter och därför gör saker i förväg som skydd, skriver hon längst ner på sidan: fråga Lasse om reservtal. Och hon tittar på den raden och känner en sorg som inte har någon att vara riktad mot, för hon har just planerat för att hennes pappa inte ska klara det hon nyss gladde sig över att han lovat, och det är inte elakt, det är bara vad man lär sig av trettio år.

Joar kommer hem halv sju och hon säger att pappa ska hålla tal, och han blir glad, riktigt glad, han lyfter armarna lite som han gör när han är glad och säger vad kul, Sanna, vad kul att han vill.

”Ja”, säger hon. ”Han lät väldigt glad.”

”Då blir det bra.”

”Ja.”

Hon lagar mat och hon känner efter en stund att hon faktiskt är glad, att hon får vara det, att det är tillåtet att tro på sin far i mars. Hon tror att han kommer. Hon tror det verkligen. Hon har bara lärt sig att inte bygga något som inte tål att han inte gör det, och det är två olika saker som får plats i en människa samtidigt, hon har haft båda i sig sedan hon var liten och de bråkar inte längre.

Hon hör inte, kan inte höra, att han redan är tillbaka i det lilla rummet. Att surret hon tror är en fläkt har stigit i takt. Att han går, fortare nu, med telefonen fortfarande varm i fickan, och att han känner något som är nästan olidligt av lycka, för nu finns det ett datum, nu finns det en sjuttonde augusti där han ska resa sig i en lada utanför Göteborg och säga något så sant och så vackert att alla i rummet förstår att han, trots allt, varit en bra far. Han ser det. Han ser lokalen och ansiktena och sin dotter i vitt och han ser sig själv stå där med ett papper han inte behöver titta i, och det är den finaste bild han har haft i huvudet på flera år, och han går fortare för att stanna i den.

I morgon ska han ringa sin mor. I morgon ska han börja skriva, bara minnen först, råmaterial, det är så man börjar, man tar en sten i taget. Han ska sätta sig vid köksbordet med en kopp kaffe och en penna och skriva ner allt han minns om Sanna, och det är mycket, det finns ju en del att säga, det ligger ju där.

Det är fem månader kvar. Det är gott om tid.

Han går, och kilometersiffran stiger, sakta, men den stiger, och det känns just nu, med dotterns röst kvar i örat och telefonen varm mot låret, nästan exakt som att röra sig framåt.

Kapitel 8 — Samma sträcka

På torsdagen börjar han halv sju, för att komma i förväg.

Det är hans ord för det, i förväg, och han tänker aldrig efter vad han skulle komma i förväg till. Han bara vet att om han går tidigt så ligger dagen framför honom orörd, och en orörd dag är hanterbar. En dag som redan tagit några timmar av honom är svårare. Så han sätter fötterna på golvet innan väckarklockan får säga något, går ut i hallen förbi bordet och in i det lilla rummet och startar bandet i mörkret, för han tänder inte längre. Han vet var knapparna sitter. Han vet var displayen är, den lyser tillräckligt.

Han börjar på 5,5, som alltid. Han går på 5,5 i fyra minuter och trycker sedan upp till 6,2, och det är en siffra han valde en gång för att den var udda och därför kändes noga vald, och sedan har den blivit lag. Efter tolv minuter går han till 6,8. Vid halvtimmen ökar han lutningen ett steg. Kroppen vet allt det här utan honom. Om han skulle tänka på något annat, om han skulle stå där och rekonstruera en mening ur ett gammalt samtal, så sköter fingret ändå knapparna på rätt minut, för det finns en klocka i honom som är exakt, och den är den enda del av honom som håller tider.

Ångesten sitter kvar i tio minuter. Den gör alltid det. Den ligger som en tumme mot bröstbenet och lossnar inte förrän andningen hittat sitt. Sedan släpper den, och det finns ingen bättre sekund på hela dygnet än just den, när tumman lyfts och luften blir gratis och kroppen slutar vara ett problem och blir en maskin i drift. Han tänker aldrig på det som en lättnad. Han tänker på det som att han kommit i gång.

Vid tre kilometer tänker han på Sanna, för det är där hon brukar dyka upp nu, ungefär vid tre. Han har börjat vänta på henne. Det är fint, tycker han, att hon kommer när han går, det är som att gå med henne, och han tänker på talet och på ladan och på att han ska sätta sig vid köksbordet i dag och skriva. Han ser rentav pennan framför sig, den ligger på bordet, den har legat där en tid. Han ska hämta ett block ur lådan. Han ska skriva rubriker först, det är alltid bra att strukturera, sedan fylla på under varje rubrik. Han ordnar talet i huvudet medan han går och det ordnar sig utmärkt, det blir riktigt bra, det finns en tydlig linje i det och en fin sak att avsluta med som han inte formulerar men vet finns.

Vid fem kilometer har han glömt vad rubrikerna var.

Han märker inte att han glömt dem, för han har redan gått vidare till att räkna ut hur många kilometer det blir i veckan om han lägger på en halvtimme per dag, och det är en trevligare beräkning, den går att göra om och om igen med olika insatser. Sjuttiofyra. Sjuttiosju. Åttio, om han tar två pass på lördagen också. Han känner en varm liten stolthet över åttio, som om han redan gått dem.

Vid sju hör han posten komma. Det är ett litet klapp i dörren nere och sedan hissen och sedan steg i trapphuset, och han vet att det ligger nya kuvert i facket nu, ovanpå de gamla, och att det växer där nere, tyst, medan han går. Han går fortare en stund utan att veta varför.

Vid halv nio kliver han av. Han gör alltid det. Det finns en gräns runt halv nio där kroppen börjar behöva vatten och en toalett och där han också, av någon anledning, vill ha en paus från att ha kommit i gång, för att kunna komma i gång igen. Han står i köket och dricker ur kranen. Han tittar på köksbordet. Pennan ligger där. Han skulle kunna sätta sig nu, direkt, i shortsen, det vore till och med bra, han är varm, hjärnan går klart när kroppen är varm, det vet han, det är sådant han förklarade för folk en gång.

Han sätter sig faktiskt. Det är det som ingen skulle tro, att han faktiskt sätter sig ibland. Han sitter på stolen med pennan i handen och ett kvitto som är det enda pappret inom räckhåll, och han skriver överst: Sanna. Och sedan blir det ingenting. Det är inte tomt i honom, tvärtom, det är fullt, men det som är fullt går inte att skriva ner för det är inte minnen, det är en känsla av att ha en dotter, en stor varm ospecificerad känsla av att ha en dotter, och känslor kan man inte läsa upp i en lada. Man måste ha en episod. Man måste ha ett hon-var-fem-år-och-då.

Han sitter i kanske två minuter. Hjärtat börjar. Det är inte häftigt, det är bara närvarande, det gör sig påmint mot skjortan, och han känner den svalka i händerna som han känner igen och inte har något namn på, och han reser sig och tänker att han behöver kaffe först, att man inte kan skriva om sitt barn utan kaffe, och han sätter på bryggaren. Och medan den går blir det för tyst i lägenheten, det blir så tyst att ljudet från bryggaren blir stort, och tystnaden är full av allt.

Han går in i det lilla rummet igen. Bara medan kaffet blir klart.

Halv tio står han på 6,8 och tänker att han skriver efter lunch, det är egentligen bättre, förmiddagen är hans träningstid, det ska man respektera, man ska ha en struktur. Kaffet är klart klockan tjugo i tio och står kvar på bänken och slutar ryka någon gång före elva.

Han går till kvart över tolv. Sammanlagt gör det, med morgonpasset, arton komma fyra, och han sparar det i appen och känner det välbekanta korta lugnet av en siffra som är större än gårdagens. Han äter en bar. Han lägger sig på soffan i tjugo minuter med telefonen på bröstet och sover inte men vilar, och vilan är den enda tid på dagen då han känner sig som en människa som gjort något och därför förtjänar att inte göra något, och det är de bästa tjugo minuterna på dagen näst efter den där tumman som lossnar.

Klockan två går han ut till hallbordet.

Det gör han ungefär en gång i veckan. Han går ut och ställer sig framför högen och tänker att nu. Högen är av två slag: reklam, som han kan sortera bort i en rörelse och som därför är trevlig, och fönsterkuvert. Fönsterkuvert kan han inte se rakt på. Han har lärt sig att titta på dem snett, så att han vet att de finns utan att veta vilka de är. Det finns ett som är tjockare än de andra och som legat längst ner sedan i vintras och som han bestämt sig för att öppna varje vecka sedan dess. Det har blivit ett slags möbel. Om han flyttar de nya kuverten så syns dess hörn, ett brunt hörn, och det räcker för att hjärtat ska göra det där.

Han står och andas grunt en stund. Han lyfter faktiskt reklamen av. Han bär den till papperskorgen i köket och stoppar ner den och känner en tydlig, oproportionerlig tillfredsställelse, som om han uträttat ett arbete, och när han kommer tillbaka ut i hallen ser högen mindre ut och det är sant, den är mindre, det ligger färre saker där. Och han beslutar att det var dagens insats på posten, att det var ett bra första steg, att man inte ska ta allt på en gång, dela upp det, en sten i taget, och att han tar kuverten i morgon när han är utvilad.

Sedan är det halv tre och det finns fyra timmar till kvällen och han vet vad han ska göra med dem.

Han går kvällspasset i två etapper med en halvtimmes uppehåll där han står vid fönstret och ser folk komma hem från arbetet. Det är hans favorittid vid fönstret. Bilar svänger in, dörrar slår, någon bär in kassar, en kvinna på tredje ropar till ett barn. Han står i mörkret bakom gardinen och tittar på människor som är trötta av något och det gör honom lugn, och han vet inte om det gör honom lugn för att han känner samhörighet eller för att han slipper vara ute i det. Han ställer aldrig frågan. Frågan är en av de saker han går ifrån.

Klockan halv sju ringer telefonen. Det är Holger. Han ser namnet lysa på fönsterbrädan och han står på bandet i shorts och en genomsvettig t-shirt och han vet exakt vad samtalet handlar om, det handlar om ett datum, och han vet också att han inte kan säga ett datum med den här andningen, för Holger skulle höra det, Holger hör allt, och han kan inte förklara varför han är andfådd klockan halv sju en torsdag. Så han låter det ringa. Fyra signaler. Sedan tystnar det, och han känner en lättnad som är obehaglig eftersom den är en lättnad, och han tänker: jag ringer honom i morgon förmiddag. Då är jag klar och duschad och lugn och då blir det ett bra samtal, ett riktigt samtal, vi ska ju bestämma på allvar.

Han tänker på Holger en stund medan han går. Han tänker varmt om honom. Han tänker att Holger är den enda han har kvar av dem som var med förr, och att det är en sådan tur att ha en gammal vän, och att de ska göra det där tillsammans, det ska bli bra, det ska bli precis som förr. Att tänka så om Holger är nästan som att ha ringt honom. Det ligger något i bröstet efteråt som liknar det man känner efter ett gott samtal, och det är därför det aldrig blir akut att ringa.

Han går till nio. Han duschar. Han äter något som går fort. Han sitter framför tv:n en timme utan att veta vad som visas och tänker att han ska ringa sin mor, det har varit länge nu, hon blir så glad, det kostar ju ingenting, ett samtal på tio minuter, och han bestämmer sig för att göra det i morgon förmiddag också, efter Holger, det blir en bra förmiddag, en förmiddag där han verkligen tar tag i saker.

Så lägger han sig, och då kommer natten.

I sängen finns inget band. Det är det enda han inte har någon lösning på. Han ligger på rygg och hjärtat slår mot madrassen och gör sig hört på det tydliga, likgiltiga sättet, och rummet är mörkt och tyst och absolut stillastående, och i det stillastående kommer allt fram i tur och ordning som om det stått och väntat i kön hela dagen. Det bruna kuvertet. Talet han inte skrivit. Sjuttonde augusti, som är närmare nu än när hon sa det. Holgers namn som lyste och slocknade. Sin mor, rösten hennes, jaha är det du, vad roligt, och hur den stiger en oktav när han ringer, och hur den låter i slutet av samtalet.

Han förhandlar med det. Det är vad man gör om nätterna. I morgon ringer jag Holger. I morgon ringer jag mamma. I morgon öppnar jag kuvertet och sätter mig med talet, och jag drar ner på kaffet, för det är kaffet som gör det här med hjärtat. Natten tar inte emot löften. Den ligger bara kvar med sin tumme mot bröstbenet och väntar, och han vänder sig och vänder sig och klockan blir halv ett och ett och kvart över två, och någon gång efter tre somnar han av utmattning, inte av lugn.

På fredagen vaknar han kvart i elva.

Det är förlorat, förmiddagen, det är det första han tänker. Det är för sent att ringa Holger nu, det skulle bli ett konstigt samtal mitt i hans dag, Holger håller på med något, Holger håller alltid på med något. Man ska inte ringa folk mitt i. Och mamma har alltid hemtjänsten mitt på dagen, det vet han, det skulle bli avbrott och rörigt, det är bättre på kvällen, hon är piggast före maten. Så det får bli i eftermiddag. Det är helt rimligt. Det är faktiskt mer omtänksamt.

Han går ut i köket och slår på bryggaren och tänker att han i alla fall ska ta ett kort pass innan, bara för att komma i gång, för dagen har börjat fel och man kan rädda en dag som börjat fel genom att göra en sak rätt.

Han börjar på 5,5. Efter fyra minuter går han till 6,2. Vid tolv minuter till 6,8. Vid halvtimmen ökar han lutningen ett steg, och tumman lyfter från bröstbenet, och luften blir gratis, och han känner den rena lyckan av att äntligen vara i gång.

Genom väggen ligger Bengtsson i fåtöljen med tidningen på knät och hör det starta och tänker att där är han igen, och känner sig lat, och tänker att man borde ta tag i sig själv, i morgon kanske, och båda männen sitter och går på var sin sida av en vägg i samma dag som inte tar slut och inte fortsätter, och kilometersiffran stiger, sakta, men den stiger.

Kapitel 9 — Joar

Joar ringer på lördagen, och det är det första Martin tänker: att han ringer själv.

Han står i köket när det händer. Han har klivit av efter morgonpasset och står och dricker ur kranen, och telefonen ligger på bänken och lyser med ett namn som inte brukar lysa där. Joar. Inte Sanna. Joar, som han träffat fem gånger.

Han svarar. Han vet inte varför han svarar just då, kanske för att han är förvirrad, kanske för att andningen råkar vara i ordning, men han svarar och hör sin egen röst bli ljus.

”Joar! Vad kul att du hör av dig.”

”Hej Martin. Stör jag?”

”Nej, nej. Jag var bara mitt i något.”

Han hör hur det klingar. Han hör att han sagt det till en människa som inte känner honom väl nog att veta att det är en fras, och han känner en liten spets av skam över att det ändå kom.

Joar ringer om lokalen. Det är någonting med en karta och en vändplats, en fråga om Martin kommer med bil eller tåg, för de vill veta hur många parkeringsplatser de behöver reservera och de har en lista, Sanna har en lista, och Joar har fått i uppgift att ringa runt till några. Han säger det så, i uppgift, som om det vore en självklarhet att man delar upp uppgifter och sedan utför dem.

”Bil”, säger Martin. ”Jag tar bilen.”

”Bra. Då skriver jag in det.”

Och Martin hör pennan. Han hör faktiskt ett litet ljud i andra änden som är en penna mot papper, eller så inbillar han sig det, men han tror att han hör det, och något inom honom vrider sig, för det är ett så litet ljud och det betyder att någon skriver ner något som ska hända i augusti och som ska stämma när det väl blir augusti.

”Du är noggrann”, säger han, och det ska bli ett beröm men kommer ut lite fel, lite tomt.

”Det är mest Sanna”, säger Joar. ”Hon har en pärm. Jag har blivit inkallad.”

Han skrattar när han säger det, ett gott skratt, utan udd, och Martin skrattar med, och sedan blir det tyst en sekund och han hör att Joar tänker efter, att han står med något i handen han inte vet om han ska lägga fram.

”Du”, säger Joar. ”Var det jobbigt att jag frågade om talet? För Sanna sa att du sa ja, men hon sa också att du inte skulle behöva om du inte ville. Jag hade inte tänkt att det skulle bli ett måste.”

”Nej, nej”, säger Martin snabbt. ”Det vill jag verkligen. Jag har börjat på det.”

”Vad bra.”

”Jag har rubriker”, säger Martin, och där, i det ordet, hör han sig själv ljuga så exakt att det nästan är vackert, för han har inte rubriker, han hade rubriker i tjugo minuter på ett löpband i torsdags och de är borta, och han vet inte längre om han någonsin haft dem. Han står i sitt kök i shorts med ett glas i handen och säger rubriker till sin dotters man.

”Fint”, säger Joar. ”Man behöver inte mycket. Jag ska hålla ett och jag har typ tre saker jag vill säga. Det räcker väl.”

”Tre saker räcker gott.”

”Det är svårt att välja tre”, säger Joar. ”Det är det som är svårt. Att välja.”

Han säger det utan tanke på att det ska betyda något. Han säger det som en man säger något om ett praktiskt problem han håller på med, och det är just därför det går in.

De pratar en stund om vägen dit, om avfarten, om att det är skyltat men dåligt skyltat, och Joar erbjuder sig att skicka en kartbild, och Martin säger att det behövs inte, och Joar säger att han skickar den ändå, och Martin förstår att han kommer att göra det, att bilden kommer att komma inom en timme, för Joar är en människa vars ord och handlingar ligger i samma rum.

Sedan säger Joar, som en efterrätt, som något han bara råkar nämna:

”Jag var hos min pappa i förmiddags. Vi bytte kedja på cykeln. Han fick inte loss ett låsstift och jag fick inte loss det heller, så vi stod i en timme och svor. Det var trevligt faktiskt.”

”Bor han nära?”

”Tjugo minuter.”

”Ses ni ofta?”

”Ett par gånger i veckan. Ibland gör vi inget. Ibland bara sitter man där.”

Ibland bara sitter man där. Martin står kvar med telefonen mot örat och nickar åt sitt kylskåp och säger något om att det är fint, det är fint att ha det så, och Joar säger ja, det är väl inget märkvärdigt, och de tackar för sig, och Martin blir stående.

Det är ingenting som har hänt. Han vet det. En ung man har ringt om parkeringsplatser och sagt att han bytt en cykelkedja med sin far. Det är den mest ointressanta upplysning som finns.

Han sätter glaset i diskhon och märker att han står och andas grunt.

Ibland bara sitter man där.

Han går ut i hallen. Han vet inte varför han går dit, han har inget ärende där, och högen ligger på bordet som den ligger, med det bruna hörnet någonstans i botten som en möbel, och han går förbi den och in i det lilla rummet och stannar i dörren.

Det är där han står när det kommer, det han inte bett om: han försöker minnas en gång han och Sanna gjort något med händerna. Inte varit någonstans, inte suttit vid ett bord, inte hämtat och lämnat, utan gjort något, tillsammans, med ett stift som inte gick loss. Han letar. Han letar ordentligt, för han tänker att om han bara letar systematiskt så finns det där, ett cykeldäck, en trasig cykel, hon måste ha haft en cykel, alla barn har cyklar. Han ser en cykel. Han ser den mycket tydligt, en liten cykel med stödhjul, och han ser den stå lutad mot en vägg, och sedan står han där och inser att han inte vet om det är hennes cykel eller en cykel, om han sett den eller om han bygger den nu, i det här ögonblicket, av behov.

Han hade kunnat säga rubriker till Joar. Han sa rubriker till Joar.

Han kliver upp på bandet. Han sätter det på 5,5 och står och går och tänker att han bara ska lugna ner sig, för det är svårt att tänka klart när hjärtat gör så, och det är sant, det är faktiskt sant, det är lättare att tänka när han går. Efter fyra minuter går han till 6,2.

Och det är i det ögonblicket, när kroppen hittar takten och tumman lyfter från bröstbenet, som han förstår vad Joars far har som han inte har, och han förstår det tydligt och kort och utan omskrivningar, som man förstår saker i den korta luckan innan man börjar gå fort.

Joars far har händer som blir smutsiga i sällskap.

Det är allt. Det är inte kärlek, Joars far älskar inte mer än Martin älskar, det tänker Martin faktiskt, med en sorts envishet, nästan trotsigt: jag älskar min dotter precis lika mycket som han älskar sin son, det är inte det som skiljer. Det som skiljer är en timme vid en cykel. Det som skiljer är att det finns en plats där de två har stått, en verkstadsvägg, ett svärande, ett stift som satt fast, och att både fadern och sonen kan gå tillbaka dit i minnet och hitta varandra där. Han och Sanna har inget sådant ställe. De har telefonsamtal på onsdagar. De har hans röst i hennes öra och hennes röst i hans, och emellan dem åttio kilometer och ingen enda gång de blivit smutsiga tillsammans.

Han ökar till 6,8 fyra minuter för tidigt.

Han börjar förhandla, för det är det han gör när det trycker. Han förhandlar först om saken: att det inte är rättvist att jämföra, att Joar är trettio och hans far kanske sextio, att de har helt andra förutsättningar, att man inte vet hur den familjen egentligen har det, att folk visar upp saker. Att det är enkelt att byta en cykelkedja när man bor tjugo minuter bort. Att avståndet gör det, att om Sanna hade bott tjugo minuter bort hade de gjort sådant hela tiden, det hade varit självklart, han hade varit en sådan far, han vet att han hade varit en sådan far om avståndet varit ett annat. Det är geografins fel. Det ligger något så tröstande i det att han går snabbare av tacksamhet.

Och sedan, för att inte höra motargumentet, som ligger och andas precis under: att åttio kilometer är en timme, att han har alla timmar i världen, att han har mer tid än någon annan människa han känner och att det är precis tiden han inte har.

Han ökar lutningen.

Vid tre kilometer kommer hon som hon brukar, ungefär vid tre, men hon kommer fel i dag. Hon kommer inte som en varm ospecificerad känsla av att ha en dotter. Hon kommer som en fråga han inte formulerar utan bara känner formen av, och formen är: vad ska jag säga i talet.

För det är där det knyter ihop sig, det är därför Joars ord om att välja tre saker satte sig som en flisa. Man kan inte välja tre saker ur ingenting. Ett tal är ett urval, och ett urval kräver ett förråd, och om man går fram till ett förråd och det är tomt så finns det ingenting att välja bort, och den insikten är så stor att han inte kan bära den, så han gör om den. Han gör om den till en uppgift. Han bestämmer, där på bandet, att det han behöver är material, och att material kan skaffas, och att han ska ringa Sanna och fråga henne. Fråga henne vad hon minns. Så gör man ju. Man intervjuar. Han var ju bra på att få folk att berätta, det var ju hela hans yrke, han ska ringa och säga: berätta något från när du var liten, jag vill höra dig berätta det, och så ska hon berätta och han ska minnas att han var där, och då blir det hans också.

Han känner sig nästan lätt en stund. Det är en bra plan. Han ska ringa i morgon.

Sedan går han tio minuter till och tänken vänder sig i handen på honom, för det gör den ibland, det finns kilometrar där ingenting går att styra, och han hör vad planen egentligen är. Att ringa sitt barn och be barnet fylla en lucka som barnet själv fick leva i. Att sitta i ett tal och läsa upp hennes egna minnen tillbaka till henne som om de vore hans. Han ser henne i ett bröllopsljus lyssna på sin far berätta något hon berättat för honom i telefon tre veckor tidigare, och han ser hennes ansikte när hon känner igen det, och det ansiktet är det värsta han sett hela året, och han ökar farten till 7,0, vilket han aldrig gör, för 7,0 är inte en av hans siffror.

Vid sex kilometer har han slutat tänka på det.

Det går över. Det är alltid det som är märkligast, hur totalt det går över. Vid sex tänker han på ingenting särskilt, vid sju tänker han på om han ska lägga in ett extra pass i morgon och hur det påverkar veckosumman, vid åtta räknar han om det med två pass på söndagen också, och det blir en trevlig siffra, och han känner en varm liten stolthet över en siffra som inte finns.

Vid halv ett kliver han av. Kartbilden ligger i telefonen. Joar har skickat den, precis som han sa, med en pil och en ring och tre ord: Här är parkeringen. Martin tittar på den länge. Det är en bild av en plats han ska befinna sig på den sjuttonde augusti, ritad av en man som förutsätter att människor kommer dit de sagt att de ska komma.

Han svarar Tack! och lägger ner telefonen, och sedan tar han upp den igen och skriver Tack Joar, jättebra. Ses i augusti. och tar bort det och skickar bara Tack! ändå, för det andra kändes som ett löfte.

På eftermiddagen står han vid fönstret bakom gardinen och ser en man på gården sätta sig på hälarna vid en barnvagn och göra något åt ett hjul. Han står och ser på det i flera minuter. Mannen får inte det han vill, reser sig, går in med vagnen, kommer ut igen med en skruvmejsel. Det tar tid. Barnet sitter i vagnen hela tiden och ser på.

Martin står bakom gardinen i ett släckt rum och tittar på en man som lagar ett hjul framför sitt barn, och han känner en avund så ren att den nästan är fysisk, och samtidigt en förvirring, för han begriper inte hur man gör. Han begriper inte hur en människa bara gör det. Var får man tag på skruvmejseln. Hur kommer man ut på gården. Vad är det för mekanism i en annan människa som gör att sträckan mellan att vilja och att göra är så kort att den inte ens finns, medan den hos honom är hela världen bred och full av rum man kan gå in i och stanna i.

Han tänker att han ska ringa Sanna i kväll. Inte för att intervjua henne. Bara ringa. Säga att Joar ringde, att han verkar bra, att han är noggrann. Det vore ett samtal som inte kräver något, ett litet samtal, det kostar ingenting.

Klockan halv sju går han kvällspasset. Han tänker på samtalet medan han går och det blir riktigt bra, det blir ett varmt samtal, hon skrattar en gång och han hör hur hon låter när hon skrattar, och han säger något om Joar som gör henne glad, och när han kliver av vid nio ligger det något i bröstet efteråt som liknar det man känner efter ett gott samtal.

Han duschar. Han äter något som går fort. Klockan är kvart över tio när han tänker att det är för sent nu, man ringer inte folk efter tio, de kan ha lagt sig, hon jobbar ju, och det är faktiskt hänsynsfullt att inte ringa, det är omtänksamt, och han bestämmer att han tar det i morgon förmiddag i stället, då är han utvilad och lugn och det blir ett riktigt samtal.

Sedan lägger han sig, och då kommer natten, och i natten finns inget band.

Han ligger på rygg och hjärtat gör sig hört mot madrassen och rummet står absolut stilla, och det första som kommer i kön är inte kuvertet den här gången. Det är en penna mot ett papper i en annan mans kök. Det är en man på hälarna vid ett hjul. Det är tre ord i en telefon, här är parkeringen, och en uppgift som utförs samma dag den delas ut, och en timme framför en cykel som två män kommer att ha kvar i sig så länge de lever.

Han förhandlar. I morgon ringer jag Sanna. I morgon skriver jag talet, riktigt, med block, jag sätter mig och gör det.

Natten tar inte emot löften. Den ligger kvar med sin tumme mot bröstbenet, och någon gång efter tre somnar han av utmattning, och det sista han tänker, klart och kort som insikter är just innan de förloras, är att han hela sitt liv gjort saker åt människor och aldrig med dem.

På söndagen vaknar han kvart i elva och tänker att förmiddagen är förlorad.

Kapitel 10 — Samtalet med mamma

Söndagen blir en sådan dag där ingenting går att lägga till rätta.

Han kokar kaffe klockan elva och dricker det stående. Han vet att han borde gå, att veckosumman han räknade fram i går kräver två pass, men han går inte, inte på förmiddagen, och det är inte ett beslut, det bara blir inte av. Han står i köket och tittar på kaffet i koppen och lyssnar efter kroppen, och kroppen säger ingenting särskilt. Hjärtat är lugnt. Det är märkligt. Han står stilla och hjärtat är lugnt, och han vet inte om han ska vara lättad eller misstänksam.

Vid ett går han ut i hallen och blir stående vid bordet.

Han rör inte högen. Men han står vid den, vilket är nytt, eller inte nytt men ovanligt, för han passerar den varje dag i sidled, med blicken riktad framåt, och nu står han rakt framför den och ser på den. Det övre lagret är reklam från förra veckan. Under det ligger ett vitt kuvert med ett fönster, och under det något gult, och längst ner, som en möbel, det bruna hörnet. Det ligger så snyggt. Det är det som slår honom, att det ligger prydligt, att någon lagt varje ny sak ovanpå de gamla med en sorts omsorg, som om det handlade om att bygga något och inte om att gömma något.

Han lyfter det övre lagret reklam och lägger det på golvet. Bara det. Sedan står han och ser på högen som nu är en centimeter lägre och känner något som liknar svindel över att den blivit lägre. Det gick. Han flyttade papper från en yta till en annan och världen höll.

Han lyfter nästa. Ett kuvert från banken, oöppnat, med ett datum i februari på framsidan. Han vänder det i händerna. Han skulle kunna öppna det. Han vet exakt hur man gör: man sätter tummen under fliken och drar. Det är en rörelse han gjort tusen gånger i sitt liv, den finns i handen, den kräver ingenting av honom. Han står med kuvertet mellan fingrarna och känner hur bröstet börjar dra ihop sig, försiktigt, som ett djur som vaknar, och han lägger tillbaka kuvertet, och bröstet slappnar av igen, och det är hela historien om Martin i fem sekunder, fram och tillbaka, och han vet det, det är det värsta, han vet exakt vad han just gjorde.

Men han går inte in i det lilla rummet.

Det är det som är dagens avvikelse, och den är så liten att den knappt går att lägga märke till om man inte känner honom. Han går inte in. Han tar reklamen från golvet och bär den ut till soporna, ner fyra trappor, ut på gården, upp i containern, och sedan står han där ute i septemberluften utan jacka och märker att han andas.

Det luktar bränt löv och saltvatten. Någon har grillat, sent på året, och röken ligger kvar mellan husen. En pojke cyklar i cirklar på asfalten framför portarna, om och om, och Martin ser på honom och tänker att pojken också går ingenstans, men att det inte är samma sak, att pojken vet att han inte ska någonstans, och att det gör hela skillnaden.

Han står kvar. Han har inget ärende och ingen dörr att stänga och det är obehagligt, men det går över, och när det gått över är det bara en man som står på en gård.

Han går in igen. Han låser, två vändningar, och det är i den rörelsen, i det andra klicket, som han hör att han gör det för att det ska vara omöjligt att gå ut igen. Han har aldrig hört det förut. Han har vridit om två gånger i tjugofem år och trott att det handlade om trygghet.

Klockan tre öppnar han dörren till det lilla rummet och tänder inte.

Han går in och sätter sig i den ena fåtöljen.

Det är första gången. Det är faktiskt första gången han sitter i den, och han förstår det när han sitter där, att han köpte två fåtöljer för fem år sedan och aldrig har suttit i någon av dem, att han ställt dem här och köpt bandet och gått i fem år framför två möbler som inte använts. Sitsen är stum och orörd. Det luktar nytt tyg i den, fortfarande, efter fem år, och det är en sorglig lukt.

Fåtöljerna står med ryggarna mot varandra. Han sitter i den vänstra och tittar in i väggen där en klient skulle ha suttit om han vänt dem rätt, och bandet står till höger om honom som ett djur som lagt sig, svart och tyst och stort, och lappen med veckomålen sitter på väggen framför det. Vecka 36. 78 km. Han kan läsa siffran från fåtöljen. Han har skrivit den med tuschpenna och strukit under den.

Han sitter still.

Det som händer när han sitter still är alltid samma sak, och han vet det, och han har byggt hela sitt liv på att inte behöva veta det: allt kommer på en gång och i ingen ordning. Modern som ringer och inte säger något. Posthögen som är en centimeter lägre. Sannas röst i går, som han hörde i huvudet medan han gick och som var uppdiktad, hon skrattade inte, hon har inte skrattat i telefon med honom på flera år, han vet inte längre hur hon låter när hon skrattar. Holger som inte ringt på flera dagar och som brukar ringa på söndagar. Ett stift som satt fast i en annan mans kök. Kartbilden med pilen och ringen.

Han sitter kvar i det.

Det är det enda han gör, och det är svårt att beskriva vad det kostar. Bröstet drar ihop sig och släpper och drar ihop sig igen, i vågor, och han lägger handen på det som han gjorde i kassakön, som om han rättade till skjortan, fast det inte finns någon som ser. Han räknar inte. Det är faktiskt så, han räknar inte pulsen, och det är kanske det mest ovanliga han gjort på ett år. Han sitter i en fåtölj i ett mörkt rum med handen på bröstet och låter det slå så fort det vill utan att veta hur fort det är.

Efter en stund — han vet inte hur länge, han tittar inte på telefonen, det är också nytt — märker han att han tänker på sin mor.

Inte som ett ärende. Inte som ett samtal som ska ringas. Bara henne. En kvinna vid ett fönster med utsikt över en parkering hon kallar trädgården. Han ser henne inte tydligt, det gör han aldrig, hans minnen är släta på det sättet, men han hör hennes röst, och rösten är den där ljusa som blir flickaktig när han ringer, jaha, är det du, och han känner en hetta stiga i ansiktet, för han förstår i den sekunden att den rösten är gjord för hans skull. Att hon lägger på den när han ringer. Att hon har en annan röst resten av dagarna som han aldrig hört.

Han sitter kvar i det också.

Något är fel med hennes samtal. Han har vetat det i veckor utan att formulera det. Hon har ringt två gånger och inte haft något att säga, och båda gångerna har hon lagt på först, vilket hon aldrig gör, hon lägger aldrig på först, hon håller kvar honom med små meningar om vädret och grannarna tills han själv säger att han måste. Nu släpper hon honom. Han har tolkat det som att hon börjat begära mindre. Han har till och med känt en liten lättnad över det.

Han lyfter handen från bröstet och lägger den i knät.

Om han går fram och tar telefonen nu så kan han ringa henne. Det är söndag, hon är alltid hemma, hon sitter i fåtöljen med filten över benen och telefonen på bordet bredvid sig. Det tar tolv sekunder att slå numret. Han kan numret. Det är märkligt hur mycket han kan: numret, planlösningen i hennes lägenhet, var hon förvarar kaffet, vilken sida av sängen hon sover på. Han bär hela hennes hem i sig och har inte varit där sedan i vintras.

Han reser sig.

Han går tre steg mot dörren och stannar, och det är i den rörelsen han förstår vad han gör: han är på väg att hämta telefonen från köket för att ringa henne, och benen har börjat gå av sig själva, och de går inte mot köket. De går mot bandet. Han har vänt en halv gång, kroppen har vänt, och han står nu snett mellan de två fåtöljerna med ansiktet mot maskinen, och han hör sig själv tänka en fullt rimlig tanke: att han bör lugna ner sig först, att man inte ringer sin gamla mor med hjärtat i halsgropen, att han går tjugo minuter och ringer sedan, tydlig och lugn och som en son ska vara.

Han står stilla.

Han står stilla i vad som måste vara en minut, kanske två, mellan fåtöljen och bandet i ett mörkt rum i Varberg en söndag i september, och det pågår ingenting alls som skulle synas utifrån. Genom väggen är det tyst. Bengtsson hör ingenting den här eftermiddagen, ingen rytm, inget att räkna, och kommer senare att tänka att grannen tog söndagen ledigt, vilket är förnuftigt, vilket är precis vad en disciplinerad människa gör.

Sedan går Martin ut ur rummet.

Han går ut i köket och tar telefonen från bänken. Den ligger där han lade den i går kväll. Han ser att det finns tre olästa: en reklam, en påminnelse från appen om att veckan är halvgången, och ett meddelande från Joar med ett foto av en tryckt papperslapp med en tidsangivelse på, skickat i går kväll, som han glömt att svara på.

Han går in på sin mors nummer. Han står med tummen över det.

Och han ringer.

Det ringer. Det ringer fyra gånger, fem, sex, och han står med telefonen mot örat i sitt kök och tänker en enda tanke som han inte hinner värja sig mot: att så här känns det, att det är så här hon står i sin lägenhet varje gång, att det är hennes ljud det här, de långa signalerna. Och att han hört dem i hennes ställe hela livet utan att veta hur de låter.

Hon svarar på åttonde.

”Ja, det är Gunvor.”

Rösten är inte flickaktig. Det är den andra rösten, den han aldrig hört, torr och tung och långsam, och han hinner höra den i två ord innan hon hör vem det är och den byter om, mitt i en andhämtning, och blir ljus.

”Nej men Martin. Är det du.”

”Hej mamma.”

”Vad roligt att du ringer.” Och sedan, för fort, som om hon rättar till något: ”Det behövde du inte.”

Han står i köket och håller i bänken med den lediga handen.

”Jag ville bara höra hur du har det”, säger han.

”Jodå. Det är bra. Det är ingenting särskilt. Amina var här i går, hon hade med sig sådana där bullar.” En paus. ”Det är fint väder.”

”Det är fint väder här också.”

”Ja, det är väl samma väder.”

Och där tar det slut, det finns inte mer, och tystnaden lägger sig mellan dem, och han märker att hon inte fyller den. Hon fyllde alltid den. Hon hade alltid en granne, en artikel, ett minne från Onsala som han hört tolv gånger, och nu ligger tystnaden där och hon låter den ligga, och han hör hennes andning, och det är något med den han inte kan placera, den är kortare än den borde vara, det ligger arbete i den.

”Mamma”, säger han.

”Ja.”

Han vet inte vad han ska fråga. Han har en fråga i bröstet och den har ingen form, och han står i sitt kök och letar efter orden och de kommer inte, de kommer aldrig när det gäller, och det enda som finns i honom är den gamla reflexen att hålla i det som är enkelt, så han säger:

”Har du varit hos doktorn nu i höst?”

Det blir en tystnad som är annorlunda än den förra. Den har en yta han känner igen, en hal yta som han inte får grepp i, och han vet var han känner igen den ifrån, han känner igen den från sig själv, från fem månader av lite av varje.

”Man går ju dit ibland”, säger hon. ”Det är rutin. Man tar prover och sånt när man är gammal. Det är inget att prata om.”

”Sa de något?”

”De säger inte så mycket. De pratar med varandra mest.” Hon skrattar lite, ett litet torrt skratt. ”Du ska inte behöva bekymra dig om sånt, Martin. Du har fullt upp.”

Där. Hon räcker honom räcket. Hon har alltid räckt honom räcket, hela hans liv, och han har alltid tagit det, och han står i sitt kök och känner hur handen sluter sig om det av gammal vana, hör sig själv redan börja på jodå, det är en del just nu, och han hinner en halv sekund innan orden kommer ut och i den halva sekunden gör han ingenting alls. Han säger inte lite av varje. Han säger inte heller det andra, det som skulle behöva sägas, för det finns inte i honom, han har inte ett sådant språk. Han bara låter det vara tyst.

Och hon, i andra änden, hör tystnaden och vet inte vad den är, och blir orolig av den, för hon känner sin pojke och hans tystnader är inte goda tecken.

”Det är ingenting, Martin”, säger hon, mjukare nu. ”Hör du det. Det är ingenting.”

”Ja”, säger han.

”Ring gärna igen.”

”Jag ska ringa igen.”

”Ja”, säger hon, och nu är det hon som låter som han, det hör han, det är hans egen röst som kommer tillbaka till honom genom sextio år, den ljusa, den för snabba. ”Ja, det gör du. Hej då, gubben.”

Hon lägger på först.

Han står kvar med telefonen i handen. Klockan är kvart över fyra. Det är fortfarande ljust ute. Ingenting har hänt, ingenting alls, en man har ringt sin mor på en söndag och de har pratat i fyra minuter om vädret och en doktor, och det är den mest ointressanta upplysning som finns.

Han lägger telefonen på bänken. Han lägger den med skärmen nedåt, vilket han inte brukar.

Sedan går han in i det lilla rummet och tänder ljuset den här gången, och han ser de två fåtöljerna stå med ryggarna mot varandra, och han står en stund och tittar på dem, och sedan gör han något han inte har gjort på fem år: han tar tag i den ena och vänder den. Han vrider den ett halvt varv så att den står mot den andra, med ett par meters lucka mellan dem, och det ser fel ut, det ser fel ut på ett sätt han inte kan förklara, som ett rum som väntar på någon.

Bandet står emellan dem. Det går inte att komma runt. Om två människor skulle sitta i de där fåtöljerna och tala med varandra skulle de tala över en svart maskin.

Han står kvar i det en stund. Sedan kliver han upp och sätter på det, och han går, och efter en minut, två, öppnar sig bröstet och hjärtat hittar sin takt och det blir lugnt i honom. Och han tänker att han ska ringa henne igen på tisdag, och att han ska fråga ordentligt då, rakt ut, han ska fråga vad läkaren sagt och han ska inte ta emot räcket, han ska hålla i det tills hon svarar.

Han går till sju kilometer. Kuvertet från banken ligger kvar i högen, en centimeter lägre än i morse. Fåtöljerna står vända mot varandra med en maskin emellan sig, och det är söndag, och han går.

Kapitel 11 — Vidéns besked

Amina märker det på kalendern innan hon märker det på Gunvor.

Det är tisdag och hon kommer klockan halv fem, som hon ska, och det första hon gör är att ställa kassen på köksbänken och det andra hon gör är att titta på väggen ovanför den. Kalendern hänger på en spik som satts i för länge sedan, av någon annan, en man kanske. September har blomkål på bilden, eller något som liknar blomkål, en teckning i grönt och vitt, och under bilden ligger rutorna i sina rader.

Kryssen går fram till och med i dag. Det är inte det som är nytt. Det nya är att någon har satt en ring runt en ruta längre fram i månaden, och att ringen är dragen två gånger, som om handen velat vara säker.

Amina säger inget om det. Hon packar upp: mjölk, en liten limpa, tre sorters näringsdryck som Gunvor inte tänker dricka, en påse äpplen som mest är där för att stå i en skål. Hon värmer portionen. Hon dukar för en, tallrik och glas och en hopvikt bit hushållspapper, för Gunvor tycker om att det ser ut som en måltid även när det inte är en.

Gunvor sitter i fåtöljen med filten över benen fast det är fjorton grader ute och sol.

”Man ska ha lite på sig”, säger hon utan att ha blivit tillfrågad. ”Man blir kall inifrån när man är gammal. Det är inget att göra åt.”

”Nej”, säger Amina. ”Maten är klar om två minuter.”

Hon står vid mikron och ser på siffrorna som räknar ner och tänker på ringen på kalendern. Hon har sett kryssen i flera veckor nu och hon har lärt sig att inte fråga om dem, för hon frågade en gång i augusti, försiktigt, och Gunvor hade sagt att man vill hålla ordning på dagarna, det är vad man har en almanacka till, och sedan hade hon pratat om en granne i tio minuter utan att andas mellan meningarna. Så Amina frågar inte. Men hon räknar. Hon kan inte hjälpa det, hon har räknat rutor sedan hon var barn, veckor till skolavslutning, dagar till lön, och nu står hon i ett kök i Onsala och räknar från dagens kryss till den dubbelringade rutan och kommer till elva.

Elva dagar. Det är ingenting att veta. Det kan vara vad som helst, en tid hos fotvården, hyran, en väninnas födelsedag. Men Gunvor har inga tider hos fotvården längre, och hyran betalas av banken, och de väninnor som finns kvar har slutat ha födelsedagar på det sättet.

Hon bär in tallriken och ställer den på det låga bordet och drar bordet närmare fåtöljen, för Gunvor reser sig inte till maten numera, maten kommer till Gunvor.

”Så där”, säger Amina.

Gunvor tittar på tallriken. Hon tar gaffeln och lägger den ifrån sig och tar den igen.

”Jag har varit inne i stan”, säger hon.

Amina blir stående. Det är den märkligaste upplysning hon fått i den här lägenheten på ett år.

”I dag?”

”I fredags.” Gunvor petar i potatismoset. ”Färdtjänst. Man beställer i förväg. De kommer på minuten, det ska de ha.”

”Vad gjorde du i stan?”

”Ärenden.”

Amina sätter sig på pinnstolen som står vid dörren, den hon annars bara flyttar när hon ska torka golvet. Hon sätter sig för att det ska bli tydligt att hon har tid, för det är det enda hon vet om Gunvor som fungerar varje gång: att tid är det enda hon tar emot utan att protestera.

”Jaha”, säger Amina.

”Jag var hos begravningsbyrån”, säger Gunvor.

Hon säger det med samma röst som hon säger att Amina kommer för tidigt. Ingen dramatik, en aning irriterad, som om det gällde en leverans som blivit fel.

”Man ska inte lämna sånt till andra”, fortsätter hon. ”Det blir bara dyrt och tokigt. Jag har valt kista och jag har betalat den och det står i en mapp i byrålådan, den övre, under dukarna. Du får veta det, för du är här.”

”Okej”, säger Amina.

”Det är inte okej”, säger Gunvor. ”Men det är gjort.”

De sitter tysta en stund. Gunvor äter tre tuggor. Hon lägger ifrån sig gaffeln och drar filten upp över magen och tittar mot fönstret, mot parkeringen, mot krukorna på balkongen där två av dem har frusit sönder i kanterna utan att någon tagit in dem.

”Vidén ringde i förrgår”, säger hon.

Amina rör sig inte.

”Han ville ha in mig igen. Ett prov de tagit förra veckan, det var något med det. Jag sa att jag inte tänker in på sjukhuset och han sa att det inte handlade om det, det handlade om att prata.” Hon fnyser. ”Man vill prata. Det är det de säger nu. Förr sa de vad det var.”

”Vad sa han då?”

”Han sa vad han sa i vintras. Att det går fortare än de trodde.” Hon vänder ansiktet mot Amina och det är alldeles torrt och samlat. ”I somras sa han månader snarare än år. Nu säger han inte år alls. Han säger inte månader heller, han säger den här hösten, och sedan tittar han på mig för att se om jag förstår, och jag förstår ju, jag är gammal men jag är inte dum.”

Amina känner det i händerna först, en svaghet ut i fingrarna, och hon lägger dem i knät för att de ska vara stilla.

”Får jag fråga en sak”, säger hon.

”Du frågar ju ändå.”

”Ringen på kalendern.”

Gunvor blir tyst. Sedan ler hon lite, det där lilla konstiga leendet som Amina lärt sig att inte tolka.

”Det är sista dagen i månaden”, säger hon. ”Jag har satt en ring om den. Jag tänkte att om jag kommer förbi den så har jag fått en oktober. Man ska ha något att gå mot.” Hon rättar till filten. ”Det är dumt. Man ska inte hålla på så.”

”Det är inte dumt”, säger Amina.

”Jo då. Men jag gör det ändå.”

Amina reser sig och tar tallriken, för Gunvor äter inte mer och det är ingen idé att låta den stå och bli kall och sedan bli en fråga. Hon skrapar ner det som är kvar och sköljer tallriken och ställer den i stället, och hela tiden är kalendern där ovanför bänken, en meter från hennes ansikte, med sina rutor.

Hon har jobbat med det här i tre år. Hon vet hur det ser ut när det går mot slutet, hon vet det med kroppen, den glesare andningen, det som händer med huden runt näsan, hur maten slutar betyda mat och blir en artighet man gör mot personalen. Hon har sett det hos fyra av sina egna, och två av dem hade ingen alls hos sig när det hände, och en av dem hade en dotter som kom när det var över och stod i hallen och sa att hon inte visste, hon hade inte fått veta, ingen hade sagt något.

Det är det hon tänker på när hon står vid diskbänken.

”Har du berättat för Martin?” säger hon, med ryggen mot rummet.

Det blir tyst bakom henne. Så länge att hon vänder sig om.

Gunvor sitter med händerna på filten och tittar rakt fram.

”Jag har ringt honom”, säger hon.

”Men har du sagt det?”

”Han ringde själv i söndags”, säger Gunvor, och något går igenom ansiktet, en ljusning som Amina blir ledsen av. ”Han ringde på söndagseftermiddagen, alldeles själv, utan att jag hade ringt först. Vi pratade en bra stund.”

”Vad sa han?”

”Han frågade hur jag hade det.” Gunvor rättar till filten igen. ”Han frågade om jag varit hos doktorn.”

Amina väntar.

”Och?”

”Jag sa att man går dit ibland. Att det är rutin.” Gunvor drar in luft och det låter kort, det låter som arbete. ”Han har fullt upp. Man ska inte lasta på honom sådant. Han är känslig av sig, han har alltid varit det, han tar det så hårt. Om jag säger det så sitter han där i Varberg och grubblar och blir sjuk själv, och vad är det för nytta med det.”

”Han kanske skulle vilja veta ändå.”

”Han vet nog”, säger Gunvor. ”Man vet sådant om sin mor.”

Amina torkar av bänken. Den är redan torr. Hon torkar den för att ha någonstans att göra av händerna, och för att ge den gamla kvinnan en stund där ingen ser på henne, och det är i den stunden Gunvor säger det, till fönstret, inte till Amina:

”Han hörde något i telefon. Det var därför han frågade. Han hörde min riktiga röst, jag hann inte lägga på den andra.” Hon skrattar torrt. ”Jag har en röst jag har till honom. Den är ljusare. Jag har haft den i femtio år och han har aldrig sagt något om den, och i söndags hörde han den andra, och då frågade han om doktorn.”

Hon tystnar.

”Han hörde det”, säger hon. ”Han hörde det, och så frågade han, och så gav jag honom en väg ut, och han tog den. Jag räckte fram den och han tog den.” Hon vänder ansiktet mot Amina nu. ”Det är jag som gör det. Jag har gjort det hela hans liv. Jag räcker fram vägen ut åt honom och sedan sitter jag här och undrar varför han aldrig kommer.”

Amina lägger trasan på kanten av vasken.

”Varför gör du det då?” säger hon.

Gunvor ser på henne länge.

”För att om han sa nej”, säger hon, ”om han sa nej rakt ut, då skulle jag veta. Så länge jag räcker fram en väg ut kan jag säga att han var upptagen. Han hade långt att åka. Det är lättare att bära.” Hon lägger huvudet mot fåtöljens rygg. ”Jag har byggt det i femtio år. Man kan inte riva ett hus när man har elva dagar kvar till en ring på en kalender.”

Amina går fram och sätter sig på pinnstolen igen, närmare den här gången.

”Han skulle ha kunnat komma i somras”, säger hon. ”När du ramlade.”

”Jag vet.”

”Han sa att han skulle.”

”Jag vet det också.” Gunvor blundar. ”Du frågade mig om jag trodde att han skulle komma, och jag sa att det betydde nej, minns du det? Jag kunde säga det då. Jag kan säga det till dig. Jag kan inte säga det till honom.”

Det blir tyst i rummet. Utanför backar en bil på parkeringen, en lång stund, med den där gnällande tonen bilar har när de backar, och sedan tystnar den och det är kväll, plötsligt, ljuset går fort i september.

”Jag kan ringa honom”, säger Amina. ”Om du vill. Jag kan säga det. Det är mitt jobb, på ett sätt. Anhöriga ska informeras.”

Gunvor öppnar ögonen.

”Nej”, säger hon.

”Gunvor.”

”Nej.” Rösten är plötsligt stark, och greppet också, för hon har tagit tag i Aminas handled utan att Amina sett det komma, och det är förvånansvärt hårt, det är det alltid. ”Om du ringer och säger det så kommer han att komma för att han måste. Han kommer att stå här med blommor och en min och räkna minuterna, och jag ska ligga där och se på hans ansikte och veta att han är här för att någon sagt till honom.” Hon släpper handleden. ”Jag vill att han kommer för att han vill. En gång. Det är inte mycket att begära av ett liv.”

”Han kanske inte gör det.”

”Nej”, säger Gunvor. ”Det är den risken jag tar.”

Amina sitter kvar på pinnstolen. Hon vet inte vad hon ska säga, och hon säger inget, och det visar sig vara rätt, för Gunvor fortsätter efter en stund, lågt:

”Du ska ändå ringa honom. Sedan. När det är.” Hon tittar ut mot parkeringen. ”Inte sjukhuset. Inte någon på en expedition som läser från ett papper. Du. Du gör det bra, du har en röst som folk kan höra svåra saker i.”

”Jag lovar”, säger Amina.

”Bra”, säger Gunvor. Och sedan, som om hon avslutade ett ärende: ”Nu ska du gå hem. Du har varit här för länge, det syns på klockan.”

Amina går ut i hallen och tar på sig jackan. Hon tar med sig soppåsen. Hon kontrollerar spisen, som hon alltid gör, och att balkongdörren är låst, och hon sätter en klunk vatten på bordet vid fåtöljen inom räckhåll, för det är sådant som räknas när nätterna är långa.

I dörren vänder hon sig om.

”Vill du att jag skriver upp något?” säger hon. ”Om nätterna blir jobbiga. Vi kan lägga in ett tillsynsbesök.”

”Man klarar sig”, säger Gunvor.

”Det vet jag att du gör.”

”Godnatt, Amina.”

Hon stänger dörren och står i trapphuset och det luktar som trapphus gör, damm och en aning matlagning från någon annan lägenhet, och hon står där längre än hon behöver. Sedan går hon ner och slänger soppåsen och kommer ut på gården och tar fram telefonen och ser att hon är tjugofem minuter över sluttid, vilket hon får skriva upp eller inte skriva upp, och hon skriver inte upp det, hon har slutat med det.

Hon står vid containern och tänker på rutorna. Elva till ringen. Hon vill inte kunna det, men hon kan det nu, det är i henne, hon kommer att veta det i morgon och i övermorgon och hon kommer att räkna ner utan att vilja, nio, åtta, sju, som ett barn före jul, och det är det värsta med det här jobbet, att man får siffror i sig som ingen ber om.

En timme söderut, tänker hon, sitter en man som inte har någon siffra alls. Hans mor har elva dagar till en ring hon dragit två gånger, och han vet inte att kalendern finns, och han vet inte att hon varit hos begravningsbyrån och betalat sin kista med färdtjänst tur och retur, och han vet inte att hon har en röst hon tar fram bara för honom. Han tror att det är rutin. Han tror att man går dit ibland.

Hon tar fram telefonen och ringer sin mamma på vägen till bilen, och det tar två signaler, och hennes mamma svarar mitt i något och blir glad och frågar om det hänt något, och Amina säger nej, ingenting, jag ville bara höra, och det är sant.

Uppe i lägenheten sitter Gunvor kvar i fåtöljen en stund innan hon reser sig, för det tar tid att resa sig nu, det är två rörelser där det förr var en. Hon går ut i köket med handen mot väggen. Hon står framför kalendern och ser på blomkålen och på rutorna och på ringen hon dragit två gånger. Sedan tar hon pennan ur glaset på fönsterbrädan och sätter kryss över dagen, ett noggrant kryss, hörn till hörn, och blir stående med pennan i hand och räknar, precis som Amina räknat, och kommer till samma tal.

Hon lägger pennan tillbaka i glaset. Hon släcker i köket.

I Varberg är det tyst i det lilla rummet vid den tiden, och det är också nytt, men ingen där räknar dagar, och det finns ingenting på hans vägg utom en lapp med en siffra i kilometer.

Kapitel 12 — Lena, förr

Det är inte Lena som behöver hjälpen, det är en bekant, och det är den bekanten som får henne att förstå att hon inte vet var Martin Sjögren finns.

De sitter på ett kafé i Göteborg en lördag, och Lena är fortfarande inte riktigt van vid att kunna göra det, sitta på kafé mitt på dagen utan att något faller ihop någon annanstans. Den bekanta pratar om att hon inte sover, att allt är låst, att hon inte vet vart hon ska vända sig, och Lena känner igen orden så exakt att hon hör dem i sin egen röst från ett annat årtionde.

”Jag gick hos en riktigt bra terapeut”, säger hon. ”För tio år sen. Han hjälpte mig på riktigt. Jag kan skicka numret.”

”Vad heter han?”

”Martin. Martin Sjögren. Vänta.”

Hon tar upp telefonen där hon sitter, för det är så man gör, man löser det medan man har kaffet framför sig. Och det finns ingenting. En hemsida som inte laddar, bara ett vitt fönster och en textrad om att servern inte svarar. Ett omdöme från 2016 där någon skrivit att han var en klippa. Hans namn i en gammal deltagarlista för en konferens som hölls för nio år sedan. Sedan tar det slut, som en väg som bara upphör i skogen utan att först bli sämre.

”Jag återkommer med numret”, säger Lena.

Hon återkommer inte med numret, för det finns inget nummer, och det är det som gnager hela vägen hem på spårvagnen.

Hon tänker på rummet i stället. Andra våningen, nära stationen, en trappa som luktade rengöringsmedel. Två fåtöljer, inte en soffa; han hade sagt något om det en gång, att ingen skulle behöva ligga ner för att prata. En låg klocka på bordet som han alltid vände bort från henne så att hon inte skulle sitta och räkna minuter. Och en ormbunke i fönsterkarmen som alltid såg ut att ha det lite för torrt, som alltid hade några bruna spetsar, och som hon en gång nästan frågat om och låtit bli, för det kändes som fel sak att säga i ett sådant rum.

Hon minns inte längre vad han sa, det mesta av det. Hon minns att hon gick dit i nästan två år och att hon varje gång kom ut på gatan efteråt med något färre kilo i händerna. Och hon minns en mening, exakt, för hon skrev ner den samma kväll för att inte tappa den: du berättar hela tiden vad andra skulle tycka, jag har inte hört vad du själv tycker. Hon har fattat beslut utifrån den meningen. Hon har lämnat en man utifrån den. Hon sitter på en spårvagn med ett liv som är hennes eget, och mannen som räckte henne det finns inte att hitta.

Det känns inte oroande först. Det känns bara fel, som en tavla som hänger snett i ett rum man är på besök i.

Det tar henne tre kvällar. Hon hittar en bolagsuppgift som ligger kvar i något register, en adress i Varberg, ett mobilnummer som kan vara aktuellt eller kan vara åtta år gammalt. Och sedan sitter hon med det i nästan en vecka, för det är fånigt, hon vet att det är fånigt, en kvinna med egen byrå och bonusdotter och en tillvaro som fungerar, och hon är nervös för att ringa sin gamla terapeut som om hon var tjugonio igen och inte kunde sova.

Det är inte längre för den bekantas skull. Det har glidit över i något annat. Hon vill tacka honom. Det slog henne på spårvagnen att hon aldrig gjorde det, inte ordentligt, hon slutade bara gå dit en vår för att hon inte behövde längre, och det var ju hela meningen, det var ju framgången, men hon vände sig aldrig om i dörren och sa vad det betytt. Man gör inte det. Och nu, tio år senare, känns det som en skuld hon glömt att betala.

Hon ringer på en söndagskväll, från köket, med dörren stängd.

Det ringer länge. Fyra signaler, fem. Hon har hunnit förbereda vad hon ska säga till en röstbrevlåda och nästan hunnit bli lättad över att slippa, när han svarar.

”Ja, det är Martin.”

Rösten är hans. Äldre, och något annat också, andfådd på ett sätt hon inte kan placera, som om han sprungit uppför en trappa för att hinna fram till telefonen. Och bakom den ett ljud, ett svagt jämnt surr, oavbrutet.

”Hej”, säger hon. ”Du känner nog inte igen mig. Jag heter Lena. Jag gick hos dig för ganska länge sen. Fjorton, femton, nånstans där. Jag vet inte om du minns.”

Det blir tyst. Surret fortsätter.

”Lena”, säger han sedan, och det låter som om han letar i ett rum han inte varit i på länge, tänder ljuset och ser sig om. ”Jodå. Jodå, det gör jag.”

Hon vet inte om han ljuger. Hon bestämmer sig, snabbt, för att tro att han inte gör det, för hon vill inte att det här samtalet ska handla om det.

”Jag ville bara säga en sak”, säger hon, och nu kommer det fort, för hon har repeterat det och är rädd att tappa greppet om det. ”Jag ville tacka dig. Du hjälpte mig så mycket. Jag tänker fortfarande på saker du sa, jag har liksom byggt en del av mitt liv på det. Jag flyttade. Jag startade eget. Jag har ett helt annat liv nu än det jag satt i när jag kom till dig. Och jag tror inte att jag någonsin sa det till dig ordentligt, så jag ville ringa och göra det. Tack.”

Hon blir tyst och hör sitt eget hjärta.

Det blir tyst i luren också. Surret. Och så hör hon något i hans andetag, en hake, ett litet stopp mitt i, och hon förstår att hon rört vid något, men inte vad.

”Det var snällt av dig att ringa”, säger han till slut.

Rösten är fel. Den är för ljus. Den ligger ovanpå någonting.

”Det var verkligen… det betyder mycket att höra det.”

Hon väntar. Hon vet inte på vad. På en följdfråga, kanske, för han var ju den som ställde följdfrågor, det var det han gjorde, han satt i sin fåtölj och lät en tystnad stå kvar tillräckligt länge för att man skulle behöva fylla den med något sant. Nu står tystnaden på hennes sida av telefonen och han fyller den med ingenting.

”Jobbar du kvar?” säger hon. ”Med det, alltså. För jag har en vän som mår ganska dåligt, och jag tänkte att —”

”Jag har lite paus just nu”, säger han. Snabbt, över henne, nästan innan hon hunnit klart. ”Jag ser över en del. Det är en sån period.”

”Okej”, säger hon.

”Det är mycket att hålla i luften.”

”Ja”, säger hon. ”Men det är ju aldrig för sent att —”

”Nej”, säger han. ”Nej, det är det inte.”

Och där finns ingenting mer att bygga på. Hon står i sitt kök och känner hur samtalet redan är slut fastän ingen sagt det, och hon hör surret, jämnt och oberört, som en fläkt, som en maskin i ett rum någon annanstans.

”Ser du folk över telefon nu, eller?” säger hon, mest för att ge honom en öppning. ”Det är ju många som gör det.”

”Jag håller på att titta på olika lösningar”, säger han.

”Mm.”

”Man får ju anpassa sig.”

”Precis.”

Hon tänker på ormbunken. Det kommer helt oombett, mitt i det trögaste av samtalet: en kruka i en fönsterkarm, jorden som dragit sig från kanterna, hur den såg ut varje gång hon kom, vecka efter vecka, i två år, och hur hon aldrig sa något.

”Vad gör du nu då?” säger hon. ”Om jag får fråga. Bara nyfiken.”

”Lite av varje”, säger han.

Det är då hon förstår att hon inte kommer att få veta någonting. Inte ett ord om honom. Han har inte sagt en enda sak om sig själv under hela samtalet som inte är en dörr som stängs vänligt. Han har tagit emot allt hon gett honom och studsat tillbaka det, lite för fort, lite för ljust. Hon har fått en period, en paus, ett se över, ett lite av varje, och det låter som ett liv om man inte lyssnar noga, och hon lyssnar noga, för det var han som lärde henne det.

Du berättar hela tiden vad andra skulle tycka.

Hon står med den meningen i huvudet och hör en man som inte berättar någonting alls, och hon vet inte var hon ska göra av vetskapen. Hon känner sig plötsligt tafatt, som om hon ringt en gammal lärare och upptäckt att hon nu är den vuxna av dem två och att ingen av dem har lust att veta om det.

”Ja”, säger hon. ”Jag ville bara säga det. Tacket.”

”Det var väldigt fint av dig, Lena.”

Han säger hennes namn, och det landar mjukt och tomt på samma gång, som om han läst det från en anteckning.

”Ta hand om dig”, säger hon.

”Tack. Du också. Det ska du göra.”

De tackar för sig, båda lite för artigt, som två personer som råkat ta i varandra på en buss. Hon lägger på och blir stående med telefonen i handen mitt i sitt kök där det står en diskmaskin som går och ligger en tidning på bordet och sitter en bonusdotter i rummet intill med hörlurar på.

Det var ju han som lärde henne höra sådant. Det är den delen hon inte kan lägga ifrån sig. Hon har sprungit på ett kafé i Göteborg och tre kvällar i register och en veckas nervositet för att räcka fram tacket, och hon har fått tillbaka fyra fraser och ett surr. Och det värsta är inte att han var undvikande. Det värsta är att hon vet att han hörde vad han gjorde, hela tiden, för han var den bästa lyssnaren hon någonsin träffat, och en man som hör så bra måste ha hört hur han själv lät.

Hon tänker: han visste precis vad jag höll fram. Han kunde inte ta emot det.

Hon går ut i hallen och hänger upp en jacka som redan hänger, och hon tänker på hur han satt i fåtöljen framåtlutad, en aning för nära, och hur det var det närmaste hon kommit någon på flera år, och hur hon i två år trott att den närheten var ett rum de var i tillsammans. Och att hon nu, i efterhand, undrar om det bara var ett rum som gick att gå in i från ett håll.

Hon skickar ett meddelande till den bekanta senare på kvällen. Han verkar ha slutat, skriver hon. Jag kollar med en kollega i stället, jag hör av mig i morgon. Sedan lägger hon telefonen på nattduksbordet med skärmen nedåt.

Hon somnar inte på ett bra tag. Hon ligger och tänker på surret, och att det inte lät som en fläkt egentligen, inte riktigt, det lät mer som något som rörde sig, och att det inte tystnade en enda gång under hela samtalet, inte när hon sa tack, inte när hon sa hans namn, inte när hon sa att det aldrig är för sent.

Åttio kilometer söderut blir han stående i det lilla rummet med telefonen i handen. Bandet går bakom honom, det har gått hela tiden, han steg bara av för att svara och stod med ena foten på golvet och andra på ramen, och nu står han där och håller tacket i bröstet som något han fått i händerna utan att veta var det ska ställas.

Han vet exakt vad han borde ha sagt. Det är det förfärliga. Han hörde det medan hon pratade, hörde precis var öppningen låg, hörde att hon räckte fram något som krävde att han räckte fram något tillbaka, och han hörde sig själv säga en sån period i stället, och han hörde också hur det lät. Han har hört sig själv göra det i åratal.

Han skulle kunna ringa upp. Numret ligger kvar i loggen. Han skulle kunna säga: förlåt, jag var oförberedd, det du sa betydde mer än jag klarade av att visa. Han skulle till och med kunna säga något om hur det är. Hon av alla skulle ta emot det; det var ju det hon gjorde i två år, satt i en fåtölj och tog emot.

Han formulerar meningarna medan han står där. De är bra. De är det han hade sagt till någon annan i samma situation, och de kommer fort och lätt, för det är den enda gåva han någonsin haft: att veta exakt vilken mening en människa behöver. Han har delat ut sådana i trettio år till främlingar som betalade för timmen och gick hem lättare, och det gick, varje gång, för avståndet var inbyggt i rummet, klockan stod vänd bort, dörren gick att stänga efteråt.

Han lägger telefonen på fönsterbrädan. Han tänker att han ringer i morgon, när han hunnit tänka igenom vad han ska säga, ordentligt, så att det blir bra.

Sedan kliver han upp igen och ökar farten, och tacket ligger kvar i bröstet hela tiden medan han går, ett ord han fått och inte vet var han ska göra av, som en växt någon räckt honom över en tröskel och som han ställt på en fönsterbräda han aldrig tänker vattna.

Han går till halv tolv. Han ringer inte i morgon. På hallbordet ligger posthögen och växer, och i en lägenhet i Onsala sitter en kvinna som han inte ringt på fem dagar och räknar rutor på en kalender han inte vet finns, och han går och går, och en kvinna i Göteborg somnar till slut med en känsla av att ha ringt fel nummer trots att rösten var hans.

Kapitel 13 — Ingen skillnad

Han vaknar kvart över sex och vet redan hur dagen ser ut.

Det är inte en tanke, det är mer som att veta hur golvet känns innan man sätter ner foten. Kaffet ska koka. Han ska stå i dörren till det lilla rummet medan det rinner igenom. Han ska kliva upp och gå tills klumpen i bröstet löser upp sig, och sedan gå längre, för han är ändå varm. Vid nio ska han tänka att han snart ska ta tag i posten. Vid elva ska kaffet vara kallt. Han känner hela dagen i kroppen redan innan han satt fötterna på golvet, och det är en trygghet, det är faktiskt en trygghet, för en dag man känner igen är en dag man klarar.

Han går upp. Han kokar kaffe. Han står i dörren.

Det som är annorlunda idag är så litet att han inte skulle kunna beskriva det för någon, och ingen frågar. Det är bara att han står kvar i dörren en aning längre än vanligt. Han står och tittar in i rummet som om det var någon annans, och han ser det plötsligt som en främmande skulle se det: två fåtöljer med ryggarna mot varandra, gardinerna fördragna klockan halv sju på morgonen, en fläkt på golvet, en svart tung maskin på tvären mitt i rummet där ett bord borde stått. Han ser en lapp på väggen med siffror på. Han ser att mattan är nedsliten i en avlång fyrkant framför bandet, en fyrkant lika stor som ett par fötters rörelser, och att den fyrkanten är det enda i hela lägenheten som har förändrats de senaste åren.

Sedan går han in och kliver upp, för kaffet svalnar ju.

Han startar bandet. Han går på sin vanliga hastighet i fyra minuter och trappar sedan upp, och efter en dryg kilometer kommer lättnaden som den alltid kommer, bröstet öppnar sig, hjärtat lägger sig i takt, och det är gott, det är fortfarande gott, det är det bästa han har.

Men något sitter kvar bakom lättnaden idag, längst in, en tunn tråd som inte löser upp sig med resten.

Han vet var den kommer ifrån. Det är Lena. Det är tacket. Det ligger fortfarande i bröstet, tre dagar senare, oplacerat, och han har gått sjuttio kilometer sedan hon ringde och det ligger kvar, och det är nytt. Det är alltid nytt när något ligger kvar. Sådant brukar lösas upp. Han har byggt en hel tillvaro på att sådant löses upp.

Han ökar farten en tiondel.

Han tänker att han ska ringa henne idag. Han hade tänkt det igår också och dagen innan, och det står inte i vägen, det gör inte ont, det är bara som en anteckning i marginalen på en sida han redan bläddrat förbi. Ring Lena. Han tänker på vad han ska säga, och orden kommer, de kommer alltid, de är utmärkta ord, och han hör dem i sitt huvud och känner samma svaga tillfredsställelse som om han sagt dem.

Klockan blir åtta. Han ser det på telefonen på fönsterbrädan. Det är då den kommer, tanken, och den kommer inte som en fråga utan som ett konstaterande, och den är över på en sekund:

Igår tänkte jag exakt det här.

Han går vidare. Fötterna vet vad de ska göra. Men tanken har lagt sig i rummet nu och den försvinner inte, den bara står där som en människa som kommit in utan att knacka. Igår vid åtta stod han här och tänkte att han skulle ringa Lena idag. Och i förrgår tänkte han att han skulle ringa henne igår. Och han har gjort exakt samma sak tre morgnar i rad, samma fart, samma sträcka, samma tanke, samma beslut, och trott varje gång att beslutet var nytt.

Han går fortare för att komma ifrån det, och det är då han märker den andra saken, och den är värre: att öka farten är också något han gjort igår. Att flykten har en hastighet. Att den har en siffra på en display.

Han tittar ner. 6,4. Han vet, utan att titta i appen, att det stod 6,4 igår när han gjorde samma sak vid samma tid.

Han sänker till 6,2 för att bryta det, och det är en så futtig och feg handling att han nästan skäms, och sedan sätter han tillbaka den till 6,4 för det kände fel i benen, och han går vidare, och nu finns det två saker som ligger kvar i bröstet i stället för en.

Vid kilometer sex händer det något som inte har hänt förut. Han tittar ner på displayen och ser siffran stiga från 5,9 till 6,0 och känner ingenting.

Han väntar på det. Det brukar komma alltid, den lilla stöten av tillfredsställelse när en heltalssiffra vänder, ett litet klick i bröstet, kvitto på att något gjorts. Det är hela lönen. Det är därför siffrorna finns. Han går och väntar på klicket och det uteblir, och kilometern går över i nästa och han har fått ingenting för den, och för ett ögonblick, ett mycket kort ögonblick, är han bara en man som går på en gummimatta i ett mörkt rum i Varberg klockan tjugo över åtta på morgonen, utan lön, utan resa, utan riktning.

Det är obehagligt på ett sätt han inte har något namn för, så han gör vad han alltid gör: han hittar en förklaring. Han sover för lite. Det är sömnen. Han har haft tre dåliga nätter, det syns på ringen, siffrorna har varit nere på femtiotalet, och när man är underåterhämtad så trubbas belöningen av, det är fysiologi, det är inget mystiskt. Han känner sig lättare av förklaringen, faktiskt märkbart lättare, som om han lagt ner något tungt, och han går vidare och siffran stiger och vid kilometer sju kommer klicket tillbaka, svagt men det kommer, och han tar emot det med en tacksamhet som han inte reflekterar över.

Klockan halv tio kliver han av för att fylla på vatten.

Det är då han stannar framför hallbordet, och han gör det utan att bestämma sig för det, han går bara förbi och stannar. Posthögen har vuxit. Den har en form nu, den lutar, den har en topografi av reklamblad och fönsterkuvert och ett hörn av något brunt som sticker ut längst ner. Ovanpå ligger senaste veckans kommunblad.

Han ser på högen och tänker: den har legat där sedan i höstas.

Och sedan, för att han är noggrann, för att han alltid varit noggrann med annat än sitt eget liv, korrigerar han sig själv: nej. Sedan i förrhöstas. Det brunbleka kuvertet längst ner har legat där genom två somrar. Han kan minnas när det kom, han kan till och med minnas att han tänkte att han skulle ta det på söndagen.

Han känner hjärtat sätta igång. Det är inte ont, det är bara tydligt, det slår mot skjortan, och händerna blir kalla, och han går tillbaka in i det lilla rummet med sitt vattenglas och kliver upp och startar bandet, och efter nittio sekunder är hjärtat lugnt igen.

Men på bandet, medan lugnet kommer, tänker han en tanke som inte lugnar sig med hjärtat. Han tänker: det var samma hjärtklappning.

Inte lik. Samma. Samma tryck på samma ställe, samma köld i händerna, samma väg tillbaka in i rummet. Han har stått framför den där högen många gånger. Han har gjort exakt detta, i exakt denna ordning, ett obestämt antal gånger, och varje gång har det känts som ett bakslag, en dålig dag, något som skulle vara bättre nästa gång. Och nu ser han dem staplade på varandra, alla dessa gånger, som blad i den där högen, och de är inte olika dagar. De är samma dag.

Han går fortare.

Det hjälper. Det hjälper alltid. Men han märker att han måste hålla den högre farten längre än förut för att hålla tanken borta, och att den sitter kvar strax utanför, tåligt, som Bengtsson vid postfacken. Man måste ju göra något med dagarna.

Han tänker på Holger. Det kommer oombett. Han tänker på lördagen, och på lördagen efter det, och han vet att det finns en tredje lördag som ligger framför honom någonstans, oplanerad än, och han inser med en obehaglig klarhet att han redan vet hur den kommer att sluta. Inte anar. Vet. Han kan höra sin egen röst i den framtida telefonen, andfådd, ledsen, jag har fått något i halsen, och han kan höra Holgers röst svara det är lugnt, ta hand om dig, och han kan känna lättnaden som kommer efteråt, den skamsna sköna lättnaden, och han känner den på förhand, redan nu, för en lördag som inte inträffat.

Det är det värsta han känt på länge. Att kunna minnas framåt.

Han slår ner det. Han ökar till 6,8, vilket är över hans plan för dagen, och kroppen protesterar lite och det är skönt att den protesterar, för då finns det något att göra, då finns det ett arbete, och han arbetar sig igenom nästa kilometer med andningen som enda innehåll och det fungerar, tanken lossnar och glider bort, och han går och går. När han tittar upp igen är klockan kvart i elva och han har inte tänkt på någonting alls i över en timme, och det är precis så det ska vara.

Han går till tolv. Sedan till kvart över, eftersom han ändå är varm.

När han kliver av är benen tunga och lugnet ligger i honom som en tyngd, och han duschar och äter en bar och sätter sig i köket med en ny kopp kaffe och telefonen framför sig, och han tänker att han ska ringa Lena nu.

Han vänder telefonen i handen. Skärmen tänds och han ser numret i loggen, tre dagar gammalt, och han vet att han inte kommer att trycka på det, och det är den nya saken, det är dagens verkliga händelse, att han vet det medan han sitter där. Förr trodde han. Förr satt han vid ett bord med en telefon i handen och trodde uppriktigt att han skulle ringa om en stund, om en timme, efter maten, och tron var äkta, den var det finaste han hade. Nu sitter han och ser sig själv sitta, och en kall liten röst längst inne säger: du gör inte det här. Du tänker det, du tänker det ordentligt, och du gör det inte, och i morgon ska du tänka det igen.

Han lägger telefonen på bordet med skärmen nedåt, precis som han gjorde igår.

Och sedan, för att det ska bli uthärdligt, gör han det han alltid gör, men i dag hör han sig själv göra det, och det är hela skillnaden. Han börjar bygga. Det är ju hösten som är fel tid, tänker han. Man ska inte starta något i november, det är ingen som klarar det, energin är låg, ljuset saknas. Han ska göra det i januari. Nej, inte januari heller, januari är en klichés månad, folk faller igenom i januari. Han ska göra det i vår. Till våren ska han ha ordning på det: han ska öppna posten, han ska ringa Holger och boka in en helg och verkligen åka, han ska sätta sig och skriva talet till Sanna ordentligt, med tid, med omsorg, och han ska ringa Lena och säga det han borde sagt, och han ska öppna mottagningen igen, ta emot ett fåtal, det behöver inte vara stort.

Han ser det framför sig. Han ser rummet med bordet mellan fåtöljerna och klockan vänd bort och en människa mittemot som tittar på honom med det vidöppna ansiktet, och det är så vackert att han blir varm i bröstet av det.

Och samtidigt, i utkanten, som ett drag under en dörr: du sa våren förra gången också.

Han vet inte om det är sant. Det är det som skrämmer honom, att han faktiskt inte vet, att han inte längre kan hålla reda på hur många vårar han lagt undan saker till. Han har fört anteckningar om distans och puls och återhämtningspoäng varje dag i två år och han har inte en enda anteckning om vad han lovat sig själv. Det är det enda han inte mätt. Det finns kurvor över hans vilopuls timme för timme och ingenting alls över antalet gånger han bestämt sig.

Han reser sig från bordet lite för fort och känner det svartna i kanterna av synfältet, och han står och håller i bänken och andas, och det går över.

Han ska bara gå en liten stund innan kvällen, tänker han. Bara tjugo minuter, för benen, för sömnen, för att det brukar hjälpa sömnen. Det är inte flykt, det är sömnhygien.

Så han går in i det lilla rummet igen och kliver upp och startar det, och rummet är mörkt nu, det har blivit mörkt utanför utan att han sett det hända, och fläkten står och surrar mot hans ansikte och bandet surrar under fötterna, och han går, och tjugo minuter blir fyrtio, och lugnet kommer tillbaka i kroppen som vatten i en torr svamp.

Och medan han går tänker han inte längre på Lena eller Holger eller posthögen. Han tänker inte på någonting. Han är bara steg och surr och en siffra som stiger, precis som igår, precis som i morgon.

Men en sak har flyttat en aning, så lite att det inte syns någonstans, inte på någon display och inte på någon lapp på någon vägg. Innan, när han steg av för kvällen, brukade han känna sig färdig. Han brukade ha gjort något. Han brukade kunna säga siffran högt för sig själv i tomrummet, sjuttiotvå kilometer den här veckan, och känna en ren stolthet över den.

I kväll, när han stänger av och står i mörkret och lyssnar på fläkten som fortsätter en stund efter att bandet tystnat, kommer stoltheten men den kommer med ett litet skav i sig, en tunn tråd som inte löser upp sig, och han vet inte vad tråden heter men han vet att den är där. Han torkar av räckena med handduken som han alltid gör. Han vänder lappen på väggen mot sig och tittar på veckans mål och räknar och ser att han är före plan.

Före plan, tänker han, och står kvar i dörren.

Före plan mot vad.

Han släcker och stänger dörren och går och lägger sig, och natten är som nätterna är, hjärtat mot madrassen, löftena han ger den, imorgon ska jag ringa, imorgon ska jag öppna posten, och natten tar inte emot några löften. Men det är en ny sak i mörkret också, en enda, och han skulle inte kunna säga om den är en tröst eller något värre: när han ligger där och lovar hör han sig själv lova, och för första gången hör han vad rösten låter som.

Han somnar till slut. På morgonen vaknar han kvart över sex och vet redan hur dagen ser ut, och det är samma dag, och han går upp och kokar kaffe och ställer sig i dörren till det lilla rummet, och den här gången står han kvar ännu lite längre än igår innan han kliver upp.

Kapitel 14 — Bengtssons undran

Bengtsson har börjat föra anteckningar, och han skulle inte kalla det så, men det är vad det är.

Det står ett kollegieblock på hans nattduksbord, inköpt till annat, och i det har han skrivit tider. 06:31. 06:28. 06:44. Sedan ett streck och en ny kolumn med den andra passagen, den vid elva, och en tredje kolumn för eftermiddagarna, som är oregelbundna och därför mest intressanta. Han började med det i vintras för att en gång för alla kartlägga saken, och nu har det gått månader och han har inte kartlagt någonting, han har bara fyra sidor med klockslag som ser ut som ett väderobservatorium fört av en man som inte har något väder att observera.

Hustrun har sett blocket. Hon har inte sagt något om det, vilket är värre än om hon sagt något.

Det är sen vår nu, ljust redan vid fem, och Bengtsson vaknar av ljuset i stället för av gammal vana och ligger och väntar. Han vet numera att om det inte börjar vid halv sju så börjar det vid kvart i, och om det inte börjar vid kvart i så börjar det inte förrän efter åtta, och en sådan dag är en avvikelse och avvikelser noterar han med ett litet kryss i marginalen. Han har sammanlagt elva kryss. Han har inte kunnat hitta något mönster i dem och det stör honom mer än det borde.

Idag börjar det 06:38, och Bengtsson skriver upp det i halvmörkret och lägger sig tillbaka på kudden och lyssnar.

Och det är då han märker det, och det tar honom en stund att förstå vad han märker, för det är inte i ljudet, ljudet är precis som alltid, samma dova jämna tramp, samma envishet. Det är i honom själv. Han lyssnar inte längre med beundran. Han vet inte när det slutade. Någon gång sedan den där morgonen vid postfacken, då mannen sa att han bara gick, att det inte var något märkvärdigt, att man måste ju göra något med dagarna, och sedan gick uppför trappan fortare än man brukar gå uppför en trappa — någon gång sedan dess har lyssnandet bytt karaktär. Och nu ligger Bengtsson och lyssnar på det med en känsla i magen som han bestämt sig för att inte undersöka.

Han går upp och kokar kaffe och ställer sig vid köksfönstret. Han hör trampandet genom väggen, dämpat härifrån, mer som en puls i huset än som ett ljud.

Vad han vet nu, som han inte visste i vintras: att mannen aldrig tävlat i något. Att mannen har en post som är gammal när han hämtar den, reklam som varit aktuell för veckor sedan, och att han bär den utan att öppna den. Att mannen har skaffat något som låter som en industrifläkt och att den går samtidigt som bandet, hela tiden, så att det numera är två ljud i stället för ett. Att mannen har en dotter, för Bengtsson har hört honom i telefon en gång genom väggen, inte orden men rösten, den ljusa fort-rösten, och sedan hört bandet starta trettio sekunder efteråt. Att mannen är klädd som för att gå ut och inte går ut.

Och sammanlagt gör allt detta att Bengtsson vet betydligt mer om sin granne än han gjorde i höstas, och begriper honom betydligt sämre, och det är inte en känsla Bengtsson är van vid. På tekniska kontoret var det aldrig så. Där gällde att om man fick fler uppgifter så blev bilden klarare. Man mätte trycket, man grävde upp, man hittade brottet i röret och lagade det. Fler mätvärden gav mer sanning. Det var hela poängen med att mäta.

Nu har han fyra sidor mätvärden och elva kryss och en granne han förstår mindre än den dag han började.

Han sätter sig i fåtöljen med kaffet. Klockan är kvart över sju.

Teorierna har blivit fler och sämre. Det är den ärliga sammanfattningen. Landslagsmannen höll i nästan ett halvår och var den bästa han haft, det var en teori med värdighet i sig, den förklarade disciplinen och blygsamheten och till och med skorna — Bengtsson såg en kartong utanför fyrans dörr en gång, ett dyrt märke, och tänkte att jaha, där ser man, eliten köper riktiga saker. Men landslagsmannen sa att han aldrig tävlat i något, och han sa det på ett sätt som inte gick att missförstå, lågt, med en blick som var nästan bedjande, och Bengtsson har tvingats montera ner honom.

Efter det kom sjukdomsteorin. Att det är ordinerat. Att det finns någon åkomma där rörelse är medicinen, hjärtat eller sockret eller något med blodet, och att mannen går på recept, och att det förklarar både envisheten och det där tysta i honom, det ursäktande i ansiktet, för en sjuk man har inget att skryta med, han har bara ett schema att hålla. Den teorin höll i tre veckor och var på sitt sätt en tröst, för den gjorde mannen till någon man kunde tycka synd om utan att behöva känna sig anklagad. Men sedan blev det längre pass i stället för kortare, och det finns ingen läkare i världen som ordinerar sex timmar, och Bengtsson vet det för att hans hustru arbetar på en vårdcentral, och han frågade henne, mycket allmänt, utan att nämna någon, om hur mycket man kan ordinera en människa att röra sig.

”Trettio minuter om dagen brukar dom säga. Man får folk knappt att göra det.”

”Men om nån gör mer? Mycket mer?”

”Då är det inte doktorn som bestämt det”, sa hustrun, och det var allt hon sa, och hon sa det medan hon bredde en smörgås, och Bengtsson skrev inte upp det men han glömde det inte.

Efter sjukdomsteorin kom en period utan teorier, och det var den obehagligaste, för det är i luckorna mellan teorier som andra tankar kommer in. Det var då Bengtsson kom på sig med att stå i sitt eget gästrum en förmiddag, det som är fyrans lilla rum spegelvänt, och titta på motionscykeln under lådorna med hustruns mors porslin, och lyssna. Han kunde höra trampandet tydligare därinne än i vardagsrummet, eftersom väggen är samma vägg. Han stod där i tio minuter och lyssnade och gjorde ingenting alls, och när han gick därifrån var det med en känsla av att ha blivit påkommen, fast av vem.

Nu har han en fjärde teori som han inte tycker om.

Den är att mannen är rädd.

Han har inte formulerat den ordentligt. Han undviker att formulera den ordentligt, på samma sätt som han undviker att stå i gästrummet, men den finns där, den har funnits sedan postfacken, och den är gjord av tre saker: mannens ansikte när Bengtsson sa ordet disciplin, hur luckan åkte igen. Att posten är oöppnad. Och en sak till, den värsta, en sak Bengtsson lagt märke till utan att vilja: att bandet ofta startar strax efter att något hänt. Efter att telefonen ringt. Efter att någon knackat på fyrans dörr en gång i mars, en kvinna med en väska, Bengtsson såg det genom kikhålet, och mannen öppnade inte, och när kvinnan gått gick bandet inom en minut. Efter att posten hämtats. Det är alltid efteråt. Det ser ut, om man betraktar det tillräckligt länge, mindre som ett program och mer som ett svar.

Bengtsson har varit yrkesman i fyrtioett år och han känner igen ett symptom när han ser ett. Ett läckage visar sig inte där läckan är, det visar sig där vattnet kommer upp, och den som gräver där vattnet kommer upp gräver på fel ställe hela dagen. Det var hans stolthet, det, att kunna tänka baklänges från symptomet till felet. Han var bra på det. Han fick faktiskt beröm för det en gång, i ett protokoll som han fortfarande har i en mapp någonstans.

Så han sitter i fåtöljen och lyssnar på ett symptom, och han vet, med den delen av sig själv som var bra på sitt arbete, att felet ligger någon annanstans än där ljudet kommer upp. Och sedan gör han det han alltid gör med den vetskapen: han lägger den ifrån sig, försiktigt, som man lägger ifrån sig något varmt.

För det finns en gräns för vad man ska göra med en granne. Det säger han till sig själv i ungefär de orden. Man hälsar, man håller upp dörren, man kommenterar värmen som krånglade i höstas, och man går inte in i en annan människas lägenhet med sina slutsatser. Det vore fräckt. Det vore att göra sig till, att tro sig veta något om en främlings liv som främlingen själv inte bett någon veta. Bengtsson är inte en sådan man. Han är en ordentlig man, och ordentliga män knackar inte på hos folk för att säga jag har hört dig genom väggen i ett och ett halvt år och jag tror att du inte mår bra.

Han provar meningen tyst för sig själv, i fåtöljen, och den låter fullkomligt orimlig, och det är ett stort lättnadens ögonblick när han hör hur orimlig den låter, för då är saken avgjord, då kan man låta det vara.

Han dricker kaffet. Trampandet fortsätter genom väggen. Klockan blir åtta och det fortsätter, och Bengtsson noterar att det är en långdag, och tar blocket och gör en anteckning: fortsätter efter 08.

Vid halv nio går han ner till postfacken utan att egentligen behöva, och det slår honom när han står där med sitt tomma fack att han går ner allt oftare, och att han går ner vid ungefär de tider på dagen då fyran brukar hämta sin. Han står kvar en stund. Det kommer ingen. Han går upp igen.

Vid tio ringer hans son i Borås, vilket är oväntat, och de pratar i elva minuter om ett kylskåp sonen ska köpa, och Bengtsson blir varm av samtalet på ett sätt som är ur proportion till kylskåpet, och när de lagt på sitter han med telefonen i handen och tänker att han borde ringa oftare själv, och att han aldrig gör det, för han vill inte tränga sig på. Sedan tänker han att det är märkligt, det där, hur mycket av ett liv som går åt till att inte tränga sig på, och han hör trampandet genom väggen och tänker att det där inne är en man som inte trängt sig på någon på mycket länge.

Han slår bort det.

På eftermiddagen händer det något som Bengtsson kommer att tänka på i flera dagar, och det är ingenting.

Han möter mannen i trapphuset, mellan andra och tredje. Mannen kommer nedifrån med en liten kasse, den lilla brådskande sortens ärende, och Bengtsson kommer uppifrån, och de stannar båda för att låta den andre passera, och blir stående en halv sekund för länge i den där artigheten som blir omvänd oartighet, ni först, nej ni.

Mannen ser ut som han alltid ser ut. Skjorta, prydlig. Men Bengtsson står nära nu, närmare än vid postfacken, och han ser att skjortan är fuktig i ryggen och att håret vid tinningarna är blött, och att mannen andas som om han gått uppför fem trappor och inte två. Och han ser en sak till, som han inte har ord för och som ändå går rakt in: att mannen är mycket smalare än i höstas. Inte hälsosamt smal. Smal på det sätt gammalt folk blir smala, med kläderna kvar i sin gamla storlek.

”Fint väder”, säger Bengtsson.

”Ja”, säger mannen. ”Verkligen fint.”

Och han säger det med sådan värme, så tacksamt nästan, som om Bengtsson räckt honom något, och det är där, i det ögonblicket, som Bengtsson öppnar munnen för andra gången i sitt liv för att säga något till den här mannen som inte handlar om väder eller värmesystem. Han vet inte vad. Något i stil med att man kan väl ta en kopp kaffe någon gång. Det är allt. Det är det minsta en människa kan säga till en annan, och det tar en halv sekund att säga, och Bengtsson har den halva sekunden och använder den inte, för han tänker en tanke som kommer emellan: han vill nog inte. Han drar sig ju alltid undan. Man ska inte tvinga sig på folk som drar sig undan.

Så han säger ingenting mer, och mannen nickar och går uppför trappan med sin lilla kasse, och Bengtsson går ner de två trappor han inte behövde gå ner, och ställer sig utanför porten i solen och vet inte vad han ska göra där.

Tolv minuter senare, när han kommit upp igen, startar bandet.

Han hör det genom väggen medan han ställer sig vid köksfönstret, och han känner två saker på en gång precis som han gjorde den första vintern, men det är inte längre beundran och avund, det är något som ligger närmare varandra och är svårare att skilja åt. Det ena är lättnad, för allt är som det ska, huset har sin puls, morgonen och förmiddagen och eftermiddagen har sina hållpunkter, och en dag med hållpunkter är en dag man klarar. Det andra vet han inte vad det är. Det sitter i magen och det har med den halva sekunden i trapphuset att göra.

Han tar fram blocket och skriver upp tiden, 14:52, och sedan sitter han med pennan och tänker att han borde skriva något mer, någon iakttagelse, men det finns inget att skriva som inte redan står där i tre kolumner, så han lägger ner pennan.

Hustrun kommer hem vid halv fem. Hon frågar om det hänt något.

”Nej”, säger Bengtsson. ”Jag träffade honom i fyran i trappan.”

”Jaha. Hur var han?”

Och Bengtsson öppnar munnen och märker att han inte kan svara på frågan, att han har fyra sidor klockslag och elva kryss och ett och ett halvt års lyssnande och inte ett enda ord om hur mannen var, och att det borde vara pinsamt men mest är förvirrande, som att komma till slutet av en beräkning och se att svaret har fel enhet.

”Han var trevlig”, säger han. ”Han verkade må bra.”

Hustrun säger jaha, och går och byter om, och Bengtsson står kvar i köket.

Genom väggen går trampandet vidare, jämnt och outtröttligt, och det låter precis som det gjorde i november och precis som det kommer att låta i november igen, och Bengtsson lyssnar på det och tänker att han ska bjuda in mannen på kaffe någon gång i sommar, när det blir ljusare kvällar och lättare att föreslå sådant, det blir mindre högtidligt på sommaren, då kan man säga det i förbigående. Han bestämmer det. Han känner sig nästan lättad av att ha bestämt det, som om det redan var gjort.

Sedan lägger han blocket i nattduksbordslådan i stället för ovanpå, för det är dumt att ha det framme, och går ut i vardagsrummet och sätter på nyheterna, och genom väggen fortsätter en man att gå någonstans utan att komma dit, och på den här sidan väggen sitter en man i en fåtölj och väntar på en sommar då det ska bli lättare att säga saker.

Kapitel 15 — Gunvor och Amina

Aminas rutt börjar klockan sju och Gunvor ligger sist på den, vilket är fel, för Gunvor borde ligga först. Det har Amina sagt till samordnaren två gånger. Den som väntar hela dagen på en människa har en längre dag än den som får sin människa på morgonen och sedan kan göra vad den vill med tiden. Samordnaren sa att hon skulle se på det, och det är fem veckor sedan nu, och Gunvor ligger fortfarande sist.

Så det är kvart över fem när hon låser upp, och Gunvor sitter i fåtöljen med kalendern i knät.

Hon har den där nu, kalendern. Den satt på köksväggen förut, på sin spik vid dörrposten, med ett förskrivet motiv på varje månadsblad som Gunvor hade åsikter om, men någon gång i somras har hon tagit ner den och burit den med sig ut i vardagsrummet, och nu ligger den i knät om dagarna, uppslagen, och Gunvor tittar på den som man tittar ut genom ett fönster.

”Du är sen”, säger Gunvor.

”Jag är i tid. Du har haft mig sist idag.”

”Jag hade dig sist igår också.”

”Ja.”

”Det är för att jag är nittiotvå. Man ställer de gamla sist för att vi ändå inte har något att göra.” Gunvor säger det utan bitterhet, som ett konstaterande om trafikregler. ”Det är inte din sak.”

Amina hänger av sig jackan och går ut i köket och sätter på plattan under vattnet, för Gunvor vill ha te först, alltid te först, innan maten, och det är en sak Amina lärt sig att göra utan att bli tillsagd, och det är en av de sakerna som betyder mer än det borde.

Hon hör Gunvor bläddra ett blad bakåt i kalendern. Sedan framåt igen.

”Jag har räknat”, säger Gunvor från vardagsrummet.

”Vad har du räknat?”

”Ingenting. Jag räknar bara.”

Amina häller upp. Hon ställer koppen på det lilla bordet vid fåtöljen, på den ring som blivit i lacken efter alla koppar, och hon sätter sig på pallen som står där nu, som hon själv burit in från hallen någon gång i våras och som ingen har ställt tillbaka, för det har visat sig att det behövs en pall.

Gunvor stänger kalendern och lägger handen på den.

”Vet du vad jag tänkte på inatt”, säger hon. ”Att du är den enda som vet det.”

”Jag vet.”

”Det är fel”, säger Gunvor. ”Det borde vara fel. Man ska inte lägga sådant på ett barn.”

”Jag är tjugotre.”

”Du är ett barn.” Gunvor tittar på henne. ”Jag menar inte något dumt med det. Jag menar att du har allting kvar.”

De sitter tysta en stund. Ute på parkeringen backar någon in med en bil och ger upp och kör fram och gör om det. Gunvor kallar parkeringen trädgården, men bara när hon pratar med andra, aldrig när hon pratar med Amina, och Amina har förstått att det är ett tecken på något, att lögnerna faller bort i vissa sällskap, och att hon råkat bli ett sådant sällskap.

”Ska jag ta tvätten idag eller imorgon?” säger Amina.

”Idag. Imorgon vill jag inte att du ska hålla på med tvätt.”

”Varför inte?”

”För att imorgon vill jag att du sitter.”

Amina tar tvätten. Det tar en kvart och Gunvor har inte mycket, en nattlinnen, två blusar, handdukar, och Amina viker det på köksbordet medan vattnet står och pyser i maskinen, och hon hör Gunvor sätta på radion inne i rummet och sedan stänga av den igen. Hon har slutat med radion i somras. Amina vet inte varför och har inte frågat.

När hon kommer in med tvätten står fotot på byrån vänt en aning fel, snett mot rummet i stället för rakt ut, som om någon lyft det och satt tillbaka det.

Det är det nya fotot. Det gamla gick sönder när bokhyllan ramlade, det med mannen i kavaj från åttiotalet, och på det här är sonen sex år och håller en leksaksbil och tittar rakt in i kameran. Amina går aldrig fram och rättar till det. Hon har bestämt sig för det. Om Gunvor lyft det och satt tillbaka det snett så är sneden Gunvors, och den ska inte städas bort.

”Han har inte hört av sig”, säger Gunvor.

Amina lägger ner handdukarna i byrålådan. ”Nej.”

”Jag ringde honom förra veckan. På måndagen.”

”Vad sa han?”

”Han hade mycket. Han hade sett över en del.” Gunvor drar filten över benen, fast det är augusti och varmt i lägenheten. ”Han var glad att jag ringde. Han sa det. Vad roligt att du ringer, mamma.”

Amina sätter sig på pallen igen.

Det är här hon brukar göra det, det som är arbetet, det som inte står i något schema: hon säger ingenting. Hon säger inte att han borde komma. Hon säger inte att det inte är rimligt, att en son ska komma när hans mor är nittiotvå och har fått veta vad hon fått veta, att åttio kilometer inte är ett skäl utan en ursäkt. Hon har sagt sådant en gång, för två år sedan, till en annan gammal människa om en annan frånvarande vuxen, och hon minns exakt hur det gick: den gamla försvarade honom i tjugo minuter och var sedan tystare mot Amina i tre veckor. Man river inte ner det folk byggt för att stå ut. Man håller i handen medan de bygger.

Så hon sitter tyst, och det är i tystnaden som Gunvor säger det.

”Du vet att jag vet.”

”Ja.”

”Jag vill bara säga det en gång så vi har sagt det.” Gunvor tittar ner på kalendern under sin hand. ”Han kommer inte. Han kommer inte nu och han kommer inte sen. Jag har vetat det i tjugo år. Jag har låtsats så länge för att det är lättare att låtsas när man har någon att låtsas för, och du har varit så snäll och låtsats med mig, och det tackar jag dig för.”

Amina känner något stiga i halsen och sväljer det.

”Du behöver inte tacka mig.”

”Jo. Man ska tacka folk medan man kan.” Gunvor tystnar. ”Det är det enda jag har lärt mig och jag lärde mig det för sent.”

Maskinen slår om i köket, det där gnisslandet den gör inför centrifugeringen, och det låter i hela lägenheten, och båda väntar ut det.

”Jag ska säga en sak om honom”, säger Gunvor sedan. ”Så att någon vet det när jag inte finns. För det är ingen annan som vet det.”

”Okej.”

”Han var rädd redan som liten. Innan det fanns något att vara rädd för.” Gunvor ser mot fönstret. ”Andra barn slog sig och skrek och sen var det över. Han slog sig och sa ingenting och gick undan och satt i sitt rum. Han lärde sig tidigt att det var farligt att visa när det gick fel. Det var hans far. Man fick inte ha sönder saker i det huset. Man fick inte vara dålig på något. Jag stod bredvid och sa ingenting, och det är det jag ska svara för när jag kommer fram, inte något annat, bara det: att jag stod bredvid.”

Amina sitter med händerna i knät.

”Han var duktig på människor”, säger Gunvor. ”Det är det märkliga. Han kunde se in i folk. Han kom hem från skolan och kunde berätta vem i klassen som var ledsen och varför, och han hade rätt. Så han blev ju sådan. Han hjälpte människor. Han var mycket efterfrågad.” Hon säger det, den gamla frasen, och den låter annorlunda nu, tömd, som ett mynt som slutat gälla men som man har kvar i fickan. ”Han kunde allt om alla. Han kunde ingenting om sig själv. Jag tror att det är samma sak. Jag tror att man ser andra så tydligt just för att man inte står i vägen för sig själv, och att man till slut inte finns kvar.”

”Har du sagt det till honom?”

”Nej.” Gunvor ler, det lilla konstiga leendet. ”Vad skulle det tjäna till. Han skulle bara säga något vänligt och lägga på och sen springa.”

Amina tittar upp. ”Springa?”

”Han sprang när han var liten. När det var svårt. Inte iväg.” Gunvor gör en liten rörelse med handen, upp och ner, som en pump. ”På stället. Inne i rummet, på mattan. Jag hörde fötterna genom dörren och när jag öppnade stod han där och sprang utan att komma någonstans, och grät, och sa att han skulle bort.”

Amina säger ingenting. Det finns ingenting att säga och hon känner ändå något röra sig i sig, en aning utan form, ett minne av ett surr i en telefon som hon inte kan koppla till något och som ändå ställer sig bredvid bilden av en pojke på en matta.

”Man vet inte vad man ska göra med ett sådant barn”, säger Gunvor. ”Man tänker att det växer bort.”

Centrifugen tystnar. Lägenheten blir alldeles stilla.

”Jag ska hänga upp”, säger Amina och reser sig.

”Sitt kvar en stund.”

Hon sätter sig.

De sitter i höstljuset som ännu inte är höstljus, i den där sena augustieftermiddagen som är gul och lång, och Gunvor sluter ögonen och Amina tror att hon somnat, men hon har inte somnat.

”Din mamma”, säger Gunvor. ”Ringde du henne?”

”Ja.”

”Vad sa hon?”

”Hon frågade om det hade hänt något.” Amina skrattar lite. ”Hon blir alltid orolig när jag ringer utan skäl.”

”Ring henne oftare då. Så blir hon inte orolig.”

”Jag har börjat.”

”Bra.” Gunvor öppnar ögonen. ”Det är det bästa jag gjort på det här året. Att tjata på dig om det.”

Och det är sant, tänker Amina medan hon går ut i köket och hänger tvätten på torkställningen i badrummet, blus efter blus, och det slår henne hur lite det är, hur få klädesplagg ett människoliv kan smalna av till, tre blusar och ett nattlinne, och samtidigt hur mycket den här gamla kvinnan har gett henne under året utan att någonsin kalla det en gåva. Varningar förklädda till livsöden. Amina har fått ett halvt dussin nu. Ring din mamma. Tacka folk medan du kan. Vänta inte på någon som inte kommer.

Hon värmer maten och bär in den och ställer den på det lilla bordet. Gunvor tar tre tuggor och säger att hon sparar resten till sen, som hon alltid säger, och Amina sätter plastfilm över och ställer in den i kylen som hon alltid gör, och de vet båda att den kommer att stå där tills Amina slänger den om två dagar, och ingen av dem säger något om det, för det finns värdigheter man håller uppe åt varandra.

Vid halv sju ska hon gå. Hon står i hallen med jackan på och Gunvor har rest sig, mot alla uppmaningar, och står i dörren till vardagsrummet med handen på karmen.

”Du”, säger Gunvor.

”Ja.”

”När det är över. Du lovade att ringa honom.”

”Jag lovade.”

”Säg det jag sa. Att jag var lugn. Att jag inte var arg.” Hon tittar rakt på Amina. ”Det är sant. Jag är inte arg. Jag har varit ledsen i tjugo år men jag har aldrig varit arg, och han ska inte behöva bära något arg efter mig, han bär tillräckligt.”

”Jag ska säga det.”

”Och säg inte det andra.”

”Vilket andra?”

”Att jag väntade.”

Amina står med nyckeln i handen och kan inte svara på det, för hon vet redan att hon kommer att bryta det löftet på något sätt, att hon kommer att välja det snälla, att det snälla ibland är att säga något som är sant på ett annat sätt än det som hände. Så hon nickar bara, och Gunvor nickar tillbaka, och det räcker.

I hissen ner tar Amina fram telefonen och ser att hon har tre missade från samordnaren och ett meddelande från sin mamma om ingenting, om en granne som köpt ny bil, och hon svarar på det, direkt, i hissen, en rad om att bilen låter fin och att hon ringer i morgon.

Hon går ut i augustikvällen. Ljuset ligger snett över parkeringen och en av krukorna på Gunvors balkong syns härifrån, tre våningar upp, en liten grön fläck mot fasaden. Amina vet att hon vattnat den i juni och att ingen annan gjort det sedan.

Hon vet inte att åttio kilometer söderut går en man i ett rum med gardinerna fördragna och en fläkt som surrar bredvid ett band, att han just läst ett meddelande han inte svarar på, att hans mors namn ligger i telefonen bland kontakter han tänkt ringa i veckan, snart, så fort han gått klart. Hon kan inte veta det och skulle ändå inte bli förvånad.

Hon tänker i stället på Gunvor, som sitter kvar där uppe med en kalender i knät och räknar utan att säga vad hon räknar, och som har gett bort allt hon har att ge till en tjugotreåring från hemtjänsten eftersom det inte fanns någon annan i rummet, och Amina bär det med sig ner till bilen, och det är tungt, och det är också det finaste hon fått.

Hon sätter sig bakom ratten och sitter en stund utan att starta.

Sedan kör hon hem, och hon ringer sin mamma från bilen fast hon sagt i morgon, och hennes mamma svarar på andra signalen.

Kapitel 16 — Holgers fråga

Holger ringer på en söndag i slutet av augusti, och den här gången har han bestämt sig för att inte fråga något.

Han har övat på det. Han har stått i båthuset och sagt det högt för sig själv, för att höra hur det låter, och han har kommit fram till att det låter för mycket som ett gräl, hur han än vänder på det. Så han bestämmer sig för att bara ringa. Höra rösten. Prata om vädret och båtarna och ingenting, och lägga på, och se om det går att ha en vänskap som består av ingenting alls.

Det ringer fyra gånger.

”Holger!” Martin är andfådd. ”Vad kul att du hör av dig.”

Det är den meningen. Den kommer varje gång, den har kommit i tjugo år, och Holger har alltid tagit emot den som ett gott tecken, som ett bevis på att han är välkommen. Nu hör han den för vad den är: en mening som lägger allting hos Holger. Vad kul att du hör av dig. Som om Holger vore vädret, något som råkar inträffa och som man kan bli glad över när det gör det.

”Jodå”, säger Holger. ”Jag tänkte höra hur du har det.”

”Bra. Bra. Lite mycket, men bra.”

”Jag har tagit upp båten. Två veckor tidigare än förra året. Man vet aldrig med augusti.”

”Nej”, säger Martin. ”Man vet aldrig.”

Och sedan är det tyst, och Holger märker att han redan har använt sin ena mening om båten, och att det inte finns någon andra, och att han sitter med telefonen i handen och letar efter något att prata om med en man han känt i fyrtio år.

Det är då han hör surret.

Han har hört det förut, hundra gånger, tusen. Det har alltid funnits där i bakgrunden när Martin svarar, och Holger har aldrig tänkt på det, eller han har tänkt fläkt, eller tänkt ingenting, för man tänker inte på bakgrundsljud hos folk man känner, man hör dem som man hör ett kylskåp. Men nu sitter han i sitt kök en söndagseftermiddag och har ingenting att säga, och därför hör han det, och det finns en jämnhet i det som inte är ett kylskåps.

”Vad är det som låter?” säger han.

”Va?”

”I bakgrunden. Det där surret. Jag har hört det varje gång jag ringer.”

”Det är fläkten”, säger Martin.

”Har du fläkten på i augusti?”

”Det blir varmt här inne.”

Holger tittar ut mot hamnen. Han vet inte varför han inte släpper det. Han är inte en man som gräver, han har aldrig varit det, det har varit hela hans styrka och hela hans begränsning: han tar det folk säger och gör något av det. Men han har burit ut en kartong till ett förråd och ställt den bakom färgburkarna, och han har hämtat den och sålt innehållet till en kille med tre utropstecken, och han har suttit vid ett bord med två mikrofoner och nybakade bullar och ätit ensam, och han tänker att han kanske har rätt till en fråga.

”Martin”, säger han. ”Jag har varit och sålt mikrofonerna.”

Det blir tyst. Surret fortsätter, jämnt.

”Ja”, säger Martin. ”Jag såg att du skrev.”

”Du svarade inte.”

”Nej. Jag skulle svara. Jag tänkte på det varje dag, Holger, jag lovar dig, jag satt med telefonen och —”

”Det är lugnt.”

”Nej men det är det inte, jag ska förklara —”

”Du behöver inte förklara”, säger Holger, och det kommer ut hårdare än han tänkt, och han hör att det blir tyst i andra änden på det där sättet det blir tyst när man tagit ifrån en människa dess utväg.

Han låter det vara tyst. Det är det svåraste han gjort på länge, att inte fylla i, att inte säga du hade säkert mycket, att inte räcka fram räcket. Han sitter med handen på duken och låter det vara tyst, och surret fortsätter i luren, och han räknar sekunderna utan att vilja.

”Jag har en fråga”, säger han sedan. ”Och jag vill inte att du ska svara snällt. Jag vill att du svarar.”

”Okej.”

”I fyrtio år. Har du någon gång ringt mig?”

Han hör hur det låter när han sagt det. Han hör att det låter som en gubbe som räknar, som en sådan där som bokför vem som bjudit vem på kaffe, och det är det värsta han kan tänka sig att vara, och han har ändå frågat, för han har legat vaken och räknat i flera veckor och han kan inte hitta en enda gång.

”Vad menar du”, säger Martin.

”Jag menar precis det jag sa. Jag har försökt komma på en gång du ringde mig först. Bara en. Inte svarade, inte ringde tillbaka. Ringde. För att du ville prata med mig.” Holger tittar ner i duken. ”Jag hittar ingen. Jag kan ha fel. Jag är sjuttio och glömmer saker. Men jag hittar ingen, Martin.”

Surret. Länge.

”Jag är inte arg”, säger Holger, för han märker att han måste säga det, att det annars blir något annat än han menar. ”Jag vill inte att du ska tro att jag sitter och är arg. Jag har målat båthuset och sålt mikrofonerna och jag mår bra. Jag vill bara veta om jag har haft en vän i fyrtio år eller om jag har haft något annat. Jag klarar båda svaren. Jag klarar inte att inte veta.”

Han hör Martin andas. Andhämtningen är fort, för fort för en man som sitter still, och det slår Holger, mitt i alltihop, att han inte vet vad Martin gör just nu, inte vet vilket rum han står i, inte vet hur hans lägenhet ser ut, inte har varit där, inte en enda gång på de här åren. Han vet var Martin bor. Han vet inte var Martin är.

”Jag tänker på dig hela tiden”, säger Martin till slut, och rösten är inte den ljusa, den är tunnare. ”Det är det jag inte kan förklara. Jag tänker på dig varje dag. Jag har hela samtal med dig i huvudet. Jag vet exakt vad jag ska säga när jag ringer.”

”Men du ringer inte.”

”Nej.”

”Varför inte?”

Och nu blir det tyst på ett nytt sätt, och Holger hör att han kommit fram till något, att det är en riktig tystnad han hör, inte en hal, och han sitter alldeles stilla för att inte skrämma bort den.

”Jag vet inte”, säger Martin.

”Jo, det gör du. Du har jobbat med sånt hela ditt liv.”

”Ja.” Ett litet skratt, kort och fult. ”Ja, det har jag ju.”

”Nå?”

”Om jag ringer dig”, säger Martin, långsamt, som om han läste från något han inte sett förut, ”så måste jag ha något att komma med. Man ringer ju för att man har något. Och jag har inget.”

Holger sitter med det en stund.

”Man behöver inte ha något”, säger han.

”Nej. Så säger man.”

”Jag hade inget de tvåhundra gånger jag ringde dig.”

”Du hade båten. Du hade båthuset. Du hade en mikrofon i en kartong.” Martin andas. ”Du hade alltid gjort något sedan sist. Jag har inte gjort något sedan sist. Jag har inte gjort något sedan sist på flera år, Holger, och jag kan inte ringa dig och säga det, så jag väntar tills jag har gjort något, och sen ringer du, och då säger jag att jag har mycket.”

Det är det närmaste sanningen Holger fått av honom i fyrtio år, och det kommer så enkelt och så torrt att Holger inte hinner värja sig. Han sitter i sitt kök och det tar honom i bröstet, för han förstår att han hela tiden trott att Martin höll sig undan för att Martin var upptagen med något större, något viktigare, ett annat liv Holger inte var inbjuden till. Svaret är i stället att det inte finns något annat liv, att bryggan där Holger stått och vinkat i fyra decennier haft ingenting på andra sidan, bara en man som inte kunde lägga till för att han inte hade något att visa.

Och Holger, som inte har verktyg för det här, som har en pensel och en hammare och en outtömlig tro på att rörelse löser allt, gör det han alltid gör.

”Då kommer jag dit”, säger han. ”Jag kör ner på lördag. Jag behöver inget. Vi kan sitta i din lägenhet och dricka kaffe.”

Och där, i sekunden efteråt, hör Holger något han inte hört förut och inte har något namn på. Det är ett ljud i Martins andhämtning som är ren skräck. Inte olust, inte förläget undvikande. Skräck. Som när någon lägger en hand på en dörr man inte får öppna.

”Nej”, säger Martin.

”Va?”

”Inte hit. Det är rörigt här. Jag har inte —” Han hämtar sig. ”Vi tar det på ett kafé. Vi kan ta det i hamnen. Det finns ett ställe vid —”

”Martin.”

”Ja.”

”Vad är det i din lägenhet?”

Och surret fortsätter, och Holger hör det tydligt nu, det jämna dova ljudet som alltid funnits där, som funnits där varje gång i alla år, och han står precis vid kanten av att förstå. Han är en gammal man i ett kök med en telefon mot örat och sanningen ligger framme och surrar. Allt han behöver göra är att fråga en fråga till.

Men han frågar den inte.

Han märker att han inte frågar den, och han märker till och med varför, i samma ögonblick, och det är det ärligaste ögonblick Holger haft på hela året: han frågar inte för att han inte vill veta. För om han får veta så måste han göra något, och han vet inte vad man gör med ett sådant svar, det finns inget att skruva fast, ingen list, ingen färg. Han är en man som fixar saker, och om det här inte går att fixa så måste han antingen bli en annan sorts människa eller gå ifrån det, och att bli en annan sorts människa vid sjuttio är svårare än att sälja mikrofoner.

Så han låter det vara. Han låter surret vara en fläkt.

”Då tar vi ett kafé”, säger han.

”Ja”, säger Martin, och lättnaden i rösten är så stor att den nästan är hörbart tacksam. ”Ja, det gör vi. Det gör vi verkligen, Holger.”

”På lördag.”

”På lördag.”

De pratar en stund till om ingenting, om en kusin till Holger som fyllt år, om priset på diesel, och det går lättare nu, det går nästan bra, för de har lagt något ifrån sig och båda vet att det ligger där och båda låtsas att det inte gör det. Innan de lägger på säger Martin, snabbt, som om han kastar det:

”Du. Jag ringer på fredag och bekräftar.”

”Gör det.”

”Jag ringer.”

”Bra.”

Och Holger lägger på och blir sittande vid köksbordet, och han vet att Martin inte kommer att ringa på fredag, och han vet att han själv kommer att ringa på fredag i stället, för det är han som ringer, det har alltid varit han som ringer, och nu vet han varför, och det är faktiskt bättre att veta varför. Det är sämre också. Men det är bättre.

Han går ut. Solen ligger lågt över vattnet, det är den där sena augustieftermiddagen som är gul och lång, och båtarna står upptagna på land i rader med sina presenningar, hans egen längst till vänster, nymålad, prydlig. Han går fram till den och lägger handen på skrovet, för det är vad han gör med händerna när han inte vet vad han ska göra med resten.

Fyrtio år. En kurs i en annan tid, ett litet företag, ett par år när folk kom och betalade och gick därifrån upplyfta och Martin pratade och Holger ordnade kaffe. Han har burit den tiden som det bästa i sitt liv, och han vill fortfarande att det ska vara sant, och han tror att det är sant. Men han förstår nu att han bar den ensam. Att Martin inte har någon sådan pärm i minnet, inte för att han inte höll av Holger utan för att han inte höll av något på det sättet, han samlade inte, han lagrade inte, han var på väg någon annanstans redan då.

Och det är den obalansen, tänker Holger, med handen på det kalla skrovet, som han hållit ifrån sig i fyrtio år genom att ringa på tisdagar och torsdagar. Så länge han ringde behövde han inte veta om Martin skulle ha ringt. Rörelsen döljer allt. Det är samma sak, förstår han hastigt, utan att kunna följa tanken ända fram, det är på något sätt exakt samma sak som mannen i telefonen gör, och det ordet finns inte i Holgers huvud men han står ändå still en stund vid sin båt och blir illamående av det.

Sedan går han in i båthuset och hämtar en skrapa, och börjar skrapa bort en flaga färg som knappt är en flaga, uppe vid fören, för händerna måste ha något, och han skrapar tills solen gått ner och han inte längre kan se vad han gör.

På fredag ringer han. Martin svarar på fjärde signalen, andfådd, och låter glad, och säger att lördag är perfekt, absolut, klockan elva, det ställe vid hamnen.

Holger sätter sig i bilen klockan halv tio på lördagen. Han kör ner. Han köper två kaffe och ställer sig vid ett bord och tittar ut över småbåtshamnen i Varberg, och klockan blir elva, och tio över, och kvart över, och kaffet slutar ånga i den ena muggen precis som i den andra.

Han ringer inte. Han sitter kvar i fyrtio minuter, för han är en människa som ger folk marginal, och sedan tar han sin egen mugg och häller ut den andra i en soptunna och går tillbaka till bilen.

Han kör hemåt längs kusten. Han är inte arg. Han hittar den inte, ilskan, hur han än letar, och det är det som är det nya: att det inte längre finns något att bli arg på, för det förutsätter att man förväntade sig något. Han kör förbi avtagsvägen mot Martins adress utan att bromsa in, och han tänker en enda gång, hastigt, på surret i telefonen, och släpper det igen.

Åtta mil söderut går en man i ett rum med gardinerna fördragna och tänker att han ska ringa Holger så fort han kliver av, för att förklara, och att han ska förklara bättre den här gången, ordentligt, allt, hela sanningen, och att det ska bli en lättnad för dem båda.

Det finns gott om tid. Det är ju bara lördag.

Kapitel 17 — Kalendern

Gunvor har en kalender på köksväggen och den har blivit hennes klocka.

Amina lade märke till det i somras, att kryssen kommit, och sedan att de blivit noggrannare. Först var det ett snabbt pennstreck över dagen, gjord på kvällen, som man bockar av något man gjort. Nu är de tunga. Gunvor tar sin tid med dem. Hon sätter sig ner för att göra det, drar stolen ut från bordet och sätter sig och håller pennan hårt i den ena handen, den som inte är stukad, och drar ett streck och sedan ett tvärs över, och blir sittande en stund efteråt med pennan kvar i handen som om hon lyssnade efter något i rummet.

”Det där gör du varje kväll nu”, säger Amina.

”Det ska göras.”

”Vad händer om det inte blir gjort?”

Gunvor tänker på det, ordentligt, för hon är en kvinna som svarar på frågor hon får.

”Ingenting”, säger hon. ”Det är väl det som är sorgligt. Ingenting händer.”

Kalendern är en sådan som kommer med apoteket eller banken, tolv sidor, en bild högst upp. Augusti är ett fält med balar i, fotograferat en kväll. Gunvor har vänt bladet till september redan, för hon vill se ordentligt, säger hon, hon vill inte behöva vända blad hela tiden. Så augusti hänger nu bakom september, och rutorna i september ligger tomma och vita och räknar med henne.

Amina värmer maten och dukar och ser hur den gamla kvinnans blick går dit medan de pratar om annat. Det är märkvärdigt hur en människa kan tala om en granne och en tv-serie och samtidigt hela tiden ha halva ansiktet vänt mot en pappersvägg. Amina har lärt sig att inte stänga sådant. Hon dukar och låter blicken gå.

”Han ringde”, säger Gunvor.

”Din son?”

”I går kväll. Sent. Han låter alltid som om han sprungit.”

”Vad sa han?”

”Han sa att han skulle komma hit i höst.” Gunvor smakar på maten och lägger ner gaffeln. ”Han sa i höst. Inte i september, inte den fjortonde. I höst.”

Hon säger det utan bitterhet, mer som en läkare läser ett provsvar. Amina förstår att Gunvor har blivit expert på sin son, att hon under sextio år raffinerat ett gehör för hans formuleringar, att hon vet exakt vad varje ord väger. I höst är ett stort ord. Ett stort ord är ett tomt ord.

”Det är bra att han ringde”, säger Amina.

”Ja”, säger Gunvor. ”Det är bra.”

Det är efter maten som hon tar upp det. Hon har flyttat sig till fåtöljen och Amina håller på att torka av bänken, och Gunvor säger, ut i rummet:

”Jag har tänkt att jag ska hålla ut till sjuttonde augusti.”

Amina blir stående med trasan.

”Det är ju min sondotters dag”, säger Gunvor. ”Sanna. Hon ska gifta sig. Det är den sjuttonde.”

”Ska du åka dit?”

”Nej.” Gunvor säger det utan sorg, praktiskt. ”Nej, det förstår du väl att jag inte ska. Jag kommer inte upp ur den här stolen utan hjälp. Jag ska inte sitta i en kyrka och vara det som folk tittar på i stället för bruden.” Hon rättar filten över benen. ”Men jag vill veta att det blev av. Det är hela saken. Jag vill inte dö före den sjuttonde, för då får jag aldrig veta hur det gick.”

Amina sätter sig på köksstolen, för hon förstår att det här inte är något man tar emot stående.

”Hur menar du, hur det gick?”

Och Gunvor tittar på henne med de där ögonen som blivit så blanka och orörliga i det skrumpna ansiktet, och säger:

”Om han kom.”

Så är det sagt, och det ligger i rummet, och ingen av dem plockar upp det på en stund.

Det är då Amina går fram till kalendern. Hon vet inte riktigt varför, hon bara går dit, och hon tittar på september som hänger framme, alla de tomma rutorna, och så vänder hon bladet tillbaka till augusti, till fältet med balar. Hon hittar den sjuttonde. Det står ingenting i rutan. Det är en ruta som alla andra.

”Ska jag skriva in det?” säger hon.

”Vad då?”

”Sannas dag. Så att det står.”

Gunvor tystnar. Sedan säger hon, och rösten är plötsligt torr på ett annat sätt: ”Ja. Gör det. Skriv med stora bokstäver, jag ser inget annars.”

Amina tar pennan som ligger vid kalendern, samma penna som gör kryssen, och skriver i rutan för den sjuttonde augusti, versaler, snett för att det ska rymmas: SANNA. Och under, för det blev plats: KL 15.

Det är en liten sak. Det tar tio sekunder. Men när hon backar och ser på det förstår hon att någonting har hänt i rummet, för nu finns det två sorters märken på den där pappersväggen. Det finns kryssen, som stryker bort dagar som gått, och det finns en dag med skrift i, längre fram, som ännu inte kommit. Kalendern har slutat vara bara en avräkning. Den har fått ett mål i sig.

Gunvor tittar på det länge från fåtöljen. Hon kan säkert inte läsa det på det avståndet, men hon vet att det står där, och det är kanske detsamma.

”Nu ska jag räkna baklänges i stället”, säger hon. ”Det är annat att räkna baklänges. Då blir varje dag en dag mindre kvar att stå ut.”

”Är det bättre?”

”Det är hopp”, säger Gunvor. ”Hopp är alltid bättre. Det är också värre, men det är bättre.”

Amina bär in tallriken och sköljer den. Bakom sig hör hon Gunvor räkna, mycket lågt, med läpparna, som ett barn i skolan, och hon vet vad hon räknar: dagar från idag till den sjuttonde. Det är inte många. Det är ett antal man kan hålla i huvudet, och det är just därför Gunvor räknar, för att pröva om det är ett antal hennes kropp kan hålla.

Innan Amina går tar Gunvor tag i hennes handled. Det är samma grepp som förra gången, förvånansvärt starkt, en kvinna som väger fyrtio kilo och har handen kvar.

”Du”, säger hon. ”Om du är här den dagen. Den sjuttonde. Kan du hjälpa mig att ringa henne?”

”Sanna?”

”Jag har hennes nummer i lådan. Jag har det nedskrivet. Jag vill inte ringa på förmiddagen, då är hon i sitt eget, då har hon nog med sig själv. Men på kvällen. När det är över. Bara för att säga att jag tänkte på henne.” Hon släpper handleden. ”Och för att fråga hur det gick.”

”Om han kom.”

”Jag frågar inte det. Jag hör det ändå. Man hör sådant på folk.”

Amina lovar. Hon skriver upp det i sin egen telefon när hon kommit ut i trapphuset, 17 aug — ringa Sanna med G, kväll, för hon har lärt sig att man inte ska lita på att man kommer ihåg löften man ger gamla människor, man tror att man ska minnas för att det kändes så viktigt när det sades, och sedan går veckorna och rutten är sju personer lång och man minns inte.

Nere på gatan blir hon stående en stund. Det är en av de kvällar i slutet av juli när ljuset dröjer alldeles för länge och luften står stilla mellan husen och parkeringen som Gunvor kallar trädgården ligger tom med värmen kvar i asfalten. Amina tänker inte på Gunvor just då. Hon tänker på sin egen mamma, som fyller år i november, och på att hon aldrig planerar sådant i förväg, att hon alltid är den som köper något i sista minuten på vägen dit, och att hon skulle kunna beställa något nu, i god tid, som en människa som håller ihop sitt liv. Hon tar fram telefonen för att skriva upp det, och medan hon står där tänker hon på att den gamla kvinnan där uppe just gjort exakt det, satt ett datum framför sig och siktat på det, och att det är det mest levande hon sett Gunvor göra på hela året.

Konstigt, tänker hon. Man skulle tro att det är den som har tid som gör upp planer.

Hon skriver in sin mammas födelsedag. Sedan går hon till bussen.

Åtta mil söderut ligger den sjuttonde augusti i en telefon.

Martin fick adressen i ett meddelande i våras och har den kvar. Han har inte skrivit upp datumet någon annanstans, för han behöver inte, säger han till sig själv, han vet ju. Sjuttonde augusti, klockan tre. Det sitter i honom som ett hål sitter i en tand, han rör vid det flera gånger om dagen med tungan utan att bestämma sig för att gå till någon.

Han har börjat räkna. Det är nytt, och han märker det inte som något nytt, det bara kommit in i gåendet. Han går och kilometersiffran stiger och samtidigt räknar han veckor. Tre veckor. Han har tre veckor på sig att bli en människa som kan sitta i en lokal och lyssna på en vigsel. Tre veckor är gott om tid. Det är faktiskt gott om tid, säger han till sig själv, det är tjugoen dagar, det kan man göra mycket med. Han skulle kunna trappa upp, komma i bättre form, sova bättre, komma i ordning. Han skulle kunna sätta upp ett mål: tre veckor, och den sjuttonde är han en annan man.

Det är sådana ord han tänker i, och de gör honom lugn, för de flyttar allt till samma plats som allt annat ligger på.

Men något annat har hänt också, och det är svårare att komma runt. Datumet har fastnat i kalendern på telefonen. Han lade in det, någon gång i våras, faktiskt, det var ett av de få löften han höll, han satte in det med påminnelse, och nu ligger det där i systemet som en sten i en bäck och allt annat rinner runt det. Han ser det när han tittar på veckan. Sjuttonde augusti, 15.00, med adressen under. Det är det enda som står i hela augusti. Det är det enda som står i hela hösten.

Han går och tänker på hur det ser ut, hans kalender, en tom vit vägg med ett enda ord på. Och det ordet är inte något han har gjort. Det är något som ska hända, och som ska hända oavsett om han kommer eller inte, och det är det som skaver: att den sjuttonde augusti kommer att inträffa. Han har levt i årtionden med saker som kan skjutas upp, brev som kan ligga, samtal som kan ringas i morgon, en mottagning som kan öppna i höst, en podd som kan spelas in när han hunnit förbereda sig. Han har byggt hela sin tillvaro på att ingenting har ett fastställt klockslag. Och nu finns det ett klockslag i hans telefon som inte flyttar sig, och som ligger tjugoen dagar bort och som varje dag ligger en dag närmare, och det gör han ingenting åt genom att gå fortare.

Han ökar farten och tänker på modern. Det är också något nytt, att hon kommer under gåendet nu, hon brukade inte göra det. Hon ringde i går kväll och han hörde att hon var trött, tröttare, och hon frågade ingenting av honom, det var det som var det märkliga, hon bad honom inte komma. Förr bad hon. Hon lade in det i slutet av samtalet, försiktigt, du får väl komma någon gång, och han sa att han skulle, och båda visste. I går sa hon ingenting sådant. Hon sa att hon hade det bra och att Amina var duktig och att det var varmt på balkongen, och när de skulle lägga på sa hon bara: ”Ja, ja, du hör av dig.”

Du hör av dig. Inte du kommer. Hon har flyttat ner sina anspråk ett steg, och han förstod det på ett sätt han vanligtvis inte förstår sådant, och han sa att han skulle komma i höst, och hon sa jaha, det blir väl bra, och de lade på.

Han går. Han räknar veckor till bröllopet och han räknar inte veckor till sin mor, för hennes tid har inget klockslag i hans telefon, hon har ingen ruta med versaler i, hon är höst, och höst är ett stort ord.

Men mitt i kilometrarna, någonstans efter den sjätte, dyker det upp ändå, och det dyker upp som en beräkning, kall och tydlig och alldeles omöjlig att gå ifrån: om han ska hinna till henne, så måste det ske före den sjuttonde. För efter den sjuttonde är han tömd, det vet han, han känner igen den där utmattningen som kommer efter allt han faktiskt gör, den varar veckor. Och före den sjuttonde är tre veckor. Så det är där, i de tre veckorna, som allt måste ske, hela det liv han skjutit framför sig, hela mannen han ska bli. Tre veckor, och sedan en lokal och en stol.

Det är den första gången i sitt vuxna liv Martin har en frist. Alltid förut har det funnits mer tid någon annanstans, ett i höst, ett i vår, ett när det lugnat sig. Nu har hans dotter satt ett datum och hans mor har slutat be honom komma, och de två sakerna har tillsammans gjort något med tiden som han inte kan formulera men känner i bröstet som ett tryck, och han går fortare för att lösa upp det, och det löser sig inte helt.

Vid kilometer nio är han lugn igen. Han har lagt upp en plan under gåendet: han ska åka till modern i nästa vecka, tisdag eller onsdag, och sedan har han fjorton dagar på sig att komma i ordning inför bröllopet, och han ska skriva ett litet tal ändå, för Sanna sa att han inte behövde men han vet att hon skulle bli glad. Och han ska ringa Holger efter bröllopet, för då har han något att komma med, då har han varit på ett bröllop, då finns det något att berätta.

Han ser hela augusti framför sig ordnad och möjlig, och det känns nästan som att den redan är genomförd, och lättnaden är stor.

Klockan blir halv ett. Bandet surrar. På telefonen på fönsterbrädan ligger den sjuttonde augusti och rör sig inte, medan alla dagar före den rinner iväg en efter en, och åtta mil norrut sitter en gammal kvinna med en penna i handen och drar ett kryss över en dag och räknar hur många hon har kvar att stå ut.

Kapitel 18 — Samma dag igen

Tisdagen kommer och det är den tisdag han bestämt.

Han vaknar och vet det direkt, innan han hunnit tänka något annat: idag åker han till mamma. Det ligger i rummet redan när han öppnar ögonen, som en gäst som kommit för tidigt och sitter i hallen och väntar.

Han går upp klockan halv sju. Han kokar kaffe och dricker det faktiskt, halva koppen, stående vid bänken, och han tittar ut mot gården där det står tre bilar och en av dem är hans. Han tänker att han ska åka klockan tio. Det är bra att åka tio, då är morgontrafiken över, då är han där vid halv tolv och kan sitta hos henne över lunchen, hon äter tidigt, hon har alltid ätit tidigt. Han ska ta med något. Inte blommor, blommor blir en sak i sig, ett steg för mycket. Något att äta. Hon tyckte om de där kakorna med sylt i mitten. Han vet inte om de finns kvar.

Klockan blir kvart över sju. Det är två timmar och fyrtiofem minuter kvar till tio, och det är för mycket tid, det är det som är problemet med tio, att man måste bära två timmar och fyrtiofem minuter fram till det.

Han går in i det lilla rummet och kliver upp på bandet.

Han vet exakt vad han gör. Det är det som är annorlunda nu, och han skulle inte kunna säga när det blev så, men han vet det, han känner det i skorna medan han knyter dem: han vet vad han gör. Förr var det inte så. Förr klev han upp för att vakna, för att lösa upp klumpen, för att komma i gång inför dagen, och det var sant hela vägen ner i bröstet. Nu är det också sant, det löser upp klumpen, men samtidigt finns en andra röst som säger, torrt, som en tjänsteman som läser ur en handling: du kommer inte att åka.

Han startar bandet och tänker att rösten har fel.

De första kilometrarna är som alltid. Lättnaden kommer, jämn och pålitlig, bröstet öppnar sig, hjärtat lägger sig i sin takt. Han går och planerar besöket. Han ser hallen i hennes lägenhet, tapeten som satt där sedan nittiotalet, lukten av det gamla, och han ser sig själv sitta på köksstolen och prata med henne, och han tänker på vad de ska prata om, och det är då han märker att han inte vet. Han vet inte vad man pratar om med sin mor. Han har inte gjort det på så länge att han glömt hur det går till, och han sätter fart i tanken efter ämnen, vädret, Amina, Sanna, bröllopet, och alla ämnen tar slut efter en mening, och kvar blir ett kök och två stolar och en tystnad han inte har någon plan för.

Vid kilometer fyra tittar han på klockan. Kvart över åtta. Fortfarande gott om tid.

Vid kilometer sex är det halv nio, och han börjar räkna baklänges, och han märker att han gör det, och han märker också att räkningen redan har en lucka i sig: han räknar hur länge han kan gå och fortfarande hinna, och han räknar generöst, och han vet att generositeten är ett tecken.

Det är här det skaver, och det är nytt. Förr fanns det ingen som såg på. Förr gick han och tiden gick och när han klev av var det för sent, och han förvånades varje gång, som om klockan gjort något bakom hans rygg. Nu finns det en som ser på, och det är han själv, och han står bredvid sig själv på bandet och konstaterar, i realtid, att mannen som går inte har någon avsikt att kliva av.

Han ökar farten för att slippa den iakttagaren.

Vid nio slutar han räkna baklänges och börjar räkna på ett annat sätt. Han tänker att om han går till tio och sedan duschar snabbt så är han i bilen halv elva och där vid tolv, och tolv är fortfarande lunch, hon äter tidigt men hon äter inte klockan elva. Det håller. Han bygger det och det håller, och han känner den där lättnaden som kommer när ett skäl bär, och han går vidare på lättnaden, och lättnaden är ett steg bort från Onsala, det märker han också. Det är det värsta, att han nu kan se skälens funktion medan han bygger dem, som en man som lägger tegel och samtidigt vet att han bygger en mur runt sig själv och lägger nästa sten ändå.

Klockan tio går han fortfarande.

Han har hört den passera. Det är inte så att han missade den. Han såg siffran slå om på telefonen på fönsterbrädan, ett noll noll, och han såg den och tänkte: nu åker jag inte tio. Och sedan gick han vidare, och det är just det som är annorlunda den här tisdagen, att han inte kan påstå för sig själv att han blev överraskad.

Han går och han försöker få tag på den gamla känslan, den som brukade komma, det där lugnet av att beslutet blivit fattat åt honom. Av klockan, av kroppen, av något utanför. Den kommer inte riktigt. Den kommer halvvägs, som en dörr som fastnar. Han hör sig själv säga inuti att det är kroppen som inte lyder, att han inte kan, att det är sjukdom, och han hör också att det inte låter som det gjorde förra året. Det låter använt.

Vid elva blir han lugn av en annan sort. Nu kan han inte hinna över lunchen, och därför är dagens plan bruten, och när en plan är bruten går den att göra om. Han gör om den medan han går: han åker efter lunch i stället, han åker klockan ett, då är hon utsövd, gamla människor sover ju om förmiddagen, det är kanske till och med bättre. Det är verkligen kanske bättre. Han prövar tanken och den håller nästan.

Och sedan kommer det, mitt i kilometer elva, oombett, en mening han inte format själv, och den kommer i hennes röst:

Ja, ja, du hör av dig.

Han ökar farten. Det hjälper inte lika mycket som det brukade göra. Meningen ligger kvar i honom och den är inte anklagande, det är det som gör den outhärdlig, den är bara nedskriven, som en post som förts in i en bok. Hon har flyttat ner vad hon begär av honom, och hon gjorde det utan bråk, tyst, som man tar bort en tallrik från ett bord där ingen ska sitta.

Han tänker att han ska ringa henne i stället. Nu. Direkt. Det är faktiskt en idé, och den känns bra i en sekund, ett samtal är också något, ett samtal är inte ingenting. Han sträcker sig till och med efter telefonen, och han har den i handen medan han går, och han ser hennes namn i listan, och han vet att hon svarar efter många signaler för att hon måste ta sig ut ur stolen, och han vet att hon blir glad och att rösten stiger en oktav. Och han vet att han då måste säga något om varför han ringer, och att sanningen är att han ringer i stället för att komma, och att hon kommer att höra det, för hon hör sådant, hon har sextio års erfarenhet av att höra sådant på honom.

Han lägger tillbaka telefonen på fönsterbrädan.

Det är då tvivlet kommer fram i hela sin längd, inte som en tanke men som en obehaglig klarhet, ungefär som när ögonen vänjer sig i ett mörkt rum och man plötsligt ser att det står möbler överallt: att detta, det han gör nu, sex timmar om dagen, år efter år, inte är träning och inte är hälsa och inte är disciplin, och att han vet det. Att han har vetat det ganska länge. Att skillnaden mellan honom och en man som ligger i sängen hela dagen är att han svettas.

Han går ifrån den. Han går fortare och den tunnas ut, och han börjar tänka på veckans distans i stället, sjuttiotvå kilometer hittills, tre dagar kvar, det blir bra, det blir en stark vecka, och siffrorna lägger sig som ett tygstycke över allt annat och han känner tygstycket lägga sig och känner till och med tacksamhet mot det. Sjuttiotvå. Det går att svara på om sjuttiotvå är bättre än sextionio. Det går inte att svara på det andra.

Vid ett går han fortfarande, och nu är det inte längre en fråga om Onsala. Onsala har glidit ut ur dagen på det sätt saker glider ut ur dagar hos Martin, mjukt, utan att någon stänger någon dörr. Det finns inget ögonblick där han bestämde att han inte skulle åka. Det finns bara en förmiddag som blev en eftermiddag med honom stående på samma ställe.

Han går till halv två. Sedan kliver han av, för magen kräver det, och han står på köksgolvet och äter två bars och dricker vatten direkt ur kranen, och medan han står där kommer den lilla iakttagaren tillbaka och säger att han skulle ha åkt idag, och han svarar den, högt nästan, inuti: jag åker i morgon.

Och han hör hur det låter.

Det är det som är den nya saken den här dagen, och den enda. Han hör hur det låter. Förr sa han i morgon och orden gick rakt igenom honom och kom ut på andra sidan som sanning. Nu stannar de i honom en kort stund på vägen ut, och i den stunden hör han att det är samma ord han sa i går, och samma som förra veckan, och att de har ett ljud, ett tomt litet plåtljud, som en burk man skakar och som ingenting finns i.

Han går tillbaka in i det lilla rummet.

Han kliver upp igen. Det är eftermiddagspasset, det finns alltid ett eftermiddagspass, och han startar bandet och det surrar och han börjar gå, och lättnaden kommer, den kommer alltid, det är det pålitligaste i hans liv. Men den kommer inte hela vägen. Det är som när ett smärtstillande börjat sluta verka och man ändå tar det, för man vet att det ändå gör något, och man tar det med en gnagande vetskap om att dosen inte längre räcker och att man snart måste ta ställning till något man inte vill ta ställning till.

Han går och tänker på i morgon. Onsdag. Han lägger upp onsdagen medan han går, och han lägger upp den exakt som han lade upp tisdagen, klockan tio, kakorna, halv tolv, och när han kommer till kakorna igen hör han att det är en repris, och han fortsätter ändå, för han har ingen annan onsdag att lägga upp.

Och han märker något som skrämmer honom mer än allt annat i hela dagen, och han märker det utan att kunna göra något åt det: han kan se onsdagen. Inte planen, den verkliga onsdagen. Han kan se sig själv vakna och veta att i dag åker han, och han kan se kaffet och tio-tiden och han kan se sig knyta skorna klockan kvart över sju, och han kan se timmarna gå och han kan se klockan slå tio och honom gå vidare, och han kan se klockan ett, och han vet allt det där i förväg, i detalj, som ett minne. Han minns onsdagen fastän den inte har hänt. Och han vet att han kommer att stå på det här bandet i morgon eftermiddag och tänka på torsdagen på precis samma sätt, och att torsdagen ser likadan ut, och veckan. Och att det som ligger framför honom inte är en väg utan samma dag lagd bredvid samma dag hela vägen fram till den sjuttonde augusti, som är den enda dagen som ser ut på ett annat sätt, för den kommer oavsett vad han gör.

Han ökar farten. Han ökar den hela vägen upp till där det inte finns plats för att tänka, där kroppen tar allt, andningen och benen och svetten som rinner in i ögonbrynen, och där finns ingen onsdag och ingen mor och ingen kalender på en köksvägg åtta mil norrut, och det räddar honom, det räddar honom en halvtimme.

Sedan måste han sakta ner, för han är femtio och kroppen är sliten och den säger till, och när han saktar ner kommer allt tillbaka och sätter sig på samma ställen som förut, och han går de sista kilometrarna i sällskap med det.

Klockan blir fem. Sedan halv sex. Han går klart. Han går alltid klart, det är den enda sortens klart det finns i hans liv.

När han kliver av är benen tunga på det goda sättet och han känner sig, som alltid, en aning bättre än när han började, och det är det som är fällan och han ser fällan och han går ändå ur rummet med den känslan. Han duschar. Han sätter sig i köket med telefonen framför sig på bordet och tittar på den en stund, och han rör den inte.

I hallen ligger posthögen och i högen ligger fortfarande en broschyr som inte syns längre. På fönsterbrädan i det lilla rummet står en lapp med veckans mål på och han har inte suddat ut något i den, för han når alltid sina mål.

Han går till sängs klockan elva och ligger vaken, och hjärtat dunkar mot madrassen som det gör, och natten säger det den alltid säger, och den nya saken följer med in i sängen och lägger sig bredvid honom: att han hörde hur det lät. I morgon. Han sa det åt sig själv klockan halv två på en köksgolv och han hörde att det var tomt, och han kan inte höra det ohört igen.

Han lovar natten att han ska åka i morgon. Natten tar inte emot löften. Den ligger bara där och låter honom höra hur det låter, om och om, till efter tre.

Han somnar någon gång i gryningen. Han vaknar klockan elva. På onsdagen går han upp klockan halv sju.

Kapitel 19 — Gunvor försämras

Amina märker det på trapporna först.

Hon har gått upp till Gunvor tre gånger i veckan i snart ett år, och hon har lärt sig lyssna efter ljud genom dörren innan hon låser upp. Det finns ett ljud som betyder att Gunvor sitter i fåtöljen och har radion på, och ett annat som betyder att hon står i köket och gör något hon inte borde göra, och ett tredje som är tystnad och som Amina inte tycker om. De senaste veckorna har det nästan bara varit det tredje.

Hon låser upp och ropar in att det är hon, och det kommer ett svar, men det kommer sent, som från långt håll.

Gunvor sitter i fåtöljen med filten över benen, och det är fjortonde september och det är inte kallt. Hon har haft filten över benen varje gång de senaste två veckorna. Hon ser mindre ut. Det är det Amina inte vet hur hon ska föra in i journalen, att en människa ser mindre ut, att kroppen börjat dra sig inåt mot mitten som om den samlade ihop sig till något.

”Du kommer sent”, säger Gunvor.

”Jag är i tid.”

”Jaha. Då är klockan fel då.”

Amina går ut i köket och sätter på vatten. Det första hon gör numera är att titta på diskbänken, för diskbänken berättar allt. Igår kväll lämnade hon en portion i kylen, uppmärkt med lapp, och portionen står kvar orörd bakom mjölken. Frukostbrödet ligger i påsen med snittet vänt uppåt, precis som Amina lämnade det. Det ligger en kaffekopp i vasken, en enda, utan kaffefläckar i, som om Gunvor bara hällt upp vatten.

”Har du ätit något idag?”

”Jag har inte varit hungrig.”

”Igår?”

”Jag åt av det du gjorde.”

Amina tar ut portionen och håller upp den så att Gunvor kan se den från fåtöljen, och Gunvor tittar på den och säger ingenting, och det är nytt, det också. Förr hade hon hittat ett skäl. Förr hade hon sagt att det var för salt eller att hon sparade det till kvällen eller att man inte kan begära av en gammal människa att hon ska äta klockan tolv om hon inte vill. Nu tittar hon bara på plastformen och tiger, och Amina förstår att skälen tar kraft, och att kraften ska gå till annat.

Hon ställer tillbaka portionen. Hon kokar te i stället och skär två skivor bröd och tar bort kanten, för det har blivit svårare med kanterna, och hon ställer det på bordet vid fåtöljen och sätter sig på pallen framför.

”Två tuggor”, säger hon.

”Du är värre än min mor var.”

”Två tuggor.”

Gunvor tar två tuggor. Hon tar dem långsamt och det tar tid, och Amina sitter och ser på det och räknar utan att vilja, som hon räknar allt nu, andetag, tuggor, dagar. Det är det som är det svåra med den här hösten: hon har blivit en människa som räknar. Hon vill inte vara det. Hon skulle vilja komma in hos Gunvor och bara vara där, som förr, men nu står siffrorna på henne så fort hon kliver över tröskeln, och hon vet att Gunvor ser att hon räknar, och att det är därför Gunvor är stramare mot henne nu än hon var i somras.

”Har du varit uppe idag?”

”Jag har varit på toaletten. Två gånger.”

”Har du varit ute på balkongen?”

Gunvor svarar inte. Krukorna står där, det är kruka en, kruka två, kruka tre, det som hon kallar trädgården, och de har inte vattnats. Amina hade tänkt att det var för att Gunvor inte kunde bära kannan längre, och det är väl också det, men det är också något annat, och hon ser det när hon går ut för att vattna: balkongdörren har en tröskel på fyra centimeter, och för Gunvor är fyra centimeter numera ett stup. Det är så det går, tänker Amina. Först är det trapporna, sedan är det affären, sedan är det badkaret, och sedan är det en tröskel, och till slut är hela världen fyra centimeter bort och man ser den genom ett glas.

Hon vattnar krukorna. Det står en parkering nedanför och några bilar och ett cykelställ, och en man går över asfalten med en kasse i varje hand.

”Är de döda?” ropar Gunvor inifrån.

”Nej. Den stora är lite torr men den kommer igen.”

”Det behövs väl inte.”

Amina ställer kannan ifrån sig och blir stående en stund i dörren. Det behövs väl inte. Hon har hört gamla säga sådant förr, och hon har lärt sig att man inte ska protestera på det sätt man först vill protestera, man ska inte säga jo då, det behövs, det ska bli så fint till våren, för det är att låta hela vikten av våren stå kvar på ett bord där ingen ska sitta. Men hon säger ändå något, för hon är tjugotre.

”Jag vattnar dem. Det tar en minut.”

”Gör som du vill”, säger Gunvor, och det är hennes sätt att tacka.

Det som har hänt sedan i somras, det Amina inte skulle kunna sätta ett datum på, är att kalendern på köksväggen slutat vara en huvudsak.

Hon tittar på den medan hon torkar av bänken. Den hänger på sin spik med augustibladet uppe fortfarande, ingen har vänt till september, och den sjuttonde är dubbelringad med kulspets, två varv, och rutorna före den är kryssade och rutorna efter är tomma, och inget mer har hänt på det pappret sedan dess. Det är det som skaver mest av allt idag, mer än portionen i kylen, mer än filten över benen i september: att Gunvor slutat kryssa. Hon som förde sin bok så noga. Hon som satt vid det bordet med pennan och gjorde ett kryss varje kväll, som en tjänsteman.

”Du har inte vänt bladet”, säger Amina.

”Nej.”

”Ska jag göra det?”

Gunvor tänker efter. Hon tänker efter länge, och Amina hör att det inte är trötthet, det är ett verkligt övervägande, och hon förstår ungefär vad som vägs.

”Låt den vara”, säger Gunvor till slut. ”Jag har det jag behöver på den.”

Så Amina låter den vara, ett augustiblad på en vägg i september, med ett datum som redan varit och som fortfarande är dubbelringat, och hon tänker att den kalendern nu inte längre räknar tid utan bevarar den, att den blivit ett slags foto på en dag Gunvor bestämt sig för att inte släppa.

De sitter en stund utan att säga något. Radion går lågt, någon som pratar om något i världen. Gunvor har händerna i knät och de rör sig lite, en av dem, tummen mot pekfingret, som om hon räknade något litet.

”Han ringde inte”, säger hon.

Amina vet vilken dag hon menar. Hon vet det utan att fråga, för de kom överens om det i somras, att Amina skulle vara här på kvällen den sjuttonde och hjälpa henne ringa Sanna och höra om han kom, och det gjorde de, och Sanna svarade och var glad och lite andfådd och full av bröllop, och sa att ja, pappa kom, han satt längst bak, han såg blek ut men han kom. Och Gunvor hade lagt på och sagt ”där ser man” och sedan ingenting mer på hela kvällen, och Amina hade tänkt att det var lättnad hon såg, och det var det också, men det var något mer.

”Nej”, säger Amina. ”Han har inte ringt.”

”Han kom till Sannas bröllop.”

”Det gjorde han.”

”Det är ju sådant man ska vara glad över”, säger Gunvor. Hon säger det inte bittert. Hon säger det som en anvisning till sig själv, som något hon läst någonstans och tänker rätta sig efter. ”Han hade långt att åka och han åkte. Man ska inte begära mer än en sak i taget av en människa.”

Amina håller tyst. Hon har en regel om att inte ljuga för sina gamla och en annan om att inte riva. De två reglerna krockar nästan varje gång hon är i det här rummet, och hon har lärt sig att tystnad är det enda stället där de kan stå bredvid varandra.

Men det är något som är annorlunda i hur Gunvor sitter idag, och Amina lägger märke till det när hon hjälper henne upp och in till sängen, för det ska bli tidig kväll nu, det är alltid tidig kväll numera. Gunvor väger nästan ingenting mot hennes arm. Hon andas tre gånger på en meter. Och när hon lagt sig och Amina drar upp täcket säger hon, med ögonen mot taket:

”Du behöver inte ringa honom igen.”

”Vad menar du?”

”När det är. Du sa att du skulle ringa.” Hon vänder huvudet en aning. ”Ring honom när det är över. Inte innan. Inte som förra gången.”

”Gunvor —”

”Jag vill inte att han ska sitta någonstans och veta att han borde åka”, säger Gunvor. Rösten är svag men den är alldeles klar, den är den klaraste sak som finns i rummet. ”Det finns inget värre än det. Han sitter där och vet det och kan inte, och sedan bär han det i tjugo år. Jag har sett honom göra det med annat. Jag vill inte ge honom det till sist.”

Amina sätter sig på sängkanten. Hon vet att hon borde säga något professionellt, något om att anhöriga har rätt att bli underrättade, om att det finns rutiner, och hon säger inte det, för hon förstår vad hon just fick höra och det är ingenting hon vill ta emot med en rutin.

”Du skyddar honom”, säger hon.

”Jag är hans mor. Vem skulle annars göra det.”

”Han skulle nog vilja veta.”

”Han skulle vilja ha velat veta”, säger Gunvor. ”Det är inte samma sak. Det är det ingen som förstår om honom. Han vill allt, min pojke. Han vill det så mycket att han inte kan göra det.” Hon blundar. ”Jag har suttit i femtio år och sett honom vilja.”

Det blir tyst en stund. Nere på parkeringen startar en bil.

”Ring honom när det är gjort”, säger Gunvor. ”Och säg att jag var lugn. Det är inte lögn, jag är lugn. Och säg inte att jag frågade efter honom.”

”Men du frågar efter honom.”

”Säg det inte.”

Amina sitter kvar med den gamla handen i sin tills andningen blir jämn, och hon vet att Gunvor inte sover, hon bara har ögonen stängda, och det är ett sätt att avsluta ett samtal som Gunvor använt hela året. Hon reser sig försiktigt. Hon släcker i köket. Hon tar med sig den orörda portionen till soporna i trapphuset, för hon vill inte att den ska stå kvar i kylen och räknas två gånger.

I bilen sitter hon en stund utan att starta.

Hon tänker på att hon inte har gjort någon anteckning idag som verkligen säger det som behöver sägas. Hon kommer att skriva att aptiten är nedsatt, att hon assisterat vid förflyttning, att hudkostym är oförändrad, och allt det är sant, och inget av det säger att kvinnan i fyran på tredje våningen slutat vända bladet på sin kalender och lämnat den på augusti med ett datum som redan hänt inringat i två varv. Det finns ingen rad i systemet för det. Hon har frågat sig förr varför det är så, varför man får skriva ner precis allt om en människas kropp och ingenting om vad hon räknar, och hon har landat i att det är för att kroppen går att åtgärda.

Hon vet att det går fortare nu. Det är inte en känsla, det är sju eller åtta små ting som kommit på fjorton dagar: filten, tröskeln, portionen, tuggorna, andetagen per meter, tystnaden bakom dörren, kalendern. Hon har sett det förlopp så många gånger att hon inte längre kan vara osäker på det, och det är det värsta med att vara bra på sitt arbete vid tjugotre år, att man vet saker man inte får ha nytta av. I somras hade hon tänkt i månader. Nu tänker hon inte i månader.

Och hon tänker, medan hon sitter där med nycklarna i handen, på mannen åtta mil söderut. Hon har talat med honom två gånger i telefon och båda gångerna har det surrat i bakgrunden och båda gångerna har hon hört honom förhandla om siffror, hur allvarligt, hur lång tid, behöver jag komma. Hon har varit arg på honom i somras. Nu är hon mest trött på honom, och en aning rädd för honom, inte för vad han ska göra utan för vad han inte ska göra, för hon har just fått ett löfte att hålla som gör henne till en del av hans undandragande. Hon har gått med på att inte ringa. Hon har lovat en döende kvinna att låta hennes son slippa veta att hon dör.

Hon vet inte om det är det snälla eller det fega. Hon tänker att det kanske är det snälla för Gunvor och det fega för honom, och att man inte alltid får ha båda.

Sedan startar hon bilen, för hon har sex andra på sin rutt och en av dem ska ha sin insulin, och det finns saker som ska göras och tider de ska göras på, och det är en sorts nåd att arbetet inte bryr sig om vad man just varit med om.

Men på Onsalavägen, vid infarten, gör hon en sak hon inte planerat. Hon svänger in på en avställningsplats och tar upp telefonen och söker upp numret hon skrev in i somras, det Gunvor rabblade utantill med slutna ögon på en sjukhussäng. Hon lägger tummen över det. Hon sitter så en lång stund, med motorn på och blinkersen fortfarande på fast hon står stilla, och hon tänker att hon skulle kunna ringa nu och säga en enda mening, det går fort nu, åk dit, och att ingen någonsin skulle få veta att hon gjort det utom hon själv och han.

Hon ringer inte. Hon lovade.

Hon lägger telefonen i mugghållaren med skärmen nedåt, för hon vill inte se numret ligga där och lysa, och hon kör vidare mot nästa adress, och hon tänker att hon ska hinna hem vid halv sju och att hon ska ringa sin mamma direkt när hon kommit in, innan hon tar av jackan, innan hon gör något annat. För det är den enda slutsats hon någonsin lyckats dra av det här arbetet och den är löjligt enkel och den håller: man ska ringa medan det går.

Åtta mil söderut, i ett rum med två fåtöljer vända från varandra, står en lapp på en fönsterbräda med veckans mål på, och siffran är högre än förra veckans, och den kommer att nås.

Kapitel 20 — Onsdagar utan samtal

Pärmen ligger kvar i byrålådan, och Sanna vet inte vad hon ska göra med den.

Den var till bröllopet. Servettprover, en utskriven karta, en lista över namn, en sida längst bak där hon förde bok över vad som var klart och inte. Nu är bröllopet över, det var en månad sedan, och pärmen har ingen funktion, och ändå har hon inte slängt den. Hon har öppnat den två gånger sedan de kom hem från resan, och båda gångerna har hon bläddrat fram till den sista sidan och tittat på raden med hans namn och de två bokstäverna hon skrev inom parentes i mars. Vet ej.

Hon skulle kunna stryka det nu. Han kom. Det finns ett svar där det stod vet ej, och svaret är ja, och det borde vara nog för att avsluta en sida i en pärm.

Hon stryker det inte. Hon lägger tillbaka pärmen och skjuter igen lådan, och hon vet varför hon inte stryker det, och hon tycker inte om att veta det. Det är för att hon inte kan komma på vad hon skulle skriva i stället som skulle stämma nästa gång.

Det är en onsdag och hon står vid diskbänken. Hon har inte ringt honom sedan bröllopet. Inte en enda gång, inte på fyra veckor, och det har hon inte gjort på tjugo år, det är hennes dag, det är hennes system, onsdagar är en bra dag att ringa pappa. Hon har låtit fyra onsdagar gå.

Första onsdagen var hon bortrest. Andra hade hon ett möte som drog över och sedan var det för sent på kvällen. Tredje hade hon ingen ursäkt och tänkte att hon skulle ringa på torsdagen i stället, och gjorde det inte, och kände sig lite illamående av det på ett sätt hon inte ville undersöka. Nu är det den fjärde, och hon har torkat av bänken och lagt telefonen på bänken och tagit upp den igen och lagt ner den, och hon förstår att hon gör exakt det hon i hela sitt liv sett honom göra, att hon står och väger ett samtal, att hon vet att hon vill och samtidigt inte gör det. Och att det är det som är avgrunden i det hela: att hon har det i sig.

Joar kommer in och ställer sin väska i hallen och ropar något om att han köpt bröd. Hon svarar. Hon torkar av bänken igen.

”Har du ringt honom?” säger Joar, för han vet vilken dag det är, han har lärt sig hennes veckor.

”Nej.”

Han säger inget mer just då. Han packar upp brödet och sätter på vatten och det är den sortens tystnad Sanna är tacksam för, en tystnad som inte kräver något av henne. Sedan säger han, med ryggen mot henne, medan han letar efter en kniv:

”Är du arg på honom?”

Och Sanna tänker efter, ordentligt, för det är en riktig fråga och hon vill ge ett riktigt svar.

”Nej”, säger hon. ”Det är värre än så.”

För hon hade varit arg. I mars, i april, hela våren, hade hon burit runt på en ilska som hon i alla fall kunde ta i, som hade kanter, och den hade gjort henne beslutsam, det var den som fick henne att stryka en rad på en lista och skriva mamma och Lasse i stället, och det var en bra ilska, den ordnade saker. Men den tog slut den sjuttonde augusti klockan tre, när hon stod framme vid altaret och såg en lång man i blå skjorta stå längst bak vid en pelare där hon förbjudit sig själv att titta.

Det är det hon inte kan förklara för någon, inte ens för Joar, som var där. Hon hade byggt hela sin vuxna tillvaro på att inte bygga något som inte tålde att han inte kom. Det var hennes hantverk. Det hade tagit henne tjugo år att bli så bra på det, att älska sin far på ett avstånd som var beräknat så exakt att ingenting kunde gå sönder. Och sedan kom han, och hela hantverket blev meningslöst i en sekund, och det som kom över henne var inte lättnad, inte i första skedet. Det var något som gjorde henne rasande efteråt, på hotellrummet, mitt i natten, medan Joar sov: att hon vid trettiotvå års ålder fortfarande kunde bli en femårig flicka av att se sin pappa i ett rum.

Hon hade legat där och sett den bilden om och om igen, hennes egen glädje, den nakna, den okontrollerade, och hon hade skämts över den. Inte över honom. Över sig.

För om det gick, om han kunde, om en man som inte svarar på meddelanden och inte kommer till inspelningar och inte åker till sin döende mor ändå kan sätta sig i en bil och ta sig till Kungsbacka en söndag i augusti — då är hela försvaret hon byggt fel konstruerat. Då är det inte omöjligt. Då är det bara något han oftast inte gör.

Och det är det som är värre än ilska. Ilska förutsätter att man begär något. Det hon har nu är den kalla vetskapen om att hon aldrig kommer att kunna räkna med honom och aldrig kommer att kunna skriva av honom heller, för nu finns det ett belägg, en enda eftermiddag i augusti, ett suddigt fotografi där han står som en liten figur längst bak vid en pelare, och hon kommer att bära det som ett bevis mot sin egen slutsats så länge hon lever. Det gick ju en gång.

”Han skulle nog bli glad om du ringde”, säger Joar.

”Jag vet.”

”Men?”

Hon lägger trasan på kanten av vasken och tittar ut mot gatan. Grannen med hunden som inte vill gå är på väg hem igen, samma man, samma hund, det är den sortens sak man ser ur samma fönster i åratal.

”Om jag ringer nu så vet jag exakt hur det blir”, säger hon. ”Fyra signaler. Han svarar andfådd. Han säger hej gumman. Jag frågar hur han har det och han säger att det är mycket på gång, och sen säger han något om att vi ska ses, en lunch kanske, bara vi två, och jag säger ja, och sen händer det inte. Och det blir en sån där bra pratstund, och han lägger på och tänker att det var fint, och jag lägger på och är tröstlös i tre dagar utan att kunna säga varför, för det gick ju bra.”

Joar häller upp te i två muggar och ställer den ena vid henne.

”Och om du inte ringer?”

”Då är det jag som är den som inte ringer.”

Det är hela saken, och hon hör hur den låter när den sägs högt. Hon har suttit på fel sida av det här samtalet i trettio år, hon har varit den som håller kontakten, den som har en dag i veckan för det, den som räcker fram utvägar av gammal vana som man räcker ett räcke till någon som inte bett om det. Och nu har hon i fyra veckor varit den andra sorten, den som väger och skjuter fram och tänker att det får bli nästa vecka, och hon vet att det inte är hämnd, hon är inte en sådan människa, men hon vet också att det inte är oskyldigt. Det är trötthet. Det är att en muskel hon använt hela livet äntligen gett upp, en enda millimeter, och att hon nu vet hur enkelt det är att låta en onsdag passera.

Det skrämmer henne mer än nästan allt annat med honom. Att det är så lätt. Att en relation kan tunnas ut till ingenting bara genom att ingen lyfter luren, utan gräl, utan beslut.

”Jag tänker på farmor”, säger hon.

Joar sätter sig vid bordet. Han vet att det kommer nu, det gör det alltid till slut.

Hon ringde farmor på bröllopskvällen. Eller farmor ringde henne, eller det var flickan från hemtjänsten som slog numret, hon hörde det på hur det började, en ung röst som sa att hon hade Gunvor här och att hon skulle ge henne telefonen. Och Sanna hade stått i en korridor utanför festlokalen med skorna i handen och sagt jo, han kom, han satt längst bak, han såg lite blek ut men han kom. Och farmor hade blivit tyst en stund och sedan sagt där ser man, med en sådan liten röst, och Sanna hade tänkt på det många gånger sedan dess, hur den lät.

Nittiotvå år. Åtta mil från sin son. Ringer sin sondotter på hennes bröllopskväll för att höra om han kom.

”Jag är precis som hon”, säger Sanna.

”Nej.”

”Jo. Vi sitter var och en på sitt håll och håller reda på honom. Hon räknar dagar i en kalender och jag har en pärm i en byrålåda med två bokstäver i, och han går omkring i Varberg och vet ingenting om att två personer i olika städer ägnar en del av varje vecka åt att gissa vad han ska göra.” Hon tar upp muggen och sätter den ner igen utan att dricka. ”Han har aldrig behövt oroa sig för oss. Inte en dag. Vi har skött den delen.”

Joar sitter tyst en stund. Sedan säger han, försiktigt, för han har lärt sig att gå varsamt kring det här:

”Ska vi åka dit? Bara hälsa på. Vi kan åka på lördag.”

”Han vill inte ha besök.”

”Du sa det i mars också.”

”Ja”, säger hon, och det kommer ut skarpare än hon menar, och hon ångrar det direkt, för Joar har rätt, hon sa det i mars och hon sa det i somras och hon säger det nu och hon har aldrig frågat.

Hon har aldrig frågat. Det är sant hela vägen ner. Hon har skickat datum och adresser och tider, hon har skickat sms med vigsel klockan tre och du behöver inte göra något, hon har lagt fram allt som en person lägger fram papper för någon som ska skriva under. Men hon har aldrig sagt kan vi komma hem till dig, för att hon vet vad hon skulle få, det artiga halvsvaret, vad kul men det är lite rörigt just nu, och för att hon för länge sedan bestämde sig för att skydda det sista som fanns kvar av bilden av en pappa genom att inte sätta den på prov.

Och hon förstår, medan hon står där, att det är en sorts undandragande också. Sitt eget, prydligare, i en pärm med flikar. Att hon i tjugo år hållit sig till kanaler där hon aldrig kan bli avvisad rakt ut: telefonsamtal på onsdagar, skriftliga datum, meddelanden som får ett hjärta. Att hon aldrig gått fram och tagit i honom, aldrig kört den timmen och ringt på en dörr, aldrig satt sig i hans kök och krävt något litet och konkret, för då skulle hon ha behövt se det hon inte vill se, vad det nu är han har där.

Hon vet inte vad han har där. Det slår henne med en obehaglig tydlighet. Hon vet inte hur hans lägenhet ser ut. Hon har varit där två gånger, tror hon, tidigt, när han flyttade in, och hon minns en hall och en posthög och en dörr till ett rum som var stängd. Hon vet inte vad han gör om dagarna. Hon frågade rakt ut en gång, för ett par år sedan, och det blev en sådan tystnad i luren att hon aldrig gjorde det igen.

Det finns alltid ett ljud när hon ringer honom. Ett svagt, jämnt surr. Fläkten, sa han en gång, och hon accepterade det, och hon har accepterat det i flera år, för det var enklare, för han lät så bestämd, för att man inte gräver i vad en vuxen man har för fläktar. Hon tänker på det nu och känner något litet vrida sig i magen. En fläkt som är på varje gång hon ringer, oavsett årstid, oavsett tid på dagen. Klockan sju på morgonen och klockan nio på kvällen. Andfåddheten. De fyra signalerna. Hon har byggt en hel teori om att de fyra signalerna betyder att han älskar henne lika mycket som han är rädd för henne, och det är en vacker teori, hon har varit stolt över den, och det slår henne först nu att det kanske finns en betydligt enklare förklaring som hon aldrig letat efter, och att skälet till att hon inte letat är att hon inte vill hitta den.

”Vad tror du att han gör?” säger hon.

Joar tänker efter. Han är inte en man som svarar snabbt på sådant.

”Jag tror att han är rädd”, säger han. ”Jag vet inte för vad.”

Hon nickar. Det är det ärligaste svar någon gett henne om hennes far, och det är också helt obrukbart, och båda vet det.

Hon ringer inte. Det blir så. Hon dricker sitt te och de äter och hon lägger telefonen med skärmen nedåt på bänken medan de tar disken, och sedan är det halv tio och det är för sent, och det finns nästa onsdag.

Men innan hon släcker i köket tar hon upp telefonen och skriver ett meddelande. Hon skriver: Hej pappa. Tack för att du kom på bröllopet. Det betydde mer för mig än du tror. Hon läser det. Hon tar bort den sista meningen, för den lägger en vikt på honom och hon vet vad han gör med vikter. Hon skriver i stället: Det var fint att du var där. Hoppas du mår bra. Vi hörs.

Hon skickar det och ser att det blir levererat. Hon står kvar en stund med telefonen i handen och känner något hon inte trodde att hon skulle känna: att hon nu, för första gången, gör exakt det han alltid gjort. Skickar något litet över ett avstånd. Låter det räcka. Kärlek, levererad, utan ett enda steg taget.

Hon vet att hon kommer att se att det blir läst tidigt nästa morgon, klockan strax före åtta, för det blir det alltid, hennes far är vaken tidigt nuförtiden och hon har aldrig frågat varför. Hon vet att han kommer att svara något, eller ingenting, eller ett hjärta. Hon vet att hon kommer att titta på svaret för länge.

Och hon vet en sak till, som hon bär med sig in i sovrummet och som gör att hon ligger vaken en stund: att någon annan också väntar. En gammal kvinna i Onsala som ringde henne på hennes bröllopskväll för att höra om han kom, och som Sanna borde ringa själv, och som hon inte har ringt på flera veckor heller. Att det finns tre personer i den här släkten som väntar på varandra på tre olika håll, och att ingen av dem lyfter luren, och att tiden inte står stilla för att de gör det.

Hon bestämmer sig för att ringa farmor i morgon. Hon säger det till sig själv i mörkret, tydligt, som ett löfte, och hon menar det uppriktigt.

Sedan somnar hon.

Kapitel 21 — Ett samtal med Amina

Amina har numret kvar i telefonen. Hon har inte tagit bort det, fast hon vet att hon borde, för man ska inte gå omkring med anhörignummer i sin privata telefon, det står i någon riktlinje hon läst en gång och inte brydde sig om. Det står Gunvors son. Inte Martin. Hon skrev in det så i sjukhuskorridoren i vintras och har inte ändrat det, och nu ligger det där mellan en tandläkare och en kompis, en man hon aldrig sett.

Hon tänker på honom oftare än hon tycker om. Inte varje dag, men på vissa ställen i rutten, i vissa hissar, när hon står med en portion i en plastform och värmer den i en mikro som är tio år för gammal. Hon har sex andra och de har alla sina söner och döttrar och de flesta av dem kommer, i alla fall ibland, i alla fall vid jul. Gunvors son kommer inte, och det är inte det som är märkligt, det märkliga är att han svarar. Han svarar varje gång. Hon har ringt honom två gånger nu och båda gångerna har han svarat efter fyra signaler, andfådd, och hon har hört surret i bakgrunden och det där konstiga i andningen, för fort, som om han just kommit springande in i rummet för att hinna till telefonen.

En man som inte kommer men som alltid svarar. Hon har inte träffat den sorten förr. De som inte kommer svarar för det mesta inte heller. De har flyttat, de har brutit, de har en historia man ibland får höra bitar av och som ofta gör att man förstår. Men den här mannen finns hela tiden i luren, tillgänglig, vänlig, nästan för vänlig, och sedan kommer han inte.

Hon står med telefonen på parkeringen utanför sitt tredje besök för dagen och tittar på namnet. Hon ska inte ringa. Det finns ingenting att ringa om. Begravningen är över, det praktiska är över, hon har inget uppdrag hos den mannen längre och ingen anledning att höra hans röst.

Hon ringer.

Det tar fyra signaler.

”Ja, det är Martin.”

Surret. Andhämtningen.

”Hej. Det är Amina. Jag jobbade hos din mamma.”

”Amina”, säger han, och det låter som om något rätas upp i honom. ”Hej. Hej, vad — har det hänt något?”

”Nej. Nej, ingenting. Jag ville bara höra hur du har det.”

Det blir tyst. Surret fortsätter, jämnt.

”Vad snällt av dig”, säger han. ”Det var verkligen snällt. Jodå, det är bra. Det är mycket att ordna, du vet, med lägenheten och allt det där, men det ordnar sig.”

Hon vet att lägenheten inte är ordnad. Hon var där för två veckor sedan för att lämna en nyckel och det stod som Gunvor lämnat det, filten över fåtöljen, kalendern på köksväggen med augusti uppslagen och rutorna tomma efter den sjuttonde. Ingen hade varit där. Men hon säger inget om det, för hon har inte ringt för att sätta dit någon.

”Det är ett stort arbete”, säger hon i stället. ”Det tar tid.”

”Ja. Det gör det ju.”

Hon börjar gå mot bilen bara för att göra något med kroppen, och hon lyssnar på surret medan hon går, och det slår henne att hon inte vet vad han gör medan de talar. De flesta människor gör något medan de talar i telefon. De diskar, de går, de sitter. Men det här är samma ljud varje gång, exakt samma, oberoende av tid på dagen, klockan åtta på kvällen i februari och klockan tio på förmiddagen i juli och nu, halv tre en tisdag i september, samma jämna surr, och hon tänker på ett hus där en maskin står på dygnet runt.

”Får jag fråga en sak”, säger hon.

”Ja.”

”Vad är det där för ljud? Bakom dig. Det är alltid samma.”

Andhämtningen förändras. Hon hör det tydligt, ett litet hack, och sedan blir surret svagare, som om han flyttat sig, eller vänt sig bort, eller lagt en hand nära luren.

”Det är fläkten”, säger han. ”Jag har en fläkt på. Det blir varmt här.”

”Jaha”, säger Amina.

Det är september. Det är fjorton grader och det har regnat sedan i morse. Hon säger inte det heller. Hon står vid bilen med nyckeln i handen och känner något lägga sig till rätta i henne, en liten kall sak, inte en insikt, hon vet inte tillräckligt för en insikt, bara en avlagring av alla de gånger hon hört ljudet och blivit ombedd att inte höra det.

”Hon tyckte mycket om dig”, säger hon. ”Din mamma. Hon pratade om dig varje gång jag var där.”

”Gjorde hon?”

Det kommer ut fort, för fort, och det är hungrigt, och Amina förstår i det ögonblicket att hon räckt honom det enda han vill ha av hela världen och att hon kan ge honom hur mycket som helst av det och att han kommer att ta emot alltihop utan att någonsin bli mätt.

”Varje gång”, säger hon. ”Hon sa att du var terapeut. Att du hjälper människor. Att du var mycket efterfrågad.”

Han skrattar, ett litet skratt som inte har någon botten.

”Det var väl att ta i.”

”Hon var stolt.”

”Ja”, säger han, och rösten går sönder på mitten, ”hon var väl det.”

Amina sätter sig i bilen för att slippa stå i regnet. Hon startar inte. Hon sitter med telefonen mot örat och regnet på vindrutan och lyssnar på en man andas i Varberg, och surret ligger kvar bakom honom hela tiden, och hon tänker att det är det som är underligt: att han gråter och maskinen är på. Att han inte stänger av den. Att det aldrig ens verkar bli aktuellt för honom att stänga av den.

”Jag var på väg till henne”, säger han. ”Den morgonen. Jag hade kostymen på mig. Jag satt i bilen.”

”Jag vet. Du sa det.”

”Jag ville att du skulle veta att jag verkligen —”

”Jag vet”, säger hon, och nu blir det bestämt, för hon vill inte höra det en andra gång, hon vill inte att han ska behöva bygga det åt henne igen. ”Du behöver inte förklara det för mig.”

Han tystnar. Och Amina hör, i den tystnaden, hur han inte vet vad han ska göra utan förklaringen. Det är som om hon tagit ifrån honom ett redskap han haft i handen. Hon har sett det hos anhöriga förr, den där panikartade tomheten när ingen längre kräver ursäkter av dem, för då finns det ingenting att prestera och ingenting att bli förlåten för och man blir bara stående med sig själv.

”Hon frågade efter dig på slutet”, säger hon, och hon vet inte varför hon säger det, det är inte snällt och inte elakt, det är bara sant och det ramlar ur henne. ”Hon tittade mot dörren.”

”Ja.”

”Hon sa att du hade långt att åka.”

Det blir alldeles tyst. Bara surret. Och sedan säger han, lågt, med en röst som är helt annan än den han haft hela samtalet, mindre, utan glans:

”Det är åttio kilometer.”

Och Amina håller andan, för där, precis där, är han en människa. En sekund. Han har sagt en enda sak som är sann utan att göra något med den, inte förklarat den, inte lindat in den, bara lagt fram siffran som den är, åttio kilometer, och det är den grymmaste saken hon hört någon säga om sig själv.

Hon väntar. Hon är bra på att vänta, det har hon lärt sig hos Gunvor, att hålla ut i en tystnad utan att fylla den, och hon håller ut i den här också, hon sitter i bilen med regnet över rutan och säger ingenting och låter det stå kvar. Om han vill säga något mer nu finns det plats.

Han säger: ”Man tänker att man har mer tid än man har.”

Och där är det borta igen. Det är en fras. Det är den sortens sak folk broderar på en kudde, och hon känner hur mannen glider tillbaka in i den, hur han tar tag i den och drar sig upp ur hålet han just tittat ner i, och hon vet att luckan har stängts och att hon inte kan öppna den, för det är inte hennes lucka.

”Ja”, säger hon.

”Men det du gjorde för henne”, säger han, och nu är rösten hel igen, varm, nästan professionell. ”Du ska veta hur mycket det betydde. Att hon hade dig. Att du satt hos henne. Det är inte alla som gör det. Du har en gåva, tror jag, för det där.”

Och Amina, som är tjugotre och som mest hört av anhöriga att maten var kall eller att någon glömt tömma soporna, känner en hastig och orättvis värme av det, en lust att bli sedd så där, och i nästa andetag känner hon hur skickligt det var. Hur snabbt det vändes. En sekund sedan satt hon och höll en tystnad öppen för honom och nu sitter hon och blir berömmad, och hon har blivit den som tas om hand, och han är den som tar hand om, och hon vet inte hur det gick till.

Hon förstår, i bilen, med regnet, något om mannen som Gunvor visste hela tiden och aldrig sa rakt ut: att han inte flyr ur ett rum. Han flyr innanför det. Han står kvar och talar och är vänlig och man går därifrån med en känsla av att ha blivit sedd, och först efteråt märker man att man inte fick något, att man gav.

”Tack”, säger hon ändå, för det är oartigt att inte säga det.

”Nej men det är sant.”

”Jag ska ta mitt nästa besök nu”, säger hon.

”Ja, självklart, jag ska inte hålla dig. Men Amina —” han hejdar sig, och det är återigen något nytt i det, ett hack. ”Om du vill. Du kan ringa när du vill. Om du vill prata om henne. Om det är något du bär på från den tiden. Jag har ju, du vet, jag har lyssnat på människor i hela mitt liv.”

Och det är, tänker Amina, det mest välmenande och det bakvändaste erbjudandet hon fått. Han erbjuder sig att vara terapeut för hemtjänstpersonalen som satt hos hans döende mor. Han erbjuder det uppriktigt, hon hör att han menar det, det är inte falskt, och det är just därför det är så svårt att bära: att han i samma minut som han inte kunde köra åttio kilometer erbjuder sig att bära henne. Det är den enda sortens givande han har. På avstånd, genom en lur, till någon som inte kräver att han flyttar sig.

”Det var vänligt”, säger hon.

”Jag menar det.”

”Jag vet att du gör.”

De tar farväl. Han säger hennes namn en gång till innan de lägger på, och det låter som ett tack, och hon lägger på och sitter kvar med telefonen i knät.

Surret var kvar ända till slutet. Han stängde inte av det för att prata om sin döda mor. Hon vet inte vad det är, hon har ingen bild av rummet han står i, hon har aldrig varit i Varberg annat än på genomresa, hon vet ingenting om löpband eller pulsklockor eller de siffror han lever i. Men hon vet att det är en maskin och att den är på när hon ringer klockan åtta på kvällen i februari och när hon ringer halv tre en tisdag i september, och att han kallar den fläkten, och att det inte finns någon vuxen människa på jorden som har en fläkt på i fjorton grader och regn.

Och hon tänker på Gunvor på golvet bland böckerna med blod på handleden, alldeles lugn, jag väntade på dig, jag visste att du skulle komma. Hon tänker på pojken som sprang på stället mitt på mattan med tårar i ögonen och sa att han skulle bort. Hon lade inte de två sakerna ihop den kvällen på sjukhuset. Nu ligger de nära varandra, och surret ligger vid dem, och hon får det nästan att gå ihop och sedan glider det ifrån henne, för hon har ingen som helst anledning att tänka på att en man går inomhus, och det är inget hon kan komma på av sig själv, och därför kommer hon aldrig fram till det. Hon kommer bara fram till att det är något med honom som är fel på ett sätt som inte har med elakhet att göra, och det räcker för henne, och det räcker för det hon ska göra med det.

Hon startar bilen. Hon har ett besök kvar innan lunchen är slut, en gammal man med syrgas som tycker om att prata om båtar, och sedan tre på eftermiddagen, och det regnar och hon har glömt paraplyet hemma som vanligt.

I stället för att lägga in växeln tar hon upp telefonen igen och ringer sin mamma. Det tar två signaler.

”Hej, det är jag. Nej, inget har hänt. Jag ville bara höra.”

Mamma pratar. Om en granne, om något med bilen, om att Amina måste komma på söndag och att det blir mat. Amina sitter i bilen med regnet över vindrutan och lyssnar på hela alltihop, varje ord, och tittar på klockan en gång och bestämmer sig för att det får bli fem minuter försent.

”Jag kommer på söndag”, säger hon. ”Ja. Jag kommer.”

Och när hon lagt på tänker hon att de orden är alldeles gratis att säga, att vem som helst kan säga dem, att det är det billigaste som finns, och att hela skillnaden mellan henne och mannen i Varberg är att hon på söndag kommer att sätta sig i den här bilen och köra.

Hon lägger in växeln och åker.

Kapitel 22 — Bandet stannar inte

Det börjar med en tanke han får på bandet, och det är det som är det underliga: att det bästa han tänkt på hela året kommer till honom i rörelse, som allt annat.

Tanken är enkel. Han ska bara sluta.

Inte trappa ner, inte optimera, inte lägga in vilodagar och mäta återhämtningen. Han ska kliva av och inte kliva upp igen. Han ska ta ut kontakten. Det är en ren tanke och den känns nästan vacker där han går, klockan är kvart över nio på en onsdagsmorgon i september och regnet ligger på fönstret, och han ser sig själv göra det, ser handen dra ut sladden ur vägguttaget, ser rummet tyst. Han går fortare av upphetsning. Det är så här det ska bli, tänker han, jag ska bara göra det, och sedan ringer jag Sanna, och sedan skriver jag till Holger, och allt det andra följer, för allt hänger ihop, det vet han, han har sagt det till hundra människor: man behöver bara ändra en sak, och de andra sakerna ändrar sig själva.

Han går till elva. Han går till halv tolv. Han vill vara ordentligt genomarbetad innan han slutar för alltid, det verkar rimligt, man ska inte sluta med något halvgjort. Vid halv tolv trycker han på stoppknappen och bandet saktar in och han står stilla på det medan det tystnar, och han står kvar en stund i tystnaden och tänker att det där var sista gången.

Sedan gör han det. Han går ner på golvet, kryper in bakom bandets bakre del där det luktar damm och gummi, och han följer sladden med handen fram till uttaget och drar ut den. Kontakten ligger i hans hand. Den är svart och tung på ett dumt sätt, en sak som väger ingenting och som ändå väger allt, och han sitter på golvet i det lilla rummet med den i handen och känner en triumf som är så stor att han måste sätta sig upp mot väggen.

Han gjorde det. Klockan är tjugo i tolv och han har dragit ut kontakten och det är gjort.

Han sitter kvar och tittar på maskinen. Den är verkligen stor. Han har inte sett den så här, från golvet, sedan han bar in den för fyra eller fem år sedan, och han märker att den är sliten, att gummit är blankslitet i en avlång fläck i mitten där hans fotsulor gått, en mörkare bana ungefär trettio centimeter lång, och han tittar på den fläcken och tänker att det där är hans år. Att om man frågar var åren tog vägen så är svaret trettio centimeter av blankslitet gummi.

Han känner sig så klar. Så beslutsam. Han går ut i köket och kokar kaffe och dricker det stående vid bänken, och han går till hallbordet, faktiskt, han går dit av fri vilja och står framför posthögen och lyfter det översta kuvertet och lägger det ner igen, men han står där i flera sekunder. Och han tänker att imorgon öppnar han alltihop, imorgon är den första riktiga dagen, idag har han gjort det stora, idag räcker det med det stora.

Han lägger kontakten på köksbordet så att den syns. Det är en åtgärd. Han känner sig som en man som vidtar åtgärder.

Vid ett blir det svårare.

Det är ingen dramatisk sak. Han sitter i soffan och har satt på radion och lyssnar inte på den, och kroppen börjar bli obekväm på ett sätt han inte kan placera, en oro i benen först, en lust att röra dem, och han byter ställning några gånger och det hjälper inte. Och sedan flyttar sig oron uppåt, in i magen, och han känner det tryck han känner igen från badrummet den morgonen han skulle till Holger, den vändande känslan, kroppen som vill göra sig av med något.

Han går ut i köket och tittar på kontakten på bordet och tänker: du är starkare än detta.

Han går ut. Det är en bra idé, tänker han, han ska gå ut på riktigt istället, ute, som en normal människa, det är ju det som är hela poängen, att röra sig i världen och inte i ett rum. Han tar jackan och går ner trappan och ut på gården i regnet och börjar gå ner mot hamnen, för det är dit man går, och det går bra i två minuter.

Sedan börjar det. Det är gatan som gör det. Han går på trottoaren och det finns människor, inte många, en kvinna med barnvagn, två killar utanför en port, och han känner deras blickar utan att de tittar, och han känner att han är en man i femtioårsåldern som går ensam i regnet klockan halv två på en onsdag utan att ha någonstans att gå, och att alla ser det, att det står skrivet på honom, och pulsen sätter igång, och bröstet drar ihop sig, och det värsta är att här kan han inte göra något åt det, här kan han inte öka farten, för om han ökar farten på en trottoar då springer han bara, då är han en man som springer på en trottoar i kostymskor och regnjacka, och han vänder om vid nästa gathörn och går tillbaka fortare än han kom, och när han låser upp porten skakar handen.

Han står i hallen med jackan på och andas.

Han går inte in i det lilla rummet. Han vill att det ska sägas, till någon, till ingen: han gick inte in dit. Han hängde upp jackan och gick in i köket och ställde sig med händerna på bänken och andades tills det gick över, det tog kanske tio minuter, och det gick över, och han var stolt. Han var faktiskt stolt. Han tog telefonen och tänkte att nu, nu ringer jag Sanna, nu när jag klarade det, och han hittade hennes namn och tittade på det och la ner telefonen igen, för han hade inget att komma med än, han hade dragit ut kontakten men han hade inte något att berätta, inte något riktigt, inte något som skulle förklara ett år av tystnad. Och han tänkte att han ringer när han har tre dagar bakom sig, då är det något, då kan han säga att han gjort en förändring.

Han äter ingenting. Han märker det inte. Klockan blir fyra och det börjar skymma tidigt nu, det är september, och han sitter i den ena av de två fåtöljerna i det lilla rummet, för han går ju in dit, till slut går han in dit, men han sätter sig i fåtöljen och inte upp på bandet, och han sitter där i mörkret framför den avstängda maskinen och håller ut.

Det är det som ingen ser och som han själv aldrig kommer att kunna berätta för någon: att han sitter i en fåtölj i sex timmar och kämpar. Att det är det svåraste han gjort. Utifrån är det en man som sitter still i ett rum. Inuti är det en storm, hela huset av ohanterade ting reser sig och talar, mamma på sjukhussängen med ansiktet mot dörren, Holger på en gård med två mikrofoner, Sannas ansikte vid altaret, posthögen, åren, och han har ingenting att döva det med, ingen fart att öka, och han sitter kvar. Han sitter kvar. Han biter ihop som en människa i en tandläkarstol och tänker att det ska släppa, om jag håller ut ska det släppa, det gör så för andra, det står så, kroppen vänjer sig.

Vid tio går han och lägger sig. Han sover inte. Det är den värsta natten han har haft, värre än natten efter begravningen, för då fanns det åtminstone en plan att gömma sig i och nu finns det bara madrassen och hjärtat mot den, och hjärtat dunkar hela natten, hårt och snabbt och oregelbundet, och vid tre är han säker på att han ska dö, och vid fyra är han säker på att han redan är död på något sätt han inte förstår, och vid fem ligger han och gråter utan ljud, och han tänker på pojken som ställde tillbaka lampan så att den såg hel ut, fast han inte vet varför han tänker på det, han har inget minne av lampan, han har bara en känsla av att det finns något han gjort en gång som han aldrig blivit förlåten för.

Vid halv sju hör han rörelser genom väggen, grannen som stiger upp, och han ligger stilla och lyssnar och tänker att grannen alltid stiger upp när han själv börjar gå, att det är någon sorts ordning i huset som han just nu förstör.

Han går upp klockan sju. Han är genomvåt av svett och benen skakar. Han går ut i köket och kontakten ligger på bordet där han la den.

Han står och tittar på den i fem minuter.

Det är där det avgörs, och det avgörs inte i något stort ögonblick, det avgörs i en tanke som är fullkomligt rimlig och som han känner igen så väl att han borde ha varnat sig själv för den: att han inte kan göra allt på en gång. Att det var ett misstag att göra det så tvärt. Att man ska trappa ner, att alla vet att man ska trappa ner, att abrupt avbrott är det klassiska felet, att han själv har sagt det till människor i tjugo år, dela upp det, ta en sten i taget, sätt inte upp orimliga mål. Han har gått sextio, sjuttio kilometer i veckan i åratal och nu skulle han gå noll. Det är inte disciplin, det är dumhet. Det är att sätta upp sig för att misslyckas.

Så han ska trappa ner. Det är det förnuftiga. En timme om dagen den här veckan, en halvtimme nästa, sedan tjugo minuter, och sedan är det över, och den vägen håller, den vägen är hållbar, och han känner en lättnad så stor att han måste hålla sig i bänken när han bestämmer sig, och lättnaden är beviset, tänker han, lättnaden betyder att kroppen känner att det här är rätt.

Han tar kontakten från köksbordet och går in i det lilla rummet och kryper ner bakom maskinen och sätter i den.

Den lilla ljusdioden tänds. Displayen vaknar och visar nollor.

Bara en timme, säger han högt, ensam i rummet. Bara en timme idag.

Han kliver upp och startar det och efter fyrtio sekunder släpper allt. Bröstet öppnar sig, luften kommer, hjärtat lämnar sitt vansinniga dunkande och hittar tillbaka in i sin takt, benen slutar skaka och blir starka och lydiga, magen lugnar sig, och lättnaden är så oändligt stor, så ren, att han blundar och tårarna kommer och han går och gråter av tacksamhet över att vara tillbaka.

Han går till halv nio, som han sagt. Han kliver av och står i rummet och är nöjd, faktiskt nöjd, för han har hållit sitt ord, en timme, precis som beslutat, och det är en förbättring, det är en gigantisk förbättring mot igår, mot alla år, och han tänker att han ska föra in det i appen, att han ska börja logga nedtrappningen, att det behövs ett system för det, att man måste kunna följa kurvan.

Vid elva är benen oroliga igen. Han går in och tittar på bandet och tänker att en timme var kanske för snålt räknat som första steg, att man ska trappa ner från det man faktiskt gör och inte från noll, att sex timmar till en timme inte är en nedtrappning utan ett hopp. Och att den korrekta nedtrappningen från sex är fem, och att fem alltså är dagens siffra, korrekt beräknat, och att han redan har en av dem gjord.

Han kliver upp.

Han går till fyra på eftermiddagen. Han går ytterligare en och en halv timme på kvällen, för dagen ska ju sluta på fem och han ligger efter. När han kliver av är det mörkt ute och han har gått mer än han gjorde igår, mer än han gjorde förra veckan, mer än på hela året kanske, och han står i det lilla rummet i mörkret och känner efter, och det han känner är inte skam, det är ingen skam, det är en trött och nästan värdig känsla av att ha genomfört dagens program.

Kontakten sitter i väggen. Sladden ligger stilla mot golvet.

Han sover fem timmar den natten, tungt och drömlöst, och vaknar utvilad och tömd, och när han vaknar minns han att han bestämt något viktigt igår men han kan inte riktigt komma på vad det var, bara att det var något bra, något om att trappa ner, något om ett system.

Han kokar kaffe och står vid bänken och dricker det, och han tänker på att han faktiskt gjorde det. Han drog ut kontakten. Det är sant, det hände, och han var ensam om det och ingen såg det och ingen kommer någonsin att veta att han satt i en fåtölj i sex timmar och en natt i en säng och höll ut. Och han känner en sorg över det som han inte har något ord för, att det svåraste han någonsin gjort inte kan berättas för någon, för utifrån ser det ut som ingenting. Utifrån ser det ut som en man som satt i en stol en dag och sedan fortsatte precis som förut.

Och det är just det, och det är där det verkligen kostar: att han nu vet något han inte visste i förrgår. Han vet att det inte går. Han har prövat, ordentligt, med hela sin vilja, och han vet nu att viljan inte räcker, att den inte har någonting att göra med saken, att han kan vilja hur mycket som helst och kroppen ändå går och sätter i kontakten. Innan var det bara något han skulle göra imorgon. Nu är det något han försökt och inte klarat, och man kan inte skjuta upp det man redan misslyckats med, man kan bara veta om sig själv vad man vet.

Så han lägger det på högen med allt det andra, det som ligger på hallbordet och inne i honom, och han går in i det lilla rummet och kliver upp, och han tänker att han ska försöka igen, senare, när han är starkare, när han har fått ordning på sig, när han börjat med det andra. Och att han då ska göra det klokare, med nedtrappning, med ett system, och att det säkert går då.

Han startar bandet. Han går, och det tystnar, nästan, som det alltid gör, och den blankslitna fläcken under hans fötter blir en centimeter längre.

Kapitel 23 — Vidén igen

Vidén säger det på ett annat sätt den här gången, och det är på sättet Amina förstår att något ändrats.

Han står i dörren till Gunvors sovrum med jackan fortfarande på, för han har varit på hembesök hos någon annan i huset och tittat in på vägen ut, och det är i sig ett tecken, att en läkare tittar in på vägen ut. Han har lyssnat på lungorna och känt på benen och tittat i munnen och han har inte sagt något medan han gjorde det. Gunvor har låtit honom hållas. Hon har blundat under hela undersökningen som om det var något som pågick i ett annat rum.

”Jag tycker att vi ska prata om vad som händer nu”, säger han.

”Det gör vi väl”, säger Gunvor.

”Vill du att Amina är med?”

”Hon vet allt ändå.”

Så Amina blir stående i dörrposten med en tvätthög i famnen som hon inte lägger ner, för det känns fel att lägga ner den, det skulle göra samtalet till något man sitter ner för.

Vidén säger inte månader. Det är det. I höstas sa han månader snarare än år, och Amina har vant sig vid ordet, hon har bott i det hela våren och sommaren som man bor i ett hus, hon har vetat var väggarna är. Nu säger han det inte. Han säger att kroppen börjar dra sig undan från saker, att det är därför Gunvor inte äter, att det inte är olust utan att systemet stänger av det den inte behöver längre, och att när det börjar gå åt det hållet så går det ofta ganska fort.

”Ganska fort”, säger Gunvor.

”Ja.”

”Hur fort.”

Vidén tittar på henne en stund. Amina ser att han överväger, och hon vet vad han överväger, för hon har sett andra göra det, hela yrkeskåren gör det: att avgöra om patienten frågar för att veta eller för att bli tröstad.

”Jag tror att vi talar om veckor”, säger han. ”Kanske färre än så. Jag kan ha fel i båda riktningarna, men jag vill inte säga månader till dig, för jag tror inte att det är sant.”

Och Gunvor nickar, bara, som om han berättat vad det kostar att laga en tvättmaskin.

”Tack”, säger hon. ”Man vill helst veta.”

Sedan säger hon ingenting mer på ett bra tag, och Vidén sitter kvar längre än han behöver, och det är det som gör Amina varm om ögonen, inte beskedet utan att mannen sitter kvar i sin jacka på en sängkant och inte har någonting att göra där. Han frågar om smärtan, om andningen, om nätterna. Han säger att de kommer att se till att hon inte behöver ha ont och inte behöver vara rädd, och att hon får vara hemma, att ingen ska flytta henne någonstans om hon inte vill.

”Jag vill dö här”, säger Gunvor. ”Jag har bott här i trettiotvå år.”

”Då gör vi så.”

När han gått lägger Amina äntligen ner tvätthögen. Hon börjar vika, för händerna måste ha något, och Gunvor ligger med huvudet vänt mot fönstret och parkeringen som hon kallar trädgården.

”Veckor”, säger Gunvor efter en stund.

”Ja.”

”Det är ju en annan sak än månader.”

”Ja”, säger Amina. ”Det är det.”

”Månader är sånt man har. Veckor är sånt man räknar.”

Amina viker en handduk och lägger den på stapeln och tar nästa. Hon har lärt sig att inte fylla luckorna hos Gunvor, att luckorna är där Gunvor tänker.

”Ta ner kalendern”, säger Gunvor.

”Vill du det?”

”Ta ner den.”

Så Amina går ut i köket och lyfter kalendern av spiken. Den har hängt där hela året. Hon vet varje märke i den, hon har sett dem växa fram: kryssen från i vintras när Gunvor kryssade bort dagar, en efter en, som en fånge; ringen kring den dubbelringade dagen i november som Amina förstod långt innan hon fick veta vad den var. Och sedan, sedan i våras, det andra, det som Gunvor började med när hon bytt riktning — 17 augusti inringat med två streck under, och dagarna dit numrerade baklänges i hennes stora sneda handstil, sextiotvå, sextioen, sextio, ända ner till noll.

Efter noll är sidorna tomma. Augusti är slut, september har inga siffror i sig alls, ingen har skrivit något i rutorna sedan bröllopsdagen, och Amina inser stående i köket att hon inte lagt märke till det förrän nu. Att Gunvor slutade skriva den sjuttonde augusti och att ingen har fyllt i något efter det, som om kalendern tog slut där även om pappret fortsätter.

Hon bär in den. Gunvor tar den och håller den i knät, och hennes händer är så lätta nu att pappret väger mer än de gör.

”Sjuttonde augusti”, säger hon. ”Den fick jag ju.”

”Ja.”

”Han kom”, säger Gunvor. ”Sanna sa det. Han satt längst bak, sa hon, bakom en pelare, men han kom.”

Hon säger det som hon sagt det femton gånger sedan den kvällen, och varje gång säger hon det på samma sätt, som en människa som vänder ett mynt i fickan för att kontrollera att det finns kvar. Amina har slutat räkna gångerna. Hon förstår vad myntet är till för.

”Jag hade ju bestämt mig för att räkna dit”, säger Gunvor. ”Och så kom jag dit. Och nu ligger jag här och har ingenting kvar att räkna till.”

Hon vänder blad i kalendern. September, oktober. Hon kommer till november och stannar vid den dubbelringade dagen, den som är hennes egen, den hon ordnade och betalade i förväg för att ingen skulle behöva göra det åt henne.

”Den där tänkte jag att jag skulle hinna till”, säger hon. ”Det var själva finessen. Att ha bokat och betalat och ligga och veta att det är ordnat.” Hon skrattar, en torr liten stöt. ”Nu blir det tidigare. De får ringa dem och flytta det. Det är visst så det går.”

”Jag ringer dem”, säger Amina.

”Inte ännu.”

”Nej. När det är dags.”

Gunvor blundar och håller kalendern kvar i knät.

”Vet du vad som är det värsta”, säger hon. ”Det är inte att det är veckor. Jag är nittiotvå. Jag har inget att invända. Det värsta är att veckor betyder att man kan räkna ut om det hinns med. Månader kunde man låta vara. Med månader kan man tänka att han kanske kommer i höst, det finns ju en höst. Nu vet jag hur många söndagar det finns kvar och det är inte många, och då blir det liksom en fråga med svar, och jag har levt hela mitt liv med att det var en fråga utan svar.”

Amina viker det sista och lägger händerna i knät.

”Vill du att jag ringer honom?”

”Nej.”

”Gunvor.”

”Nej. Vi har talat om det.” Rösten är svag men den är inte otydlig. ”Han ska inte behöva sitta med att han borde. Han klarar inte det. Han har aldrig klarat att veta att han borde, det är just det han inte klarar, och om du ringer och säger veckor så gör du honom sjuk, och jag vill inte att mitt sista i den här världen är att göra min pojke sjuk.”

”Han skulle kanske komma.”

”Ja”, säger Gunvor. ”Och kanske inte. Och då har han inte bara att jag dog, då har han att han fick veta och inte kom, och det är sånt som en människa kan gå omkring med i tjugo år.” Hon tittar mot fönstret. ”Jag tar det där. Jag tar det med mig i stället. Jag har plats.”

Amina säger ingenting, för det finns ingenting att säga som inte är hennes egen otålighet, och Gunvors kropp har inte plats för Aminas otålighet, den har inte plats för någonting extra alls längre.

Men hon tänker det. Hon tänker att en kvinna ligger i en säng med veckor kvar och lägger den sista tunga saken hon äger i sin egen famn i stället för i sonens, och att sonen inte kommer att få veta att hon gjorde det, och att det är den sortens gåva som är fullkomligt värdelös eftersom mottagaren aldrig kan ta emot den, och att Gunvor vet det och ger den ändå.

”Du får ringa efteråt”, säger Gunvor. ”Som vi sagt. Och du säger det jag bett dig säga.”

”Ja.”

”Säg det.”

”Att du var lugn. Att du inte hade ont. Att du visste att han älskade dig.”

”Och att jag förstod att han hade långt att åka.”

Amina säger inte det. Hon har sagt det förr, hon har övat på det, men just nu, den här eftermiddagen, med veckor i rummet i stället för månader, kan hon inte förmå sig att repetera det, och Gunvor märker det och låter det passera, för Gunvor har inte krafter till strider längre, bara till beslut.

Hon somnar en stund. Amina sitter kvar och ser på henne, på hur andningen går, och hon tänker på det Vidén sa, att kroppen drar sig undan från saker den inte behöver, och att det egentligen är en vänlig sak, ett långsamt packande. Hon tänker att hon sett det förr och att hon kommer att se det igen och att det aldrig blir vardag hur många gånger man ser det.

Innan hon går hänger hon tillbaka kalendern på spiken i köket. Hon vet inte varför hon gör det så noga, varför hon rättar till den så att den hänger rakt. Den ska ju inte användas mer. Men hon rättar till den, och hon står kvar en sekund framför den och ser de tomma rutorna i september och att en av dem är idag, och att den kommer att förbli tom, och att alla de andra också kommer att förbli tomma, och sedan tar en av dem slut på ett annat sätt än de övriga.

I bilen sitter hon länge utan att starta.

Hon har hans nummer. Hon har haft det sedan den där kvällen på akuten när Gunvor rabblade det utantill med slutna ögon. Hon tar upp telefonen och det ligger där, Martin, mellan hennes syster och en tandläkare, och hon tittar på det medan regnet lägger sig på vindrutan och gör parkeringen otydlig.

Veckor. Kanske färre.

Hon skulle kunna ringa nu. Hon skulle kunna säga det rakt ut: din mamma har veckor kvar, kanske dagar, kom nu, jag bryr mig inte om vad du känner, kom. Hon vet också vad som skulle hända, för hon har hört hans röst två gånger nu och båda gångerna hörde hon samma sak, andfåddheten, surret i bakgrunden, och frågan hur lång tid, som var en förhandling och inte en fråga. Han skulle säga att han kommer. Han skulle säga imorgon. Och hon skulle bära ett löfte in till en döende kvinna igen och se ansiktet lysa upp igen och sedan sitta där och vänta med henne mot en dörr som inte öppnas, och Gunvor skulle för andra gången få veta hur det är att bli lämnad medvetet, och Gunvor har bett henne, uttryckligen, att inte göra det.

Hon lägger ner telefonen på passagerarsätet.

Sedan tar hon upp den igen och ringer sin egen mamma, för det är det hon gör nu, det har blivit hennes sätt att inte bli en sådan som har långt att åka, och mamman svarar på tredje signalen och blir glad och frågar om något hänt.

”Inget särskilt”, säger Amina. ”En av mina är dålig.”

”Den gamla damen?”

”Ja.”

”Är det snart?”

”Ja.”

Det blir tyst en stund i telefonen, och Amina hör att mamman gör något i bakgrunden, skruvar av ett lock, ställer ner något, och att hon fortsätter göra det, och att det är därför Amina ringer henne, för att kunna sitta i en bil på en parkering och höra en människa öppna en burk.

”Kommer sonen?” frågar mamman.

”Nej.”

”Vet han?”

”Nej. Hon vill inte det.”

Mamman säger ingenting till det. Hon säger i stället att Amina måste äta, att hon hör på rösten att hon inte ätit, och Amina säger att hon ska äta, och de pratar en stund om ingenting, om en kusin, om en bil som ska repareras, och när de lagt på sitter Amina kvar och känner sig lättare på ett sätt hon inte vill undersöka för noga, eftersom hon vet vad lättnaden består av. Hon har en mamma som svarar och som hon kan ringa vilken onsdag som helst, och hon har ingen aning om hur det är att vara den som inte kan.

Hon startar bilen. Hon har fyra kvar på rutten, en man med diabetes som måste ha sin kvällsdos, en kvinna som ska ha hjälp att lägga sig och som alltid vill prata i tio minuter för länge, och hon kör dit och gör det som ska göras, och hela tiden ligger siffran under allt hon gör, den nya siffran som inte längre är månader.

Sent på kvällen, hemma, tar hon fram sin egen telefon och gör en sak hon inte gjort på hela året: hon öppnar kalendern i den och tittar på veckorna framåt. Hon vet inte vad hon letar efter. Hon skrollar fram genom oktober, november, och det är alldeles tomt hos henne också, hon har ingenting inbokat, hon är tjugotre och hennes framtid är helt öppen, och hon inser att för Gunvor betyder tomma rutor något annat än de betyder för henne, och att skillnaden mellan dem inte är någonting annat än vilken sorts tomhet man har, den som ska fyllas eller den som aldrig kommer att bli fylld.

Hon lägger telefonen med skärmen nedåt på nattduksbordet och släcker.

Och åtta mil söderut går en man på ett band i ett mörkt rum och vet ingenting om ordet veckor, vet inte att en läkare stått i en dörr med jackan på och tagit bort ett ord och satt dit ett kortare, vet inte att en kalender hänger rak på en spik med tomma rutor i september. Och han går och tänker att han ska ringa sin dotter och skriva till sin vän och boka en tid hos någon, snart, så fort han gått klart, och han har all tid i världen, för ingen har sagt något annat till honom.

Kapitel 24 — Holger skriver

Holger skriver aldrig brev. Han har gjort det tre gånger i sitt liv, och två av dem var till myndigheter.

Men den här septemberkvällen sitter han vid köksbordet med ett block framför sig, ett sådant med rutor som han annars använder till att räkna ut virkesåtgång, och han har tagit fram en penna ur burken vid telefonen och lagt den bredvid blocket, och nu har han suttit så i tjugo minuter utan att skriva något.

Det började vid hamnen på morgonen. Han hade varit nere och tagit upp fendrarna, för det är dags snart, och han hade stått där med en fender i varje hand och plötsligt tänkt på Martin utan att ha bett om det. Inte på inspelningen, inte på mikrofonerna, inte på de tomma torsdagarna. Han hade tänkt på ett kaffe i en bil, någon gång i nittiotalet, på en parkering utanför en folkhögskola där de skulle hålla en kurs, och Martin hade suttit på passagerarsidan och varit nervös och Holger hade sagt något om att det ordnar sig, och Martin hade tittat på honom och sagt att det bara ordnar sig för att du är med. Holger hade fnyst åt det men burit det i trettio år.

Det är sådant som kommer när man tar upp fendrar. Han vet inte varför.

Han går och lägger sig på det och sover dåligt, och nästa kväll sitter han vid bordet igen och nu skriver han.

Han börjar tre gånger. Den första börjar med ”Jag vet inte om du bryr dig” och han river ut sidan och knycklar ihop den, för det är gnälligt och gnäll är det enda Holger verkligen skäms över. Den andra börjar med att han räknar upp: att han ringde och Martin inte svarade, att han bakade och Martin inte kom, att han packade upp och packade ner, och det blir en räkning, en faktura, och han river ut den också, för han vill inte skicka en faktura till en man vars mor just dött.

Den tredje börjar med ett båthus.

Han skriver att han målat om båthuset i vintras och att han gjorde det själv och att det tog tre dagar och att han var förbannad hela tiden för att det blåste. Han skriver att han vet att det inte är något att skriva om men att han inte har något annat, det är det han gör, han målar saker och slipar saker och tar upp fendrar, och att han förstått att det aldrig varit så för Martin, att Martin haft något annat sätt att komma igenom en dag och att Holger aldrig begripit vilket.

Sedan skriver han att han hörde om Gunvor.

Han hörde det av en kusin till Gunvor som ringde honom, för han står visst kvar på en lista någonstans från den tid då han och Martin hade firman och Gunvor svarade i telefon åt dem en sommar. Det är sådana trådar som blir kvar. Han hade satt sig ner i hallen med jackan halvt på när kusinen sa det. Begravningen hade varit i augusti och ingen hade sagt något till honom.

Han skriver: Jag hade kommit om jag vetat.

Han läser den meningen och lägger ner pennan, för den är sannare än han hade tänkt. Han skulle ha kommit. Han skulle ha satt sig i bilen och kört till Onsala och stått längst bak i en kyrka i mörk kostym och sedan tagit Martin i hand och sagt att han var ledsen, och han skulle inte ha sagt ett ord om mikrofoner eller torsdagar, för det gör man inte vid en kista, och Holger vet vad man gör och inte gör. Han kan det. Det är det han har.

Och han inser, med pennan liggande, att det är precis det som är hela historien om dem två. Han hade kommit. Martin hade inte sagt till.

Han skriver vidare i alla fall. Han skriver att han är ledsen för hans mors del, att han mindes henne, att hon hade en röst i telefon som fick folk att betala fakturor de inte tänkt betala. Han skriver att en mor är en mor hur gammal hon blir och hur mycket eller lite man hunnit vara hos henne. Han funderar länge på om han ska skriva den sista halvan av den meningen och han skriver den, för han tänker att det ska finnas en enda plats i brevet där Martin kan se att Holger vet, och att den platsen ska vara så mjuk som möjligt.

Sedan blir det svårt, för nu ska han ta det andra, och han vet inte hur man tar det andra utan att det blir en faktura igen.

Han provar: Jag har slutat ringa. Det får du inte tro beror på att jag är arg.

Han läser det. Det är en lögn på ett ställe, för han har varit arg, han var arg hela våren, arg på ett sätt som fick honom att slipa en köl som inte behövde slipas. Men han är inte arg nu, och det är det han vill få fram, att ilskan tog slut och att det som kom efter är värre och stillsammare, och han vet inte vad det heter.

Han skriver: Jag har slutat ringa. Det är inte för att jag blivit arg. Det är för att jag blev för gammal för att stå på en brygga och vinka.

Han sitter länge med den. Han vet att bilden kommer att träffa, för han vet att Martin förstår bilder, det var Martins hela sätt att arbeta, han satt i en fåtölj och räckte folk bilder. Han överväger att stryka den för att den är för hård. Han låter den stå, för den är sann och för att den inte anklagar någon, den beskriver bara en gammal man på en brygga och det är ju han själv.

Sedan skriver han det han egentligen satt sig ner för att skriva, fast han inte visste det förrän nu:

Jag tänker ändå att jag kommer, om du säger till. Det är allt du behöver göra. Säg till.

Han läser om hela brevet. Det är fyra stycken och det är fult skrivet, för Holgers handstil är en byggarbetsplats, och det står ingenting i det om podd eller om inspelningar eller om något de skulle göra. Det slog honom under skrivandet att han inte vill göra det längre. Det är inte trots eller sorg, han vill bara inte, den lusten är borta ur honom, den försvann någon gång bakom färgburkarna i förrådet och kom inte tillbaka. Vad han vill är något mindre och konstigare: han vill sitta i ett kök med Martin en gång till innan det tar slut och prata om ingenting alls. Det behöver inte spelas in. Ingen behöver lyssna.

Han skriver under med H och lägger till, för han känner ett behov av att lämna något konkret i handen på mannen, en adress under det, sin egen, fast Martin har haft den i fyrtio år, och sedan skriver han också sitt telefonnummer, hela numret, siffra för siffra, som om Martin inte redan haft det i telefonen i alla år. Och han vet hur det ser ut, det ser ut som en människa som gör det så lätt som det bara går för en annan människa, och det får det göra.

Han hittar ett kuvert i lådan där han har garantibevis. Han hittar frimärken bakom brödrosten. Han skriver adressen till lägenheten i Varberg, och han hade den utan att behöva slå upp den, och han lägger märke till det medan han skriver den, att han kan sin väns adress utantill men aldrig varit inne i lägenheten.

Det är sant. Fyrtio år och han har aldrig satt sin fot där. Martin har varit hemma hos Holger hundra gånger, i köket, i båthuset, på gården, och Holger har aldrig varit hos Martin. Det har alltid funnits en anledning. Det är stökigt, jag är mitt i något, vi tar det hos dig, du har ju bättre plats. Och Holger har accepterat det år efter år eftersom det är enklare att köra en timme än att bråka om var man ska sitta, och först nu, med kuvertet framför sig och adressen färdigskriven, tänker han att en man som i fyrtio år ser till att ingen kommer hem till honom har något hemma som inte får ses.

Han tänker på surret. Han har hört det i telefonen i, ja, i åratal nu. Han har frågat en gång och fått svaret fläkten och sedan aldrig frågat igen, för Holger är inte en man som frågar två gånger. Han sitter med kuvertet och tänker på fläkten och känner obehaget komma tillbaka, det där som han inte har verktyg för, och han gör vad han alltid gör med det: han reser sig och går ut med brevet.

Postlådan står vid vägkanten två hundra meter bort. Det är svalt och det luktar hav och ruttnande löv och han går i bara tröjan. Han stannar framför lådan med kuvertet i handen längre än man behöver stanna framför en postlåda.

Han vet vad som kommer att hända. Det är det som är så förbannat, att han vet. Martin kommer att läsa brevet. Han kommer att bli rörd, verkligt rörd, det ska Holger inte tvivla på, han har sett Martin bli rörd och Martin blir rörd hela vägen in. Han kommer att sätta sig och tänka att han ska ringa. Han kommer att formulera vad han ska säga och han kommer att formulera det bra, för det är hans gåva, och han kommer att skjuta upp det till kvällen och sedan till nästa dag och sedan till söndag, och söndagen kommer att komma och gå, och Holger kommer att sitta här i köket och veta exakt vilken dag i veckan det är.

Han lägger brevet i lådan ändå. Han fäller upp flaggan.

På vägen tillbaka tänker han att det är det sista han gör. Inte som en förolämpning, inte som ett ultimatum, han tänker det inte alls högtidligt, han tänker det som man tänker att man har målat båthuset nu och att det får stå i tio år. Han har skrivit brevet. Han har skrivit numret. Han har sagt säg till. Det finns ingenting kvar som han kan göra som inte är att ringa igen, och han ringer inte igen, det har han bestämt, och Holger håller sina beslut på samma sätt som han håller tider.

Han kokar kaffe fast det är kväll. Han sätter sig vid bordet där blocket ligger med tre utrivna sidor knycklade bredvid, och han slätar faktiskt ut en av dem, den med räkningen, den med alla gångerna uppradade, och läser den en gång till innan han slänger den i vedspisen. Han känner ingen triumf över att ha varit ädlare än sin ilska. Han känner mest att det är sent och att han är sjuttio och att en människa han känt längre än han känt sin egen hustru bor åttio kilometer bort och har en fläkt som inte är en fläkt.

Han tänker att om det kommer ett svar så åker han samma dag. Han tänker att om det kommer ett svar med bara ett ord i så åker han. Han skulle åka om det stod kom.

Han tänker också, och det är där han slutar tänka och går och lägger sig, att det inte är därför han skrev brevet. Han skrev det för att det var det som skulle göras, och sådant gör man, och sedan står man en stund och ser på det man gjort. Det är inte för att det ska bära frukt. Det är för att en människa inte kan gå omkring med ett obrukat brev inuti sig i all evighet.

Åttio kilometer söderut ligger brevet nästa eftermiddag i ett postfack i ett trapphus tillsammans med två reklamblad och en påminnelse från en bank.

Det ligger där i fyra dagar innan facket töms.

Sedan bärs det uppför trappan i en hög med annat, av en man i skjorta som går fortare uppför en trappa än man brukar göra, och läggs på ett hallbord där det redan ligger en hög, och glider ner mellan ett kuvert från Skatteverket och en broschyr som vändes bort i april, och ovanpå det läggs nästa dag en katalog.

Kuvertet är vitt och adressen står i en stor kantig handstil som Martin skulle känna igen på tre meters håll om han tittade ner.

Inne i det lilla rummet startar surret vid halv sju, som det gör, och Bengtsson på andra sidan väggen vaknar av det och känner ordningen återställas, och en gammal man åtta mil norrut går ner till vägkanten och ser att flaggan på postlådan är nedfälld, vilket betyder att brevet är hämtat, vilket betyder att det är på väg. Och han går tillbaka in och tar på sig arbetsbyxorna och börjar med fönsterfodret på södra sidan, som behöver skrapas innan hösten sätter in, för det gör det, och han vet hur man skrapar ett fönsterfoder, och det tar honom hela dagen och när han är färdig står han en stund och ser på det.

Kapitel 25 — De sista dagarna

Amina räknar dagar utan att vilja det.

Hon har aldrig gjort det förr, inte med någon av dem hon haft. Hon har suttit hos flera som gått bort, hon har hållit händer och ringt anhöriga och skrivit i journaler att tillståndet är oförändrat när det inte är oförändrat, och hon har lärt sig att göra det utan att bära någon siffra i huvudet. Men nu vaknar hon och vet att det är fyra dagar sedan Gunvor sist åt något som var mer än tre tuggor, och att det är två dagar sedan hon sist steg ur sängen av egen kraft, och att det är elva dagar sedan Vidén sa veckor i stället för månader.

Hon kommer till Onsala vid halv åtta och låser upp med sin nyckel och känner det direkt i hallen. Lägenheten har bytt lukt. Det är inte smuts, hon städar där tre gånger i veckan, det är något annat, en sötaktig, torr lukt som hon känner igen från andra lägenheter och som hon vet att man inte kan vädra bort.

”God morgon”, säger hon in i mörkret.

Gunvor svarar inte, men det kommer ett ljud från sovrummet som betyder att hon är vaken. Amina tänder inte i taket, hon tänder lampan på byrån, den som står bredvid fotot av pojken med leksaksbilen, och det räcker.

Gunvor ligger på sidan med knäna uppdragna. Hon har blivit mindre. Det är det Amina inte kan vänja sig vid, hur fort de krymper på slutet, som om kroppen drar sig inåt mot en punkt.

”Ska vi sätta oss upp lite?”

”Nej.”

”Bara så du får dricka något.”

Gunvor tänker på det. Det tar tid nu, all tanke tar tid, som om orden ska hämtas från en längre bort liggande plats än förut.

”Lite då”, säger hon.

Amina får upp henne i halvsittande med kuddar bakom ryggen, och det går, men det kostar. Gunvor blir andfådd av det, av att bli lyft några decimeter i sin egen säng, och hon blundar en stund efteråt medan andningen lägger sig. Amina håller glaset med sugröret. Gunvor dricker tre klunkar och skakar sedan svagt på huvudet.

”Det är gott”, säger hon, som en artighet, som om Amina bjudit på något hon lagat.

Hon dricker vatten sedan tre dagar. Ingenting annat. Amina värmer fortfarande en portion varje kväll, hon vet inte varför, hon gör det för att det står i schemat och för att hon inte förmår sig att sluta, och sedan häller hon den i soporna och tvättar plastformen och sätter den i diskstället som om något hänt.

Hemtjänsten har fyllt på med kvällsbesök. En sjuksköterska kommer nu på förmiddagarna och en gång på kvällen, och det finns en dosett med nya saker i, och en sådan där liten pump som ska ge det som ska ges när det behövs, och Amina har fått en instruktion hon inte behövde få, för hon har sett det förr. Det är den delen av jobbet ingen förberedde henne på när hon var tjugo och trodde att arbetet var att lyfta och torka: att man till slut blir den som vet hur ett hem ser ut några dygn innan.

Hon vädrar i köket och byter vatten i kannan och står en stund vid köksfönstret och ser ut över parkeringen som Gunvor kallar trädgården. En man skrapar is från en vindruta, fast det inte är is, det är bara dagg, och han skrapar ändå, för det är morgon och man gör vad man gör på morgnar.

Kalendern hänger kvar på väggen. Amina tittar på den utan att gå fram. Den är oförd sedan flera veckor. Det sista Gunvor skrev i den står i en ruta i augusti, med den där kantiga gammelmodiga skriften som blev osäker på slutet, tre bokstäver som kunde vara ett datum eller ett namn, och därefter tomma rutor hela vägen ut ur boken, hela september, hela året. Amina hade en gång, i somras, sett Gunvor sitta med en penna i handen och räkna framåt med fingret, ruta för ruta, som man räknar pengar, och nu står kalendern där och räknar ingenting.

Hon går in igen. Gunvor har glidit ner något i kuddarna.

”Hur har du det med luften?”

”Den kommer och går.”

Det är sant. Andningen har blivit ojämn de senaste dygnen, den går snabbt och grunt en stund och sedan glesnar den, och det finns pauser i den nu, korta, och Amina märker att hon räknar även dem, tre sekunder, fyra, och att hon andas in själv när Gunvor gör det, som om hon kunde hjälpa henne genom att göra det samtidigt.

”Vill du att jag sätter på radion?”

”Nej. Prata du.”

Så Amina pratar. Hon berättar om ingenting, för det är vad de vill höra på slutet, inte stora saker. Hon berättar att hon köpt fel sorts bröd i går, att kompisen som skulle flytta inte flyttar, att det droppar från stuprännan utanför hennes fönster hela nätterna nu. Gunvor lyssnar med slutna ögon och säger ingenting, och en gång rör hennes hand vid Aminas underarm, ett svagt tryck, som betyder fortsätt.

Vid ett tillfälle säger hon, utan att öppna ögonen: ”Har det varit post?”

”Jag tittar.”

Det ligger reklam och en räkning som redan är betald med autogiro. Amina lägger den på hallbordet och kommer tillbaka och säger att det inte var något.

”Nej”, säger Gunvor. ”Nej, det brukar det inte vara.”

Hon somnar sedan, eller går in i något som liknar sömn, och Amina sitter kvar femton minuter över sin tid och tittar på handen som ligger på täcket. Den är blåaktig i knogarna. Nagelbanden har dragit sig tillbaka. Det finns ett litet gulaktigt märke på handleden som är det sista spåret av fallet i vintras, och Amina tänker att det egentligen var där det började, att bokhyllan som inte satt fast i väggen på något sätt var början på det här, och att hon nog kommer att tänka på den bokhyllan i flera år.

Hon skriver i journalen att intaget är minimalt, att patienten är trött men orienterad, att hon inte önskar mat. Hon skriver det på det språk man ska skriva på och det låter som ingenting.

På eftermiddagen har hon sina andra. En herre i Kungsbacka som ska ha kompressionsstrumpor och som pratar om fotboll. En kvinna som är arg på sin dotter i Stockholm. En som inte pratar alls längre men som blir lugn av att man nynnar. Amina gör allt hon ska göra och gör det bra, och hela tiden ligger det där, en klocka i bakhuvudet som tickar mot Onsala, och hon känner sig illojal mot de andra för att hon bär den.

Hon åker tillbaka på kvällen fast det inte står hon i schemat. Hon byter med en kollega och säger att det är enklast så eftersom hon känner henne, och kollegan säger okej utan att fråga mer, för alla i den här branschen vet vad det betyder.

Klockan är halv åtta och det är mörkt utanför nu, september har tagit tillbaka kvällarna. Sjuksköterskan har varit där och gått. Gunvor är vaken.

”Är det du?”

”Det är jag.”

”Vad är det för dag?”

Amina säger vilken dag det är, och Gunvor tar emot det som en upplysning om ett annat land.

”Jaha”, säger hon. ”Det gick fort.”

Amina sätter sig på stolen vid sängen. Hon har gjort det så många kvällar nu att stolen står kvar på sin plats, den behöver inte flyttas dit längre.

”Har du ont någonstans?”

”Nej. Det är bara tungt.” Gunvor tänker. ”Som att bära något uppför en trappa.”

De sitter tysta en stund. Elementet knäpper. Någon i huset spolar ett vatten.

”Jag har tänkt på en sak”, säger Gunvor.

”Ja?”

”Att jag borde ha satt fast den där hyllan i väggen.” Hon säger det utan bitterhet, nästan road. ”Det stod i anvisningarna. Man ska skruva den i väggen upptill. Vi läste det och tänkte att det behövs inte, den står ju så stadigt. Det var femtioåtta år sedan, ungefär.”

”Man tänker så”, säger Amina.

”Man tänker så.” Gunvor blundar. ”Det är mycket man tänker att det behövs inte, och så gör man det inte, och så står det där i femtioåtta år och sen ramlar det.”

Amina förstår inte om hon pratar om hyllan. Hon bestämmer sig för att inte fråga.

Efter en stund säger Gunvor: ”Du ska inte ringa.”

”Nej.”

”Du lovade.”

”Jag lovade.”

”Inte förrän efteråt.” Rösten är svag men det finns en järnhårdhet i den, samma som fanns i den där kvinnan som svarade i telefon åt ett litet företag för trettio år sedan och fick folk att betala fakturor de inte tänkt betala. ”Han skulle bara sitta där och veta att han borde. Och han skulle inte komma. Och sen skulle han ha det med sig hela livet, att han visste och inte kom. Det ska han inte behöva.”

”Nej”, säger Amina.

”Om han inte vet så har han ingenting att bära.”

Amina säger ingenting till det. Hon har försökt en gång, i juli, och hon gör inte om det. Hon har tänkt mycket på det de senaste veckorna, i bilen mellan besöken, och hon har landat på ett ställe hon inte trivs på: att Gunvor har rätt om sin son och att Gunvor samtidigt gör honom en sista tjänst som ingen bett om och som han aldrig kommer att veta att han fått. Det är kärlek, det tvivlar hon inte på. Men det är också något annat, något Amina inte kan namnge, en mor som ända in i det sista håller undan det svåra från ett barn på sextiotalsvis, och som därmed låter honom slippa vara en människa som fick en chans.

”Du får sitta kvar lite”, säger Gunvor.

”Jag sitter kvar.”

Hon tar den blåaktiga handen och håller den. Den är kall och lätt, som en fågel man hittar och inte vet vad man ska göra med.

Gunvor sover mest de närmaste timmarna. Amina flyttar sig inte. Hon läser lite på telefonen, och hon svarar sin mamma som frågar om hon kommer på söndag, och hon skriver ja, jag kommer, och tänker på hur enkelt det är att skriva och hur enkelt det borde vara för alla.

Runt tio öppnar Gunvor ögonen och tittar rakt upp i taket.

”Amina.”

”Jag är här.”

”Han var en sådan känslig pojke.”

”Ja.”

”Han kunde inte vara med när det var svårt. Man kan inte lära någon det senare. Det ska sitta i innan man är sex.” Hon andas. ”Vi skrämde honom. Han far var sträng och jag lät honom vara det. Det är det jag har ångrat. Inte att han var sträng. Att jag lät honom.”

Amina håller handen.

”Man får inte veta hur det blir”, säger Gunvor. ”Man gör en sak en tisdag och sen är det femtio år.”

Sedan säger hon inget mer den kvällen. Hon somnar och andningen glesnar och pauserna blir längre, och Amina sitter kvar till halv tolv innan hon reser sig och stoppar in täcket och släcker byrålampan.

I hallen stannar hon till vid kalendern. Hon vet inte varför hon gör det, hon har passerat den hundra gånger, men nu står hon där i mörkret med jackan halvt på och tittar på de tomma rutorna. Hela hösten ligger obruten framför henne på väggen, i ett kök där ingen kommer att fylla i den.

Utanför är det stilla. Bilarna står i trädgården. Det droppar från en ränna någonstans, som det droppar hemma hos henne också, som det droppar överallt i september.

Hon sätter sig i bilen och tar fram telefonen. Hon har numret. Hon vet det utantill nu, för hon skrev det i sin egen telefon en gång från en gammal kvinna som rabblade det med slutna ögon som en bön, och hon har ringt det två gånger och båda gångerna har det ringt fyra signaler och båda gångerna har det surrat i bakgrunden.

Hon tittar på namnet på skärmen en lång stund. Hon tänker att åttio kilometer söderut sitter en man som inte vet att hans mor väger trettionio kilo och andas i tre sekunders pauser. Hon tänker att han kunde vara här om två timmar om någon sa till honom. Hon tänker att han antagligen inte skulle komma ändå, och att det är just därför hon inte får ringa, och att det också är just därför hon borde.

Sedan låser hon skärmen och lägger telefonen i hållaren och startar bilen, för hon har lovat, och ett löfte till någon som har några dygn kvar är det tyngsta löfte som finns.

Hon kör hem genom Onsala. Vid utfarten mot vägen står en portlampa och lyser över ett tomt trapphus, och hon ser en gestalt i ett fönster på tredje våningen, någon som står och tittar ut på ingenting, och hon tänker att det finns folk vakna i varje hus, och att de allra flesta av dem väntar på någonting.

Hemma sitter hon på sängkanten med jackan på i tio minuter innan hon orkar hänga av sig. Hon sätter en väckarklocka på halv sex. Hon tänker att hon ska titta in före passet.

Sedan ligger hon i mörkret och räknar, fast hon inte vill, fast hon vet att man inte ska: två dagar, tre. Inte mer än en vecka. Hon vet det på sättet vattnet står kvar i glaset. Hon vet det på lukten i hallen. Hon vet det på att en gammal kvinna börjat prata om saker som hände femtioåtta år sedan som om de hände i förmiddags.

Och hon somnar med en tanke som är hennes egen och som hon skäms lite för: att det snart är över för Gunvor, och att det då börjar för honom, och att hon kommer att bli den som ringer och säger det, och att hon redan nu vet exakt hur ljudet i bakgrunden kommer att låta när hon gör det.

Kapitel 26 — Gunvor dör

Väckarklockan behövde inte ringa. Amina var vaken före den, och när hon kom till Onsala tjugo över sex stod en ambulans redan på parkeringen, mellan bilarna i trädgården, med släckta ljus och öppen baklucka.

Nattpatrullen hade ringt dem klockan halv sex. Andningen hade blivit sådan att de inte tordes lämna henne, och det finns en punkt där rutinerna tar över och ingen längre kan välja hemmet, och den punkten hade passerats någon gång i mörkret medan Amina låg och räknade i sin säng. Hon fick veta det i trapphuset av en av dem, en kvinna i hennes egen ålder som talade lågt och sakligt och hade Gunvors nyckelknippa i handen.

”Vi tar henne in”, sa hon. ”Hon är inte kontaktbar riktigt.”

”Jag följer med”, sa Amina.

Ingen frågade i vilken egenskap. Man frågar inte det klockan tjugo över sex.

Gunvor låg på båren med en syrgasgrimma som var för stor för hennes ansikte, och hon vägde ingenting, det syntes på hur lätt de bar henne, två personer och en gammal kvinna genom ett trapphus där hon gått i femtioåtta år. Amina hann gå in i lägenheten och ta hennes glasögon och tandprotesen i asken och den urblekta koftan, för det är sådant man tar med sig fast man vet att det inte ska användas, och i hallen stannade hon en sekund vid kalendern och tog av den från spiken och lade den i sin väska utan att tänka på varför.

På sjukhuset fick Gunvor ett rum längst in i korridoren, ett sådant de har för det här. Klockan var kvart över sju. En läkare kom, inte Vidén, en annan, och sa vad Amina redan visste, och frågade sedan om det fanns anhöriga.

”En son”, sa Amina. ”I Varberg.”

”Han bör underrättas.”

Amina stod med telefonen i handen i korridoren utanför rummet och tittade på namnet på skärmen tills det slocknade och tände det igen. Hon hade lovat. Hon hade lovat en kvinna med några dygn kvar att inte ringa förrän efteråt, och nu låg den kvinnan därinne och kunde inte upphäva sitt eget löfte, och löftet gällde en sanning som inte längre stämde, för det var inte veckor nu och det var inte dagar, det var det som pågick i rummet bakom väggen.

Hon bröt det. Hon gjorde det utan uppgörelse med sig själv, mest som man till slut lägger ifrån sig något man burit för långt.

Det ringde fyra signaler.

”Ja, det är Martin.”

Andfådd. Och bakom rösten surret, jämnt och oavbrutet, precis som hon vetat att det skulle vara.

”Det är Amina. Din mamma är på sjukhuset i Kungsbacka sedan i morse. Hon är mycket dålig. Läkaren säger att det handlar om timmar.” Hon lät det stå. ”Du ska komma nu. Inte imorgon.”

Surret fortsatte i två, tre sekunder. Sedan hörde hon det avta, sakta in, och tystna, och hon hörde ett ljud som var en människa som klev ner från något.

”Timmar”, sa han.

”Ja.”

”Jag åker nu. Jag åker på en gång. Jag är där om — ” Han räknade högt, som en pojke. ”En och en halv timme. Jag är där om en och en halv timme. Säg det till henne. Säg att jag är på väg.”

”Jag säger det.”

”Amina.” Rösten sprack på hennes namn. ”Väntar hon?”

”Hon andas”, sa Amina. ”Kom nu.”

Hon gick in och satte sig på stolen som redan stod på sin plats, för det gör den alltid, i varje sådant rum, och hon böjde sig ner mot örat som hörde eller inte hörde och sa att Martin var på väg, att han satt i bilen, att han skulle vara här före lunch. Gunvor gav inget tecken. Andningen gick i sina glesa skov, tolv sekunder mellan de sista två, Amina räknade utan att vilja.

Martin körde. Det ska sägas att han körde, för han gjorde det, han hade tagit nycklarna med bandet fortfarande i utrullning bakom sig, han hade gått ut i hallen och förbi posthögen och ner genom trapphuset i den blå skjortan och ingenting annat, ingen kavaj, ingen plånbok, inga blommor, och han satt i bilen på E6 norrut klockan tjugo i åtta och rörde sig med hundra kilometer i timmen mot sin mor.

Det gick i tjugofem minuter. Han körde och tänkte inte, vilket var det bästa som hade hänt honom på år, han var bara en kropp som styrde en bil, och han skulle komma fram, det var enkelt, man kör och sedan är man där.

Sedan kom det. Vid Frillesås drog bröstet ihop sig, och hjärtat gick igång på det sätt det gör när han står still, hårt och fort och för högt upp i kroppen, och händerna på ratten domnade i ytterkanterna, och luften tog stopp halvvägs in. Han såg vägen genom en tunnel. Han tänkte, klart och praktiskt, att han skulle svimma vid hundra kilometer i timmen med en lastbil bakom sig, och han satte på blinkersen och tog av vid en rastplats för att inte döda någon, och det var förnuftigt, det var det enda kloka som fanns att göra, och det var också slutet.

Han satt på rastplatsen och kämpade efter luft i tio minuter. Sedan i tjugo. Kroppen ville hem. Den ville det med hela sin styrka, den ville till rummet och till bandet och till det enda ställe där det här släpper, och han satt med händerna i knät och sa högt, ensam i bilen: ”Nej. Inte nu. Inte den här gången.”

Han startade om. Han kom en kilometer. Paniken tog nytt tag och han fick köra av igen, in på en avfart han inte kände, och stannade vid en vägkorsning med en skylt han inte läste, och satt där och flämtade och grät torrt utan tårar.

Han vände inte. Det ska också sägas. Han satt i bilen i en timme och tjugo minuter vid en vägkorsning i Halland utan att vända hem, och det var mer motstånd än han visat i sitt liv, och det räckte inte, för motstånd är inte samma sak som rörelse. Klockan blev nio. Klockan blev halv tio. Han tänkte att han skulle andas ut först, samla sig, komma fram som en människa och inte som ett skalv, att det vore värre för henne att se honom så här, och han hörde själv medan han tänkte det att det var samma mur han alltid bygger, sten för sten, varje sten nästan rimlig, och han byggde den ändå, för han hade inga andra stenar.

Klockan tio över tio slutade Gunvor andas.

Det gick tyst till, som Amina hade väntat. Pauserna blev längre och en av dem tog aldrig slut, och Amina satt med handen i sin och märkte det på att rummet ändrade sig, som rum gör, ljudet i det blir annorlunda innan man förstått varför. Hon satt kvar en stund. Hon strök tummen över de blåaktiga knogarna. Hon sa hej då, tyst, för andra gången i sitt liv till samma kvinna, för hon hade sagt det redan i somras utan att veta att hon fick tid över.

Sedan gjorde hon det praktiska. Hon hämtade sjuksköterskan, hon svarade på det som skulle svaras, hon skrev in klockslaget på ett papper. Hon tog Gunvors glasögon från nattduksbordet och lade dem i väskan hos kalendern, för de skulle inte ligga där och se ut som om någon skulle använda dem.

Och sedan gick hon ut i korridoren och ringde igen.

Fyra signaler. Inget surr den här gången. Bara ett bilrum, ett svagt vägbrus.

”Jag är nästan där”, sa han. ”Jag är i Åsa. Jag blev — det tog längre tid, jag mådde inte —”

”Martin”, sa hon. ”Din mamma gick bort för tjugo minuter sedan. Tio över tio. Hon hade ingen smärta. Jag var hos henne.”

Det blev alldeles tyst i telefonen. Hon hörde en blinkers slå av. Hon hörde att bilen stannade.

”Jag är i Åsa”, sa han igen, som om det var en uppgift som kunde ändra något, som om avståndet fortfarande gick att förhandla om. ”Jag är tjugo minuter bort. Jag åkte ju. Amina, jag åkte ju.”

”Jag vet.”

”Jag satt i bilen. Jag satte mig i bilen med en gång. Jag hade inte ens — jag tog inga blommor, jag åkte bara, jag —” Rösten gick sönder i mitten. ”Jag fick inte luft. Jag fick köra av. Jag satt vid en korsning i en timme och jag kunde inte, jag ville, jag ville hela tiden, jag har aldrig velat något så —”

”Jag vet”, sa Amina, och hon menade det, och hon förstod att han hörde det som något annat, som ett förlåtande hon inte hade rätt att ge.

”Hann hon veta att jag var på väg?”

Amina såg in genom glaset i dörren till rummet där en gammal kvinna låg. Hon tänkte på ett löfte hon brutit två timmar för sent, och på hur exakt det löftet hade förutsagt just det här telefonsamtalets alla ord, och på att Gunvor alltså haft rätt hela vägen och att det inte hjälpte någon.

”Jag sa det till henne”, sa hon. ”Jag satt hos henne och sa att du var i bilen och att du skulle vara här före lunch. Hon hörde nog. Man vet inte, men jag tror att hon hörde.”

Hon lade inte till att Gunvor inte hade givit något tecken. Hon lade inte till att kvinnan hon höll i hade lagt in sitt sista beslut i just detta, i att han inte skulle behöva veta.

”Kan jag komma in?” sa han. ”Får jag komma in och se henne?”

”Ja”, sa Amina. ”Det får du. Kör hit. Jag väntar i entrén.”

”Jag kommer nu.”

Han kom inte på tjugo minuter. Han kom efter femtio. Amina stod i entrén och såg honom komma över parkeringen, en lång man i en blå skjorta med svettmörker på ryggen och på magen, mycket smalare än hon föreställt sig, med ett ansikte som bad om ursäkt innan han sagt något. Han stannade en meter från henne och räckte fram handen som om de var på ett möte.

”Martin”, sa han.

”Amina.”

”Det var du som ringde”, sa han, och han sa det som ett konstaterande av något som var svårt att förstå, och hon nickade bara.

Hon gick före honom genom korridoren. Utanför dörren stannade han. Han la handen på karmen och stod där, och Amina såg hans axlar och såg att kroppen gjorde vad kroppen alltid gör med honom, att den ville bakåt, ut, hem, och hon gjorde det enda hon kom på: hon lade sin hand på hans rygg, mellan skulderbladen, på den våta skjortan, och tryckte lätt framåt. Som man gör med någon som ska in genom en dörr.

Han gick in.

Amina blev kvar i korridoren och drog igen dörren, för det ska man göra, och stod vid fönstret och tittade ut på parkeringen och en flagga som hängde rakt ner. Hon hörde ingenting inifrån rummet. Ingen gråt, inget tal. Det var tyst i elva, tolv minuter, och det var den tystnaden hon länge efteråt kom att tänka på när hon tänkte på honom, inte surret, utan de tolv tysta minuterna i ett rum med hans mor.

Sedan kom han ut. Han hade inte gråtit, eller det hade torkat. Han såg sig omkring i korridoren som om han inte visste vilken väg han kommit.

”Hon var kall”, sa han.

”Ja.”

”Jag har aldrig — jag har inte gjort det här förut.”

”Nej.”

Han stod med händerna hängande. ”Sa hon något om mig? Innan.”

Och Amina, som inte ljuger för sina gamla men som nu inte hade någon gammal kvar att ljuga för, valde för tredje gången det snälla, och hörde själv att det var tredje gången, och att det höll på att bli en vana hon inte visste om hon skulle vara stolt över.

”Hon sa att du var en känslig pojke”, sa hon. ”Och hon sa att hon aldrig varit orolig för att du inte älskade henne.”

Han nickade fort, flera gånger. ”Tack”, sa han. ”Tack. Tack.”

Hon gav honom det praktiska, det som blir kvar: att sjukhuset ringer, att begravningsbyrån redan har hennes uppdrag och hennes betalning, att nyckeln till lägenheten ligger hos hemtjänsten och att han får hämta den när han vill. Han lyssnade och nickade och tog inte fram någon telefon för att skriva ner det.

”Ska du ha lite kaffe?” sa hon. ”Det finns en automat.”

”Nej”, sa han. ”Nej tack. Jag måste hem.”

Hon följde honom ut till entrén och stannade under taket när han gick ut i septembergråten över parkeringen. Han gick fort. Han gick fortare för varje steg, och vid bilen fumlade han med nyckeln och tappade den och tog upp den, och Amina stod och såg det, en femtioårig man som skyndade sig från sin döda mor som från något som var på väg att hinna upp honom.

Hon åkte inte tillbaka till Onsala den dagen. Hon satt i sin egen bil på sjukhusparkeringen med väskan i knät, och i väskan låg en kalender med hela hösten tom, och hon tog fram den och satt med den ett tag. Rutorna. Kryssen som slutade i augusti. De tre osäkra bokstäverna i en av rutorna som kunde vara ett datum eller ett namn.

Hon tog en penna ur väskan och skrev i dagens ruta, med sin egen handstil, klockslaget. 10.10. Hon vet inte varför hon gjorde det. Det fanns ingen som skulle läsa det.

Sedan ringde hon sin mamma, som inte svarade, för det var måndag och hon var på jobbet, och Amina la på och skickade ett meddelande i stället: jag kommer på söndag, jag lovar, jag har mycket att berätta.

Åttio kilometer söderut ställde en man bilen på gården och gick uppför trappan och låste, två vändningar, och blev stående i hallen med posthögen bredvid sig. Rummet innanför var tyst. Han stod där en lång stund utan att ta av sig skorna, och det som pågick i honom var för stort för det, och det fanns bara ett ställe i hela världen där det skulle bli mindre.

Han gick in och klev upp och startade det.

Genom väggen, i lägenheten intill, lade en pensionär ner sin tidning och lyssnade och tittade på klockan, för det var mitt på dagen och ovanligt, och han antecknade det i huvudet som ett extra pass och tänkte att disciplin är disciplin, och att grannen minsann höll i gång.

Kapitel 27 — Efteråt

Bandet höll i tre kvarter. Sedan slutade det fungera.

Det hade aldrig hänt förut, inte så. Han gick i sin vanliga takt, han hade den vanliga hastigheten inne, och det som brukade lossna i bröstet efter den andra eller tredje minuten lossnade inte. Det låg kvar. Han ökade. Han ökade igen, mer än han någonsin gjort på en förmiddag, och kroppen svarade som den skulle, hjärtat gick upp och lungorna gick upp och benen tog stegen, men det gjorde ingen skillnad på det som satt innanför, det bara satt där och tittade på honom medan han sprang.

Han stannade bandet. Han hade skorna på och skjortan på, den blå, hård av salt nu, och han stod på det stillastående gummit och höll i handtagen och kände hur rummet inte gav med sig.

Han klev av. Han satte sig i en av fåtöljerna.

Han hade inte suttit i dem på år. Han hade dammat runt dem, gått förbi dem, sett dem stå med ryggarna mot varandra som en möbel i något annans hem, och nu satt han i den vänstra med skorna på och armbågarna på knäna, och det kom.

Det kom som något som lossnar under ett golv. Han hörde sig själv göra ett ljud han inte kände igen, ett enda, och sedan var det inte att gråta längre utan något grövre än det, kroppen tog över och skakade honom, och han böjde sig framåt och höll händerna för ansiktet och det gick igenom honom i vågor som inte gick att räkna eller planera eller trappa upp. Hon var kall. Han hade tagit i hennes hand och den var kall på ett sätt som ingenting annat är kallt, och han hade stått där i tolv minuter och inte sagt ett ord, för det fanns inget att säga som inte hade behövt sägas tidigare.

Han gled ner ur fåtöljen någon gång. Han satt på golvet med ryggen mot den och sedan låg han, på sidan, på mattan mellan de två fåtöljerna och bandets svarta ram, och det var där han låg när det slutade komma i vågor och började ligga still i honom i stället, tungt och jämnt, som vatten i ett rum.

Han låg där i över en timme.

Och det är i den timmen som allting finns, om någon hade varit där. Det finns ingenstans att gå. Bandet är två meter bort och det hjälper inte. Telefonen ligger på fönsterbrädan och det finns ingen på den. Han ligger på golvet i ett rum som skulle blivit en mottagning, en femtioårig man i en genomsvettig skjorta, med sin mor död sedan fyra timmar, och det finns ingenting mellan honom och det.

Han tänker på hennes ansikte. Inte som det låg på kudden utan tidigare, mycket tidigare, hon i en dörr med handen på karmen. Han vet inte vilken dörr. Han försöker få fram vilken dörr och det kommer inte, och han inser att det är samma sak igen, att han inte har henne heller, att han har en kvinna i en dörr och en röst i en telefon som stiger en oktav när hon förstår att det är han. Sedan är det slut, det är hela hans mor, det är femtio år på det, och han ligger på mattan och det gör så ont att han inte kan hålla i det utan sträcker sig efter något att lägga det i.

Han vet inte att han gör det. Det är det som är saken. Han ligger där och det gör ont, och hjärnan börjar arbeta, mjukt och hjälpsamt, som en tjänsteman som stiger fram och tar emot en väska.

Så här börjar det: med en tanke som är sann.

Jag måste ändra allt.

Han ligger stilla och prövar den och den håller. Den är sann. Han har vetat det i månader, i år, men han har aldrig vetat det med kroppen som nu, liggande på ett golv, och det är just det som gör det så starkt, att det inte är en tanke utan ett faktum, kroppen har levererat det, det finns inte längre någon väg runt.

Nästa tanke kommer några minuter senare och den är också sann, men den är av annat slag, och skillnaden hör han inte.

Det här är botten.

Han känner något lätt när han tänker det. Det är knappt märkbart, en tunn ström av luft i ett stängt rum. Botten är ett ord med form. Botten är en plats man är på, och den enda riktningen från en botten är uppåt, det ligger i själva ordet, och han har sagt det till människor i fåtöljer, sagt det med de trötta vänliga ögon han hade då: när man nått botten börjar något annat. Han har sett dem ta emot det och han vet exakt varför de tog emot det. För det gör inte längre lika ont när smärtan har fått ett namn som betyder att den ska ta slut.

Han börjar gråta igen, men det är en annan gråt nu, den har riktning, den rinner mot något.

Han sätter sig upp med ryggen mot fåtöljen.

Han ska ringa Sanna. Idag. Nej — han ska inte ringa henne idag, han är inte i skick att ringa någon idag, hon ska inte behöva höra honom så här, det vore att lägga något på henne på en dag som redan är svår för henne också, hon har förlorat sin farmor. Han ska ringa henne i morgon, när han har lagt sig och sovit och är en hel människa igen, och han ska säga det han aldrig sagt. Han ska säga att han inte kom fram. Han ska inte skyla över det. Han ska sitta med telefonen och säga: jag åkte men jag kom inte fram, jag har något som gör att jag inte kommer fram, och jag ska ta hand om det nu.

Han ser scenen. Han ser den så tydligt att den värmer honom, hans egen röst i den, dotterns tystnad i andra änden och sedan hennes andetag, och han känner tårarna komma på nytt och de är nästan goda nu, för i scenen är han en far som säger sanningen.

Och Holger. Han ska skriva till Holger. Inte ringa, ett brev, för det är vad Holger förtjänar, riktiga ord på ett papper som han kan läsa två gånger. Han ska skriva att han vet vad han gjort. Fyra rader räcker inte, det ska bli långt, det ska stå allt i det, fyrtio år och mikrofonerna i kartongen och de tomma torsdagarna, och han ska skriva att han var rädd, ordet ska stå där, rädd, för Holger har aldrig fått det ordet från honom och det är det enda han har att ge. Han sitter på golvet och formulerar första meningen. Han formulerar den tre gånger och den tredje är bra. Han tänker att han ska skriva ner den innan han glömmer den, och han reser sig inte.

Och han ska boka en tid. En riktig, hos någon som kan det, ingen kurator på en broschyr utan någon med utbildning, och han känner en liten kall lättnad i att den tanken inte gör honom kränkt längre. Det är ett steg. Det är ett erkännande, att han ska sitta i den andra fåtöljen för en gångs skull, och han vet redan hur han ska säga det när han ringer och bokar: jag har byggt mitt liv på att fly och jag har just missat min mors död. Han ser sig själv säga det. Rösten är lugn i scenen. Han är redan en man som säger sådant lugnt.

Han känner sig renad.

Det är ordet som kommer till honom när han reser sig upp från golvet, med stela ben, och han står i det lilla rummet och det är sant, han känner sig renad, han känner sig lättare än när han låg där, och sorgen sitter kvar men den har fått ett arbete att göra nu, den har blivit råmaterialet i något. Han tänker att hennes död inte ska ha varit förgäves. Han tänker faktiskt det, ordagrant, och han hör inte hur det låter, att han redan börjat använda henne.

Klockan är kvart över tre. Han går ut i köket och dricker vatten direkt ur kranen, mycket, och det tar en stund innan han förstår att han är uttorkad, att han inte ätit eller druckit sedan igår, att kroppen har varit i bilen och på bandet och på golvet och ingen har gett den något. Han står vid kranen och tänker att det också ska bli annorlunda. Riktig mat. Han ska laga mat.

Sedan går han in i hallen.

Posthögen står där. Den är hög nu, den lutar, det ligger reklam som hasat ner på golvet, och överst ligger något vitt som är ett kuvert med handskriven adress. Han ser handstilen. Han ser den och vet vems den är utan att läsa namnet, för det finns bara en person kvar i hans liv som skriver på kuvert, och något går genom honom, en het våg, skam och längtan i samma rörelse.

Han sträcker ut handen.

Och hjärtat sätter igång. Det kommer på en halv sekund, upp i halsen, hårt och fort och för högt, och bröstet drar ihop sig och han känner ytterkanterna av händerna domna, och han backar ett steg utan att bestämma det.

Han står i hallen och andas. Han säger till sig själv att det är för tidigt. Det är samma dag. Man kan inte öppna ett sådant brev samma dag som ens mor har dött, ingen skulle begära det, det vore inte respektlöst men det vore fel, man ska inte läsa ett brev från sin äldste vän med en död i kroppen, då landar det inte rätt, då blir svaret fel. Han ska läsa det i morgon. Han ska läsa det med kaffe, i lugn och ro, och sedan ska han sätta sig och skriva det långa svaret, det med ordet rädd i, och det är egentligen bättre så, det är faktiskt klokare så. Varje sten han lägger är nästan rimlig.

Han vet det medan han lägger dem. Det är nytt, det är det enda som är nytt. Han står i hallen framför en posthög och hör sig själv bygga, och han bygger ändå, för han har inga andra stenar.

Han går tillbaka in i det lilla rummet.

Han tänker att han bara ska sortera tankarna. Han har så många nu, alltihop kom ju på en gång, Sanna och Holger och tiden han ska boka, och det är just sådant som går sönder om man låter det ligga huller om buller, det behöver ordnas, och han tänker bäst när han går, det har alltid varit så, det är därför han går, det har alltid varit därför han går.

Han klev upp.

Han startade det. Han lade in en låg hastighet, för han var slut i kroppen, det var inte träning nu, det var för huvudets skull, och han gick, och efter en minut, två, lossnade det. Bröstet öppnade sig. Hjärtat hittade sin takt och blev hans eget igen. Luften kom in hela vägen och han hörde sig själv andas jämnt för första gången sedan klockan halv åtta på morgonen, och lättnaden var så stor att han blundade.

Så här ska det bli, tänkte han. Nu vet jag.

Han gick och han planerade, och planerandet var det mest tröstande han gjort i sitt liv. I morgon: ringa Sanna, öppna brevet, skriva svaret. Ringa och boka en tid. Han lade det i ordning, han satte det efter varandra, han bestämde till och med i vilken ordning, för ordningen är viktig, om man tar det i rätt ordning så bär det. Han tänkte att han skulle skriva ner listan på lappen på väggen där veckomålen stod, och han såg lappen framför sig medan han gick, den satt precis framför honom, och han läste den, vecka 33, 75 km, och han skrev inte något nytt på den.

Kilometersiffran steg. Han såg den stiga och han kände igen den känslan, den fanns kvar, det gick framåt. En dotter som skulle ringas i morgon. Ett brev som skulle öppnas i morgon, oöppnat i en hög i en hall åtta meter bort. En vän på en brygga någonstans norrut som redan hade lagt ner. En kvinna på ett sjukhus i Kungsbacka som hade slutat andas klockan tio över tio och som han hade lovat att komma till, och han hade åkt, det var det han höll fast i medan han gick, det var det han skulle säga till alla, han hade faktiskt åkt.

Han gick till fem. Han gick till sju, eftersom han ändå var varm. Vid nio tänkte han att han var starkare än han trott, att det var ett tecken, att en kropp som kunde gå nio kilometer samma dag som detta hänt var en kropp som skulle klara resten också.

Ljuset gick ur rummet medan han gick. Han tände inte. Fläkten surrade och bandet surrade och genom väggen låg en pensionär i sin fåtölj och hörde det och tittade på klockan och tänkte att det var ovanligt sent, ett kvällspass till, och att grannen minsann inte lät sig hindras av något.

Vid halv nio klev han av. Han var tömd på ett sätt som liknade fred. Han duschade och lade sig, och en stund innan sömnen kom låg han i mörkret och kände hjärtat börja dunka mot madrassen, och han låg och lyssnade på det och lovade det saker, som han alltid gjorde, i morgon, i morgon, i morgon, och natten tog inte emot några löften, den bara dunkade vidare.

Han somnade med en känsla av att ha vänt.

Han vaknade halv sju och det första han kände var lugn, det andra var tomhet, och han låg kvar en stund och letade efter listan i huvudet och hittade den, den var kvar, den var hel: ringa Sanna, öppna brevet, boka tiden.

Sedan steg han upp och kokade kaffe, och medan det rann igenom ställde han sig i dörren till det lilla rummet och tittade in.

Kapitel 28 — Bandet, igen

Han klev upp.

Det var inte ett beslut. Han hade kaffet på bänken och listan i huvudet och skorna stod där de alltid stod, och han satte fötterna i dem och klev upp och startade bandet, och det tog kanske tolv sekunder från dörren till första steget. Han hade sagt till sig själv att han bara skulle sortera. Sedan gick han, och sorteringen skedde inte, för det finns ingenting att sortera när ordningen redan är bestämd, och han hade bestämt den igår på golvet: Sanna först, sedan brevet, sedan tiden. Det var klart. Han behövde bara gå en stund innan han började.

Efter fyra kilometer var kaffet kallt igen. Det var första gången han tänkte på det.

Han tänkte att han skulle koka nytt när han klev av, och att han då lika bra kunde ta med kaffet in i köket och ringa därifrån, för man ringer inte sin dotter från ett löpband, det hörs, hon har frågat om ljudet en gång och han sa fläkten och hon lät inte som om hon trodde det. Så: kliva av, duscha, koka nytt kaffe, sätta sig vid köksbordet, ringa. Det var en bra ordning. Han hade bara inte klivit av än.

Vid sex kilometer märkte han att han räknade timmar i stället för kilometer, vilket var nytt. Halv åtta. Kvart i åtta. Åtta. Han räknade dem framåt mot en punkt där det skulle bli olämpligt att ringa, för sent på förmiddagen kanske, hon jobbar ju, men det var ju bra, det var ju tvärtom bra, det gav honom en frist. Man ringer inte tio på förmiddagen till någon som jobbar. Man ringer på kvällen. Han hade hela dagen att gå i innan kvällen kom, och när kvällen kom skulle han vara lugn, och lugn var förutsättningen för samtalet, hela samtalet vilade på att han var lugn när han sa det, jag åkte men jag kom inte fram. Det gick inte att säga andfådd.

Så han gick, för att bli lugn, för att kunna ringa.

Vid nio kilometer kom hon. Inte som ett minne, som en bild som bara låg där: en hand på en dörrkarm. Han hade legat på golvet igår och försökt få fram vilken dörr och inte fått det, och nu låg bilden där ändå av sig själv, otillfrågad, och han ökade farten en tiondel utan att märka det och bilden blev suddigare och sedan låg den kvar likväl, blek, som något som bränt sig fast på insidan av ögonlocket.

Klockan tio över tio gick han och tittade rakt fram och tänkte ingenting särskilt. Det var det märkligaste med den dagen och han skulle inte kunna redogöra för det: att klockan tio över tio, exakt dygnet efter, gick han i sin vanliga takt i ett rum med fördragna gardiner och det hände ingenting inuti honom, det kom ingen våg, det kom ingen kall hand, det kom bara ett kilometertal och en siffra som steg. Han såg tiden på telefonen på fönsterbrädan och registrerade den och gick vidare, och först en halvtimme senare förstod han vad han sett, och då hade det redan glidit undan, och han ökade farten för säkerhets skull.

Vid tolv kilometer var kroppen slut. Den hade varit slut igår också. Han märkte att det inte spelade någon roll längre, att slut var ett tillstånd han kunde gå i lika bra som något annat, att det bara betydde att det gick långsammare.

Han klev av vid ett. Han hade tänkt kliva av vid tio, och sedan vid elva, och sedan hade han satt tretton kilometer som mål eftersom det var en siffra han inte gått förut och det kändes viktigt att göra något han inte gjort förut, i dag av alla dagar, en markering. Han nådde tretton och klev av och stod på golvet och kände hur rummet svajade i en riktning, som det gör.

Han gick ut i hallen för att hämta något. Han visste vad, han hade vetat det hela morgonen, men han formulerade det inte, han bara gick ut i hallen och där stod högen, och det vita kuvertet med handstilen låg överst där det legat igår, och det gick en halv sekund innan hjärtat sköt upp i halsen, samma halva sekund som förut, exakt lika lång, en mekanism som satts in i honom och som fungerade.

Han backade utan att bestämma det. Han stod tre steg in i hallen och andades och hörde sig själv säga, inne i huvudet, med en rösts fulla resonans:

Inte innan jag har ringt Sanna.

Det var en ny sten och den var bättre än gårdagens. Den hade en logik som han själv kunde beundra: man tar sakerna i ordning, ordningen är hela poängen, det var därför han lagt ordningen igår, och Sanna var först. Att öppna Holgers brev före Sanna vore att kasta om ordningen, och kastar man om ordningen faller allt, det är basal grej, det är det första man lär folk. Han hade lagt en ordning för att bära honom och nu bar den honom bakåt, rakt in i det lilla rummet igen, och han märkte det, det var det enda som var nytt, han såg tegelstenen i sin egen hand medan han lade den.

Han lade den ändå.

I köket åt han två skivor bröd utan att sätta sig. Han hade tänkt laga mat. Han hade stått vid kranen igår och tänkt ordagrant riktig mat, och nu stod han vid bänken med brödpåsen öppen och åt stående med jackan från igår hängande på en stol, och han tänkte att han skulle handla i morgon och laga något på söndag, och att det egentligen var bättre att komma i gång med det när han hade en rutin igen.

Klockan tre ringde det på hans telefon. Han var inne i rummet då, han hade gått upp igen efter brödet, ett litet pass bara, för nacken hade börjat värka av att stå still, och telefonen låg på fönsterbrädan och lyste, och han såg namnet.

Sanna.

Han såg det och kroppen gjorde två saker på en gång, den ville springa fram och den ville springa bort, och han gjorde ingen av dem, han gick vidare i sin takt och tittade på namnet och tänkte, helt klart och tydligt: jag kan inte svara nu, hon får höra ljudet.

Det ringde fyra gånger. Han räknade dem. Sedan slocknade skärmen.

Han gick vidare i tolv minuter innan han förstod vad han gjort. Det var inte en insikt som kom uppåt, det var en som sjönk, den gick nedåt genom honom och lade sig i magen och blev liggande: hon hade ringt honom. Hon ringde aldrig annat än på onsdagar. Hon hade ringt på en fredag, dagen efter att hennes farmor dött, och han hade stått på ett löpband och sett hennes namn lysa och inte svarat, för att hon inte skulle höra bandet, och att inte svara hade varit lättare än att stiga av och gå in i köket och trycka på grönt.

Han stannade bandet. Han stod stilla och hörde fläkten och tog telefonen från fönsterbrädan och höll den, och den var varm av eftermiddagen, och han låste upp den och såg samtalet ligga där, missat, 15:02, och han tänkte att han skulle ringa upp direkt, nu, den här sekunden, och att det till och med var enklare nu, för nu var det hon som börjat. Nu behövde han inte vara den som bröt något, han behövde bara ringa tillbaka.

Han skulle ringa tillbaka. Han satte sig i fåtöljen med telefonen i handen, samma fåtölj som igår, och han hade den i handen och tummen låg på hennes namn, och han satt så i sex eller sju minuter.

Det var i de minuterna som resonemanget kom, och det var det bästa han byggt på månader. Det gick så här: om hon ringde för att prata om Gunvor så skulle det bli ett långt samtal, och ett långt samtal krävde att han kunde säga sanningen om varför han inte kommit fram, och sanningen krävde att han var i skick att säga den, och han var inte i skick, han hade gått tretton kilometer och inte ätit ordentligt på två dagar och rösten var inte hans. Och om han ringde nu skulle han göra det illa, han skulle säga något undflyende och slätstruket, och då skulle han ha förbrukat sitt enda tillfälle. Bättre att ringa i morgon när han var samlad. Ett bra samtal i morgon var oändligt mycket mer värt än ett dåligt samtal i dag. Det var inte flykt. Det var respekt för samtalets betydelse.

Han hörde det. Det var det nya. Han satt i fåtöljen och hörde meningen ta form och han hörde också, samtidigt, i ett annat register, en röst som sa att han hade suttit i den andra fåtöljen och sagt exakt sådant till människor och inte trott dem, och att han skulle ha sett igenom det på en sekund om någon serverat honom det.

Han skickade ett meddelande i stället.

Han satt länge med det. Först skrev han fyra rader om att han inte kunde svara, att han var upptagen, och tog bort dem. Sedan skrev han något om Gunvor som blev för stort och som han inte kunde avsluta, för det gick inte att skriva om henne utan att den blå skjortan och parkeringen och de tolv minuterna vid sängen kom med, och det gick inte att skriva de sakerna i en meddelandetråd. Sedan tog han bort det också.

Till slut skrev han: Såg att du ringde. Kan inte prata just nu. Ringer i morgon, gumman. Kram.

Han läste det två gånger och skickade det, och kände en kort, tydlig lättnad, samma sorts lättnad som när något stängs.

Hon svarade efter en minut. Bara: Okej. Kram.

Han satt med telefonen i handen och tittade på de två orden, och det var det enda ögonblicket den dagen då något faktiskt gick igenom, för han såg vad de var. De var hans egna. Det var hans språk hon svarade på, den korta artiga formen, det lilla lugna sättet att inte begära något, och hon hade lärt sig det från honom och nu talade hon det tillbaka till honom, och det fanns ingenting i orden att invända mot, ingenting att bli anklagad för, bara två ord som betydde jag har slutat räkna med dig.

Han lade telefonen på fönsterbrädan.

Han klev upp och startade bandet och gick i fyra kilometer på en hastighet som gjorde det svårt att tänka, och sedan gick han långsammare i tre, och sedan var det kväll och ljuset gick ur rummet och han tände inte, som han inte tänt igår, och genom väggen låg en man i en fåtölj och hörde det och tänkte att grannen inte lät sig hindras av något.

Han hade fyllt en dag. Det var det man gjorde med dagar, man fyllde dem.

Vid åtta klev han av och stod i köket och drack vatten ur kranen, och det var ingenting kvar av honom, och i det tillståndet, urholkad och lugn, gick han ut i hallen igen och tog kuvertet.

Han hade det i handen. Handstilen var Holgers, större än man förväntade sig av en så noggrann man, lite framåtlutad. Han vände på det och det var igenklistrat, och han körde tummen längs kanten och kände limmet, och hjärtat började inte den här gången. Det var det som var så konstigt. Han stod i hallen med brevet i handen och hjärtat slog jämnt, för han var för tömd för att bli rädd, och för ett ögonblick fanns en öppning där, en enda kväll där kroppen inte hade kraft att göra motstånd, och han hade kunnat riva upp det då.

Han tänkte: inte på tom mage. Inte klockan åtta på kvällen. Man läser inte ett sådant brev sist på dagen, då ligger man vaken med det, och han hade inte sovit ordentligt sedan tisdag, och i morgon skulle han ringa Sanna och det krävde att han sov.

Han lade tillbaka det. Han lade det överst, prydligt, med handstilen uppåt så att han skulle se det i morgon, och det kändes nästan som ett åtagande, att lägga det synligt, som att skriva upp något.

Han sov fem timmar och vaknade halv fem och låg i mörkret och hjärtat dunkade mot madrassen och han lovade det saker.

På morgonen var listan kvar. Den var hel, det var det som förvånade honom, den hade inte skavt av sig under natten: ringa Sanna, öppna brevet, boka tiden. Han låg och gick igenom den och kände den lätta strömmen av luft som kommer när något har form.

Sedan steg han upp och kokade kaffe, och medan det rann igenom gick han in i det lilla rummet och klev upp och startade bandet, och efter en minut, två, lossnade det, bröstet öppnade sig och hjärtat hittade sin takt och luften kom in hela vägen, och han gick, och det blev åtta och nio och tio, och kaffet slutade ryka på bänken, och kilometersiffran steg, sakta men säkert, framåt.

Han tänkte att han skulle ringa Sanna efter passet. Det var lördag. Det var faktiskt bättre, en lördag, då hade hon tid, då kunde de prata ordentligt.

I hallen låg brevet överst i högen med handstilen uppåt och väntade på honom, och det skulle ligga där i tre veckor.

Kapitel 29 — Inför bröllopet

Tre veckor blev fjorton dagar, och sedan tolv, och sedan var det en vecka kvar.

Det var inte så att han räknade. Han hade slutat räkna dagar redan i vintras, för dagar var en enhet som inte gick att lita på, de var för korta för att uträtta något i och för långa att komma igenom. Han räknade kilometer. Men i kilometrarna låg dagarna gömda, sjuttiotvå i veckan, och när han på söndagskvällen summerade och skrev siffran på lappen på väggen så visste han utan att formulera det hur många söndagar det var kvar, och den vetskapen låg i honom som en sten i en sko han inte tog av sig.

Sanna hade skickat adressen igen. Det kom ett meddelande på en tisdag, tre rader, praktiskt: adressen till festlokalen, en påminnelse om att vigseln var klockan tre, en rad om att det gick bussar från stationen om han inte ville köra. Ingen fråga i det. Ingen kommer du. Bara upplysningar, sakligt framlagda, som till någon på en lista som skulle informeras.

Han läste det stående på bandet 07:38 och kände hur det gjorde ont på ett nytt ställe. Det var det där med bussarna. Hon hade tänkt att han kanske inte skulle vilja köra. Hon hade suttit någonstans och funderat på om hennes far klarade av att köra åttio kilometer och lagt in en reservutgång åt honom i förväg, av vänlighet, och det var vänligt, det var verkligen vänligt, och det var också ett besked om vad hon trodde om honom.

Han svarade Tack gumman, jag har det. Ses på lördagen. Han skrev lördagen fast han inte hade kontrollerat vilken veckodag det var. Det stämde. Det var en tillfällighet.

Sedan gick han i fjorton kilometer.

Det gick ett par dagar då han var nästan lugn, och de dagarna var de sämsta, för lugnet var av den sorten som kommer när en sak är avgjord, och han visste inte vilken väg den var avgjord i. Han låg om nätterna och prövade båda. I den ena stod han i en lokal han aldrig sett, i mörk kostym, och Sanna kom emot honom i klänningen och hela rummet vände sig mot honom och han sa något, han visste aldrig vad, men det var rätt och det räckte och han var en man bland andra män i ett rum. I den andra låg han i sängen klockan tre på eftermiddagen den sjuttonde med gardinerna fördragna och telefonen avstängd, och det var inte ens smärtsamt att tänka, det var bara stilla, det var det stillaste han kunde föreställa sig. Och han märkte till sin fasa att den bilden hade en dragning i sig, att den lockade, att det fanns en lättnad i den som han kände igen från alla de gånger han vänt bilen och kört hem.

Det var det han inte kunde säga till någon. Att det värsta inte var rädslan för att svika henne. Det värsta var att svikandet hade en smak av vila.

På onsdagen ringde hon inte, och det var riktigt, hon hade slutat ringa på onsdagar, och han satt i fåtöljen halv åtta på kvällen med telefonen i handen som han satt varje onsdag nu, och han tänkte att han skulle ringa henne, och att han skulle ta upp det, försiktigt, bara bekräfta, bara säga att han kommer. Det var ett litet samtal. Det var ett samtal på tjugo sekunder: hej gumman, jag ville bara säga att jag kommer på lördag. Åtta ord ungefär. Han räknade dem faktiskt, satt och räknade orden i en mening han inte skulle säga.

Problemet var att om han ringde och sa det, så hade han sagt det. Och att ha sagt det var att flytta det från något som kunde hända till något som måste hända, och han hade fyrtio års erfarenhet av vad som blev av saker som måste hända. De blev till lördagen med halsen. De blev till mikrofoner i en kartong. Han hade sagt det till Holger fyra gånger, jag kommer, jag kommer, Holger, och varje jag kommer hade varit en spik i något, och nu satt Holger på sin gård och ringde inte alls.

Så länge han inte sagt det högt fanns det inte att svika.

Han lade telefonen på fönsterbrädan och klev upp på bandet klockan kvart i åtta och gick till efter tio, och det blev sjuttiofem kilometer den veckan, tre mer än förra, och han skrev siffran på lappen med en penna som höll på att ta slut.

På torsdagen tog han fram kostymen.

Det var det första han gjorde som var ett steg. Han hade den i garderoben i en påse från kemtvätten sedan begravningen, och han tog ut den och hängde den på dörren till det lilla rummet, på handtaget, så att den hängde där när han gick, en mörk mansfigur utan huvud som svängde lite i draget från fläkten. Han gick fyra kilometer med den framför sig och tänkte att det var bra, att det var ett åtagande, att man lägger fram det man ska ha och då blir det av. Sedan blev det outhärdligt att se den hänga där och han flyttade den in i sovrummet och stängde dörren, och gick vidare.

Skjortan var det värre med. Han hade den blå. Den var ren och den låg i lådan och den var samma skjorta han haft på sig den morgonen han satt på en parkering utanför en blomsteraffär och vände bilen, och den var samma skjorta han svettat igenom på bandet klockan tio den förmiddagen hans mor slutade vänta. Han hade tvättat den. Det syntes ingenting. Han stod med den i händerna på torsdagskvällen och tänkte att han borde köpa en ny, att han hade en vecka, att det fanns affärer i Varberg och att en skjorta kostade vad den kostade, och han såg hela ärendet framför sig, bilen, parkeringen, dörren in, en ung expedit som frågade om han behövde hjälp, prova, betala. Och någonstans mellan dörren och expediten föll det sönder, det gjorde det alltid, ärenden föll sönder i mitten och det som blev kvar var att han stod i ett rum med något i händerna.

Han lade tillbaka den blå. Han bestämde att det inte spelade någon roll vilken skjorta. Sanna skulle inte titta på skjortan. Ingen skulle titta på skjortan.

Han började planera vägen i stället, och det blev hans arbete de sista dagarna, det som fyllde kilometrarna. Han visste E6:an, han hade kört den hela sitt liv, men nu gick han igenom den avfart för avfart som om det var en sträcka i ett annat land. Han räknade tiden. Åttio minuter om det flöt, hundra om det var kö in mot staden, och det var mitten av augusti och folk åkte hem från semestrar, det kunde bli kö. Alltså hundratjugo. Alltså skulle han vara framme klockan ett om han åkte elva.

Och där, vid tanken elva, kom det.

Det kom mitt i ett steg. Han hade gått i nio kilometer och tänkte lugnt och sakligt om avfarter och sedan tänkte han elva och kroppen förstod vad det betydde, att det fanns en klocka som skulle slå elva om ett antal timmar och att han då skulle behöva ta bilnycklarna från skålen i hallen och gå ut genom dörren, och bröstet drog ihop sig så fort att han flämtade, och händerna började domna. Och han ökade farten med två streck och sedan två till, och han gick fortare än han gått på månader, och paniken låg kvar ovanpå gåendet i stället för att lösas upp i det, och det var nytt och det skrämde honom mer än paniken.

Han gick trettonde kilometern på en hastighet han inte klarade och steg av för att kroppen inte bar, och stod på golvet och höll i väggen medan rummet svängde, och tänkte, klart och nyktert, medan svetten rann:

Jag kommer inte att kunna åka klockan elva.

Det var inte ett nederlag. Det var en uppgift. Han satte sig i fåtöljen med benen skakande och han satt där i tjugo minuter och för första gången sedan begravningen tänkte han inte på vilken människa han skulle bli, han tänkte på vilken människa han var, och det var en helt annan sorts tänkande och det gick långsammare.

Kroppen vaknar mot tio, ungefär. Ångesten kommer inte på morgonen, den kommer när morgonen har hunnit bli en dag som ska användas till något. Om han satt i ett kök klockan elva med bilnycklarna framför sig så skulle han inte ta dem. Han visste det med samma säkerhet som han visste sin vilopuls. Det var inte en fråga om beslutsamhet, det hade aldrig varit en fråga om beslutsamhet, det var en fråga om vad kroppen gjorde när den fick välja, och kroppen valde alltid rummet.

Alltså fick den inte välja.

Han satt i fåtöljen och tänkte igenom det som om det var någon annans problem, en klient i den andra fåtöljen, en man som inte kunde ta sig hemifrån efter tio på förmiddagen. Vad säger man till en sådan man. Man säger inte skärp dig. Man säger inte du måste bara komma igång, det hade Holger sagt i fyrtio år och det hade aldrig fungerat en enda gång. Man frågar när dörren står öppen, och sedan går man ut då.

Klockan halv tio. Nej. Nio. Åtta.

Han räknade baklänges och det blev absurt fort, för en vigsel klockan tre och en resa på två timmar och han satt och landade i att ge sig av före nio, sex timmar för tidigt, och han skämdes över hur det lät. Det var inte en plan en frisk människa gjorde. En frisk människa åkte elva och kom fram vid ett och gick och drack kaffe någonstans. Han skulle sitta i en bil i fem timmar för att kunna gå in genom en dörr, och det var vansinnigt, och han visste också att vansinnigt inte var ett argument, att vansinnigt bara var ett ord för sådant som fungerade för en enda människa och inte för de andra.

Och sedan kom det andra, det som var själva saken, och det kom lika stilla som insikten om klockan.

Om han satte sig i bilen klockan nio med sex timmar över, så fanns ingen ursäkt kvar. Det var ursäkterna som hade fällt honom varje gång. Han hann inte. Han hade blivit dålig. Han skulle bara hem och samla sig först och åka om en timme, det gjorde ingen skillnad, hon ligger ju ändå där. Varje gång hade det funnits en klocka att förhandla med, och varje förhandling hade han förlorat, för klockan hade alltid gett honom ett halmstrå: du hinner ändå, du kan åka senare, det är ju gott om tid. Men om han gav sig av med sex timmars marginal så var halmstrået borta i förväg. Det gick inte att säga att han inte hann. Det gick inte att säga att han skulle åka senare, för han var ju redan på väg, och att vända hade varit att vända, rakt och utan bortförklaring, och han visste inte om han kunde stå ut med att göra det med öppna ögon.

Han skulle inte besegra det. Det hade han förstått nu, någon gång under dessa veckor, mellan begravningen och nu, mellan de tre meningarna vid kistan och en dotter som lade in bussförbindelser i ett meddelande. Han skulle inte bli stark. Det som hade hänt honom hade hänt och det satt i kroppen och det skulle sitta där på lördagen också, det skulle sitta där på parkeringar och i bröstet och i händerna. Men det gick möjligtvis att lura. Det gick att ställa sig framför det, ta ett steg åt sidan i sista sekunden och låta det springa förbi in i ett rum där ingen längre var.

Han satt kvar i fåtöljen tills benen slutade skaka. Sedan gick han in i köket och drack vatten ur kranen och stod och såg ut över gården i augustiljuset, och en granne bar ut sopor, och han stod där och kände något som inte var hopp, för hopp var ett ord han inte kunde bära längre, det hade han förbrukat. Det var något torrare. Det var att veta ungefär hur något skulle gå och ändå ställa fram nycklarna.

Han la bilnycklarna på köksbordet. Inte i skålen i hallen, där de låg bland kvitton och ett par knappar och en påminnelseavgift, utan mitt på köksbordet, ensamma, på den plats där ett block och en penna hade legat sedan i mars och väntat på ett tal som aldrig skrevs. Han flyttade blocket. Han lade nycklarna där.

Det var torsdag. Det var två dagar kvar.

Han ringde henne inte. Det var det enda han inte gjorde, och han visste att det var fegt och han gjorde det ändå, för han hade en aning om att om han sa det högt så gjorde han det till ett löfte, och löften var det enda han var riktigt skicklig på att bryta. Hon skulle få veta på lördagen eller inte alls. Det var det värdigaste han hade att erbjuda, och det var inte värdigt, och han visste det.

Han gick fyra kilometer före sängen, bara för att kunna sova, och han sov inte. Han låg i mörkret och hjärtat dunkade mot madrassen och han lovade det ingenting den här natten, det var det märkliga, han lade inga löften i det. Han låg bara och lyssnade på det och tänkte igenom vägen, avfart för avfart, hela sträckan norrut, om och om igen, som man går en sträcka man ska gå.

Klockan halv fem gick han upp och kokade kaffe och klev upp på bandet, och efter en minut, två, öppnade sig bröstet och luften kom in hela vägen, och han gick.

Kostymen hängde i sovrummet bakom en stängd dörr. Nycklarna låg mitt på köksbordet. I hallen låg ett brev med Holgers handstil uppåt i en hög som växt i tre veckor, och det skulle ligga där ett tag till.

Bandet surrade, och genom väggen låg en man i sin säng och hörde det och tänkte att grannen var i gång tidigt idag.

Kapitel 30 — 17 augusti

Han vaknade tjugo i fyra och låg still och kände efter var kroppen var.

Den var inte vaken än. Det var hela saken. Ångesten låg någonstans nedanför bröstbenet som ett djur som ännu inte hört att någon kommit in i huset, och han visste att den skulle vakna, den vaknade alltid, men den vaknade sent, den behövde att dagen först hade blivit en dag med krav i sig, och just nu var det inte en dag, det var bara mörkt.

Han gick upp och tände i köket och drack ett glas vatten stående vid diskbänken. Nycklarna låg där han lagt dem, mitt på bordet. Han tittade inte länge på dem.

Han duschade och tvättade sig noggrant om händerna och nacken och stod länge med huvudet under strålen och märkte att han räknade sekunder, att han höll på att göra duschen till en sträcka, och han stängde av och steg ut och torkade sig fort.

Den blå skjortan låg i lådan. Han tog den. Han hade slutat tänka på den som en skjorta med en historia, den var ett tygstycke med knappar, och att han vetat att det var samma skjorta var en sak han bestämt att inte veta idag. Han knäppte den nedifrån och upp. Kostymen hämtade han i sovrummet, och byxorna var vida i livet på ett sätt de inte varit i mars, och han drog åt bältet ett hål till och tänkte ingenting om det.

Klockan var tio över fem.

Det var här det brukade gå sönder. Inte vid dörren, inte i bilen, utan i timmarna innan, i väntan, för väntan var stillastående och stillastående var det enda kroppen inte tålde. Han stod i hallen fullt påklädd klockan tio över fem på morgonen med nio timmar och femtio minuter till en vigsel och kände hur tiden lade sig framför honom som en åker.

Han gick in i det lilla rummet och stod i dörren och såg på bandet.

Han kunde gå en timme. Det var det förnuftiga, sa en röst inne i honom som lät alldeles resonlig, gå en timme och lösa upp det värsta och sedan duscha om och byta skjorta och ge sig av utvilad. Det var en god plan. Det var en plan med en dusch i mitten och en ombytt skjorta och en tidpunkt som låg efter något annat, och han hade fyrtio års erfarenhet av vad som hände med tidpunkter som låg efter något annat.

Han stängde dörren till rummet. Sedan gick han ut i hallen och tog nycklarna från bordet och gick ut och låste, två vändningar, och gick nerför trappan i mörkret med kostymbyxorna som prasslade lite mot varandra vid varje steg.

Det var kvart över fem och luften ute var kall på det sätt augustimorgnar är kalla, en kyla som inte menar något, som bara ligger där tills solen orkar upp. Bilen stod på gården med dagg på rutorna. Han satte sig i den och startade och satt en stund med händerna på ratten och lät fläkten arbeta på vindrutan.

Sedan körde han.

Det gick lätt de första kilometrarna, det gick nästan overkligt lätt, och han begrep att det var för att kroppen sov. Han var en tjuv i sitt eget liv. Han hade lyft nycklarna och gått ut medan vakten låg och andades djupt i ett annat rum, och det var enda sättet, och han kände en sorts kall glädje över att ha förstått det, en glädje utan värme i sig, den sortens tillfredsställelse en människa kan få av att äntligen ha räknat ut något om sig själv som ingen annan behöver veta.

Han körde norrut med havet någonstans till vänster utan att synas. Radion lät han vara. Han hade tänkt ha radion på, i planeringen i vintras hade det alltid funnits radio, men nu ville han höra bilen, motorn och vägen, ljud som betydde att något förflyttade sig.

Klockan tjugo i sex var han i Kungsbacka och det var alldeles ljust.

Han tog av vid en mack som han visste, den som ligger sådär att man ser E6:an men inte hör den, och parkerade längst bort på grusdelen där lastbilarna står, och stängde av motorn, och där kom det.

Det kom inte som en våg. Det kom som när någon lägger en hand över munnen och näsan bakifrån. Bröstet drog ihop sig och luften tog stopp halvvägs och händerna började domna från lillfingrarna in, och hjärtat satte i gång att slå på det sätt det slog i mataffärer och kassaköer, hårt och snabbt och utan att han gjort någonting.

Han satt kvar och höll om ratten.

Kroppen visste vad som hjälpte. Den visste det med en visshet som inte gick att argumentera med, den låg i musklerna och i andningen och i hela systemet, den sa: hem, rummet, bandet, tjugo minuter och det här är över, du vet att det är över, det har alltid varit över efter tjugo minuter. Det var åttio kilometer söderut. Det var en timme. Han kunde vara på bandet klockan sju och må bra klockan halv åtta.

Och då kom den andra saken, den som han byggt hela morgonen kring, och den kom som en vägg och inte som en tröst.

Han hann. Han hann obscent väl. Klockan var kvart i sex och vigseln var klockan tre och det fanns inget, inte en enda formulering i hela hans liv av formuleringar, som kunde göra det till en fråga om att inte hinna. Han kunde inte säga att det var för sent. Han kunde inte säga att han skulle hem och samla sig och åka om en timme, för om han åkte om en timme från Varberg så hann han fortfarande, och alltså skulle han behöva åka, och alltså var det inte ett samlande utan bara en resa till som skulle behöva göras med en kropp som var ännu tröttare.

Han satt och letade efter halmstrået. Han letade metodiskt, som han letat efter minnen av Sanna i mars, och det fanns inget att ta i. Det gick bara att vända bilen och köra hem och veta att han vänt bilen och kört hem. Rakt. Utan mellanled.

Han visste inte om han kunde stå ut med det, och han fick reda på det nu, på grus, klockan kvart i sex.

Det gick sjuttio minuter.

Han satt i bilen och kroppen gjorde vad den ville med honom. Andnöden kom och gick i vågor, och två gånger var han säker på att han skulle dö, och båda gångerna gick det över, och den andra gången kände han sig nästan lugn efteråt på ett urholkat sätt. Han svettades genom skjortan under armarna och i ryggen. Han vevade ner rutan och satt med ansiktet i det svaga draget och andades emot det. Lastbilar startade och rullade ut. En man i shorts kom ut från macken med en kaffemugg och en tidning under armen och åkte i väg och kastade inte en blick åt bilen där en lång man i kostym satt och kämpade efter luft.

Vid ett tillfälle grät han, kort och fult, tio sekunder, och slutade lika plötsligt.

Han vände inte bilen.

Klockan var fem i sju när han märkte att det släppt något, inte försvunnit, bara vikit undan en aning, som när tandvärk slutar vara det enda som finns. Han startade motorn och körde in på macken och köpte en flaska vatten och en bulle han inte skulle äta, och kassörskan sa god morgon och han sa god morgon tillbaka och rösten fungerade.

Sedan körde han vidare norrut, för det var det enda som återstod.

Han hade planerat allt utom timmarna på plats. Det var det som skulle bli det svåra, hade han tänkt, de fem timmarna, men det blev inte svårt på det sätt han fruktat, det blev bara långt. Han hittade festlokalen strax efter åtta och körde förbi den utan att stanna, för han ville inte stå parkerad utanför i sju timmar som en man som vaktar ett hus. Han körde vidare och hittade en parkering vid ett grönområde med en asfalterad slinga och några bänkar och en soptunna, och där stannade han och stängde av motorn och satt.

Han satt i bilen till elva.

Han tänkte igenom vad han skulle säga och kom ingenstans, och slutade. Han såg en kvinna gå tre varv runt slingan med en hund. Han såg en pappa cykla förbi med ett barn på pakethållaren, och barnet höll om hans mage med båda armarna på det där sättet barn gör när de inte tänker på att de gör det, och Martin såg efter dem länge efter att de försvunnit bakom en häck.

Vid elva kom kroppen igen. Det var precis då, elva, som han vetat, och nu satt han i en bil åtta mil från sitt band och kunde inte göra något åt det, och det var kanske det enda som räddade honom, att det fanns för långt till lösningen. Han steg ur och gick. Han gick runt slingan i sina kostymbyxor med kavajen hängd över armen, och han gick fort, och det hjälpte, och han skämde sig inför sig själv över att det hjälpte, för det var samma sak, det var exakt samma sak, det var bandet utomhus. Men han hade valt en slinga bredvid en byggnad där hans dotter skulle gifta sig klockan tre, och inte ett rum bakom en vägg, och det var, tänkte han medan han gick, någon sorts skillnad, om än inte den skillnad en frisk människa hade brytt sig om.

Han gick i över en timme. Sedan satte han sig på en bänk och drack vatten och märkte att skjortan torkat.

Klockan halv tre körde han fram till lokalen och parkerade långt bort, bakom två andra bilar, där man inte såg registreringsskylten från uppfarten. Det var bilar där nu, folk som steg ur, en kvinna som rättade till en klänning bakom en öppen bildörr, en man som bar en presentkasse i utsträckt arm för att inte få den mot benen. Ljus i augusti är obarmhärtigt mot ansikten. Han satt kvar och såg dem gå in.

Han var blek. Han såg det i backspegeln. Han var blek och insjunken kring ögonen och håret satt fel efter en morgon som varit lång, och han slätade till det med handflatan och det blev inte bättre. Han såg ut som en man som varit med om något och inte visste var han skulle lämna in det.

Kvart i tre steg han ur bilen.

Han gick över grusplanen och det var femtio meter och det var det längsta han gått på ett år. Det gick. Han höll blicken på dörren och gick och tänkte ingenting, och benen bar, och han hade en tanke i mitten av det som var att om han nu bara satte den ena foten framför den andra så var det ju precis det han gjort i tusen timmar, det var det han var bäst i världen på, det var bara riktningen som var ny.

Han kom in i en hall där det luktade blommor och kaffe. Någon höll upp dörren för honom, en ung man i väst som inte visste vem han var, och sa varmt välkommen, och Martin nickade och sa tack.

Sedan stod han i dörren till salen och den var full.

Han hade en plats. Han visste att han hade en plats, hon hade sagt tredje raden i somras, hon hade sagt att han bara skulle komma och sitta, och det fanns förmodligen en stol med tomrum kring sig någonstans där framme som folk redan hade suttit och undrat över. Att gå fram till den var att gå genom hela rummet. Det var femton rader av ansikten som skulle vända sig och känna igen honom eller inte känna igen honom, och en moster som skulle säga något, och en tystnad medan han satte sig.

Han gick inte fram.

Han steg in tre steg och stannade och satte sig längst bak, på en stol i utkanten av sista raden, halvt bakom en pelare, med kavajen kvar på och händerna i knät. Det var fegt och han visste att det var fegt. Han hade tagit sig åttio kilometer och sju timmar och en morgon på ett grus utanför Kungsbacka, och nu satte han sig bakom en pelare för att inte behöva gå genom ett rum, och det var precis så mycket han hade, det var hela hans förmåga, och den var slut.

Musiken började.

Han hörde den som genom vatten först. Sedan reste folk sig och han reste sig med dem, och han såg mellan huvuden och axlar sin dotter komma uppför gången i klänningen, och hon hade sin mor på ena sidan och Lasse på den andra, och Lasse gick med ryggen alldeles rak och grät redan, det syntes på nacken hur han grät, och Martin kände ingen bitterhet, det var det märkligaste av allt, han kände ingenting annat än att det var riktigt, att det var rätt män och rätt kvinna kring henne, och att han själv stod bakom en pelare och fick se det, och att det var mer än han förtjänat och exakt så mycket han hade betalat för.

Hon gick förbi utan att se honom. Hon såg framåt. Hon var vacker på ett sätt som inte gick att göra något med, och han märkte att han höll andan och lät den gå ut.

De satte sig. Prästen talade. Martin hörde ord här och där, och tappade dem, och satt med händerna i knät och kände hjärtat slå i en takt han inte hade något förhållande till.

Och sedan, någon gång mitt i det, framme vid altaret, vände Sanna på huvudet.

Det var inte mycket. Det var en rörelse som en människa gör när hon ska se på någon till vänster om sig och blicken råkar fortsätta ut i rummet. Men den fortsatte hela vägen, längs mittgången, över alla ryggarna, bakåt, ända till sista raden och pelaren och mannen bredvid den.

Och hon såg honom.

Han såg det hända i hennes ansikte. Han hade sett människor öppna sig i en fåtölj hundra gånger, det hade varit hela hans yrke, han hade byggt en bild av sig själv på just det ansiktsuttrycket — men det här var något annat, det här var utan behov av honom, det var bara glädje, ren och obevakad och alldeles för stor, en flickas ansikte i en trettiofemårig kvinna, och det varade i knappt två sekunder innan hon fick bort det och blev en brud igen.

Han tittade inte bort.

Det var allt han hade och han gjorde det. Han satt kvar med blicken i hennes utan att flytta den, han som alltid tittade bort, han som hade sett på fönsterbrädor och kaffekoppar och kilometersiffror i femtio år för att slippa hålla en blick, och han höll den nu, tills hon vände sig framåt igen, av sig själv, för att någon sa hennes namn.

Sedan satt han och grät ljudlöst bakom en pelare, med ansiktet stilla, som man kan om man har övat i ett helt liv på att ingenting ska syna.

Han stannade genom middagen. Han satt på en plats han fått av någon som hade en lista, mellan en moster som frågade om han bodde kvar i Varberg och en av Joars vänner som pratade om jobb, och han svarade fel och för kort och kände hur det gick isär i honom, hur reserverna tog slut ungefär vid huvudrätten, hur rummet blev ljudligare och ansiktena fler och luften trängre.

Han höll inget tal. Ingen hade väntat det. Talen var två och de var bra och Lasse höll ett av dem, och Martin satt och lyssnade på en annan man berätta konkreta saker om hans dotter som han själv inte visste, cykeln, körkortet, en gång i en simhall, och han satt alldeles stilla och tog emot det som man tar emot ett besked.

Han gick före dansen. Han sa inte hej då. Han tänkte att han skulle gå fram till henne och han visste redan i tanken att han inte skulle klara det, och han gick ut i hallen och ut på grusplanen där det luktade kväll och gräs, och satte sig i bilen och satt en stund innan han startade.

Han körde söderut med rutan nere.

Han hade inte gjort någonting. Det var det han tänkte hela vägen, och det var sant och det var inte sant. Han hade inte hållit tal, inte gått fram, inte lämnat något efter sig, inte sagt ett enda ord som skulle bäras vidare. Han hade suttit bakom en pelare i sin blå skjorta och sett henne gifta sig och sedan smitit.

Men han hade kommit. Han hade legat i en säng klockan tjugo i fyra och gått ut medan vakten sov, och han hade suttit sjuttio minuter på ett grus utan att vända, och det hade inte funnits någon som hämtade honom och ingen som såg och ingen som skulle ha vetat om han låtit bli.

Han visste redan att han skulle kliva upp på bandet imorgon. Det var ingen tvekan om det, det låg och väntade i rummet med fläkten bredvid, och han skulle gå sina sjuttiofem kilometer den här veckan också, och han skulle inte ringa henne på söndagen.

Men han hade varit i rummet när det hände. Han hade sett hennes ansikte vända sig om och bli fyra år på två sekunder, och det låg nu i honom, och han kände att det inte skulle gå att gå bort ifrån.

Han körde in på gården strax efter elva och satt kvar en stund med motorn avstängd innan han gick upp.

Kapitel 31 — Uppskjutna samtal

Han vaknade halv sju av gammal vana och låg och väntade på att kroppen skulle säga något om dagen innan.

Den sa ingenting. Benen var sega i vaderna och det värkte i ljumsken på ett nytt ställe efter timmen på slingan, men i övrigt var det en morgon som alla andra, och det var det första han lade märke till, att den inte var annorlunda. Han hade legat i bilen på gården kvällen innan och tänkt att något hade hänt, och nu var det tisdag och rummet var kallt om fötterna och det luktade som det alltid luktade i lägenheten på morgnarna, damm och kaffe från gårdagen.

Kostymen låg över stolen. Han tog den och hängde in den i garderoben och den blå skjortan stoppade han i tvättkorgen och stod en stund med locket i handen.

Sedan gick han in i det lilla rummet och satte i gång bandet.

Han hade tänkt att han inte skulle göra det. Inte högtidligt, inte som ett beslut, bara som en möjlighet som legat och glimmat till i bilen på E6:an söderut: att man kanske kunde låta det stå en dag. Nu stod han på det klockan tio i sju och ökade upp till sin hastighet och kände hur bröstet öppnade sig efter fyra minuter, precis som alltid, och lättnaden var precis lika stor som den alltid varit, inte en gnutta mindre, och det var det andra han lade märke till.

Han hade nästan trott att det skulle ha förlorat något av sin verkan. Att den där eftermiddagen skulle ha tagit bort behovet, som en abscess som tömts. Men kroppen mindes ingenting av bröllopet. Kroppen mindes bara att han varit borta en hel dag och att den blivit skuldsatt, och nu ville den ha in det, och han gav den vad den ville och det kändes lika bra som det brukade.

Vid kilometer tre gjorde han upp ordningen.

Ett: ringa Sanna. Två: skriva till Holger. Han lade dem i den ordningen för att det var den enda rimliga ordningen, Sanna var färsk, Sanna var igår, det fanns något att ringa om, tack för att jag fick komma, hur var det, hur mådde ni, det var ett samtal som praktiskt taget hade en ingång inbyggd i sig. Holger var ett år av tystnad och en osåld kartong i ett förråd och ett brev han inte visste att han hade i posthögen. Holger var svårare. Alltså Sanna först, och Holger sedan, när Sanna var gjord, för då hade han något att gå på, då var han en man som ringt sin dotter, och det var en annan man som skrev till Holger än den som inte ringt någon.

Det var en god ordning. Han kände sig nästan lättad av den. Han gick vidare och siffran steg.

Han bestämde onsdag. Onsdag var hennes dag, det hade det alltid varit, hon hade ringt på onsdagar i tio år och det var något förnuftigt i att lägga sig i den fåran i stället för att gräva en ny. Onsdag eftermiddag. Han räknade ut att de skulle vara hemma från resan då — han visste inte att de hade rest, han visste ingenting om vad de skulle göra efteråt, men folk reser, och alltså skulle de komma hem, och alltså skulle onsdag vara bra.

Han gick till halv nio och steg av och tog en dusch och drack kaffe stående, och när han gick genom hallen låg posthögen där den låg, och den hade vuxit under sommaren, den var en hög nu som inte längre gick att kalla en hög post, den var en möbel. Han såg åt den utan att stanna. Det låg något högst upp som såg ut att vara ett handskrivet kuvert, ett vitt, och han registrerade det på det sätt han registrerade allt i den delen av hallen, som väder, som något som fanns och inte angick honom just nu.

På onsdagen gick han upp på bandet klockan sju och kom av vid tio och tänkte att man inte ringer folk klockan tio, folk arbetar. Halv tolv var lunch och man ringer inte i någons lunch. Vid ett gick han upp igen bara en stund, för det hade lagt sig något över bröstet under förmiddagen, en tyngd som inte ville sitta där, och han gick tills den lossnade, och när han steg av var klockan kvart i tre och han hade fjorton kilometer i benen och en puls som var jämn och pålitlig och han satte sig i köket med telefonen framför sig på bordet.

Han tog upp den. Han hittade hennes namn. Han låg med tummen över det och kände hur pulsen började gå upp, tydligt, mätbart, han hade en klocka som visade det och han såg siffran klättra medan han satt alldeles stilla på en köksstol, femtiotvå, femtiosex, sextioett, och han tänkte: så här ska jag inte ringa. Man ska inte ringa sin dotter när hjärtat rusar. Rösten hörs. Hon hör allt på rösten, det har hon alltid gjort, hon hörde att han var andfådd varje gång han svarade i fyra år, och om han ringer nu hör hon att något är fel och då blir samtalet om det, och det är inte det samtalet han ska ringa. Han ska ringa när han är lugn. Det är faktiskt en omtanke. Det är faktiskt för hennes skull.

Han lade ner telefonen och gick tillbaka in i rummet.

Han gick till fem. Vid fem var pulsen fyrtiofyra och han var alldeles lugn, och nu var det middagstid hos folk som lagade mat, och man ringer inte då heller, och dessutom hade han inte ätit och man ska inte ringa hungrig, det hörs också, det blir kort och gnälligt. Han åt två skivor bröd och en bar och tänkte att han skulle ringa vid sju.

Vid sju satt han i fåtöljen i det lilla rummet, den ena av de två, med telefonen i handen och bandet tyst bredvid sig, och det var där han kom längst.

Han tryckte fram numret. Han såg det ligga på skärmen, klart att ringa, ett tryck bort, och han satt så i tre minuter. Och det som kom var inte panik, inte den vanliga, det var något segare och sorgligare: han visste inte vad han skulle säga när hon svarade. Inte första meningen. Den hade han, tack för igår, den var enkel. Det var meningen efter. För hon skulle säga något, hon skulle säga vad fint att du kom, pappa, eller hon skulle säga varför gick du utan att säga hej då, och båda de meningarna ledde in i ett rum där han skulle behöva ha ord om varför han satt bakom en pelare och varför han gick före dansen och varför han inte ringde på fyra veckor i somras. Och han hade inga ord om det. Han hade aldrig haft det. Han hade haft ord om andra människor i trettio år och inga alls om sig själv, och nu satt han i en fåtölj som en gång köpts för att någon annan skulle sitta i den mittemot, och kunde inte formulera en enkel sak om en dag som varit den bästa på ett årtionde.

Han lade ifrån sig telefonen på golvet. Han satt kvar en stund och tittade på bandet.

Han bestämde att han skulle skriva ner det först. Bara punkter. Tre saker han ville säga, så han hade dem, så att det inte gick sönder i mitten. Det var vad man skulle göra, det var vad han hade sagt till människor i tjugo år, gå inte in i ett svårt samtal oförberedd, ta en sten i taget. Han skulle skriva ner tre punkter och sedan ringa, imorgon, med papper framför sig, och då skulle det gå.

Han kände sig genuint bättre av det beslutet. Han reste sig ur fåtöljen med en lätthet i kroppen, gick ut i köket och tog pennan som legat på bordet sedan mars och rev av ett hörn av ett reklamblad och satte sig.

Han skrev: 1. Tack.

Sedan satt han med pennan över papperet i fyra minuter, och punkt två kom inte, för punkt två var vad han kände, och det fanns inget ord för det som inte omedelbart lät som en förklaring, och en förklaring var det enda han inte fick ge, för en förklaring var alltid en väg ut och hon hade hört alla hans vägar ut.

Han lade pennan bredvid lappen med etttalet på och gick in och satte i gång bandet igen och gick en timme och tjugo på kvällen, vilket han inte brukade, och sov sedan sämre än vanligt.

Torsdag gick han sjutton kilometer. Fredag arton. Han hade ingen veckoplan längre som var värd namnet — augusti hade rivit sönder siffrorna, bröllopsdagen var en nolla i appen och den nollan retade honom mer än den borde, den låg där i kolumnen som ett hål, och han hade en dag i mitten av veckan bestämt sig för att kompensera för den, att lägga tillbaka de kilometrarna, som om de vore skuld. Det var ett sätt att tänka på dagen som han märkte att han hade och som han inte tittade närmare på. Han visste att det var vansinnigt. Han såg det ganska klart, faktiskt, klarare än förr: att han låg och betalade av sin dotters bröllop i kilometer.

På fredagen såg han det vita kuvertet igen.

Det låg fortfarande högst upp, för ingen hade lagt något ovanpå det, det hade bara kommit reklam som han inte tagit in från facket, och det var handskrivet, och han såg nu att han kände handstilen. Han såg det utan att böja sig ner. Stora bokstäver, lite bakåtlutade, en penna som tryckt hårt. Han hade sett den handstilen på fakturor och på lappar på ett kylskåp i Onsala för fyrtio år sedan och på ett vykort som kommit någon gång i vintras och som låg någonstans längre ner i samma hög.

Han stod i hallen med nycklarna i handen, på väg ingenstans, han hade gått ut i hallen av vana efter duschen som om han hade ett ärende, och han såg på kuvertet och kände en värme stiga i bröstet som var alldeles ren och som han inte hade förberett sig på. Holger hade skrivit. Holger hade satt sig och skrivit ett brev till honom och gått till en postlåda med det.

Han sträckte inte ut handen.

Det gick genom honom mycket snabbt, i en följd som var så invand att det knappt var tankar: om han tog upp det nu skulle han läsa det, och om han läste det skulle han veta vad det stod i det, och om han visste vad det stod i det skulle han behöva svara på det. Och han kunde inte svara på det idag, för idag hade han redan bestämt att han skulle ringa Sanna, och han kunde inte göra båda, det skulle inte gå, det var uppenbart att en människa inte kan göra båda på samma dag. Ordningen var Sanna först. Det var själva ordningen han lagt upp på bandet på tisdagen, och det var en god ordning, och om han läste Holgers brev nu så bröt han ordningen och då var allt i oordning igen.

Alltså låg brevet kvar, och alltså var det inte hans fel att det låg kvar, det låg kvar för att ordningen krävde det.

Han gick in och stängde dörren till hallen bakom sig, vilket han aldrig gjorde, och gick tolv kilometer före lunch.

På söndagen slog det honom att han inte ringt.

Han räknade efter medan han gick. Tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag. Han hade bestämt onsdag, och sedan torsdag med punkter, och sedan hade det varit fredag och han hade sett kuvertet, och nu var det söndag och han hade i praktiken varit på väg att ringa sin dotter i sex dagar och det enda som fanns var ett hörn av ett reklamblad med siffran ett och ordet Tack på köksbordet.

Och här var det som var nytt, och han märkte det inte som något nytt, han bara plötsligt orkade inte med sig själv på ett annat sätt än förr.

Förr hade han vid en sådan uppräkning kunnat lägga till ett imorgon och gå vidare, och det hade fungerat, det hade lagt sig som en filt över det. Nu lade han till imorgon och det räckte inte. Han sade det inne i sig, jag ringer imorgon, och det lät exakt som det alltid låtit, och samtidigt hörde han det, hörde hur det lät, och visste att han hört det sägas hundratals gånger i det här rummet av samma röst, och att ingen av de hundratals gångerna hade lett till ett samtal. Han hade inte hört det så förr. Han hade sagt det och trott det.

Han ökade farten.

Det hjälpte, det hjälpte förstås, det hjälpte som det alltid hjälper, men det hjälpte inte hela vägen. Något satt kvar och skavde ovanför det, en tunn strimma vakenhet som inte gick att bränna bort, och han fick hålla en hastighet han inte brukade hålla för att pressa ner den, och han märkte att han var tvungen att göra det, att den nivå som förr räckte inte längre räckte.

Vid kilometer nio kom hennes ansikte.

Det kom av sig självt, det gjorde det varje dag nu, en gång eller två, mitt i en kilometer: huvudet som vände sig, blicken som gick hela vägen bakåt genom salen, och de knappa två sekunderna. Han hade förr kunnat gå ifrån bilder. Den här gick med. Den låg i takten på något sätt, den kom tillbaka varv efter varv, och det var det märkligaste av allt att det inte var en plåga, inte bara, den var också det bästa han hade, det var det finaste som hade hänt honom på tjugo år. Och han bar det med sig på ett band i ett rum med fördragna gardiner och kunde inte lägga ifrån sig det och kunde inte göra något med det.

Han gick till tjugoen kilometer den söndagen, vilket var mer än han gått på en dag hela året.

På kvällen låg han i mörkret och hjärtat dunkade mot madrassen som det brukade, och han förhandlade som han brukade, och det som han lovade natten var samma sak han alltid lovat den. Men han lade till något den här gången, och han visste inte varför, kanske för att han hade sett siffran ett på ett papper i köket och det retade honom.

Måndag, tänkte han. Klockan två. Inte ”under dagen”, inte ”på eftermiddagen”. Två.

Han låg och tittade upp i taket och kände hur en sak i honom, långt inne, den hårda lilla saken som inte tystnade riktigt längre, tog emot klockslaget utan att tro på det, och han låg och lyssnade på den och somnade inte förrän efter tre.

I hallen låg brevet med Holgers handstil högst upp i högen, och ovanpå det hade ingenting lagts, och det skulle det inte heller läggas, för Martin hade slutat gå ut i hallen på morgnarna.

Kapitel 32 — September, en ny medvetenhet

Klockan två på måndagen stod han i köket med telefonen i handen och lät den vara stängd.

Han hade gått på förmiddagen som vanligt, tolv kilometer, och stigit av kvart över tolv och duschat och ätit och sedan gjort ingenting i en timme och tre kvart, vilket var något nytt, han satt bara på en köksstol och väntade in klockslaget. Han hade tänkt att väntandet skulle förbereda honom. Det gjorde det inte. När siffrorna på spisen slog om till två satt han kvar i två minuter till, och sedan reste han sig och ställde telefonen på bänken med skärmen nedåt och gick in i det lilla rummet.

Han gick åtta kilometer. Han hade inte tänkt gå på eftermiddagen.

Det var där det började, det som blev september, om man kan säga att det började någonstans. Ingenting hände. Han ringde inte, han skrev inte, brevet låg där det låg, och han visste hela tiden vad han gjorde. Det var hela skillnaden och det var en obetydlig skillnad och den ändrade ingenting alls, förutom att han inte längre kunde tro på sig själv medan han gjorde det.

Förr hade det funnits en sorts renhet i dagarna. Han hade stigit upp och gått och lovat sig saker och trott på löftena, och trott på dem så helt att kvällarna varit nästan fridfulla, för en man som ska ringa sin dotter imorgon är ju en man som ringer sin dotter, det är bara ordningen som råkar ligga i den ordningen. Nu var det något annat. Nu hörde han sig säga det, och samtidigt, i samma andetag, hörde han hur det lät, och de två sakerna gick inte att lägga ovanpå varandra längre. Det var som att ha två röster i ett rum där det förr bara varit en.

Han försökte optimera bort det. Det var det första han gjorde, av gammal vana, för det var det enda han kunde: han lade till kilometer. Han gick tjugo, tjugotvå, en dag tjugofem, och siffran gjorde det den alltid gjort, den gav dagen en form och ett facit, och han bockade av och kände tillfredsställelsen komma. Men den kom lite senare nu och gick lite tidigare, och strimman låg kvar ovanför den hela tiden, en tunn vakenhet som inte gick att bränna, och han förstod någon gång i början av september att han inte kunde gå ifrån den, att hastighet inte var ett medel mot den, att den inte satt i benen.

Kroppen tog stryk. Ljumsken som börjat värka efter bröllopet gav sig inte, och han började gå snett för att komma undan den, och då fick han ont i höften i stället. Han vaknade om nätterna av kramp i vaderna och låg i mörkret och tryckte tummen in i muskeln och tänkte att han skulle ta ett par vilodagar, och nästa morgon stod han på bandet klockan tio i sju.

Han köpte ingenting nytt i september. Det slog honom en kväll att han inte köpt något på flera veckor, ingen klocka, ingen sula, inget pulver, och han satt en stund med telefonen och letade efter något att köpa, och hittade en sak, och lade inte in den i kundvagnen. Det gick inte att förklara. Det var inte klokhet, han var inte klok, det var bara att den lilla lättnaden i att beställa något hade slutat komma. Han hade optimerat i ett år och kroppen hade blivit sämre och siffrorna hade blivit högre och ingenting hade rört sig, och han visste det nu på ett sätt han inte vetat det förr, och att veta det gjorde honom inte till en annan människa, det gjorde bara att köpandet slutade fungera. Så det ena verktyget efter det andra föll ur hans händer och han fortsatte gå.

Han började räkna på ett nytt sätt.

Det kom smygande, som allt. Han hade i åratal räknat framåt, veckomål, månadsmål, siffror som skulle uppnås, och nu började han räkna bakåt. Fyrtio år med Holger. Fyra samtal med Joar. Det var något han inte hade kunnat föreställa sig att man kunde räkna: hur många gånger han faktiskt talat med den man hans dotter nu var gift med, och han räknade det en morgon på bandet och kom till fyra, och satt sedan hela eftermiddagen med talet fyra i huvudet som en sten i skon.

Och hon var gift nu. Det var också en sak han räknade. Hon hade varit gift i tre veckor, sedan i fyra, och han hade inte talat med henne sedan hon vände huvudet i den där salen, och han hade inte hört hennes röst sedan i juli. En dag räknade han efter och kom fram till att han var femtiosex dagar från sin mors död och att han i de femtiosex dagarna hade gått ungefär niohundra kilometer och sagt tre avbrutna meningar vid en kista.

Det var den sortens räknande som kom nu. Han hade inget verktyg mot det. Han kunde inte höja det och nå det, det gick bara i en riktning.

Hon skickade ett sms mitt i september. Det stod bara: Hej pappa, hoppas allt är bra. Han läste det klockan 07:38 stående på bandet och kände lättnaden och skräcken komma på samma gång som de alltid kom, och han visste, redan i det ögonblicket, exakt hur det skulle gå: han skulle formulera ett svar hela dagen, det skulle bli fint och för långt, han skulle inte skriva det, och om tre dagar skulle han trycka på ett hjärta.

Han tryckte på hjärtat samma kväll.

Det var kanske det enda som verkligen förändrades i september, att han inte längre kunde göra det i god tro. Han hade tryckt på ett hjärta i mars och han hade trott, medan han gjorde det, att han gjorde något, att det var ett steg, att han rört vid henne. Nu tryckte han och såg den lilla röda symbolen ligga där under hennes ord och visste precis vad han gav henne, vilket var ingenting, vilket var det billigaste en människa kan ge sitt barn, och han visste också att hon visste det, för hon hade fått ett i mars och hon hade sett på det länge, det var han säker på, hon var sådan.

Han lade telefonen ifrån sig och gick in och gick till klockan tio på kvällen.

Han började gå på eftermiddagarna nu, ofta, och sent, och han hade slutat föra veckosummorna i appen, för de var för höga och han ville inte se dem, och det var första gången i tre år att han inte ville se en siffra. Det var något att lägga märke till om man var den sortens man som lade märke till sådant hos sig själv, och han var faktiskt det, en aning, nu, för första gången, och han hade ingen glädje av det.

Vad han såg var det här, och det kom inte som en tanke utan som ett tillstånd som låg kvar i rummet när han steg av bandet: att han i femtio år hade byggt sitt liv på ett imorgon, och att imorgon hade slutat vara ett rum han kunde gå in i. Modern hade tagit det med sig. Hon hade legat i en säng åttio kilometer bort och väntat på hans imorgon och sedan hade hon dött och tagit hela konstruktionen med sig, och det som fanns kvar var bara dagar, en efter en, likadana, och han kunde inte längre lägga sakerna i morgondagen och känna att de var omhändertagna, för morgondagen bar dem inte längre. Den bar ingenting. Han lade dem där och de föll rakt igenom och landade i högen där allt annat låg, brevet, broschyren, kuverten, samtalet, talet, och högen växte och han såg den växa och det var det, det var hela hans framsteg: att han såg den.

Han sa det aldrig till sig själv i ord som dessa. Han hade inga ord om sig själv, det hade han förstått i fåtöljen i augusti och det var fortfarande sant. Men det låg där, i kroppen, en sorts skavande visshet han bar med sig varv efter varv, och den hade en fysisk plats, den satt strax under bröstbenet, och den lät sig inte gås bort.

En eftermiddag i mitten av månaden hörde han någon i trapphuset som stannade utanför hans dörr.

Han steg av bandet och stod alldeles stilla i det lilla rummet och lyssnade, andfådd, med handduken över axeln. Det blev tyst. Sedan hörde han någon gå vidare uppåt, tunga steg, en man i övre medelåldern som gick uppför en trappa i sitt eget hus, och det var ingenting, det var bara grannen som stannat för att ta av sig något eller flytta en kasse. Men Martin stod kvar innanför dörren i över en minut och kände hjärtat gå och tänkte att om det ringt på så hade han inte öppnat, och sedan tänkte han, klart och obehagligt: jag hade inte öppnat.

Han visste inte om det var nytt att veta det. Han trodde att det var det.

Han gick ut i hallen efter det. Han hade inte varit där på förmiddagarna sedan i augusti, han hade gjort en väg genom lägenheten som inte gick förbi hallbordet, och nu stod han där i eftermiddagsljuset som kom in genom det höga fönstret ovanför dörren och såg på högen.

Den låg som den låg. Reklam, kuvert, ett par bruna, ett som var blått och som han visste vad det var, och högst upp det vita med Holgers handstil, orört, med ett veck i övre hörnet efter att han lagt det ner ovanpå de andra i juli eller vad det nu varit när det kom.

Han sträckte ut handen och tog upp det.

Det tog inte lång tid. Han hade tänkt att det skulle vara som att lyfta något tungt och det var papper, det vägde ingenting, det var ett vanligt kuvert med hans namn och hans adress skrivet med en penna som tryckt hårt. Han stod med det i handen och kände värmen komma i bröstet igen, den rena, den han inte förberett sig på i augusti heller, och den var lika ren nu, och den satt bredvid den andra saken, den under bröstbenet, och de två fick plats samtidigt.

Han öppnade det inte.

Han bar det med sig in i köket och lade det på bordet, på den rena delen, inte i högen. Han lade det där och ställde sig och tittade på det. Han visste inte varför han inte kunde öppna det. Han hade en förklaring färdig, den kom av sig själv, den handlade om att man ska ha lugn och tid när man läser ett sådant brev, att man inte river upp fyrtio år stående vid en bänk, att han skulle sätta sig ordentligt med det, kanske ikväll, kanske imorgon. Och han hörde förklaringen i samma stund som han tänkte den, hörde den hela vägen igenom, hur den lät, vad den var, och han tänkte den ändå. Man kan höra sig själv ljuga och ljuga likafullt. Det var kanske det mest hopplösa han lärt sig hela året.

Men brevet låg på köksbordet nu, i ljuset, och inte i hallen.

Det blev liggande där. Det låg där i tio dagar, och han såg det varje gång han drack kaffe, och varje gång tänkte han att han skulle öppna det ikväll, och varje kväll gick han i stället, och han visste under gåendet att det låg där, och det var det som var skillnaden mot högen i hallen, att i hallen hade det varit väder och på köksbordet var det ett brev. Han kunde inte göra om det till väder igen. Han försökte. Han lade en tidning över det en morgon och tog bort tidningen på kvällen.

Så såg september ut. Om någon hade frågat honom hade han sagt att han hade det ganska bra, att det var lite mycket just nu, att han såg över en del, och det hade inte ens varit en lögn han valt, det hade kommit ur honom av sig själv, som allt kom ur honom av sig själv. Men han hade inte sagt det till någon, för det var ingen som frågade.

I slutet av månaden kom en kall morgon där han låg vaken från fyra och inte gick upp.

Han låg och lyssnade på huset. Någonstans startade en tvättmaskin. Ett rör knäppte. Han låg på rygg och kände hjärtat dunka mot madrassen som det gjorde varje natt och han hade slutat säga något om kaffe till sig själv om det, det hade också fallit ur handen, den förklaringen, och kvar fanns bara dunkandet och han låg och lät det dunka.

Och han tänkte inte att han skulle bli en annan människa. Det var det som skilde den morgonen från alla morgnar han haft. Han låg där och kunde inte hitta bilden, den han alltid haft, mannen vid köksbordet, mannen i mottagningen, sonen med blommor, fadern som reser sig i en lokal och säger något så sant att alla förstår. Han letade efter den. Den kom inte. Det fanns ingen framtida Martin att gå emot, och det var första gången i hans liv och det var fruktansvärt, och det var det närmaste sanning han hade varit.

Klockan blev halv sju och han gick upp och gick in i det lilla rummet och klev upp och satte i gång bandet, för det var det han gjorde, det fanns ingen annan sak han gjorde, och efter fyra minuter öppnade bröstet sig och hjärtat hittade sin takt och luften kom, djup och lugn och pålitlig, och lättnaden var precis lika stor som den alltid varit.

Han gick. Genom väggen låg en man i en säng och hörde det och räknade och kände ordningen återställas. Framme på köksbordet låg ett brev i en hög som var noll saker hög. Och på skärmen klättrade siffran, sakta, ett tiondel i taget, och Martin gick, och för första gången på trettio år gick han utan att tro att han var på väg någonstans, och han gick likafullt. Och det var det, det var allt han hade, en man som rör sig utan att längre kunna lura sig om att han rör sig, och han visste inte om det var en början eller bara ett bättre sätt att stå still.

Klockan blev åtta. Han trappade upp.