Utan lanternor

Klaras rum står med dörren öppen. Det var det första Helena lade märke till på lördagsmorgonen, att dörren stod öppen och att det inte längre betydde någonting. I nitton år hade en öppen dörr till det rummet varit information: hon är vaken, hon är uppe, hon har gått ut, hon är inte hemma än. Nu var det bara en dörr.

Hon gick förbi den på väg ner. Vek inte in, tittade inte efter. Hon hade tömt rummet tillsammans med Klara för två veckor sedan, burit ner lådorna till bilen, stått på trappan och vinkat medan Klara backade ut på grusvägen och nästan körde på Britt-Marie Sandells brevlåda. Britt-Marie hade stått där, som hon alltid gjorde när något hände på vägen, och höjt en hand mot bilen som om hon välsignade den.

"Så då är det bara ni två nu", hade Britt-Marie sagt efteråt, över häcken.

"Ja."

"Det tar ett halvår."

Helena hade inte frågat vad som tog ett halvår. Hon hade tänkt på det sedan dess, ungefär varje dag.

Anders satt vid köksbordet med telefonen i handen och en kopp kaffe som han redan hade värmt en gång i micron. Hon hörde det på ljudet innan hon kom ner, det där tre-signals-pipet, och sedan att han satte tillbaka koppen på bordet lite för hårt.

"Morgon", sa hon.

"Morgon."

Det var ett. Det var två.

Hon visste inte varför hon började räkna. Det fanns ingen beslutspunkt. Hon hällde upp kaffe, ställde sig med ryggen mot bänken och drack, och medan hon drack registrerade något i henne att de nu hade sagt två saker till varandra och att klockan var kvart över åtta.

Anders skrollade. Hon såg på hans tumme att det var Blocket. Det var alltid Blocket eller väderappen eller en tråd om utombordare, och hon kunde numera avgöra vilket på hastigheten i tummen. Blocket var långsamt och metodiskt. Väder var två snabba svep. Trådarna om utombordare fick honom att lägga ifrån sig telefonen och titta ut genom fönstret ett par sekunder, som om han rådfrågade havet.

"Ska du ut med båten?" frågade hon.

Tre.

"Nä." Han såg upp. "Tänkte kolla batteriet."

Fyra. Fem, om man räknade nä för sig, vilket hon bestämde att man inte gjorde. Fyra.

"Okej."

Fem.

Han gick ut vid halv nio. Dörren gick igen med det där lilla studset den fått sedan de bytte tröskeln, och sedan var huset tyst på det nya sättet.

Det var det som var svårt att förklara för någon. Huset hade alltid varit tyst på lördagsförmiddagar. Barnen sov, Anders var ute, hon hade tagit sitt kaffe till altanen och lyssnat på måsarna och tänkt att det här var det bästa av dygnet. Tystnaden hade varit ett tillstånd med en tid i sig, en tystnad som skulle upphöra vid elva när någon kom ner i trappan och frågade om det fanns bröd. Den hade varit tystnad med sluttid.

Den här hade ingen sluttid. Den låg i rummen som möbler.

Hon torkade av bänken, som inte behövde torkas av. Hon vek ihop trasan och la den över kranen och tittade på den.

Klockan tio kom Anders in och fyllde på med kaffe.

"Laddaren", sa han. "Till båtbatteriet. Har du sett den?"

Sex.

"I förrådet. På hyllan under de gula lådorna."

Sju.

"Där har jag letat."

Åtta.

"Då vet jag inte."

Nio.

Han stod kvar en stund med koppen i handen. Hon tänkte att nu, nu säger han något annat. Han hade det där uttrycket han fick när han skulle säga något som inte var praktiskt, en liten tveksamhet i ryggen.

"Micke har fått ny brygga", sa han.

Tio.

"Jaha."

Elva.

"Trycktryckt virke. Han har inte lagt tjärpapp under regeln."

Tolv. Det var inte en fråga och krävde inte svar, så hon gav inget, och han gick ut igen, och hon stod kvar och tänkte: tolv, klockan tio på förmiddagen, och en av dem handlade om Mickes brygga.

Vid halv tolv insåg hon att hon höll räkningen på riktigt. Att hon inte skulle sluta. Hon satte sig på trappan till altanen med telefonen i handen och skrev ingenting, för hon visste inte vem hon skulle skriva till eller vad hon skulle skriva. Jag har räknat till tolv meningar och det är lördag. Pia skulle ringa upp direkt. Pia ringde alltid upp direkt, och sedan skulle det bli ett samtal om Pias fest, om sjömagasinet och om huruvida man kan servera räkor till sextio personer utan att det blir en skandal, och Helena skulle skratta och känna sig bättre i tjugo minuter.

Hon la telefonen på trappsteget bredvid sig.

Havet låg blankt. Det gjorde det ofta i augusti på förmiddagarna, en spegel ut mot Nidingen med bara en och annan skarv som slog en spricka i den. Det var därför de hade köpt huset. Inte utsikten, den kostade för mycket redan då, men glimten. Man såg vatten från trappan om man satt på det övre steget och lutade sig lite åt vänster. Det hade Anders visat henne när de gick runt här första gången, tjugotvå år gammal och full av planer. Han hade satt sig ner mitt i visningen, framför mäklaren, och sagt: sätt dig här och luta dig.

Hon lutade sig åt vänster. Vattnet var där.

Hon gjorde lunch vid ett. Två skivor bröd, ost, en tomat som borde ha ätits i tisdags. Hon dukade fram på bordet och satte sig, och sedan satt hon där ensam med sin macka på ett bord som var byggt för sex, och det var inte att det kändes ensamt. Det var att det kändes felaktigt. Som att sitta i en bil man inte kör.

Hon reste sig, tog med tallriken till diskbänken och åt stående, med utsikt över gräsmattan och Anders böjd över motorbrunnen på båten som stod på vagnen. Det var bättre. Det var påtagligt bättre. Hon kunde inte redogöra för varför, mer än att stående var en åtgärd och sittande var ett tillstånd.

Hon skulle göra så igen på söndag. Och på måndag, med rester. Och en tisdag i oktober skulle hon räkna efter och komma fram till att hon inte hade satt sig vid det bordet ensam en enda gång sedan augusti.

Anders kom in vid två. Han hade händerna svarta upp till handloven och hällde upp saft direkt ur kannan i ett glas som stod i diskhon.

"Jag hittade den", sa han.

Tretton.

"Bra."

Fjorton.

"Den låg i garaget. Bakom cykelhjulen."

Femton.

Hon nickade. Hon hade beslutat sig för att nickningar inte räknades. Det var det första hon hade beslutat om reglerna, och hon förstod redan att reglerna var det viktigaste i hela företaget, för utan regler kunde man få siffran till vad som helst.

"Jag tänkte grilla", sa han.

Sexton.

"Jag har korv."

Sjutton.

"Okej."

Arton.

Han gick och tvättade händerna i tvättstugan, för det hade han gjort i trettio år, aldrig i köket, och hon hörde vattnet gå och därefter fläkten som han glömde stänga av.

Klockan var tio över två. Arton meningar.

Hon stod kvar och tittade in i skafferiet utan att söka något. Hon hade nog trott, när hon började på morgonen, att siffran skulle bli hög. Att hon skulle komma till åttio eller hundra och skratta åt sig själv, säga att hon hade varit dramatisk, att man ju pratar hela tiden utan att märka det. Det var därför hon hade börjat. För att bli motbevisad.

Sedan hände ingenting mer på flera timmar.

Han grillade vid sex. Hon gjorde potatissallad och tog ut den och satte sig vid utebordet, för utebordet var ett annat bord, och där gick det. De åt korv med potatissallad och senap i den lilla burken med lock som de haft sedan barnen var små, och över dem satt måsarna på taket till Britt-Maries garage och lät bli att skrika. Solen gick ner bakom Johanssons tak på det där sättet som gjorde allting orange i fyra minuter.

Anders åt. Hon åt. Det var inte spänt. Det var det som gjorde det svårt att ta upp. Det fanns ingenting att ta upp. Han var inte otrevlig, han var inte frånvänd, han satt precis där, tre decimeter bort, och tuggade och tittade ut mot vattnet, och när han var färdig sköt han tallriken en centimeter framåt och lutade sig tillbaka och sa:

"Bra korv."

Nitton.

Hon satt med gaffeln i handen och väntade. Hon väntade i, hon vet inte, en och en halv minut. Hon kände hur hon väntade, hur hela hon var en väntan, och hon förstod samtidigt att hon inte skulle säga det själv, att hon aldrig sa det själv, att hon hade lagt trettio år på att vänta in en fråga från honom om vad hon tänkte på. Och att hon i alla år hade kallat det tålamod.

Han reste sig och bar in tallriken.

Nitton.

Hon räknade om, för säkerhets skull, på fingrarna, under bordet. Morgon. Morgon. Ska du ut med båten. Nä-och-tänkte-kolla-batteriet, som fick bli en. Okej. Laddaren till båtbatteriet har du sett den. I förrådet på hyllan under de gula lådorna. Där har jag letat. Då vet jag inte. Micke har fått ny brygga. Jaha. Trycktryckt virke, han har inte lagt tjärpapp under regeln — två, för det var två meningar och hon hade lovat sig själv att vara hederlig. Jag hittade den. Bra. Den låg i garaget bakom cykelhjulen. Jag tänkte grilla. Jag har korv. Okej. Bra korv.

Det blev nitton. Det blev nitton hur hon än vände på det, och hon vände på det tre gånger, en gång med tomma stolen framför sig och två gånger senare på kvällen i badrummet med tandborsten i munnen.

Nitton meningar på fjorton timmar. Inte en enda av dem om någonting.

Hon tänkte på att det fanns hela hushåll där man bråkade. Hon hade väninnor som grät i telefonen och beskrev saker som hade sagts, ord som hade kastats, dörrar. Hon hade suttit och lyssnat och känt en obehaglig, otillåten lättnad över att hon inte hade sådant. Nu satt hon på badrumsgolvets kalla klinker med ryggen mot badkaret och kände efter, ärligt, om hon hade bytt.

Hon visste inte.

Anders låg redan när hon kom in. Han hade lagt sig på sin sida med ryggen mot mitten, och det var inte ett budskap, det var bara så han sov, det hade han gjort sedan Fredrik var nyfödd och han skulle kunna vara först upp. Hon la sig ner och drog täcket över sig och låg vaken.

"Sover du?" sa hon.

Han andades.

"Anders."

"Mm."

"Vad tänker du på?"

Han var tyst en stund. Hon hörde att han faktiskt tänkte, att han inte bara låtsades sova sig igenom, och det gjorde att hon höll andan.

"Jag borde ha bytt impellern i våras", sa han.

Hon låg kvar och kände hur något i bröstet gjorde en rörelse som var nästan komisk i sin storlek. Hon skrattade till, en enda gång, kort, in mot kudden.

"Vad?" sa han.

"Ingenting."

"Du skrattade."

"Jag tänkte på något."

"Vadå?"

Där. Där var frågan. Han ställde den och den kom fjorton timmar och tjugo meningar för sent och hon hade den inte längre.

"Jag kommer inte ihåg", sa hon.

"Okej", sa han, och vände sig, och sov inom tre minuter, som han alltid gjorde, som han hade den nåden att alltid göra.

Helena låg vaken till över ett. Hon tänkte inte på Johan Ek, för Johan Ek hade hon inte tänkt på tjugofem år och hade ingen anledning att tänka på nu; hon hade inte hört att någon köpt det gula huset nere vid vattnet och hon visste ingenting om vem. Hon tänkte på laddaren till båtbatteriet. På att hon hade vetat var den låg. På att hon skulle veta var den låg om tio år också, och att någon under tiden borde ha frågat henne om något annat.

I morgon skulle hon inte räkna. Det bestämde hon. Man kan inte gå omkring i sitt eget hus och räkna.

Hon räknade på söndagen också. Söndagen blev tjugotre, men då hade Fredrik ringt om bilen och Anders hade pratat i högtalare, och hon strök hela samtalet ur protokollet eftersom det inte var till henne.

Tjugotre var alltså i praktiken fjorton.

Hon skrev inte upp det någonstans. Hon var noga med det. Ingenting skrevs ner, ingenting sparades, det fanns inga lappar. Bara ett tal som satte sig och blev kvar, och som hon skulle bära med sig ända in i regnet i sjömagasinet elva månader senare, när Anders med rösten hög av vin skulle säga att hon hade slutat prata med honom. Och hon skulle stå där bland räkorna och de för många flaskorna och tänka: nitton.

Men det var i augusti. Och i augusti låg havet blankt, och hummerburarna staplades på Britt-Maries gräsmatta i väntan på säsongen, och Helena Berg låg vaken i ett hus där alla dörrar äntligen stod öppna.