Beviset bakom Utan lanternor

Kapitel 1 — Nitton meningar

Klaras rum står med dörren öppen. Det var det första Helena lade märke till på lördagsmorgonen, att dörren stod öppen och att det inte längre betydde någonting. I nitton år hade en öppen dörr till det rummet varit information: hon är vaken, hon är uppe, hon har gått ut, hon är inte hemma än. Nu var det bara en dörr.

Hon gick förbi den på väg ner. Vek inte in, tittade inte efter. Hon hade tömt rummet tillsammans med Klara för två veckor sedan, burit ner lådorna till bilen, stått på trappan och vinkat medan Klara backade ut på grusvägen och nästan körde på Britt-Marie Sandells brevlåda. Britt-Marie hade stått där, som hon alltid gjorde när något hände på vägen, och höjt en hand mot bilen som om hon välsignade den.

"Så då är det bara ni två nu", hade Britt-Marie sagt efteråt, över häcken.

"Ja."

"Det tar ett halvår."

Helena hade inte frågat vad som tog ett halvår. Hon hade tänkt på det sedan dess, ungefär varje dag.

Anders satt vid köksbordet med telefonen i handen och en kopp kaffe som han redan hade värmt en gång i micron. Hon hörde det på ljudet innan hon kom ner, det där tre-signals-pipet, och sedan att han satte tillbaka koppen på bordet lite för hårt.

"Morgon", sa hon.

"Morgon."

Det var ett. Det var två.

Hon visste inte varför hon började räkna. Det fanns ingen beslutspunkt. Hon hällde upp kaffe, ställde sig med ryggen mot bänken och drack, och medan hon drack registrerade något i henne att de nu hade sagt två saker till varandra och att klockan var kvart över åtta.

Anders skrollade. Hon såg på hans tumme att det var Blocket. Det var alltid Blocket eller väderappen eller en tråd om utombordare, och hon kunde numera avgöra vilket på hastigheten i tummen. Blocket var långsamt och metodiskt. Väder var två snabba svep. Trådarna om utombordare fick honom att lägga ifrån sig telefonen och titta ut genom fönstret ett par sekunder, som om han rådfrågade havet.

"Ska du ut med båten?" frågade hon.

Tre.

"Nä." Han såg upp. "Tänkte kolla batteriet."

Fyra. Fem, om man räknade nä för sig, vilket hon bestämde att man inte gjorde. Fyra.

"Okej."

Fem.

Han gick ut vid halv nio. Dörren gick igen med det där lilla studset den fått sedan de bytte tröskeln, och sedan var huset tyst på det nya sättet.

Det var det som var svårt att förklara för någon. Huset hade alltid varit tyst på lördagsförmiddagar. Barnen sov, Anders var ute, hon hade tagit sitt kaffe till altanen och lyssnat på måsarna och tänkt att det här var det bästa av dygnet. Tystnaden hade varit ett tillstånd med en tid i sig, en tystnad som skulle upphöra vid elva när någon kom ner i trappan och frågade om det fanns bröd. Den hade varit tystnad med sluttid.

Den här hade ingen sluttid. Den låg i rummen som möbler.

Hon torkade av bänken, som inte behövde torkas av. Hon vek ihop trasan och la den över kranen och tittade på den.

Klockan tio kom Anders in och fyllde på med kaffe.

"Laddaren", sa han. "Till båtbatteriet. Har du sett den?"

Sex.

"I förrådet. På hyllan under de gula lådorna."

Sju.

"Där har jag letat."

Åtta.

"Då vet jag inte."

Nio.

Han stod kvar en stund med koppen i handen. Hon tänkte att nu, nu säger han något annat. Han hade det där uttrycket han fick när han skulle säga något som inte var praktiskt, en liten tveksamhet i ryggen.

"Micke har fått ny brygga", sa han.

Tio.

"Jaha."

Elva.

"Trycktryckt virke. Han har inte lagt tjärpapp under regeln."

Tolv. Det var inte en fråga och krävde inte svar, så hon gav inget, och han gick ut igen, och hon stod kvar och tänkte: tolv, klockan tio på förmiddagen, och en av dem handlade om Mickes brygga.

Vid halv tolv insåg hon att hon höll räkningen på riktigt. Att hon inte skulle sluta. Hon satte sig på trappan till altanen med telefonen i handen och skrev ingenting, för hon visste inte vem hon skulle skriva till eller vad hon skulle skriva. Jag har räknat till tolv meningar och det är lördag. Pia skulle ringa upp direkt. Pia ringde alltid upp direkt, och sedan skulle det bli ett samtal om Pias fest, om sjömagasinet och om huruvida man kan servera räkor till sextio personer utan att det blir en skandal, och Helena skulle skratta och känna sig bättre i tjugo minuter.

Hon la telefonen på trappsteget bredvid sig.

Havet låg blankt. Det gjorde det ofta i augusti på förmiddagarna, en spegel ut mot Nidingen med bara en och annan skarv som slog en spricka i den. Det var därför de hade köpt huset. Inte utsikten, den kostade för mycket redan då, men glimten. Man såg vatten från trappan om man satt på det övre steget och lutade sig lite åt vänster. Det hade Anders visat henne när de gick runt här första gången, tjugotvå år gammal och full av planer. Han hade satt sig ner mitt i visningen, framför mäklaren, och sagt: sätt dig här och luta dig.

Hon lutade sig åt vänster. Vattnet var där.

Hon gjorde lunch vid ett. Två skivor bröd, ost, en tomat som borde ha ätits i tisdags. Hon dukade fram på bordet och satte sig, och sedan satt hon där ensam med sin macka på ett bord som var byggt för sex, och det var inte att det kändes ensamt. Det var att det kändes felaktigt. Som att sitta i en bil man inte kör.

Hon reste sig, tog med tallriken till diskbänken och åt stående, med utsikt över gräsmattan och Anders böjd över motorbrunnen på båten som stod på vagnen. Det var bättre. Det var påtagligt bättre. Hon kunde inte redogöra för varför, mer än att stående var en åtgärd och sittande var ett tillstånd.

Hon skulle göra så igen på söndag. Och på måndag, med rester. Och en tisdag i oktober skulle hon räkna efter och komma fram till att hon inte hade satt sig vid det bordet ensam en enda gång sedan augusti.

Anders kom in vid två. Han hade händerna svarta upp till handloven och hällde upp saft direkt ur kannan i ett glas som stod i diskhon.

"Jag hittade den", sa han.

Tretton.

"Bra."

Fjorton.

"Den låg i garaget. Bakom cykelhjulen."

Femton.

Hon nickade. Hon hade beslutat sig för att nickningar inte räknades. Det var det första hon hade beslutat om reglerna, och hon förstod redan att reglerna var det viktigaste i hela företaget, för utan regler kunde man få siffran till vad som helst.

"Jag tänkte grilla", sa han.

Sexton.

"Jag har korv."

Sjutton.

"Okej."

Arton.

Han gick och tvättade händerna i tvättstugan, för det hade han gjort i trettio år, aldrig i köket, och hon hörde vattnet gå och därefter fläkten som han glömde stänga av.

Klockan var tio över två. Arton meningar.

Hon stod kvar och tittade in i skafferiet utan att söka något. Hon hade nog trott, när hon började på morgonen, att siffran skulle bli hög. Att hon skulle komma till åttio eller hundra och skratta åt sig själv, säga att hon hade varit dramatisk, att man ju pratar hela tiden utan att märka det. Det var därför hon hade börjat. För att bli motbevisad.

Sedan hände ingenting mer på flera timmar.

Han grillade vid sex. Hon gjorde potatissallad och tog ut den och satte sig vid utebordet, för utebordet var ett annat bord, och där gick det. De åt korv med potatissallad och senap i den lilla burken med lock som de haft sedan barnen var små, och över dem satt måsarna på taket till Britt-Maries garage och lät bli att skrika. Solen gick ner bakom Johanssons tak på det där sättet som gjorde allting orange i fyra minuter.

Anders åt. Hon åt. Det var inte spänt. Det var det som gjorde det svårt att ta upp. Det fanns ingenting att ta upp. Han var inte otrevlig, han var inte frånvänd, han satt precis där, tre decimeter bort, och tuggade och tittade ut mot vattnet, och när han var färdig sköt han tallriken en centimeter framåt och lutade sig tillbaka och sa:

"Bra korv."

Nitton.

Hon satt med gaffeln i handen och väntade. Hon väntade i, hon vet inte, en och en halv minut. Hon kände hur hon väntade, hur hela hon var en väntan, och hon förstod samtidigt att hon inte skulle säga det själv, att hon aldrig sa det själv, att hon hade lagt trettio år på att vänta in en fråga från honom om vad hon tänkte på. Och att hon i alla år hade kallat det tålamod.

Han reste sig och bar in tallriken.

Nitton.

Hon räknade om, för säkerhets skull, på fingrarna, under bordet. Morgon. Morgon. Ska du ut med båten. Nä-och-tänkte-kolla-batteriet, som fick bli en. Okej. Laddaren till båtbatteriet har du sett den. I förrådet på hyllan under de gula lådorna. Där har jag letat. Då vet jag inte. Micke har fått ny brygga. Jaha. Trycktryckt virke, han har inte lagt tjärpapp under regeln — två, för det var två meningar och hon hade lovat sig själv att vara hederlig. Jag hittade den. Bra. Den låg i garaget bakom cykelhjulen. Jag tänkte grilla. Jag har korv. Okej. Bra korv.

Det blev nitton. Det blev nitton hur hon än vände på det, och hon vände på det tre gånger, en gång med tomma stolen framför sig och två gånger senare på kvällen i badrummet med tandborsten i munnen.

Nitton meningar på fjorton timmar. Inte en enda av dem om någonting.

Hon tänkte på att det fanns hela hushåll där man bråkade. Hon hade väninnor som grät i telefonen och beskrev saker som hade sagts, ord som hade kastats, dörrar. Hon hade suttit och lyssnat och känt en obehaglig, otillåten lättnad över att hon inte hade sådant. Nu satt hon på badrumsgolvets kalla klinker med ryggen mot badkaret och kände efter, ärligt, om hon hade bytt.

Hon visste inte.

Anders låg redan när hon kom in. Han hade lagt sig på sin sida med ryggen mot mitten, och det var inte ett budskap, det var bara så han sov, det hade han gjort sedan Fredrik var nyfödd och han skulle kunna vara först upp. Hon la sig ner och drog täcket över sig och låg vaken.

"Sover du?" sa hon.

Han andades.

"Anders."

"Mm."

"Vad tänker du på?"

Han var tyst en stund. Hon hörde att han faktiskt tänkte, att han inte bara låtsades sova sig igenom, och det gjorde att hon höll andan.

"Jag borde ha bytt impellern i våras", sa han.

Hon låg kvar och kände hur något i bröstet gjorde en rörelse som var nästan komisk i sin storlek. Hon skrattade till, en enda gång, kort, in mot kudden.

"Vad?" sa han.

"Ingenting."

"Du skrattade."

"Jag tänkte på något."

"Vadå?"

Där. Där var frågan. Han ställde den och den kom fjorton timmar och tjugo meningar för sent och hon hade den inte längre.

"Jag kommer inte ihåg", sa hon.

"Okej", sa han, och vände sig, och sov inom tre minuter, som han alltid gjorde, som han hade den nåden att alltid göra.

Helena låg vaken till över ett. Hon tänkte inte på Johan Ek, för Johan Ek hade hon inte tänkt på tjugofem år och hade ingen anledning att tänka på nu; hon hade inte hört att någon köpt det gula huset nere vid vattnet och hon visste ingenting om vem. Hon tänkte på laddaren till båtbatteriet. På att hon hade vetat var den låg. På att hon skulle veta var den låg om tio år också, och att någon under tiden borde ha frågat henne om något annat.

I morgon skulle hon inte räkna. Det bestämde hon. Man kan inte gå omkring i sitt eget hus och räkna.

Hon räknade på söndagen också. Söndagen blev tjugotre, men då hade Fredrik ringt om bilen och Anders hade pratat i högtalare, och hon strök hela samtalet ur protokollet eftersom det inte var till henne.

Tjugotre var alltså i praktiken fjorton.

Hon skrev inte upp det någonstans. Hon var noga med det. Ingenting skrevs ner, ingenting sparades, det fanns inga lappar. Bara ett tal som satte sig och blev kvar, och som hon skulle bära med sig ända in i regnet i sjömagasinet elva månader senare, när Anders med rösten hög av vin skulle säga att hon hade slutat prata med honom. Och hon skulle stå där bland räkorna och de för många flaskorna och tänka: nitton.

Men det var i augusti. Och i augusti låg havet blankt, och hummerburarna staplades på Britt-Maries gräsmatta i väntan på säsongen, och Helena Berg låg vaken i ett hus där alla dörrar äntligen stod öppna.

Kapitel 2 — Trappan ingen bett om

På måndag morgon stod det virke på gräsmattan. Fyra buntar tryckimpregnerat, plastade, med etiketterna uppåt, lagda på reglar så det inte skulle ligga direkt i fukten. Helena såg det från sovrumsfönstret medan hon knäppte blusen och tänkte först att det var till Micke. Sedan såg hon att det låg på deras sida av häcken.

Anders satt vid köksbordet med kaffe och en anteckningsbok. Inte telefonen. Anteckningsboken, den svarta med gummisnodd som hade legat i handskfacket i två år.

"Vad är det för virke?" sa hon.

"Trappan."

Hon stod i dörren med väskan i handen. "Vilken trappa?"

"Altantrappan." Han vände boken mot henne utan att lyfta den, som om det förklarade något. Det var ritat på tvären över rutorna, mått och streck. "Den är fel. Den har alltid varit fel."

"Har den?"

"Det är sjutton och en halv i steghöjd. Det ska vara sexton komma fem, max. Och sättstegen är för korta." Han tittade upp. "Man tar i, uppför. Har du inte känt det?"

Hon hade gått uppför den trappan i tjugotvå år. Hon hade burit barn, matkassar, tvättkorgar, en gång en julgran, uppför den trappan. Hon försökte känna efter om hon hade tagit i.

"Nej", sa hon.

"Man vänjer sig." Han slog igen boken. "Men den är fel."

Hon var sen. Hon var alltid sen på måndagar eftersom Kungsbackavägen alltid stod stilla vid infarten på måndagar, och hon hade ett möte om ett garageplan i Anneberg klockan nio och tio minuter av det mötet hade hon redan gett bort. Hon skulle ha sagt något annat. Hon hörde själv i efterhand hur det lät.

"Hann du inte fråga?"

Han såg oförstående upp. "Fråga vad?"

"Om jag tycker att den är fel."

"Den är fel", sa han. "Det är inte en åsikt. Det är ett mått."

Och det var där det slutade, för hon hade nio och tio, och hon tog väskan och gick, förbi buntarna på gräset, ut till bilen. Hon backade ut och Britt-Marie stod vid brevlådan med posten i handen som om hon hade bott där en timme.

"Anders ska bygga", sa Britt-Marie genom rutan.

"Trappan", sa Helena.

"Jaha", sa Britt-Marie, och det låg något i det jahat, en hel utredning, men Helena la in ettan och åkte.

Hon kom hem tjugo över fyra. Den gamla trappan låg i delar på gräsmattan, plankorna sorterade i två högar efter längd, spikarna utdragna och lagda i en hink. Där trappan hade stått var det bara jord, ljus och kompakt, med formen av stegen kvar som ett avtryck. Anders satt hukande på altankanten med en tumstock och en penna bakom öret.

"Hur kommer man in?" sa hon.

Han pekade med tumstocken. Han hade lagt en planka från gräset upp till altanen, ett spjälverk av två reglar och en bräda, med en spikad kloss längst upp som stopp.

Hon gick över den. Den svajade i mitten. Hon höll i takstolpen och kom upp och stod på altanen med väskan och en matkasse och kände hjärtat gå lite fort.

"Är den där tillfällig?"

"Den är i två dagar", sa han.

"Okej."

Han hade grävt. Han hade grävt ett hål för en plint där ingen plint hade varit, och han hade tagit fram bandsågen från garaget och satt den på en pall vid gaveln och dragit en förlängningssladd genom altandörren, in i huset, över köksgolvet, till uttaget vid kylskåpet. Sladden låg tvärs över golvet som en gräns.

Hon lyfte den och gick under. Hon ställde matkassen på bänken och stod en stund och tittade på sladden och sedan ut genom fönstret på mannen på gräsmattan som mätte något med tumstocken tre gånger.

Hon skulle ha gått ut. Det hade tagit tolv steg och en fråga: varför nu, varför den här veckan, varför en trappa. Hon hade den redan formulerad. Hon stod i sitt kök med frågan färdig i munnen och hörde bandsågen starta ute och tänkte: han hör mig inte om jag frågar nu.

Hon tog upp telefonen och ringde Pia i stället.

"Han river trappan", sa hon.

"Vilken trappa?"

"Altantrappan. Den till altanen. Den vi har haft sedan vi flyttade in."

"Var den dålig?"

"Han säger att steghöjden är sjutton och en halv."

Pia var tyst en sekund och sa sedan: "Är det illa?"

"Jag har ingen aning", sa Helena, och Pia skrattade, och sedan var det tjugo minuter om sjömagasinet, om hur mycket ström det fanns framdraget och om vem som skulle ha hand om nycklarna. Helena stod med telefonen mellan axeln och örat och skalade potatis och kände sig bättre precis så länge som hon alltid gjorde.

Han kom in vid halv åtta. Han åt stående vid bänken, två portioner, med tumstocken kvar i bakfickan. Hon hade dukat vid utebordet eftersom man kunde sitta där, men han gick inte ut, och hon flyttade in sin tallrik igen utan att säga något om det.

"Jag måste ha kvitton på bärlinorna", sa han. "Om det blir fel dimension."

Ett.

Hon svarade inte, för hon hade lovat sig själv att inte räkna, och det var det tredje dygnet hon lovade det.

"Det blir bra", sa han. "När det är klart."

"Vad blir bra?"

Han tittade upp från tallriken. Det var inte irritation, det var uppriktig förvirring, som om hon hade frågat något om vädret i ett annat land.

"Trappan", sa han.

Klockan nio gick sågen fortfarande. Hon satt i vardagsrummet med en bok som hon läste samma sida av fyra gånger och lyssnade på ljuden ute: sågen, tystnad, en spikpistol som han hade lånat av Micke i juni och inte lämnat tillbaka, tystnad, sedan Anders röst. Han pratade med sig själv när han mätte, hade gjort det i trettio år, en mumlande halv mening varje gång han satte pennan mot virket. Hon hade alltid tyckt om det ljudet. Hon tyckte om det nu också. Det var utanför huset.

Halv elva slocknade arbetslampan. Hon hörde honom komma in genom altandörren, hörde att han inte gick till tvättstugan, och det var första gången hon kunde minnas. Han satte sig på soffan i arbetsbyxorna, med sågspån i knävecken och jord på händerna, och tog fjärrkontrollen och satte på något om en fabrik i Tyskland där man tillverkade lastbilsflak.

"Har du ätit?" sa hon.

"Mm."

"Jag menar sedan halv åtta."

"Mm."

Hon satt kvar i fåtöljen. Han satt i soffan. Mellan dem gick fyra meter golv och sladden till bandsågen, som fortfarande låg där, som hon fortfarande inte hade rullat ihop.

"Hur många timmar har du hållit på?" sa hon.

Han räknade. Hon såg att han räknade, att han gick igenom det och blev nöjd med summan.

"Sen halv sju i morse", sa han. "Med en kvart lunch."

"Tolv timmar."

"Ungefär."

"Ryggen?"

"Ryggen är bra."

Hon hörde att det var fel svar redan då. Inte lögnaktigt. Bara ett svar på en annan fråga, den där hon frågade om hans rygg och inte om varför en femtiofemårig man river en fungerande trappa en måndag i augusti och står i tolv timmar utan att någon har bett honom.

Fabriken i Tyskland pressade plåt. Anders satt med huvudet mot ryggstödet och armarna i kors, och sedan lite mer mot ryggstödet, och sedan somnade han mitt i en mening om hydrauliktryck, med skorna på, och munnen halvöppen och händerna svarta.

Helena satt kvar och tittade på honom.

Hon kunde ha väckt honom. Hon hade väckt honom hundra gånger på trettio år, med en hand på skuldran, kom och lägg dig. Hon reste sig och gick fram och stod bredvid soffan med handen halvvägs, och det var i det ögonblicket hon förstod vad hon höll på med.

Om hon lät honom sova där behövde hon inte ligga vaken bredvid honom och inte fråga något. Hon skulle gå upp och lägga sig ensam och sova, faktiskt sova, för första gången på en vecka.

Hon tog en pläd från fåtöljen och la den över hans ben. Hon släckte lampan vid bokhyllan. Hon stängde av teven.

Sedan gick hon ut i köket, tog sladden vid kontakten och drog ut den ur uttaget vid kylskåpet, och rullade upp den, varv efter varv runt handen och armbågen, och la den på diskbänken.

Hon släckte i köket. Vid altandörren stannade hon och tittade ut. Månen låg på vattnet och man såg glimten härifrån också, om man lutade sig, och på gräsmattan låg den gamla trappan i två prydliga högar och där den hade stått var det ett hål och en planka.

Hon gick uppför den inre trappan, tolv steg, sexton och en halv centimeter styck, och tänkte att hon inte hade tagit i en enda gång.

Kapitel 3 — Bilen vid Näsvägen

Trappan blev klar på fredagen, tre dagar senare än de två dagar plankan skulle ligga. Anders skruvade fast det sista sättsteget vid halv nio på kvällen och gick sedan upp och ner för den elva gånger medan Helena stod i altandörren med en handduk över armen.

"Känner du?" sa han.

Hon gick ner och upp. Det gick lättare, det gjorde det faktiskt, foten kom dit den skulle utan att hon behövde tänka.

"Ja", sa hon.

"Sexton komma fyra."

"Det känns."

Han nickade och blev stående med händerna på höfterna och betraktade sitt arbete i den grå augustiskymningen som om det var en byggnad och inte fem steg. Hon hade tänkt säga något mer. Att det var vackert, för det var det, obehandlat trä ljust som bröd, eller att hon var glad att han var klar, vilket också var sant men på ett sätt hon inte tänkte gå in på.

"Jag ska bara borsta ihop", sa han och gick och hämtade kvasten.

På lördagsmorgonen låg det dimma över viken, den där tjocka som kommer i slutet av augusti och ligger till klockan tio och sedan bara är borta. Helena hängde tvätt. Hon hade slagit i handen på tvättlinan när hon lyfte lakanen och stod och tittade på det röda strecket över tumbasen när hon hörde Britt-Marie hosta på andra sidan häcken.

Britt-Marie hostade alltid innan hon sa något. Det var hennes sätt att knacka.

"Fin trappa", sa hon.

"Han är nöjd."

"Han gick upp och ner på den i går kväll. Jag såg."

"Elva gånger", sa Helena.

"Jag räknade till nio." Britt-Marie hade en kratta i handen som hon inte krattade med. Hon var åttiotvå och hade bott i huset sedan hon var tjugosex, och hon hade en förmåga att stå still med ett verktyg i handen i tjugo minuter utan att det såg konstigt ut. "Har du hört om Karlssons?"

Helena tog en klädnypa ur påsen. "Vad har hänt med Karlssons?"

"Ingenting har hänt med Karlssons. Karlssons har varit döda i sex år." Britt-Marie flyttade krattan till andra handen. "Huset. Sjöstugan."

"Det såldes ju i våras."

"Det såldes i maj och nu har han flyttat in. Köparen." Hon sa köparen som man säger ett ord man inte tänker använda länge. "Han river ut allt."

Helena hängde upp lakanet och sträckte sig efter nästa. "Allt?"

"Allt inuti. Det står en container på grusplanen sedan onsdag. Bertil sa att de kastade ut köket på torsdagen, hela köket, luckorna och allt, och det köket satte Karlsson in nittiosex." Britt-Marie tittade bort mot vägen, som om containern var synlig därifrån, vilket den inte var. "Nittiosex. Det var ett bra kök."

"Man vill väl ha sitt eget."

"Man vill väl det." Britt-Marie lät det ligga en stund. "Han är härifrån. Det är det jag menar. Han är inte någon från Stockholm som bara har pengar, alltså han har pengar, det har han, men han är härifrån. Ek."

Helena hade en klädnypa i munnen. Hon tog ut den.

"Ek."

"Johan Ek. Rolf Eks son, de hade huset upp mot Näsvägen, de sålde när Rolf blev sjuk. Du kan ha träffat honom, ni är väl i ungefär samma —"

"Det finns många Ek", sa Helena.

"Det gör det." Britt-Marie satte krattan i marken. "Han har sålt något företag i Stockholm. Bertil sa datorer men Bertil säger datorer om allt. Och han är skild, det vet jag för Ingrid vet det, hon vet det från någon på apoteket."

"Jaha."

"Femtiotre, femtiofyra kanske. Ensam i det huset. Det är fyra sovrum i Sjöstugan." Britt-Marie skakade lätt på huvudet åt den sortens matematik. "Han lär få lägga om taket också, det har läckt in över farstun sedan Karlsson gick bort. Vem som helst ser det på panelen."

Helena hängde det andra lakanet. Hon gjorde det långsamt, hon veckade in kanten över linan och satte två nypor, och sedan flyttade hon den ena nypan tio centimeter och satte den igen.

"Han får väl leta upp en snickare", sa hon.

"Jag sa till Bertil att Anders finns här på gården." Britt-Marie sa det utan tonvikt. "Man behöver inte gå långt."

"Nej."

Dimman höll på att lyfta bort från häcken. Man började se båtarna nere vid bryggorna, först masterna och sedan skroven, som om någon torkade av ett fönster underifrån.

"Nå", sa Britt-Marie. "Jag ska in med posten."

Hon hade ingen post i handen. Hon hade en kratta. Hon gick ändå.

Helena hängde resten av tvätten. Det var tre örngott och två handdukar och det tog längre tid än det hade tagit någon annan lördag i hennes liv. Hon hängde ett örngott, gick tillbaka till korgen, hittade nästa, hängde det. Hon hörde sin egen andning och tänkte att det var kallt, att det var därför.

Femtiofyra. Han hade fyllt i februari. Det var ett minne som kom utan att hon hade bett om det: en snöig grusväg, en tårta som någons mamma hade gjort och som hade sjunkit i mitten, och hon som var arton och satt på en diskbänk i ett kök hon aldrig hade sett igen.

Hon tog korgen och gick in.

Anders satt vid köksbordet med kaffet och telefonen. Han hade en cykelkatalog framför sig som Micke hade lagt i deras brevlåda med ett gult klisterlapp på, och han hade den uppslagen men han läste inte i den.

"Britt-Marie hade en hel utredning", sa Helena.

"Om trappan?"

"Om Sjöstugan. Karlssons hus. Han river ut hela insidan, den nya. Kastade köket."

Anders lyfte huvudet. Något i honom vaknade som inte hade vaknat på en vecka.

"Kastade han köket?"

"Enligt Bertil."

"Vilket år var det köket?"

"Nittiosex, sa hon."

"Då var det ekfanér och spånskiva", sa Anders. "Och tio mot ett att han river ut fel saker. Man ska aldrig börja inifrån på ett hus som har läckt. Har det läckt?"

"Britt-Marie sa något om taket. Över farstun."

"Det har läckt." Han lutade sig bakåt. "Alla gör det. De börjar med köket för det är det man ser, och sedan står de i november med ett nytt kök under ett gammalt tak." Han tog en klunk kaffe. "Vem är det som köpt?"

Hon hade vetat att frågan skulle komma. Hon hade haft ungefär tolv minuter att förbereda ett svar och hon hade inte gjort det, och nu stod hon med korgen i händerna och det låg tre klädnypor i botten och hon hörde sig själv säga:

"Någon Ek."

"Ek."

"Han har sålt något företag i Stockholm."

Anders tänkte efter. Hon såg honom gå igenom kartoteket, det där han hade i huvudet över varje familj mellan Onsala och Vallda och vad de hade byggt och vem som hade gjort det.

"Var det Rolf Eks pojke?" sa han.

"Jag vet inte."

"De hade huset uppe vid Näsvägen. Rolf hade en Amazon som han aldrig fick igång." Anders skakade på huvudet. "Nej. Jag vet inte. Det fanns tre bröder tror jag."

"Britt-Marie tycker att du ska ringa honom."

"Britt-Marie tycker att jag ska ringa alla." Han vände blad i cykelkatalogen utan att titta ner. "Om han river ut allt själv så behöver han någon i oktober när han har förstått vad han gjort. Det brukar vara i oktober."

"Mm."

"Man kan låta bli att ringa och ändå få jobbet."

Hon ställde korgen på golvet vid tvättstugsdörren och satte på vatten. Hon stod vid spisen med ryggen mot rummet och hörde honom bläddra.

Det var ingenting. Det var det hon höll fast i medan vattnet gick från tyst till det där låga bruset innan det kokar. Det var en man som hade bott på samma ort som hon när de var arton och nitton och som nu hade köpt ett hus fyra hundra meter från hennes eget, och det fanns ingenting i det. Folk flyttade hem. Halva Onsala var folk som hade flyttat hem. Pia hade flyttat hem, Ingrid hade flyttat hem, Bertils dotter hade flyttat hem två gånger.

Men hon hade sagt någon Ek.

Hon hade stått i sitt eget kök och sagt någon Ek till mannen hon hade varit gift med i trettio år, och hon hade inte behövt tänka på det innan hon sa det. Det hade kommit av sig självt, snabbt och lätt och färdigt, som ett svar man har haft liggande länge.

Hon hällde vattnet över tepåsen och tittade ut genom fönstret. Man såg inte Sjöstugan härifrån. Man såg häcken och Britt-Maries brevlåda och en bit av vägen där den svängde upp, och om man visste var man skulle titta såg man ett hörn av taket på huset bortom, men inte Sjöstugan, den låg lägre, nere mot vattnet bakom tallarna.

"Jag ska ner till bryggan sen", sa Anders bakom henne. "Kolla fenderna."

"Ja."

"Vill du med?"

Hon stod med koppen i handen och kände att hon inte kunde gå ner till bryggan just nu, för bryggan låg i den riktningen, och hon förstod exakt hur orimligt det var i samma sekund som hon tänkte det.

"Jag ska handla", sa hon.

"Okej."

Hon tog med sig koppen ut på altanen och gick ner den nya trappan för att göra det, fem steg, sexton komma fyra centimeter styck, och det gick lätt hela vägen ner.

Kapitel 4 — Tredje gången förbi

Pia ringde på tisdagen och sa att hon skulle till Göteborg i tre dagar och att Doris var ett problem.

"Hon kan inte vara ensam mer än fyra timmar. Då äter hon skor."

"Har hon ätit skor?"

"Hon har ätit en sko. Det är samma sak." Pia lät som om hon höll telefonen mellan kind och axel och gjorde något annat samtidigt, vilket hon alltid gjorde. "Du behöver inte ha henne. Du behöver bara gå med henne. Två gånger om dagen. Hanna kommer och släpper ut henne mitt på dagen men hon går inte, hon står och tittar på henne."

"Vad är det för hund?"

"Det vet ingen", sa Pia. "Hon är fjorton kilo och hon vet vad hon vill."

Helena sa ja innan hon hade tänkt efter, och det var först när hon lagt på och stod med telefonen i handen som hon förstod att hon just hade skaffat sig ett skäl att gå ut två gånger om dagen i tre dagar. Hon lade telefonen på bänken med skärmen nedåt. Sedan tog hon upp den igen och lade den rätt.

Doris var svart med brunt över nosen och drog i kopplet på ett sätt som gjorde att man gick fortare än man ville. Första kvällen gick Helena den vanliga vägen, upp mot Näsvägen och runt, den hon hade gått i tjugofem år, och Doris tvärstannade vid varje brevlåda och Helena stod och väntade och tittade på himlen som var orange bakom tallarna. Det tog femtio minuter. Anders var inte hemma när hon kom tillbaka, han hade kört ut till ett jobb i Vallda och skulle vara sen, och hon åt en smörgås stående vid bänken och kände sig lugn på ett sätt hon inte hade känt sig på en vecka.

På onsdagsmorgonen gick hon nedåt.

Hon bestämde det inte. Hon gick ut med Doris i luckan mellan sju och åtta när dimman låg tjock ner mot vattnet och Doris drog åt vänster vid grinden, mot vägen som gick nedåt, och Helena följde med. Man kunde ha sagt att hunden valde. Hon sa det till sig själv i ungefär hundra meter och sedan slutade hon säga det, för hon visste vart vägen gick och hon hade vetat det när hon öppnade grinden.

Grusplanen låg tio meter från vägen. Containern stod där, en grön, halvfull, med bitar av vitt spånskiveköksskåp uppstickande som något som brutits av. Vid gaveln stod två högar: brädor på den ena, isolering på den andra, gulbrun och regnfuktig. Farstukvisten hade två fönster och båda var mörka. Det stod en grå pickup på grusplanen med ett stegpaket på taket.

Hon gick förbi i normal takt. Hon vred inte huvudet mer än man vrider huvudet när man passerar ett hus där något händer, vilket är precis så mycket som man vill. Fönstren var mörka. Hon hörde ingenting från huset, bara måsar och en båtmotor någonstans ute i dimman, och Doris nosade på en stolpe och Helena drog i kopplet och gick vidare ner mot bryggorna och vände där vändplanen slutade och gick tillbaka samma väg.

När hon passerade andra gången var det ljus i det ena fönstret.

Hon gick hem och åt frukost och åkte till Kungsbacka och satt på kontoret i sex timmar och ritade om en carport tre gånger för att kunden hade ändrat sig om placeringen av dörren. Hon tänkte inte på Sjöstugan mer än fyra eller fem gånger, vilket hon räknade, för hon hade blivit någon som räknade.

Torsdagen gick hon upp mot Näsvägen igen, både morgon och kväll. Hon var noga med det. Hon gick den långa varianten på kvällen, ända upp till korsningen och ner igen, och hon var svettig i ryggen när hon kom hem och Anders satt vid köksbordet med en anteckningsbok och pratade i telefon med någon om en bjälke. Han lyfte handen mot henne utan att sluta prata.

"Hej", sa hon till rummet.

Han nickade och pekade på grytan på spisen. Hon åt vid diskbänken.

På fredagen hade hon Doris sista dagen. Pia kom hem på kvällen. Helena vaknade halv sex utan väckarklocka och låg och lyssnade på att Anders andades och tänkte att hon skulle gå upp mot Näsvägen och att hon skulle ta med kaffe i en mugg. Och att det var fredag och att hon var femtiotvå år gammal och kunde gå vart hon ville.

Hon gick nedåt.

Det var klarare den morgonen. Ingen dimma, bara en tunn hinna över vattnet som brann bort medan hon gick, och luften hade den där skarpa kanten som betyder att augusti är slut även om kalendern säger något annat. Doris drog. Helena hade muggen i vänsterhanden och kopplet i höger och hon gick fort, och hon tänkte att hon skulle vända vid grusplanen och gå upp mot Näsvägen därifrån, det fanns en stig, hon hade gått den med barnen när de var små.

Han stod vid containern med en skruvdragare i handen.

Han hade blå arbetsbyxor som var för nya och en tröja som inte var det, och han stod och tittade in i containern som om han övervägde att lyfta ut något han hade slängt. Hon såg honom på fyrtio meters avstånd. Hon hade tid. Det var det som var det märkliga när hon tänkte på det efteråt — att hon hade haft nästan tjugo sekunder, hela sträckan fram till infarten, och att hon hade använt dem till att gå rakt fram.

Han vände sig om när Doris skramlade med halsbandet.

Han såg på henne i två sekunder. Sedan lade han skruvdragaren på containerkanten.

"Helena", sa han.

Hon stannade. Doris drog vidare och stramade kopplet och kom tillbaka.

"Hej", sa Helena.

"Jag trodde du bodde kvar", sa han. "Jag menar — jag hade hört det. Att du bodde kvar." Han torkade handflatan på byxbenet och kom två steg närmare, inte hela vägen fram, och stannade vid grusplanens kant där infarten möter vägen. "Du ser precis likadan ut. Det är verkligen otrevligt."

"Otrevligt?"

"För mig." Han lyfte handen mot sitt eget huvud. "Jag har fått det här."

Han hade grått vid tinningarna och rakt igenom det korta över hjässan, och han var smalare i ansiktet än hon mindes och det gjorde ögonen större, och det var alldeles omöjligt att titta på honom och samtidigt låta bli.

"Du köpte Karlssons", sa hon.

"Jag köpte Karlssons." Han vände sig halvt om mot huset. "Jag har rivit ut det i tre veckor. Jag har rivit ut ett kök från nittiosex och tapeter från nittiosju och sedan hittade jag ett golv från trettiotal under spånskivorna i vardagsrummet och då blev jag glad i tio minuter."

"Bara tio?"

"Sedan såg jag panelen över farstun."

"Det har läckt."

"Det har läckt." Han skrattade kort. "Alla säger det. Kvinnan i huset ovanför sa det första dagen. Hon hade en kratta."

"Britt-Marie."

"Britt-Marie", sa han och nickade. "Hon sa det som ett dödsfall."

Helena tittade ner på Doris, som satt och tittade på Johan med huvudet på sned.

"Är det din?" sa han.

"Pias. Jag går med henne."

"Pia Nordling?"

"Pia."

"Hon har bjudit mig på fest", sa han. "Jag har fått ett kort i brevlådan. Jag har bott här i nitton dagar och jag har fått ett kort i brevlådan om att jag ska komma till ett sjömagasin i september och jag vet inte om jag känner en enda människa som kommer att vara där."

"Du kommer att känna fler än du tror."

"Det är det jag är rädd för."

Hon skrattade. Hon hörde sig själv göra det och hon hörde att det kom fort och lätt, som något som legat och väntat, och hon tystnade lite för snabbt efteråt.

"Hur visste du att det var jag?" sa hon.

Han tittade på henne.

"Jag vet inte", sa han. "Du gick förbi i går. Och i förrgår. På morgonen."

"Jag går med hunden."

"Jag vet." Han lyfte handen som om han ville släta ut något i luften. "Jag menade inte — jag tittade ut genom fönstret och tänkte att det var någon jag hade sett förut. Det var ingenting mer än det. Man känner igen folk härifrån, det är det som är hela orten."

"Det är det", sa hon.

Det blev tyst i två sekunder. En bil kom uppifrån vägen, tog det långsamt, och föraren lyfte två fingrar från ratten och Helena lyfte handen tillbaka utan att se vem det var.

"Jag borde ha ringt", sa Johan. "När jag flyttade. Eller — nej. Vad skulle jag ha ringt om?"

"Ingenting."

"Ingenting", sa han. "Precis. Det är trettiotre år."

"Trettiofyra", sa hon.

Hon sa det utan att räkna. Det kom ut färdigt, som någon som svarar på en fråga om sitt eget personnummer, och hon såg i hans ansikte att han hörde det, och hon kände hettan gå upp över halsen och hoppades att det var kallt nog för att det skulle se ut som väder.

"Trettiofyra", sa han.

"Jag måste gå upp", sa Helena. "Jag ska in till Kungsbacka."

"Jobbar du?"

"På ett arkitektkontor. Tre dagar."

Han rätade lite på sig. "Då vet du saker jag behöver veta."

"Jag ritar carportar."

"Jag har ett hus utan kök", sa han. "Jag har ett tomt rum med en vattenanslutning i fel vägg och jag har stått i det i fyra dagar och inte förstått vilket håll man ska titta ut åt."

"Norr", sa hon, för hon visste hur Sjöstugan låg. "Köket ligger mot norr. Det gjorde det när Karlssons hade det."

"Ja."

"Havet är på andra sidan."

"Jag vet", sa han. "Det är därför jag har stått där i fyra dagar."

Hon nickade. Doris hade lagt sig ner på gruset, vilket hon inte hade gjort en enda gång på tre dagar, och Helena drog lätt i kopplet och Doris reste sig med ett suck som var alldeles för mänskligt.

"Nå", sa Helena.

"Nå", sa Johan.

Hon gick. Hon gick uppåt, mot stigen, och hon hade tagit fem eller sex steg när han sa hennes namn en gång till, inte högt.

"Helena."

Hon vände sig om.

"Det var trevligt", sa han. "Det var det jag skulle ha sagt istället för att prata om panel."

"Det var trevligt", sa hon.

Sedan gick hon.

Stigen upp mot Näsvägen var smalare än hon mindes, den hade vuxit igen på nedre delen och det låg björnbärsrevor över den, och hon fick lyfta Doris över en gren som hade fallit någon gång under vintern och som ingen hade flyttat. Hon höll muggen i vänsterhanden hela vägen. Kaffet var kallt. Hon drack det inte.

Hon tänkte inte något särskilt medan hon gick. Det var det hon konstaterade efteråt, att hon hade gått åtta minuter uppför en stig utan att tänka på någonting alls, som om huvudet hade satt sig ner på gruset som hunden och vägrat resa sig. Hon hade bara gått och gått och kommit ut på Näsvägen vid brevlådorna och stått där och sett en skolbuss svänga.

Anders bil var borta när hon kom hem. Han hade lämnat kaffekannan på och en kopp i vasken och en lapp på bänken om att han skulle till Vallda och sedan till ett möte i Kungsbacka och att han inte visste när, och Helena läste den två gånger och lade den i papperskorgen.

Hon släppte av Doris i tvättstugan med vatten och stängde dörren.

Sedan ställde hon sig vid diskbänken och började gråta.

Det kom utan förvarning och utan innehåll. Hon stod med båda händerna på bänkkanten och gråten kom upp genom bröstet i stötar som gjorde ont i mellangärdet, den sortens gråt hon inte hade haft sedan hennes mamma dog, och hon hade ingenting att koppla den till. Han hade sagt hennes namn. Han hade sagt att det var trevligt. Det var ingenting. Hon hade träffat en människa hon hade känt när hon var arton och de hade pratat om ett läckande tak och en fest och ett kök som låg mot norr, och hon stod i sitt eget hus och grät som om någon hade dött.

Hon försökte hitta ordet. Hon var bra på ord, hon hade alltid varit den som satte namn på saker i den här familjen, den som sa nu är du ledsen och nu är du bara hungrig och nu är du rädd för att du inte vet. Och nu stod hon och lät gråten gå igenom sig och hittade ingenting. Det var inte sorg. Det var inte skam, inte riktigt, även om det låg något i närheten. Det var inte lycka, absolut inte lycka. Det låg närmast något hon hade känt en gång i ett omklädningsrum efter en simtävling när hon var tolv, när hon hade fått veta att hon simmat mycket fortare än hon trott och satt på bänken och grät medan de andra klädde sig.

Det gick över efter tre eller fyra minuter. Hon sköljde ansiktet i kallt vatten och stod och tittade på sig själv i den mörka rutan över diskbänken där man ser sig själv på morgnarna innan ljuset kommer, och hon såg ut precis som vanligt.

Hon tog telefonen och skrev till Pia: Doris har varit bra. Hon har ätit inga skor.

Pia svarade efter en halvminut: Tack. Var gick ni?

Helena tittade på frågan en stund.

Runt, skrev hon.

Sedan gick hon upp och bytte om och åkte till Kungsbacka och ritade en carport med dörren på den norra sidan, vilket kunden hade bett om från början.

Kapitel 5 — Klänningen i fel storlek

Pia kom hem på fredagskvällen och hämtade Doris själv, stod i hallen med bilnycklarna i handen och pratade i elva minuter om ingenting särskilt medan hunden gick runt och luktade på Anders skor. På söndagen ringde hon igen och då var det festen.

"Det blir sjuttio", sa hon. "Jag har räknat två gånger och jag får sjuttio båda gångerna, och jag hade tänkt fyrtio."

"Vem har du bjudit?"

"Alla. Det är problemet med att bli sextio i Onsala. Man kan inte välja. Bjuder du en av Nordlings så vet den andra det på tisdagen." Något klirrade i bakgrunden. "Jag har hyrt magasinet. Hela nedre delen. Jag har mat, jag har dryck, jag har en son som har lovat att fixa musik och som kommer att komma med en högtalare som är för liten."

"När?"

"Andra lördagen i september." Pia gjorde en paus. "Du kommer."

"Ja."

"Jag menar båda. Du och Anders."

"Vi kommer båda", sa Helena.

Korten låg i brevlådorna innan veckan var slut. Britt-Marie hade fått sitt på tisdagen och stod vid sin egen brevlåda när Helena körde förbi och höll upp det som om det var en läkarremiss. Helena stannade och vevade ner rutan.

"Sjömagasinet", sa Britt-Marie. "Det är kallt där i september."

"Det är inomhus."

"Det är kallt där inomhus." Britt-Marie vände på kortet och läste baksidan, som var tom. "Jag var där när Nordlings hade bröllop. Man fick sitta i ytterkläderna. Kommer du?"

"Vi kommer båda."

"Han också." Britt-Marie nickade nedåt, mot vägen, och behövde inte säga mer. "Han fick sitt förra veckan. Han sa det till Sonja när han köpte spik."

"Det är en fest", sa Helena. "Pia har bjudit hela orten."

"Ja", sa Britt-Marie, "det har hon."

Kortet låg på Helenas eget köksbord när hon kom hem. Anders hade lagt det på högen med räkningar. Det var vitt med Pias handskrift och det stod bara 18.00, Sjömagasinet, ta med ingenting, och Helena satte det under magneten på kylskåpet mellan tandläkartiden och ett telefonnummer till en man som skulle titta på pumpen.

"Har du sett att Pia har fest", sa hon.

Anders stod med huvudet i skafferiet. "Jag har sett det. Hon ringde. Hon ska ha dansgolv."

"Ska hon ha dansgolv?"

"Golvet därinne är av trettiotalsplank med tre centimeters fall åt havet. Man kan inte dansa på det. Jag sa att jag lägger ett golv." Han kom ut med ett paket knäckebröd. "Femtio kvadrat. Jag har plywood liggande sedan Vallda."

"Tar du betalt?"

"Det är Pia", sa han, och det var svaret.

Helena stod kvar och tittade på kortet på kylskåpsdörren en stund efter att han gått ut i garaget. Sedan flyttade hon det över tandläkartiden i stället, så att det låg överst.

Torsdagen därpå var hon i Kungsbacka och skulle hämta en pärm hos en konsult på Storgatan och blev tjugo minuter tidig. Hon parkerade och gick uppåt gatan och det var den där eftermiddagen i slutet av augusti när solen står lågt mellan husen och det luktar varm asfalt fast luften är kall, och hon gick förbi butiken två gånger innan hon gick in.

Hon hade gått förbi den i tolv år. Det var en av de där små butikerna som byter namn men aldrig sortiment, med tre plagg i fönstret på gjutjärnsställningar och priser som inte satt på plaggen. Hon hade en gång köpt en halsduk där till sin svärmor.

Klänningen hängde längst in på en av de runda ställningarna, mellan två andra i samma modell. Mörkgrön, nästan svart där tyget föll i veck, ärmar till halva överarmen, ingenting särskilt med den alls. Hon tog ut den för att se vad den kostade och blev stående med den över armen.

"Den kom in i tisdags", sa kvinnan bakom disken. "Den finns i tre färger."

"Vilken storlek är det här?"

"Trettiotvå. Jag har trettiosex och trettioåtta också, jag tror trettioåtta hänger på andra sidan."

Helena vände på prislappen. Sedan gick hon in i provhytten med trettiotvå.

Det var trångt. Gardinen gick inte hela vägen och det fanns en pall och en spegel som var för nära, och hon fick dra ner blixtlåset halvvägs för att få klänningen över huvudet och hon visste redan när tyget gick över axlarna att det var för litet. Det satt över bröstet på ett sätt som inte gick att andas ur och hon fick inte upp blixtlåset längre än till mitten av ryggen. Hon stod med händerna bakom sig och armbågarna ut och drog en gång till, försiktigt, för att inte förstöra något som inte var hennes.

Och så tittade hon.

Hon såg någon i spegeln som hon inte hade sett på länge, och det var inte för att klänningen var vacker eller för att hon var smal, hon var inte smal, hon var femtiotvå år och hade fått bröstet av två barn och magen av tjugo vintrar. Det var något annat. Det var att klänningens färg gjorde något med ögonen och att halsen kom fram och att hon stod rakare för att hon var tvungen, och hon såg ut som en kvinna någon skulle vända sig om efter i en dörr och tänka på i fem sekunder efteråt. Hon stod och tittade och blev tvungen att lägga handen på väggen.

Hon hade en garderob full av rätta storlekar. Byxor som satt bra, tre blusar, en marinblå kavaj som hon hade haft på sig på Fredriks studentmiddag och på en begravning och på ett möte med en kommunarkitekt. Anders hade sagt att hon såg fin ut i den. Han hade sagt det på hallgolvet med bilnycklarna i handen, och han hade menat det, och hon hade svarat tack och de hade åkt.

Det tog en halv minut. Sedan drog hon ner blixtlåset och fick av sig klänningen och stod i provhytten i sina egna byxor och hängde tillbaka den på galgen och strök ut vecken över bröstet med handflatan.

"Vill du prova trettioåtta?" sa kvinnan när hon kom ut. "Jag kan ta ner den."

"Nej tack", sa Helena.

Hon gick fram till disken och lade trettiotvå på den.

Kvinnan tittade på klänningen och sedan på Helena och sedan på klänningen igen, och hon var yrkeskvinna, hon sa ingenting om storlekar. Hon sa bara: "Den går att lämna tillbaka i fjorton dagar om du har kvittot."

"Jag vet."

"Kort eller kontant?"

"Kort."

Det tog fem sekunder på terminalen. Hon hade betalat mer för en klänning en gång i sitt liv, till Fredriks bröllop som aldrig blev av, och hon tänkte på det medan kvinnan vek in papperet.

Hon hämtade pärmen på Storgatan och satt i bilen på Söderbron och kände påsen ligga på passagerarsätet som något som andades. Sedan körde hon hem.

Anders var i garaget. Hon hörde bandsågen genom garageporten när hon svängde in, och hon satt kvar i bilen med händerna i knäet i kanske tio sekunder innan hon tog påsen och gick in genom förstudörren i stället för genom garaget, vilket hon inte hade gjort på ett år.

Uppe i sovrummet tog hon ut klänningen och höll upp den. Hon hade tänkt hänga den framme, på dörren, så att han skulle se den när han kom in och tvätta av sig. Hon höll den där i luften och tänkte hela vägen igenom vad som skulle hända: han skulle komma in med sågspån i armhåren och säga ny? och hon skulle säga ja, och han skulle säga fin och sedan gå in i duschen, och han skulle inte fråga vilken storlek det var eller varför den var grön eller vad hon hade tänkt när hon stod i den där hytten och lade handen på väggen. Han hade inte frågat henne om ett val hon gjort på flera år. Han hade sagt att hon såg fin ut och menat det och det var inte samma sak.

Hon gick till garderoben och öppnade den och sköt undan kavajen och vinterkappan och den långa kjolen hon aldrig använde, och hängde klänningen längst in mot väggen, bakom kappan, där man inte såg den om man öppnade dörren för att ta något.

Sedan stängde hon garderoben och ställde sig framför den.

Det var två veckor till festen. Hon räknade dem på fingrarna mot handflatan och kom fram till fjorton dagar och tänkte att det var exakt samma antal som kvittot gällde, och det var det som var det obehagliga. Att det ena var lika länge som det andra. Att hon kunde gå in i butiken på fredagen den trettonde dagen och lämna tillbaka en klänning hon inte kunde stänga och åka hem och ta på sig den marinblå kavajen och ingen skulle någonsin veta att det hade funnits ett val.

Bandsågen gick igång igen därute.

Hon gick ner och satte på potatis och lade kvittot i plånbokens bakre fack, i facket där hon hade parkeringsbiljetter och en gammal lapp med hennes mammas telefonnummer på, och där låg det.

Kapitel 6 — Då går jag själv

Golvet i sjömagasinet var klart på onsdagen. Han hade lagt det på tre kvällar med Micke som bar och en spikpistol som hördes över hela hamnen, och han kom hem halv tio med damm i öronen och sa att det låg som en berggrund och att fallet var uppbyggt med kilar i tolv olika höjder. Och att Pia hade gråtit lite när hon såg det, vilket han berättade två gånger.

Så det var inte golvet.

Helena förstod det på lördagen, sex dagar före festen, när hon frågade om han hade en skjorta som var hel och han svarade att det får vi se.

"Vad ska vi se?"

"Vi får se hur det blir." Han satt vid köksbordet med en katalog över drivaxlar och vände blad. "Jag vet inte om jag går."

Hon stod med kaffekannan i handen. Hon ställde ner den på plattan innan hon svarade, för hon ville göra rätt, hon ville göra det långsamt.

"Du har byggt golvet."

"Golvet ligger. Det behöver inte mig."

"Anders."

"Det är sjuttio personer." Han vände ett blad. "Det är sjuttio personer i ett kallt magasin och det är Nordlings och det är hela Onsala och det är kö till toaletten. Jag har lagt sextio timmar den här veckan. Jag skulle behöva en lördag."

"Du får en lördag. Festen börjar sex."

"Jag vet när den börjar."

"Vad är det egentligen?"

Han satte fingret på en rad i katalogen som om han läste den. Han hade sågspån kvar i hårfästet fast han hade duschat, en tunn grå rand ovanför ena tinningen, och hon fick en impuls att sträcka fram handen och stryka bort den och gjorde det inte.

"Det är ingenting", sa han. "Jag är trött. Jag orkar inte stå och prata om utombordare i fyra timmar."

"Du älskar att prata om utombordare."

"Ja", sa han. "Det är väl det som är problemet."

Det var det mest självinsiktsfulla han hade sagt på ett halvår och hon visste inte vad hon skulle göra med det. Hon hällde upp kaffe hon inte ville ha och satte sig mittemot honom.

"Ryggen", sa hon.

"Vad är det med ryggen?"

"Är det ryggen?"

"Ryggen är bra." Han vände blad. "Ryggen är helt normal för en människa som är femtiofem."

"Micke sa i telefon till dig i tisdags att du skulle ta två Alvedon före Kungsbackaloppet och inte säga något till mig."

Han lyfte inte blicken. Det var enda gången hela samtalet han slutade vända blad.

"Micke pratar", sa han.

"Ja."

"Han pratar högt också."

"Ja."

Han slöt katalogen och lade handflatorna på den, båda, som om han höll ner något. Ärret i den vänstra låg som ett vitt streck tvärs över köttet under tummen och hon hade sett det i trettio år och hade aldrig frågat.

"Jag vill inte gå på festen", sa han. "Det är inte mer än så. Jag vill sitta hemma på lördagen och äta något och se på matchen och sova i min egen soffa. Du kan säga till Pia att jag har ont i ryggen om du vill. Det är sant också."

Ute skrek en trut över vattnet och det fanns en färja någonstans som gick, man hörde det inte men man kände det i fönsterrutan, ett svagt dunkande i glaset som fanns hela hösten.

Hon tänkte på hur den här kvarten skulle ha sett ut i mars. Hon skulle ha sagt att hon förstod. Hon skulle ha sagt att det gick bra, att hon kunde säga till Pia, att de kunde titta in med en present dagen efter i stället. Och sedan skulle hon ha gått ut i tvättstugan och stått där en stund och sedan kommit in igen och satt på potatis, och de skulle ha ätit och sett på matchen och det skulle ha varit sjutton meningar och ingen av dem om något.

Hon tänkte på klänningen som hängde bakom vinterkappan. Hon tänkte på kvittot i plånbokens bakre fack, och att det var fyra dagar kvar på det, och att hon hade räknat dem på fingrarna varje morgon som en människa räknar något hon inte vill räkna.

"Då går jag själv", sa hon.

Han lyfte huvudet.

Det var inget dramatiskt i det. Han såg upp på henne på det sätt man ser upp när någon säger en siffra man inte hade väntat, och rynkan mellan ögonbrynen fanns kvar en sekund för länge.

"Vad sa du?"

"Jag går själv." Hon höll koppen i båda händerna och rösten var precis som den skulle vara, jämn, som om hon läste upp en tandläkartid. "Jag har lovat Pia att jag kommer. Jag vill komma. Jag går klockan halv sex och jag tar bilen och jag ställer den vid magasinet och tar en taxi hem eller går, det är tre kilometer, jag har gjort det förut."

"Du kan inte gå ensam på Pias sextio."

"Varför inte?"

"Därför att." Han gjorde en rörelse med handen mot fönstret, mot vägen, mot hela orten. "Därför att folk."

"Folk", sa Helena.

"Folk kommer att fråga var jag är."

"Då säger jag att du inte ville komma." Hon drack en klunk. Kaffet var för hett och hon drack det ändå. "Det är sant också."

Han satt tyst. Han sköt katalogen två centimeter åt sidan och sköt den tillbaka.

"Du är arg", sa han.

"Nej."

"Du är arg och det är därför du säger så."

"Jag är inte arg, Anders. Jag har varit arg i tolv år och det märkte ingen, så jag har slutat med det." Hon hörde att det kom ut hårdare än hon hade tänkt och hon lät det stå. "Jag går på festen. Du behöver inte följa med. Jag ska inte tjata på dig i sex dagar och jag ska inte vara sur på söndagen och jag ska inte säga något till Britt-Marie. Jag går bara själv."

Han tittade på henne. Det var kanske fem sekunder och det var längre än han hade tittat på henne på länge, och det var det som gjorde att hon fick lägga ner koppen.

"Sedan när gör du så?" sa han.

"Gör vad?"

"Bestämmer sådär. Rakt ut."

"Jag vet inte", sa hon. "Den här veckan, kanske."

Han nickade långsamt, som mot en mätning som inte stämde med ritningen. Sedan öppnade han katalogen igen, på fel sida, och stängde den och lade den på fönsterbrädan bakom sig.

"Vad ska du ha på dig", sa han.

Hon satt stilla. Det var första frågan av det slaget på — hon visste faktiskt inte. Länge. Och det slog henne att den kom nu, i köket, en lördag, tvärs över en drivaxelkatalog, och att hon inte hade förberett något svar eftersom hon hade slutat räkna med att frågan skulle komma.

"Jag har en klänning", sa hon.

"Den blå?"

"Nej."

Han väntade. Hon sa inte mer.

"Okej", sa han.

"Okej."

Han reste sig och han gjorde det med händerna mot bordsskivan, ett litet lyft med axlarna först, och hon såg det och sa ingenting. Han gick ut i hallen och hon hörde honom stå där en stund utan att göra något, och sedan hörde hon garageporten.

Hon satt kvar vid bordet i kanske tio minuter. Ute var det den där grå tunna klarheten som kommer i september när sommarfolket har åkt och luften plötsligt luktar tång igen. Hon tänkte att hon borde känna sig illa till mods och gjorde det inte. Hon kände något annat, något som satt högt i bröstet och som mest liknade hur det känns första kvällen efter att man har flyttat.

Hon gick upp.

Hon öppnade garderoben och sköt undan vinterkappan och den långa kjolen och tog ut klänningen och hängde den ytterst, längst fram, på insidan av dörren, där man såg den om man öppnade den för att ta en skjorta.

Sedan gick hon ner och tog plånboken ur väskan och drog ut kvittot ur det bakre facket, ur facket med parkeringsbiljetterna och lappen med mammas nummer, och stod med det i handen en stund.

Hon rev det inte. Hon var inte den sortens människa och hon hade inte gjort det på nitton år.

Men hon lade det i högen med räkningar på köksbordet, ovanpå allt, så att det låg synligt, och sedan tog hon telefonen och skrev till Pia att hon kom och att hon kom vid sex.

Båda? skrev Pia tillbaka, direkt, som hon alltid gjorde.

Helena tittade länge på ordet innan hon svarade.

Jag, skrev hon. Han vill inte. Jag kommer ändå.

Det tog en halv minut. Sedan kom det: Bra.

Och en sekund senare: Ta med ingenting.

Kapitel 7 — Vid utgången hela kvällen

Hon var där tio över sex och det var redan fyrtio personer inne i magasinet, och det första hon tänkte var att golvet lät. Det gav ett djupt torrt ljud under klackarna, som ett fartygsdäck, och Pia stod mitt på det i något rött och tog emot med båda händerna.

"Klänningen", sa Pia.

"Ja."

"Nej men klänningen."

"Ja", sa Helena. "Jag vet."

Hon hade tagit tre klunkar ur ett glas och hälsat på Britt-Marie, som ville veta om det var sant att Nordlings hade sålt släpet, när hon hörde dörren och kände draget och vände sig om av samma reflex som alla andra.

Han hade skjortan på sig. Den vita med den smala kragen, den han hade köpt till Fredriks bröllop och burit en gång sedan dess, och den satt tvärs över honom som en skjorta gör när en man har blivit både bredare och tunnare på samma ställe. Han hade blöta skulderpartier. Han hade gått, förstod hon. Tre kilometer i septemberduggregn i en bröllopsskjorta.

Han steg in i lokalen och stannade.

Det var där han stannade. En och en halv meter in från skjutdörren, till vänster om den, mellan dörrkarmen och stapeln med tomma vinlådor, med ryggen mot väggen och glasögonfodralet i bröstfickan som en tjock rektangel under tyget. Han lyfte handen mot Pia. Pia skrek något över allas huvuden som Helena inte hörde och gick fram och kramade honom, och han kramade tillbaka med en arm och flyttade sig inte.

Helena stod bakom långbordet, vid räkfaten, med Britt-Marie framför sig och tolv meter golv emellan.

Hon räknade dem sedan. Tolv meter, kanske fjorton. Sjuttio personer i ett magasin och han i ena änden med väggen bakom sig och hon i den andra med ett glas i handen, och hela kvällen låg mellan dem som ett rum man inte har möblerat.

"Där är han ju", sa Britt-Marie. "Du sa ju att han inte skulle."

"Han sa att han inte skulle."

"Männen säger så." Britt-Marie tog en räka. "Bertil sa i tjugotvå år att han inte skulle på Onsaladagen."

Helena gick över golvet. Hon gjorde det inte rakt, hon gjorde det som man gör på en fest, förbi Pias syster och förbi två män som diskuterade en betongplatta, och när hon kom fram sa hon:

"Du är blöt."

"Det duggar bara."

"Du har gått."

"Bilen står kvar", sa han. "Du kan köra hem oss. Jag tänkte att då blir det inget snack om vem som ska ta hur många."

"Du dricker inte."

"Nej", sa han. "Men det är trevligt att slippa förklara det."

Hon stod framför honom. Han såg ren ut i ansiktet, nyrakad, med ett litet rött streck under örsnibben där han hade skurit sig, och han luktade av den där rakvattnet han fick av Klara för fyra jular sedan och aldrig använde. Hon tänkte att hon borde säga något om att hon var glad. Hon tänkte att hon borde säga tack. Det var det värsta av alltihop, att hon höll på att tacka honom för att han hade kommit på en fest hon var bjuden till.

"Ryggen?" sa hon.

"Den står bättre än den sitter."

"Jaha."

"Det är därför jag står här." Han gjorde en liten rörelse med hakan mot vinlådorna. "Jag har väggen. Man ska ha något bakom sig."

"Det finns stolar."

"Stolar är det värsta som finns", sa han. "Gå du. Pia vill visa dig något med tårtan, hon har sagt det tre gånger."

"Kommer du in?"

"Jag ser bra härifrån."

Så hon gick in, och han kom aldrig in.

Hon höll ordning på honom hela kvällen utan att bestämma sig för det. Hon satt vid bordet mellan Pias kusin och en man som drev något med hummertinor och hon åt räkor och skalade dem och lade skalen i skålen och hörde talen, och hela tiden fanns det en punkt uppe till vänster i lokalen där hon visste att han stod. När Pias son höll tal och alla vände sig mot fönstersidan såg hon honom över trettio huvuden, med armarna i kors och glaset stående på vinlådan, och han skrattade i rätt sekunder. Han kunde det. Han hade alltid kunnat det.

Folk kom till honom. Det var det märkliga. Han rörde sig inte en meter och ändå pratade han mer än hon gjorde. Micke stod hos honom en halvtimme och rörde sina händer. Nordling kom med två glas och gick med två glas. En kille från kommunen som Helena inte kände namnet på stod och pekade på taket och Anders pekade också på taket, och de stod där båda och tittade upp i takstolarna en lång stund, och det var det längsta samtalet han hade med någon hela kvällen.

Vid halv nio kom Pia och satte sig på hennes stolskant.

"Han står vid dörren."

"Ja."

"Är han sjuk?"

"Han har ont i ryggen", sa Helena. "Han vill inte att någon ska veta det."

"Alla vet det." Pia tittade bort mot dörren. "Britt-Marie har berättat det för alla utom honom."

"Bra."

"Ska du hämta in honom?"

Helena skalade en räka. Hon tog av huvudet först och sedan skalet i två drag och lade det i skålen och sköljde fingrarna i vattenglaset som stod där för det.

"Nej", sa hon.

Pia sa ingenting på ett par sekunder.

"Nej", sa hon sedan. "Nej, det kanske inte är ditt jobb."

"Jag har gjort det i trettio år."

"Jag vet."

"Jag har hämtat in honom från garage och från bilen och från bryggan och från Mickes altan." Hon lade händerna i knäet. "En gång från en begravning. Han satt i bilen och lyssnade på radio och jag gick ut och hämtade in honom och han sa att han var där, han var ju på området."

"Vad hände då?"

"Jag var arg i tre dagar och han märkte inte det heller." Helena tog sitt glas. "Jag går inte och hämtar honom idag. Han har kommit ändå. Det får vara nog för i kväll."

Pia såg på henne en stund med den där blicken som Helena kände sedan gymnasiet.

"Det står en man till vid utgången", sa hon.

"Jag har sett honom."

"Han kom halv sju."

"Jag har sett honom, Pia."

"Jag säger bara var folk står", sa Pia och reste sig och gick och hämtade tårtan.

Johan stod vid den andra dörren, den mot vattnet, den som hölls öppen på grund av värmen från alla människor, och han stod där med ryggen mot havet och ett glas i handen och han rörde sig inte heller. Han hade en mörk skjorta och underarmarna bara och han såg ut som en som har bestämt sig för att inte vara den som går fram. Två utgångar, tänkte Helena. En man vid varje. Och hon i mitten på ett golv som hennes man hade lagt på tre kvällar i tolv olika höjder så att vattnet skulle rinna åt rätt håll.

Hon reste sig och gick och pratade med Britt-Marie om släpet.

Vid tio började dansen. Någon hade riggat högtalare mot norra gaveln och Pias son satte på det som spelas när sextioåringar ska dansa, och golvet fylldes och lät, det lät verkligen, ett dovt trummande genom hela magasinet som gick upp i väggarna. Helena dansade en gång med Nordling, som dansade som en man bär en planka, och sedan gick hon ut i den kalla luften bakom huset och stod två minuter och tittade på vattnet och lät hjärtat gå ner.

När hon kom in igen stod Anders kvar. Han hade flyttat sig sextio centimeter för att släppa fram en kvinna med en tårtbricka och sedan tillbaka. Han tittade på dansgolvet med händerna i fickorna och han tittade inte på någon särskild, han tittade på golvet, på skarvarna, på hur det bar.

Hon ställde sig bredvid honom med väggen i ryggen och de stod där en stund utan att säga något.

"Det håller", sa han.

"Vad?"

"Golvet. Sjuttio personer och ingen sviktning." Han nickade mot mitten. "Det är kilat i tolv höjder därborta och ändå ligger det plant under folk. Det är det jag ville se."

"Var det därför du kom?"

Han svarade inte direkt. En trut eller något annat skrek ute i mörkret och musiken bytte låt och Micke ropade något från andra sidan som ingen av dem hörde.

"Nej", sa han.

Hon väntade. Hon väntade så länge hon kunde och han sa inte mer, och sedan kom Pia med tårtfat till dem båda och sa att det var bäst att de åt eftersom det var hennes fest och hennes tårta och hennes golv.

Helena tog fatet. Hon stod kvar vid väggen bredvid honom en stund med tårtan i handen, med hela festen framför dem som en enda ljudande yta, och vid den andra dörren stod Johan och tittade rakt igenom folkmassan på henne, och hon åt tårtan och tittade inte tillbaka.

Kapitel 8 — Fyrtio minuter

Tårtfatet stod kvar på vinlådan när hon gick. Hon skulle bara ställa det i köket, det var allt, och i köket stod Pias syster och sköljde glas i en hink och sa att det inte fanns plats på någon bänk och att Helena kunde ställa det på trappan utanför tills vidare. Så Helena gick ut med fatet i handen genom köksdörren mot vattnet och där stod han.

Han stod inte i vägen. Han stod tre steg åt sidan med ryggen mot magasinets långvägg och ett tomt glas i handen, och det första han sa var:

"Är det din?"

"Vad?"

"Tårtan."

"Nej", sa Helena. "Den är Pias. Allt här är Pias."

"Ja", sa Johan. "Det märks."

Hon ställde fatet på trappstenen. Det var kallare ute än hon hade trott, den där septemberkylan som kommer på tio minuter när vinden vänder in från havet, och musiken lät annorlunda genom väggen, mest bas, mest golv. Hon hade tänkt gå in igen direkt. Hon stod kvar.

"Du har stått vid dörren hela kvällen", sa hon.

"Du också, på slutet."

"Vid den andra."

"Ja", sa han. "Jag noterade det."

Han sa det utan att göra något av det. Det var det som var svårt med honom, tänkte hon efteråt, att han lade fram saker och sedan lät dem ligga.

"Jag ville inte gå fram", sa han. "Det är sjuttio personer därinne och sextio av dem känner varandra sedan 1974. Om jag går över golvet till dig så har jag gjort något. Om du kommer ut med ett tårtfat så har ingen gjort något."

"Jag skulle bara ställa fatet."

"Precis", sa han.

Hon skrattade. Det kom ur henne innan hon hade bestämt sig för det, ett kort ljud som lät främmande i den kalla luften, och hon hörde själv att det inte var ett festskratt.

"Hur är väggarna?" sa hon.

"Vilka väggar?"

"I Sjöstugan. Du hade rivit ut norra väggen när jag var där."

"Jag har rivit ut den andra också nu." Han satte glaset på ledstången. "Det finns egentligen ingenting kvar som håller huset uppe utom vanan."

"Har du en byggare?"

"Jag har en byggare", sa Johan. "Jag har den bästa byggaren i Onsala, enligt alla jag har frågat, och jag har frågat fem personer och alla har sagt samma namn."

Helena stod tyst.

"Han lägger nytt golv hos någon", sa Johan. "Han kommer i oktober."

"Ja."

"Han lade det golvet." Johan pekade med huvudet mot väggen bakom sig, mot ljudet. "Jag var här klockan halv sju och första saken någon sa till mig var att jag stod på ett golv som var kilat i tolv höjder för att det ska rinna åt havet. Det var Britt-Marie. Hon hade inte ens presenterat sig."

"Hon presenterar sig aldrig", sa Helena. "Hon utgår från att man vet."

"Jag vet vem hon är. Hon sålde ägg till min mamma."

"Hon säljer ägg fortfarande."

"Jag ska köpa ägg", sa Johan allvarligt.

Det var där någonstans det började. Hon skulle senare försöka hitta exakt var, för hon ville veta hur en fyrtio minuter lång sak börjar, och hon kom fram till att den började med ägg.

"Kallt", sa hon.

"Ja. Det finns en bänk."

Det fanns en bänk. Den stod på magasinets gavelsida, mot norr, där någon hade ställt den för att det var den enda platsen där man inte satt i draget, och det låg en presenning över halva den och två tomma öllådor under. Helena satte sig på den delen som var torr. Johan satte sig i andra änden med en halvmeter emellan, och det var precis så mycket att ingen som kom runt hörnet skulle behöva tolka något.

"Vad läser du?" sa han.

"Va?"

"Vad läser du. Nu. Vad ligger på ditt nattduksbord."

Helena tittade på honom.

"Ingen frågar sådant", sa hon.

"Jag frågar."

"Det är en fråga från 1988."

"Jag frågade dig det 1988", sa Johan, "och du sa Doris Lessing och jag hade inte läst en rad av henne och jag låtsades att jag hade det i ungefär två minuter innan du märkte det."

"Fyrtio sekunder."

"Fyrtio sekunder", sa han. "Bra. Vad läser du nu?"

Hon tänkte efter. Det var det som var det förnedrande, att hon behövde tänka efter, att det tog fem sekunder att komma på vad som låg på hennes nattduksbord.

"En bok om Sigurd Lewerentz", sa hon. "Den har legat där i ett och ett halvt år. Jag har läst till sidan sextiotre tre gånger."

"Vad är det som händer på sextiotre?"

"Ingenting. Jag somnar."

"Vem är han?"

"Arkitekt. Han byggde en kyrka i Klippan där han lade tegel utan att bry sig om måtten. Han lät murarna bestämma på plats." Hon hörde att röstläget ändrades och kunde inte hindra det. "Det finns fönster i den som sitter utanför väggen. De hänger på utsidan, som om någon har glömt dem där. Det ska inte gå att göra så."

"Har du varit där?"

"Nej."

"Varför inte?"

"Det är trettio mil", sa Helena.

"Det är fyra timmar", sa Johan.

Hon svarade inte på det. Hon satt med händerna mellan knäna och tittade ut på vattnet, som inte var svart utan grått av allt ljus från magasinets fönster, och hon tänkte att om hon hade sagt det där om fönstren till Anders så hade han frågat hur de var infästa. Och det var en bra fråga. Det var faktiskt en bättre fråga. Men det var en annan fråga.

"Jag arbetar tre dagar i veckan", sa hon. "På ett kontor i Kungsbacka. Vi gör tillbyggnader. Jag gör tillbyggnader. Fyrtiotvå kvadrat mot söder med skjutdörrar, det är vad folk vill ha, och jag ritar det och jag är bra på det och jag kan tala om för dig exakt var solen står i vardagsrummet den fjortonde november i vartenda hus mellan här och Fjärås."

"Det är inte ingenting."

"Nej", sa hon. "Det är inte ingenting."

"Men."

"Jag sa inte men."

"Du sa det där du säger i stället för men."

Helena skrattade igen. Det var andra gången på tio minuter och hon hade inte skrattat två gånger på en kväll sedan i våras och hon visste det, hon höll räkning på sådant nu, hon hade börjat med det i januari utan att bestämma sig för det.

"Vad ville du bli?" sa han.

"Arkitekt."

"Det blev du."

"Jag blev en som ritar tillbyggnader."

"Vad ville du bygga?"

"Bad", sa Helena.

Det kom fort. Hon hörde själv att det kom fort, som något som ligger ovanpå och inte under.

"Bad."

"Simhallar. Badhus. Bastur, allt sådant." Hon rätade på sig. "Det är det svåraste som finns. Det är vatten och klor och luftfukt och femtio människor med bara fötter och ett ljus som förändras hela tiden av att ytan rör sig. Alla badhus i Sverige är fula. Alla. Det finns tre som inte är det och de är i Finland."

"Varför gör du inte det då?"

"För att man inte bygger badhus i Kungsbacka."

"Man bygger badhus någonstans."

"Jag var tjugosex", sa hon. "Jag var tjugosex och gravid och vi hade köpt huset och Anders hade tagit lån på maskiner och jag fick jobbet på kontoret som fanns fjorton minuter bort. Man väljer inte, man svarar bara på det som frågas."

"Det är en formulering", sa Johan.

"Det är sant också."

"Ja. Det är ofta så med formuleringar."

Hon vände sig mot honom.

"Vad blev du?" sa hon.

"Jag byggde ett företag som sålde ventilationsstyrning till fastighetsbolag", sa Johan. "I tjugotvå år. Jag sålde det i april till ett tyskt bolag som inte kommer att behålla en enda av mina anställda och jag fick tillräckligt mycket pengar för att aldrig behöva förklara mig för någon igen, vilket är exakt det jag har gjort varje kväll i fem månader."

"För vem?"

"För mig. Jag har inga andra kvar."

Han sa det utan bitterhet, med samma torra tonfall som han hade haft när han var nitton och skulle förklara varför båten inte hade lanternor, och det var det som fick henne att sitta kvar när hon egentligen skulle rest sig.

"Ventilationsstyrning", sa hon.

"Ja."

"Du skulle segla till Irland."

"Jag skulle segla till Irland", sa Johan.

"Du hade en plan. Du hade den utskriven. Du visade mig den på en brygga och det stod nio hamnar på den och du hade räknat ut hur mycket vatten man behöver per dag."

"Fyra liter."

"Fyra liter", sa Helena.

De satt tysta. Musiken bytte till något med dragspel i och det hördes ett jubel genom väggen, en av de där kollektiva ljudvågorna som går genom en fest när alla känner igen samma låt.

"Jag har inte tänkt på Irland på tjugo år", sa han. "Jag tänkte på det i juni. Jag låg på golvet i Sjöstugan med ryggskott och tittade upp i takstolarna och tänkte att jag är fyrtioåtta timmar från Kinsale om jag har en båt och en kropp som fungerar och jag har ingen av dem."

"Fyrtioåtta timmar är fel."

"Jag vet att det är fel", sa Johan. "Jag har räknat om det. Det är sex dygn."

"Sex dygn utan lanternor."

"Nu ska du inte", sa han.

Och då skrattade hon på riktigt, det tredje och det värsta, det som kom nedifrån och tog två andetag, och hon fick hålla handen mot munnen och när hon tog bort den var hon varm i ansiktet trots kylan.

"Vad drömmer du om?" sa han.

"Nej."

"Nej?"

"Man kan inte fråga så där rakt", sa Helena. "Jag är femtiotvå. Jag sitter på en öllåda på Pias fest."

"Du sitter på en bänk."

"Jag sitter på en bänk och du frågar mig vad jag drömmer om och jag kommer att säga något som inte är sant."

"Säg det ändå", sa Johan.

Hon tittade ner på sina händer. Klänningen var mörkgrön och hon hade den, hon hade den på sig, och det hade gått fyra timmar sedan hon tog på den och hon hade knappt tänkt på den sedan hon kom in genom skjutdörren, och nu tänkte hon på den igen.

"Ett rum", sa hon.

"Ett rum."

"Ett arbetsrum. Ett eget. Inte i huset." Hon hörde sin egen röst gå fortare. "Jag vill ha ett rum med ett bord på tre meter och norrljus och ingen som kommer in och frågar var laddaren till båtbatteriet ligger. Jag vill ha ritningar liggande i sex veckor utan att någon lägger en katalog ovanpå dem. Jag vill inte ha en verkstad. Jag vill inte ha en hobby. Jag vill ha ett rum där det jag gör räknas som arbete även om ingen betalar för det."

Johan sa ingenting.

"Det var mer än du frågade om", sa hon.

"Nej", sa han. "Det var precis vad jag frågade om."

Hon märkte att hon satt med rak rygg. Hon hade suttit med rak rygg i tio minuter och det gjorde ont mellan skulderbladen på det sätt det gör när man har hållit sig ihopsjunken länge.

"Vad ville du bli när du var tolv?" sa han.

"Nu leker du."

"Jag leker inte. Jag frågar för att jag vill veta. Jag har trettio år att ta igen och jag har fyrtio minuter."

"Har du klockat det?"

"Jag ser klockan i köksfönstret", sa Johan.

Helena vände sig om. Man kunde se den, en gammal emaljklocka på insidan av köksfönstret, den som Pia hade hängt upp där för fjorton år sedan, och den visade tjugo över tio.

"Simlärare", sa hon.

"Vad?"

"När jag var tolv. Jag ville bli simlärare på Kungsbacka simhall. Jag hade en tränare som hette något jag har glömt och hon gick längs kanten med en käpp och en flytring och hon var den mest bestämda människa jag hade träffat, hon sa till en pojkes pappa att gå ut och han gick ut." Helena log mot vattnet. "Jag ville ha den käppen."

"Och sedan blev det badhus."

Hon slutade le.

"Det hänger ju ihop", sa Johan. "Du sa bad. Jag trodde att du sa det för att det lät bra. Det hänger ju ihop hela vägen till du är tolv."

"Ja", sa Helena.

"Har du berättat det för någon?"

"Nej."

"Varför inte?"

"För att ingen har frågat på fyrtio år", sa hon, och det var det första hon sa hela kvällen som hon direkt önskade att hon inte hade sagt, för det var inte sant och det var sant. Och det var sant på ett sätt som gjorde henne illojal mot en man som stod fjorton meter bort med väggen i ryggen och en bröllopsskjorta som inte satt.

Johan hörde det. Hon såg att han hörde det, och han lät det ligga där också.

"Jag hade en lärare i Onsala som sa till mig att jag var bra på att räkna men dålig på att vara noggrann", sa han efter en stund. "Jag har byggt ett helt yrkesliv på att bevisa att hon hade fel och det tog mig till fyrtiofem år innan jag förstod att hon hade rätt."

"Var hon dålig?"

"Nej. Hon var en av tre personer som har sagt något sant till mig."

"Vilka är de andra två?"

"Min bror", sa Johan. "Och du, en gång, på en brygga."

Helena flyttade inte blicken från vattnet.

"Vad sa jag?"

"Du sa att jag pratade om havet hela tiden men aldrig gick i det."

"Det var elakt."

"Det var noggrant", sa han. "Jag har badat varje morgon sedan den femtonde juni. Fem över sex. Jag har inte missat en dag och jag gör det inte för hälsan, jag gör det för att jag är fyrtioåtta timmar från Kinsale."

"Sex dygn."

"Sex dygn", sa Johan.

Hon skrattade och den här gången skrattade han också, och det var två personer som skrattade på en bänk bakom ett magasin, och genom väggen kom bas och dragspel och sjuttio par fötter mot ett golv som var kilat i tolv höjder.

Hon satt kvar och lyssnade på sig själv. Det var det som var det obehagliga, hon lyssnade på sin egen röst och hon kände inte igen den. Den var snabbare. Den lade in saker som inte behövdes, den sa Finland och norrljus och fjortonde november, den svarade större än frågorna. Hon hade sagt fyra saker om sig själv som hon inte sagt högt på tio år och hon hade sagt dem på fyrtio minuter till en man som hade rivit ut två väggar i Sjöstugan och som skulle anlita hennes man i oktober.

Och hon var vaken. Det var ordet. Inte lycklig, inte förälskad, inget så stort. Vaken, på det sättet man är vaken klockan halv fem en morgon i juli när ingen annan är det och hela huset är ens eget.

"Du är annorlunda när du pratar om det där", sa Johan.

"Om vad?"

"Om tegel utan mått. Du bytte hastighet."

"Jag vet."

"Det är inte en komplimang", sa han. "Det är en observation."

"Jag vet vad det är", sa Helena. "Jag är gift med en man som mäter allt. Jag vet skillnaden mellan en komplimang och en mätning."

Johan tog upp glaset från ledstången, upptäckte att det var tomt och satte tillbaka det.

"Hur är han?" sa han.

"Anders?"

"Ja."

"Han står vid dörren där inne", sa Helena.

"Jag vet det. Jag frågade inte var han står."

Hon tänkte länge. Ett par kom ut genom köksdörren, hörde att det satt folk vid gaveln och gick åt andra hållet ner mot bryggan, och en av dem skrattade högt åt något och sedan var det tyst igen.

"Han byggde en trappa i somras", sa hon. "Han rev den gamla en tisdag och byggde en ny på tolv timmar utan att någon hade bett om det, för att steghöjden var fyra millimeter fel."

"Var den fel?"

"Ja."

"Då var det ju något åt saken."

"Jag frågade honom varför", sa Helena. "Tre gånger. Han svarade om steghöjden alla tre."

Johan nickade långsamt.

"Han har lagt det golvet du står på", sa han.

"Han har lagt det golvet, han har byggt bryggan därnere, han har lagt om taket på Britt-Maries garage utan att ta betalt och han kommer att göra ditt hus bättre än du kan tänka dig", sa Helena. "Och jag vet inte vad han tänker på när han vaknar."

Hon reste sig. Hon gjorde det för att hon annars skulle säga en mening till.

"Jag måste in", sa hon.

"Ja."

"Klockan är tjugo i elva."

"Tjugo i elva", sa Johan. "Fyrtio minuter."

"Räknade du?"

"Nej", sa han. "Jag tittade på klockan när du kom ut och jag tittade på den nu. Det är inte samma sak som att räkna."

Hon tog upp tårtfatet från trappstenen. Det var kallt och det hade regnat en aning ovanpå smeten så att den låg som en blank hud i mitten, och hon stod med det i handen och kände hur kylan hade gått in i klänningen över axlarna.

"Johan."

"Ja."

"Jag har inte pratat så mycket om mig själv på ett år."

"Nej", sa han. "Det märktes."

"Det var inte tänkt som något fint."

"Jag tog det inte som något fint", sa Johan. "Jag tog det som det du sa."

Hon gick förbi honom mot köksdörren och han flyttade sig inte och rörde henne inte och sa ingenting mer, och när hon hade handen på dörrhandtaget vände hon sig om.

"Sigurd Lewerentz", sa hon. "Sidan sextiotre."

"Klippan", sa Johan. "Jag skriver upp det."

Hon gick in. Köket var fullt av ljus och Pias syster hade fyllt hinken med nya glas och någon hade ställt fyra kaffekannor på spisen, och Helena satte tårtfatet på diskbänken och blev stående en sekund med båda händerna på kanten och kände hur hela ansiktet var varmt.

Sedan gick hon ut i lokalen.

Han stod kvar. Sextio centimeter till höger om vinlådorna nu, för att någon hade dragit fram en stol han inte satt på, och han hade knäppt upp den övre knappen i skjortan och han höll händerna bakom ryggen mot väggen på det där sättet han gjorde när det var som värst. Hon gick tvärs över golvet och hon gick rakt den här gången, mellan dansande, förbi Micke som sa något om cykeln som hon inte svarade på.

"Är du kvar", sa hon.

"Ja."

"Vill du gå hem?"

Anders tittade ut över golvet. Sjuttio personer trampade i takt på nordsidan och det lät som ett fartyg och det svek inte en millimeter.

"Snart", sa han. "Var har du varit?"

"Ute", sa Helena. "Jag ställde ett fat."

"Det tog en stund."

"Ja", sa hon. "Det var kallt."

Han nickade och tittade på golvet. Hon ställde sig bredvid honom med väggen i ryggen och kände hur hjärtat fortfarande gick fort av något som inte var dans, och hon stod där i sin mörkgröna klänning och sa ingenting alls. Och det var första gången på trettio år som hon var tacksam för att han inte frågade.

Kapitel 9 — Du skrattade

Micke stod vid det andra bordet, det som var täckt av en presenning som ingen hade tagit bort utan bara vikt in under kanten, och han hade tre män och en kvinna omkring sig. Kvinnan var Pias svägerska. De andra hade Helena sett i tjugo år utan att någonsin ha ett skäl att lära sig namnen. Hon var på väg mot köket med två tomma vinflaskor i handen och hon hade inte tänkt stanna, och hon hörde det ändå, för Micke pratade som en man som förutsätter att alla vill lyssna.

"Han frågade mig", sa Micke. "På cykeln, i förra veckan. Vi stod vid Näsvägen och han satt på ramen och drack vatten och sa: hur vet man om det är över?"

"Vem?" sa en av männen.

"Anders."

Helena stannade inte. Hon fortsatte de fyra stegen fram till köksdörren med flaskorna mot höften, och det var på det fjärde steget hon hörde resten.

"Och jag sa till honom: det är över när hon slutar bråka. Det är inte tystnaden som är farlig, sa jag, det är när hon inte ens orkar säga till dig att du gjort fel."

"Det är ju en poäng", sa Pias svägerska.

"Jag har blivit lämnad två gånger", sa Micke. "Jag är inte stolt över det men jag har material."

Hon gick in i köket. Pias syster stod fortfarande vid hinken och en av kaffekannorna hade börjat koka över och det luktade bränt och Helena satte ner flaskorna i lådan under bänken och blev stående med händerna på kanten på precis samma ställe som tjugo minuter tidigare.

Hon räknade om det. Det gick inte att inte räkna om det. Förra veckan. Förra veckan hade Anders kommit hem på torsdagen med cykelbyxorna genomsvettiga och sagt att det blåst emot hela vägen från Vallda och sedan ätit stående vid bänken och gått ut i garaget i två timmar. Hon hade frågat om det var jobbigt med ryggen. Han hade sagt att ryggen var bra. Det var fem meningar den kvällen, hon hade inte räknat, hon hade slutat räkna i augusti, men hon kunde återskapa dem.

Han hade frågat Micke.

Han hade frågat Micke, som blivit lämnad två gånger och som stod ute i lokalen och berättade det för fyra personer varav minst två skulle ha berättat det för någon annan innan midnatt, och han hade inte frågat henne.

Pias syster sa något om att hon behövde en handduk. Helena gav henne en handduk.

Sedan gick hon ut igen.

Hon hade tänkt gå tillbaka till väggen. Hon gjorde inte det. Hon gjorde det som hon efteråt aldrig kunde förklara för sig själv annat än att kroppen bestämde före huvudet: hon gick fram till Pia, som stod mitt på golvet med skorna i handen, och Pia såg henne komma och tog hennes arm och sa "nej nu, nu ska du". Och så dansade Helena.

Låten var något från nittiotalet med blåsinstrument i, och golvet gick, det gick precis som Anders hade sagt att det skulle gå, det bar sjuttio personer utan att svaja och det lät som ett skrov. Pia höll hennes ena hand. Någon annan tog den andra en stund och släppte den. Helena hade inte dansat sedan Fredriks trettioårsfest och hon dansade dåligt och hon visste det och det gjorde ingenting alls. Hon kände golvets rörelse genom fotsulorna och den mörkgröna klänningen satt åt över ryggen och hon var varm på ett sätt som inte hade med rummet att göra.

Det var i mitten av låten som hon såg Fredrik.

Han stod vid långbordets kortända med en jacka över armen. Han hade haft jackan över armen i tio minuter, det förstod hon senare, och han såg på henne, och han såg inte road ut och han såg inte generad ut. Han såg på henne som man ser på något man försöker placera. Trettio år gammal, hans fars axlar, hans fars sätt att stå med tyngden på ett ben.

Hon lyfte handen och vinkade åt honom. Han lyfte inte handen tillbaka.

Sedan vände han sig om och gick mot dörren.

Helena slutade dansa. Hon gjorde det mitt i låten, vilket är det mest synliga man kan göra på ett dansgolv, och Pia sa "vad?" och Helena sa "Fredrik" och gick.

Vid utgången stod Anders. Han hade flyttat sig, han stod i själva dörröppningen nu med en axel mot karmen, och han tittade ut i mörkret.

"Var han här?" sa Helena.

"Han åkte."

"Nu?"

"Nyss."

Hon gick förbi honom ut på grusplanen. Bilarna stod i tre rader ner mot vändplatsen och Fredriks bil stod inte där längre, det såg hon direkt, det fanns en tom ruta mellan Pias grannars bil och en pickup och grus som var uppsparkat i en halvmåne bakom.

"Sa han något?"

"Han sa hej", sa Anders bakom henne. "Han sa att han skulle köra medan han var vaken."

"Han skulle sova hos oss."

"Det sa han inget om."

Helena stod på grusplanen i klänning utan kappa. Vinden hade vänt helt nu, den kom in från havet över magasinets tak och det var den där kylan som inte är kall utan bara våt, och hon tog upp telefonen ur handen och ringde. Det ringde fyra gånger och gick till röstbrevlådan. Hon avslutade utan att lämna något.

Hon skrev i stället: Åkte du? Ring när du är hemma.

Ingenting hände på skärmen. Hon stod kvar och väntade på att det skulle stå att det var läst och det stod inte det, och efter en halv minut satte hon telefonen i handen igen och gick tillbaka mot dörren där Anders stod.

"Såg du honom gå?" sa hon.

"Jag pratade med honom", sa Anders.

"Hur länge?"

"En minut."

"Vad sa han?"

Anders tittade in i lokalen. Golvet gick, låten hade bytts till en annan, det hördes någon som skrek fel text med.

"Han frågade om du var kvar länge", sa han.

"Vad svarade du?"

"Att jag inte visste."

Hon sa ingenting till det.

"Jag vill hem", sa Anders.

De hämtade hennes kappa och Pias syster ville ge dem tårta i folie och Helena tog den för att det var enklare än att inte ta den. Pia kom ut i farstun med skorna fortfarande i handen och kramade Helena hårt och länge och sa in i hennes hår: "Du dansade."

"Ja."

"Det var det finaste jag har sett i kväll."

"Fredrik åkte", sa Helena.

Pia släppte henne och tittade på henne och tittade sedan på Anders, som stod två meter bort med bilnycklarna i handen och såg på ett ställe på väggen.

"Vi ringer i morgon", sa Pia.

Anders körde. Det var självklart att Anders körde, han hade druckit två öl på fyra timmar och hon hade druckit vad hon hade druckit, och han backade ut ur raden med ena armen över ryggstödet och en långsamhet som var noggrannhet och inte fylla. Grusen knastrade. Sedan var det asfalt och mörker och den smala vägen med skyltarna om lekande barn som ingen hade bytt ut sedan barnen var stora och flyttade.

Han satte inte på radion. Hon lade inte handen på hans.

De körde förbi infarten till Sjöstugan. Man kunde inte se huset från vägen, bara brevlådan och en container och en ny grusfläck där någon hade schaktat för att kunna vända, och Helena tittade rakt fram och det var det som var värst, att hon behövde bestämma sig för att titta rakt fram.

"Det står en container", sa Anders.

"Ja."

"Han har rivit ut mer än han skulle."

"Det sa han."

Hon hörde att hon sa det och hon hörde att det var för sent att ta tillbaka det, och hon satt still och väntade på nästa fråga och den kom inte. Anders växlade ner före kurvan vid Näsvägen. Han körde alltid ner i tvåan där, det hade han gjort i trettio år, och hon hade suttit i den passagerarstolen och hört den växlingen fler gånger än hon hade hört sina barn skratta.

"Micke stod och berättade en sak", sa hon.

"Jaså."

"För fyra personer. Vid presenningsbordet."

"Micke berättar", sa Anders.

Hon vände sig mot honom. Hans ansikte var uppdelat i det gröna från instrumentbrädan och det svarta från allt annat, och han hade den där rynkan över näsryggen som han fick när ryggen låg och sköt. Och hon såg den nu i mörkret för att hon hade sett den i trettio år och inte behövde ljus för att se den.

"Han sa att du frågat honom hur man vet om det är över."

Anders körde. Hastighetsmätaren stod på sjuttiotvå. Det tog fyra hundra meter.

"Ja", sa han.

"Ja?"

"Jag frågade honom det."

"Varför frågade du honom?"

"För att han var där", sa Anders.

Hon skrattade inte men hon gjorde ljudet man gör i stället.

"Han har blivit lämnad två gånger."

"Jag vet det. Han påminner mig ungefär varannan mil."

"Och du frågade honom."

"Jag frågade honom hur man vet", sa Anders. "Det är en annan fråga än den du tror."

"Vilken fråga tror jag att det är?"

"Du tror att jag frågade om jag ska gå."

Vägen svängde ner mot vattnet och det låg dimma över åkern på vänster sida, tunn, en halvmeter hög, den sortens dimma som ligger på marken i september och gör att man ser stängselstolparna men inget under dem.

"Vad frågade du då?" sa Helena.

"Jag frågade hur man vet", sa Anders. "Om det är över. För att jag inte vet det. Det är inte samma sak som att jag har bestämt något."

"Man kan fråga mig."

"Kan man?"

Han sa det utan att höja rösten och utan att vända huvudet, och det låg ingen anklagelse i det som hon kunde ta i och slå tillbaka mot, det låg bara en fråga där, öppen, i en bil som gick sjuttiotvå.

"Ja", sa hon.

"Jag frågade dig i maj", sa Anders.

"Vad frågade du i maj?"

"Jag frågade om du var nöjd."

Helena satt tyst. Hon letade i maj. Maj var Klaras avslutning och taket på Britt-Maries garage och en helg när det regnade och de körde till Varberg och åt lunch och kom hem klockan tre, och någonstans i det fanns det en mening som hon inte hade.

"Det minns jag inte", sa hon.

"Nej", sa Anders. "Du sa att du var trött."

"Det är möjligt att jag var trött."

"Du var trött", sa han. "Det tvivlar jag inte på."

De passerade Britt-Maries infart. Ljuset var släckt överallt utom i köket, där det brann en lampa i fönstret som hade brunnit varje natt sedan hennes man dog, och Helena tänkte på hur många gånger hon hade sett den lampan och hur få gånger hon hade tänkt på vad den betydde.

"Fredrik åkte för att han såg mig dansa", sa hon.

"Det vet du inte."

"Han stod och tittade på mig och sedan gick han."

"Han körde för att han skulle köra", sa Anders. "Han sitter i den bilen och kommer hem klockan halv ett och det är sådant han gör. Han har alltid gjort det."

"Han sa hej till dig och inte till mig."

"Han hittade mig först. Jag stod i dörren."

"Du stod i dörren hela kvällen", sa Helena.

Det kom ut hårdare än hon hade tänkt. Hon hörde det själv och hon tog inte tillbaka det.

"Ja", sa Anders.

"Varför?"

"För att jag inte kan stå upp i fyra timmar och inte sitta ner i fyra timmar", sa han. "Vid dörren finns en karm."

Det var det renaste svar han hade gett henne på ett halvår och det var så enkelt att hon inte kunde göra någonting med det. Hon satt med tårtan i folie i knäet och kände hur den var kall genom klänningen.

"Du kunde ha sagt det."

"Jag säger det nu."

"Jag frågade i juni."

"Jag vet vad du frågade i juni", sa Anders.

Vägen gick upp över backen och sedan ner, och havet låg där till höger om dem, svart mot något som var mindre svart, och man kunde se två röda ljus ute vid inseglingen och ingenting annat.

Han bromsade in vid infarten och stängde av. Motorn tystnade och sedan var det bara den där tickande metallen som svalnar och havet, som man inte hör förrän bilen är tyst.

Han satt kvar med händerna på ratten.

"Du skrattade", sa han.

Helena satt still.

"Vad?"

"På festen", sa Anders. "Du var ute en stund och när du kom in var du varm i ansiktet och du gick över golvet och du gick rakt. Och sedan dansade du och du skrattade."

Hon tittade rakt fram genom vindrutan. Garageporten låg i strålkastarnas efterbild, den gick fortfarande att se en sekund innan mörkret la sig, och sedan gick den inte att se.

"Jag skrattade åt Pia", sa hon.

"Nej", sa han.

Han sa det utan skärpa. Han sa det som han sa saker om mått.

"Jag har inte hört dig skratta så sedan Klara tog studenten", sa Anders. "Jag stod vid en dörr och hörde min fru skratta på tre meters håll och jag kände inte igen ljudet."

Helena höll om folieformen med båda händerna.

"Jag vet inte vad du vill att jag ska säga."

"Jag vill ingenting", sa Anders. "Jag konstaterar det."

"Det är inte att konstatera."

"Vad är det då?"

"Jag vet inte", sa hon.

De satt i bilen. Det var kvart över tolv och lampan över köksdörren lyste för att den lyste alltid, den satt på en timer som Anders hade satt fel för fyra år sedan och som ingen av dem hade brytt sig om att ställa om. Och i det ljuset kunde hon se den nya trappan, de fyra stegen ner mot altanen med steghöjd hundrasextiofem millimeter hela vägen.

"Jag är glad att du skrattade", sa Anders.

Han sa det och sedan öppnade han bildörren, och det var det som gjorde att hon inte kunde svara, att han sa det och gick ur i samma rörelse, som om det var en sak man lämnar och inte en sak man väntar på svar om. Hon satt kvar två sekunder i den släckta bilen med tårtan i knäet.

Sedan gick hon in efter honom.

Han hängde upp jackan. Han tog ett glas vatten vid diskbänken och drack det stående och satte glaset i maskinen, och när han rätade upp sig tog han tag i bänkkanten i en halv sekund på det sätt han inte visste att hon såg.

"Jag går och lägger mig", sa han.

"Anders."

Han stannade i dörren till hallen.

"Frågade du honom något annat?" sa hon. "Micke."

Anders tänkte på det. Han var noggrann även med det.

"Jag frågade om han visste när det började", sa han. "Med hans."

"Vad sa han?"

"Han sa att han inte hade varit där när det började." Anders skruvade på handen mot dörrkarmen. "Han sa att han var på jobbet."

Han gick. Hon hörde honom i badrummet och sedan hörde hon sängen och sedan hörde hon ingenting.

Helena stod i köket med ytterkläderna på. Hon satte tårtan i kylen, tog bort folien och satte den tillbaka utan att veta varför hon gjorde något av det, och tvättade händerna och stängde av vattnet mitt i.

Telefonen låg på bänken. Det stod inget från Fredrik.

Hon skrev: Ring i morgon. Vi hade tårta. Hon tog bort den sista meningen. Hon skickade den första.

Sedan gick hon ut på altanen genom skjutdörren, i klänning och kappa, och stod på det nya trappsteget som var det översta och kände det genom skorna, hur det inte gav sig alls, hur det inte fanns någon rörelse i det överhuvudtaget. Havet gick mot stenarna nedanför tomten i den takten det gick. De två röda ljusen låg där ute.

Hon hade skrattat fyra gånger den kvällen. Tre på en bänk och en på ett golv, och hennes son hade sett den fjärde och kört till Göteborg, och hennes man hade hört den tredje genom en vägg och räknat den, och ingen av dem hade frågat vad hon skrattade åt.

Hon skulle ha svarat om de hade frågat. Det var det hon stod och tänkte, med händerna i kappfickorna, att hon hade suttit fyrtio minuter på en bänk och svarat på allt någon frågade och att det var det enda hon hade gjort.

Hon gick in och släckte i köket och lade sig bredvid honom. Han sov inte. Hon visste att han inte sov, för han låg för stilla, och han visste att hon visste det, och ingen av dem sa något om det.

Kapitel 10 — Färgprover

Meddelandet kom på tisdagen klockan tio över nio, när hon hade varit på kontoret i en timme och lagt in fönstermått i en ritning som någon annan hade börjat på.

Har fått hem sjutton färgprover. Sjutton. Jag begär inte hjälp men jag konstaterar ett faktum.

Hon läste det två gånger. Hon la telefonen med skärmen nedåt på ritningen och tog upp den igen.

När?

Nu, i morgon, i vår. Huset står kvar.

Hon skrev: Torsdag eftermiddag. Och sedan, för att det skulle bli mindre av något: Jag har ingen utbildning i färg.

Du har ögon och jag har ryggskott. Det är en bra fördelning.

Hon jobbade till halv tre och körde hem och satt i bilen på infarten i två minuter innan hon gick in. Anders var inte hemma. Bilen var borta och stegen låg kvar mot Britt-Maries garagegavel som de hade legat sedan i maj, för han hade lånat ut dem och aldrig hämtat dem, och det var på något sätt det mest Anders-aktiga som fanns på tomten.

På torsdagen sa hon det vid frukosten. Hon sa det medan hon stod med ryggen mot honom och skrapade brödsmulor från skärbrädan ner i vasken.

"Jag är hos Pia i eftermiddag."

"Okej", sa Anders.

Det var allt. Han satt vid bordet med telefonen i ena handen och kaffekoppen i den andra och han läste något om betong, det syntes på hur han höll huvudet, och han sa okej och drack.

Hon stod kvar vid vasken med brädan i handen längre än hon behövde.

"Hon ska ha hjälp med gästlistan", sa Helena.

"Har hon inte haft festen?"

"Det är en annan lista."

"Jaha", sa Anders.

Han reste sig. Han tog ett tag i bordskanten när han gjorde det, en halv sekund, och satte koppen i maskinen och sa att han skulle till Frillesås och att han antagligen var hemma vid fem, och gick ut till bilen. Hon hörde honom starta. Hon hörde honom backa ut och hon hörde honom växla upp uppe vid Näsvägen, för hon kände det ljudet också.

Sedan stod hon i sitt eget kök och kände hur det var.

Det var inte lättnad. Hon hade väntat sig lättnad, hon hade legat vaken på tisdagsnatten och förberett tre olika svar på tre olika frågor — vilken lista, hur länge, ska jag hämta dig — och hon hade svar på alla tre, hon hade repeterat dem, och han hade inte ställt en enda av dem. Han hade sagt okej och jaha och gått till Frillesås.

Han trodde henne. Han trodde henne utan att kontrollera, för hon hade inte ljugit för honom på trettio år och därför fanns det ingen apparat i honom som slog till, ingen liten mekanism som gick igång och kände på det. Hon hade räknat med ett förhör och hon hade fått ett förtroende, och förtroendet gjorde mer ont.

Hon torkade brädan och satte in den i stället för att låta den ligga.

Sjöstugan hade ändrat sig sedan i augusti. Containern var full nu, och det låg en pall med gipsskivor under presenning på gräsplanen, och det gamla köksfönstret mot vattnet var utbytt mot något som fortfarande satt i emballaget på insidan. Johan öppnade innan hon hade hunnit knacka.

"Du kom", sa han.

"Jag sa att jag skulle."

"Folk säger."

Han hade en fläck av något vitt på tröjan och en tumstock i bakfickan, och han rörde sig som en människa som fortfarande passar sig, med ryggen rak på ett sätt som inte var hållning utan försiktighet.

Inne luktade det trä och kalk. Golvet var uppbrutet i hallen och de gick på lösa spånskivor som han hade lagt ut som en väg, och rummet mot havet var tomt så nära man kan komma tomt: en stege, en arbetsbock, ett kylskåp som stod mitt på golvet och surrade med sladden dragen genom rummet till ett uttag som satt kvar från något som inte fanns längre.

"Här", sa han.

Han hade tejpat upp dem på gipsen på den norra väggen. Sjutton A5-lappar i tre rader, och han hade skrivit nummer på dem med blyerts i det övre högra hörnet, och under varje nummer hade han skrivit vad han tyckte. Fungerar inte. Fungerar inte. Vet inte. Fungerar men jag blir trött.

Helena ställde sig framför väggen och läste igenom hans anteckningar innan hon tittade på färgerna.

"Du har gjort ett system", sa hon.

"Jag har gjort ett system som inte fungerar."

"Varför fungerar det inte?"

"För att jag inte kan se skillnad på nummer fyra och nummer elva och de kostar olika mycket."

Hon lutade sig fram. Fyra och elva var två varmvita, och de var inte alls lika, det ena hade något gult i sig som skulle bli sjukt när eftermiddagsljuset kom in från väst, och det andra var kallare och skulle hålla.

"De är inte lika", sa hon.

"Nej?"

"Nej. Men du kan inte se det här."

"Var kan jag se det?"

"På den väggen", sa Helena, och pekade mot fönstersidan. "Färg finns inte på ett papper. Den finns på en yta i ett ljus. Du har satt alla sjutton i norrläge på ett omålat gips och gipset drar dem grå."

Johan såg på väggen. Sedan såg han på henne.

"Det där sa du på fyra sekunder", sa han.

"Det är sånt jag kan."

"Jag har suttit här i tre kvällar."

"Ja."

Hon hörde själv att det kom ut utan mildring, och hon hörde att han skrattade åt det, och hon kände hur någonting i axlarna släppte som hon inte hade vetat att hon höll.

De tog ner lapparna. Hon sorterade dem på arbetsbocken i tre högar och den ena högen var fjorton lappar hög och hon la den åt sidan utan att förklara varför, och han frågade inte, han bara stod och tittade på hennes händer.

"Vad har du kvar?" sa han.

"Tre. Och två av dem är samma färg från olika tillverkare."

"Vilken tar jag?"

"Den billigaste. Men inte i det här rummet."

"Varför inte i det här rummet?"

Helena gick fram till fönstret. Havet låg utanför i det där sena septemberljuset som är tunt och skarpt samtidigt, och man såg fram till Malön och en båt som gick söderut på tomgång, och fönsterkarmen var ny och obehandlad och luktade furu.

"Du har ljus från två sidor här", sa hon. "Söder och väst. Det betyder att rummet aldrig står still. På morgonen är det ett rum och klockan fem är det ett annat, och om du lägger ett varmvitt på väggarna kommer klockan fem att bli oärlig. Det blir gult. Det blir en katalogbild."

"Vad ska jag ha då?"

"Något som inte försöker."

"Kan du säga det på ett sätt jag kan köpa i en butik?"

"Ett brutet vitt med grått i. Inte beige. Och taket i samma kulör, inte vitare, för då sitter du under ett lock."

Johan stod med händerna i fickorna.

"Skriv upp det", sa han. "Jag kommer att glömma allt du säger inom en timme och sedan kommer jag att köpa något som heter Linnesand."

Hon skrev det på baksidan av lapp nummer elva med hans blyerts. Hon skrev kulörkoden och att taket skulle vara samma och att han skulle måla en provyta på en kvadratmeter på västväggen och titta på den klockan sju på morgonen och klockan fem på eftermiddagen och inte bestämma sig däremellan.

"Klockan fem", sa han.

"Det är då rummet visar vad det är."

Han tog lappen och läste den och la den i bröstfickan, och sedan sa han:

"Hur kommer det sig att du sitter på ett kontor och lägger in fönstermått?"

"Jag lägger in fönstermått för att någon ska lägga in fönstermått."

"Det var inte det jag frågade."

"Nej", sa Helena.

Hon gick tillbaka till bocken och började stapla lapparna som hon redan hade sorterat, vilket var ett sätt att ha någonting i händerna.

"Jag var tjugosex när Fredrik kom", sa hon. "Och trettio när Klara kom. Och sedan var det hus och sedan var det ett företag som gick dåligt i två år och sedan gick det bra, och när det gick bra behövde ingen att jag jobbade heltid, och då gjorde jag inte det."

"Ville du?"

"Jag vet inte vad jag ville", sa hon. "Det är sant. Jag har försökt komma ihåg och jag kan inte."

Johan gick fram till kylskåpet mitt på golvet och tog ut två flaskor mineralvatten och gav henne en. Kylskåpet stod på ett stycke masonit så att det inte skulle stå direkt på det uppbrutna golvet.

"Jag minns vad du ville när du var nitton", sa han.

"Det är en annan person."

"Ja", sa han. "Men jag minns henne bättre än jag minns mig själv."

Hon drack. Vattnet var för kallt och det gjorde ont i en tand och hon var tacksam för det.

"Du ska inte göra det där", sa hon.

"Vilket?"

"Prata om vem jag var."

Johan såg på henne. Han hade blivit äldre i ansiktet på ett sätt som passade honom, det var det värsta av allt, och han satte flaskan på bocken och sa:

"Okej."

Och sedan pratade de om golv i fyrtio minuter.

Det var det som gjorde det farligt, det förstod hon efteråt, i bilen. De pratade om golv och om varför man inte lägger klick på en betongplatta utan avjämning och om huruvida han skulle behålla det gamla köksfönstret som ett fönster in mot ett förråd. Han lyssnade på henne som om hon var den enda i rummet som visste något, vilket hon var, och hon hörde sig själv säga fackord som hon inte hade sagt högt sedan i våras.

Vid halv fem gick de ut på gräsplanen. Han visade var han tänkte lägga en trall och hon sa att den skulle bli för smal och han sa att den var åttio centimeter och hon sa att åttio centimeter är en korridor och inte en plats. Och att om han inte kunde ställa två stolar och ett bord där skulle han sitta i köket i tio år och titta ut på den.

"Hur brett då?"

"Två sjuttio."

"Det är dubbelt."

"Ja."

"Anders sa hundratjugo."

Namnet låg i luften mellan dem på gräsplanen och det var Johan som hade lagt det där, och Helena stod stilla och kände hur det landade.

"Sa han det?"

"Han var här förra veckan och tittade på bärlinorna", sa Johan. "Han var här i en och en halv timme. Han sa hundratjugo och att jag skulle spara pengarna till dräneringen."

"Då har han rätt", sa Helena.

"Nu sa du precis motsatsen."

"Han har rätt om pengarna. Jag har rätt om trallen." Hon vek ihop kappan över armen. "Ni har olika frågor."

Johan log lite.

"Han pratade om dig", sa han.

Hon hade inte tänkt fråga. Hon frågade.

"Vad sa han?"

"Han sa att du är bättre än han på det som är över golvet."

Helena stod på gräsplanen framför Sjöstugan med en flaska mineralvatten i handen och tittade ut mot vattnet där båten som hade gått söderut inte fanns längre.

"Sa han det till dig?"

"Han sa det medan han låg på knä och tittade in under förstukvisten", sa Johan. "Jag vet inte om han sa det till mig."

Hon körde hem vägen om Kungsbacka i stället för den korta vägen, och hon visste medan hon gjorde det att hon gjorde det för att komma hem senare än fem, och hon visste också att det inte fanns någon som räknade.

Anders bil stod på infarten. Köksfönstret lyste.

Han stod vid diskbänken och sköljde jordärtskockor, av alla ting, för Britt-Marie hade grävt upp för mycket och ställt en påse i deras låda, och han hade en skärbräda framme och han hade tagit fram fel kniv.

"Hej", sa han.

"Hej."

"Hur var det hos Pia?"

Helena hängde upp kappan på haken i hallen och satte skorna på hyllan och kom in i köket, och det var fem steg och hon hade fem steg på sig.

"Bra", sa hon.

"Fick hon ordning på listan?"

"Delvis."

Anders nickade. Han sköljde en jordärtskocka och la den på brädan och tog nästa, och han hade ryggen halvt vänd mot henne och hon såg hur han stod med tyngden på vänster ben.

"Britt-Marie hade grävt", sa han. "Hon stod vid brevlådan när jag kom."

"Vad ville hon?"

"Hon ville ge oss dem här. Och sedan sa hon att det står en bil på Sjöstugans grusfläck varje dag och att hon inte förstår hur en människa kan riva ut allt på en gång."

Helena tog ett glas ur skåpet och fyllde det med vatten hon inte skulle dricka.

"Vad sa du?"

"Jag sa att han har pengar och tid", sa Anders. "Det är de två sakerna man behöver för att göra fel."

Han skrattade kort åt sitt eget och fortsatte skölja.

Hon stod med glaset. Det fanns ett ögonblick där. Hon kände det gå igenom rummet som en dragning under en dörr, en sekund, kanske en och en halv, där hon kunde ha sagt jag var inte hos Pia, jag var där, jag hjälpte honom med färgen för att han inte kan se skillnad på fyra och elva. Och för att jag kan det. Hon kunde ha sagt det till hans rygg och det hade varit över.

"Det var Britt-Marie som berättade om honom också", sa hon.

"Ja."

"I somras. Vid brevlådan."

"Hon står där", sa Anders.

Han slog av vattnet. Han torkade händerna på handduken som hängde på ugnsluckan och vände sig om, och han såg på henne på det sätt han såg på en ritning där något var rätt uppmätt men fel tänkt.

"Har du ätit?" sa han.

"Nej."

"Jag har inte heller."

Han tog fram en kastrull. Hon satte sig vid bordet och han stod vid spisen och de sa ingenting i fyra eller fem minuter, och det var inte tystnaden från i augusti, det var något annat, det var tystnaden hos någon som inte vet att det finns något att fråga om.

"Jag ska till Frillesås igen i morgon", sa han. "Och sedan är jag hos Ek på lördag en timme. Han har rivit ut mer än han skulle."

"Det har du sagt."

"Det blir sant en gång i veckan."

Hon satt med händerna i knäet och tittade på sin man som skalade jordärtskockor med fel kniv.

"Han ska måla", sa hon.

"Jaha."

"Han har sjutton färgprover uppsatta på en gipsvägg i norrläge."

Anders vände sig om med kniven i handen.

"Det är ju idiotiskt", sa han.

"Ja."

"Man ser ingenting på ett gips."

"Nej", sa Helena. "Det ser man inte."

Han vände sig tillbaka mot spisen. Och hon satt kvar vid bordet och kände hur hela hennes bröst gjorde ont av att han inte frågade hur hon visste det.

Kapitel 11 — Fyra dagars tystnad

Det var på söndagen. Hon hade lagt kappan över köksstolen på lördagskvällen i stället för att hänga den, och på söndagsmorgonen låg den kvar, och när hon kom ner var Anders redan uppe och hade tagit den och hängt den i hallen, för det gjorde han, han satte tillbaka saker utan att kommentera det.

Hon såg lappen först på kvällen.

Den låg på hyllan under hallspegeln, ovanpå en handskkedja och två skruvar och en nyckel som inte gick till någonting. Lapp nummer elva, med hans blyerts på baksidan: kulörkoden, taket lika, provyta 1 m² västvägg, kl 7 och kl 17, inte däremellan. Hennes handstil. Hennes siffror.

Hon hade lagt den i kappfickan på gräsplanen och glömt den där i fyra dagar, och nu låg den på hyllan under spegeln där Anders lade allt som fanns i fickorna på plagg han hängde upp.

Hon tog den. Hon stod med den i handen i hallen och lyssnade in i huset. Han satt i vardagsrummet med teven på utan ljud och sportsidorna på magen och ett ben uppe på fotpallen, och han vände inte på huvudet.

"Har du hängt upp min kappa?" sa hon.

"Ja."

"Tack."

"Mm."

Det var allt.

Hon la lappen i sin egen väska, i innerfickan där hon hade kvittona, och hon förstod medan hon gjorde det att det var det dummaste hon kunde göra, för nu fanns den ingenstans och hade ändå funnits.

På måndagen var han borta innan hon vaknade. Han hade tagit kaffe och ställt koppen i maskinen och skrivit ingenting på tavlan vid kylskåpet, och det var första morgonen på hon visste inte hur länge som det inte stod något där. Det brukade stå Frillesås eller torsdag betong eller hämtar stegen, ett ord eller två, inte till henne egentligen, mer till sig själv, men hon läste dem varje morgon.

Tavlan var tom och avtorkad.

Hon körde till kontoret och lade in fönstermått i tre timmar och åt en macka i bilen och körde hem, och han kom hem tjugo över sex och sa hej och gick och duschade och åt det hon hade gjort. De såg på ett program om ett auktionshus i England, och han sa att bordet de visade var eftergjort och att man såg det på benen.

"Ser man det på benen?" sa hon.

"Man ser det på svarvningen."

"Hur vet du det?"

"Det vet man", sa Anders.

Och sedan tystnad.

På tisdagen förstod hon att det var en annan sorts tystnad.

Hon hade levt i hans tystnader i trettio år och hon kände igen sorterna. Det fanns den där han räknade — då satt han med underarmarna på bordet och blicken på en punkt sex decimeter framför sig och när han sedan sa något var det ett tal. Det fanns den där han hade ont, och den var kortare och han rörde sig mindre. Och det fanns den vanliga, den som var mest ingenting, den som var att han inte tänkte på att man kunde prata.

Den här var ny.

Han var artig. Det var det som var fel. Han räckte henne saker. Han sa tack när hon satte tallriken framför honom, och han sa tack när hon flyttade sig i dörren, och när hon gick förbi honom i badrummet på tisdagsmorgonen sa han förlåt, som man säger till en människa på en färja.

"Har du ont i ryggen?" sa hon.

"Nej."

"Du går som om du har."

"Jag går som jag går."

Hon stod i pyjamas med tandborsten i handen och tittade på honom i spegeln och han tittade på sin egen käke och drog rakhyveln uppåt under den, och det fanns inget hål någonstans att gå in i.

På onsdagen kom Micke över med en cykelpump.

Hon hörde dem på uppfarten genom det öppna fönstret i tvättstugan, och hon hörde att Micke pratade och att Anders gjorde ljud och att det inte blev något samtal, och efter fem minuter startade Micke sin bil och åkte. Det hade aldrig hänt förut att Micke var i tio minuter.

Anders kom in med pumpen i handen.

"Vad ville han?"

"Han hade min pump."

"Skulle han inte in?"

"Han skulle till Åsa."

Han ställde pumpen i hallen. Han ställde den mot väggen på ett ställe där ingenting brukade stå, och Helena såg den stå där i tre dagar.

På onsdagskvällen bäddade han på soffan.

Hon kom ner för att fylla på vatten och han låg på soffan under den grå filten med kudden från gästrummet, och teven var av. Han hade tagit av sig glasögonen och lagt dem på golvet vid soffbenet, vilket han aldrig gjorde eftersom han var rädd att trampa på dem.

"Anders."

"Ryggen", sa han.

"Ska jag hämta värmedynan?"

"Nej."

"Jag kan hämta den."

"Jag ligger bra."

Hon stod i dörren till vardagsrummet med ett tomt glas i handen.

"Sov gott då", sa hon.

"Du också."

Hon gick uppför trappan och la sig och låg vaken och räknade inte meningar, för hon visste hur många det var, det var sex.

Torsdagen var den fjärde dagen.

Hon var hemma på torsdagar sedan tre år. Hon hade tänkt tvätta och hon hade tänkt ringa Klara och hon gjorde ingenting av det, för klockan halv tio hörde hon hans bil komma tillbaka in på infarten en och en halv timme efter att den hade åkt. Hon ställde sig vid köksfönstret utan att först bestämma sig för att göra det.

Han gick in i garaget. Han var där i sju eller åtta minuter och kom ut med en av de blå IKEA-kassarna, den stora, och den var full, och han gick förbi köksfönstret med den utan att titta upp och ner mot gästhuset.

Helena stod kvar vid fönstret.

Han kom tillbaka utan kassen och gick in genom ytterdörren och uppför trappan, och hon hörde honom i sovrummet ovanför sig, hon hörde garderobsdörren som skrapade i nedre kanten och som han hade lovat att justera i sex år. Hon hörde att han drog ut byrålådan som gick trögt och att han tog i den två gånger.

Hon gick upp.

Han stod på golvet i sovrummet med en hög tröjor över armen. Den blå kassen stod redan nere. Nu hade han en annan, en tygpåse från en färghandel, och skjortorna hängde kvar men strumpor och kalsonger var borta ur lådan, och där låg den öppen och tom förutom ett gammalt måttband och en påse med skosnören.

"Vad gör du?" sa hon.

"Jag flyttar ut ett tag."

Han sa det som han hade sagt att bordet var eftergjort. Utan att titta upp och medan han vek en tröja som redan var vikt.

"Ut vart?"

"Sjöboden."

"Gästhuset."

"Ja."

Hon stod i dörren. Hon hade en disktrasa i handen, hon hade tagit med sig disktrasan uppför trappan, och hon la den på byrån och det blev en fuktfläck som hon såg växa.

"Det är kallt där ute", sa hon.

"Det finns en panel."

"Panelen går inte."

"Den går om man vrider den hela vägen ner först", sa Anders. "Den har alltid gjort det."

Han la tröjorna i tygpåsen och tog laddaren ur vägguttaget bakom sängen och rullade sladden runt den och la den ovanpå.

"Anders."

"Mm."

"Varför?"

Nu såg han upp. Han såg upp och han såg på henne i ungefär tre sekunder, och det var första gången på fyra dagar som han såg på henne, och hon önskade att han inte hade gjort det.

"Jag tänker inte fråga dig", sa han.

"Fråga mig vad?"

"Det är det jag säger. Jag tänker inte göra det." Han tog påsen. "Jag klarar inte av att fråga och få ett svar. Så jag frågar inte."

"Du kan fråga vad du vill."

"Nej", sa Anders. "Det kan jag inte, för jag vet inte vad jag ska göra sen."

Han gick förbi henne i dörren. Han vred axeln så att påsen inte skulle ta i henne, och han var noga med det, och sedan gick han ner och hon hörde ytterdörren.

Hon stod kvar i sovrummet. Hon tog upp disktrasan och torkade bort fläcken den hade gjort och det gick inte, byrån var oljad furu och den blev mörkare där, och hon stod och gnuggade på en fläck hon själv hade gjort för tio sekunder sedan.

Sedan gick hon ner.

Han var vid ytterdörren igen, med ytterjackan över armen och stövlarna i handen, och hon ställde sig mellan honom och dörren utan att egentligen ställa sig i vägen.

"Det var en lapp", sa hon.

Anders sa ingenting.

"I kappan. På söndagen."

"Ja."

"Du la den på hyllan."

"Jag lägger allt på hyllan."

"Anders."

"Jag vet vad det stod", sa han. "Jag kan läsa. Det stod en kulörkod och att taket ska vara samma och att man ska titta på den klockan sju och klockan fem." Han flyttade jackan från vänster arm till höger. "Det är rätt. Det är precis rätt. Det är det bästa råd han kommer att få av någon i det huset."

"Det var därför jag—"

"Du var inte hos Pia", sa Anders.

Hon hörde havet genom den öppna dörren, det gick sydvästlig vind och det slog mot stenarna nedanför tomten, och det ljudet hade varit där i trettio år.

"Nej", sa hon.

"Nej."

Han nickade en gång, långsamt, som när ett mått stämmer och det är dåliga nyheter.

"Jag var där i två timmar", sa Helena. "Jag hjälpte honom med färgen. Det hände ingenting."

"Jag har inte frågat om det hände något."

"Du får fråga."

"Nej", sa han, och nu blev rösten inte hårdare men lägre, och det var värre. "Hör du inte vad du säger? Du står och ber mig fråga så att du får svara. Du har svaren färdiga. Du har haft dem i fyra dagar." Han satte ner stövlarna. "Jag vill inte ha dina svar, Helena. Jag har hållit på att bli galen i fyra dagar över en helt annan sak."

"Vilken sak?"

"Att du inte sa det till mig", sa Anders. "Om golv. Om ljus. Om att man inte kan se en färg på ett gips. Du sa det till honom i två timmar och till mig sa du sju ord vid spisen och du sa dem som om du hade läst dem i en tidning."

Han tog upp stövlarna igen.

"Jag har bott med dig i trettio år och jag visste inte att du kunde det där", sa han. "Och jag har byggt fyrtio hus."

Sedan gick han.

Hon såg honom gå ner över gräset med jackan över armen, och han gick fel väg om äppelträdet, den långa vägen, den som gick runt, och han hade gått den korta vägen i tjugo år.

Ljuset i gästhuset tändes vid kvart över tio och släcktes inte förrän efter midnatt.

På fredagsmorgonen gick hon ut med soppåsen.

Britt-Marie stod vid brevlådan. Hon hade en kofta över nattlinnet och en rulle med reklam i handen och hennes egen soppåse hängde på grenen till häcken där hon alltid hängde den, och hon hade stått där i tio minuter, det syntes på hur hon hade vridit sig mot vägen.

"God morgon, Helena."

"God morgon."

"Det blåser upp."

"Det gör det."

Britt-Marie sorterade reklamen i två delar och stoppade den ena tillbaka i lådan, vilket hon hade gjort i alla år och som ingen någonsin hade förstått.

"Jag såg att det var ljus i sjöboden i natt", sa hon.

Helena la soppåsen i kärlet och stängde locket. Det gick tungt och behövde tryckas till.

"Anders är där ute lite", sa hon.

"Jaha."

"Han ska ordna med isoleringen innan hösten."

"I oktober", sa Britt-Marie.

"Ja."

"Det är väl bra att den blir gjord."

"Mm."

Britt-Marie såg på henne. Hon var åttiotvå år och hon hade begravt en man och en syster och hon hade stått vid den brevlådan när Fredrik föddes och när Klara flyttade, och hon lät reklamen hänga i handen.

"Är det något på gång?" sa hon.

Det var inte frågan Helena hade förberett. Hon hade förberett hur går det med Anders och står bilen där varje dag, och hon hade två svar, och nu kom det här i stället.

"Nej", sa Helena.

Hon hörde det medan hon sa det. Hon hörde exakt hur det lät. Det lät som ett kvitto man sparar i fjorton dagar. Det lät som bra och delvis och det var en annan lista, det lät som varje ord hon hade sagt i sitt eget kök på fyra veckor, och det värsta var att det inte lät som en lögn. Det lät som ingenting. Det lät som en människa som räcker någon en tallrik.

Britt-Marie nickade och tittade ut mot vägen.

"Nej", sa hon. "Man vet ju aldrig med den här tiden på året."

"Nej."

"Min Gunnar sov i båthuset en sommar", sa Britt-Marie. "Sextiosju. Han sa att det var värmen."

Helena stod med händerna i tröjärmarna.

"Var det värmen?" sa hon.

"Det var mycket varmt den sommaren", sa Britt-Marie.

Hon tog sin soppåse från häckgrenen och började gå in mot sitt hus, och halvvägs vände hon sig om.

"Han kom och lagade min stuprörskrok i går kväll", sa hon. "Klockan halv nio. Jag hade inte bett om det."

"Jaha."

"Han ville ha något att göra, sa han."

Hon gick in. Dörren gick igen och det ekade lite i uppfarten som det gör mellan husen där.

Helena stod kvar vid kärlet. Hon såg ner mot gästhuset. Han hade satt upp den blå kassen på en spik på utsidan för att den inte skulle blåsa iväg, och dörren stod på glänt, och hon kunde se ett stycke av hans rygg där han stod böjd över något inne i det lilla rummet.

Hon gick in i huset i stället.

Hon hängde tvätt och hon ringde inte Klara och vid tolv tog hon upp lappen ur väskans innerficka och läste den, sin egen handstil, kl 7 och kl 17, inte däremellan, och hon la den i lådan under telefonen där de hade nycklar som inte gick till någonting.

Klockan fem gick hon in i vardagsrummet och ställde sig vid fönstret mot väst.

Ljuset kom in över golvet som det gjorde den tiden på året, lågt och långt, och det gick fram till soffan och slog upp mot väggen bakom den, och väggen var varmvit och hade varit det sedan 2011. Helena stod och tittade på den och såg exakt vad hon hade sagt till en annan man att den skulle bli.

Den blev gul. Den blev oärlig.

Hon hade valt den färgen själv.

Kapitel 12 — Sextio meter

Hon mätte det på en lördag.

Hon hade gått ut för att hämta in trädgårdskudden som blivit liggande sedan augusti och när hon kom tillbaka in i garaget stod måttbandet på hyllan där Anders alltid lade det, det gula med den slitna kroken, och hon tog det.

Från farstubrons nedersta steg, rakt över gräset, förbi äppelträdet, ner till gästhusets dörr.

Hon fick fästa kroken under en sten vid trappan och gå ut med bandet i handen och det räckte inte, så hon markerade med foten och gick tillbaka och började om från märket. Det tog fyra vändor. Sextio meter, ungefär. Femtioåtta om man gick den korta vägen förbi trädet, mer om man gick som han gjorde nu.

Hon rullade in bandet och la det på hyllan med kroken utåt, så som det hade legat.

Sextio meter var ingenting. Det var kortare än till Britt-Maries brevlåda. Det var kortare än från hennes plats på kontoret till kopiatorn. Hon kunde se hans ficklampa röra sig därnere när han gick ut för att kissa i buskarna klockan halv tolv i stället för att gå in i huset och använda toaletten som fanns fyra meter från hans egen säng. Och hon kunde se när han satte på vattenkokaren för det flimrade lite i lampan över diskbänken därinne när han gjorde det.

Hon lärde sig hans dygn på en vecka.

Han var uppe kvart i sex. Ljuset i gästhuset tändes och sedan gick det ut och istället lyste det i garaget i tjugo minuter, och sedan startade bilen. Han kom tillbaka mellan fem och kvart över sex. Han gick inte in i huset. Han gick ner till gästhuset, och vid halv åtta gick han upp till huvudhuset och in genom tvättstugan och duschade i det nedre badrummet, och det tog fjorton minuter, och sedan gick han ut igen med handduken hängd över axeln som om han bodde på en camping.

Hon frågade honom inte varför han inte duschade i gästhuset. Hon visste varför. Det fanns ingen dusch där, det hade aldrig funnits, de hade pratat om att dra in en 2014 och sedan hade de köpt en båtmotor i stället.

Andra veckan lämnade han matlådor.

Hon hittade den första på tröskeln till tvättstugan, en gammal Rosti-låda med lock, med korv och makaroner i, och först trodde hon att det var något han hade glömt. Sedan förstod hon att den var till henne. Den låg där en fredag när hon kom hem från kontoret klockan tio över tre och den var ljummen.

Hon åt den vid köksbordet med tidningen uppslagen och läste ingenting.

Nästa dag ställde hon lådan ren och tom på samma tröskel, och på söndagen stod där en ny med köttfärssås.

De pratade genom en tröskel i tre veckor.

Hon räknade inte meningar längre. Det gick inte att räkna det som skedde nu, för det bestod inte av meningar. Det bestod av en pump som stod på fel plats i hallen, av en tvättkorg som ställdes utanför tvättstugedörren på tisdagar med hans arbetsbyxor rullade så att lerkanten låg inåt. Det bestod av att kaffeburken i huvudhuset tog slut och att det stod en ny på bänken tre dagar senare utan att någon hade sagt något om kaffe.

Och av sextio meter.

Hon började hata dem. Det var det närmaste hon kom en känsla hon kunde sätta ord på, och den var oproportionerlig och hon visste det. Om han hade bott i Kungsbacka. Om han hade flyttat till en lägenhet vid Söderportstorg och hon hade behövt köra tolv minuter för att se hans bil, då hade det varit en separation, då hade det funnits en väg och en sträcka och något att bestämma sig för. Men han bodde sextio meter bort och hon såg hans ljus från sitt kök och han lagade Britt-Maries stuprörskrok halv nio på kvällen, och det var inte en separation. Det var en granne.

Hon sa det till Pia i telefonen och Pia sa att det lät jobbigt, och Helena sa att det var det inte, det var det som var problemet.

"Vad skulle du vilja då?" sa Pia.

"Att han flyttade till Halmstad."

"Menar du det?"

"Nej", sa Helena. "Jag vet inte. Jag vill att det ska betyda något."

I mitten av oktober frös det på nätterna.

Hon såg det på gräset om morgnarna, en vit hinna som gick undan där skuggan från huset låg, och hon stod vid köksfönstret med kaffet och tänkte på panelen i gästhuset som gick om man vred den hela vägen ner först. Hon gick dit en gång, en söndag klockan elva när bilen stod på uppfarten och hon visste att han var där. Hon gick halva vägen. Hon stod vid äppelträdet i sina inneskor och såg dörren stå på glänt och hörde radion därinne, P4, en röst som pratade om något regionalt, och sedan vände hon och gick tillbaka och tvättade två maskiner.

På kvällen ringde Johan.

Han ringde aldrig annars. Han hade skickat två meddelanden om färgen och ett om en dörr han hade hittat under en presenning på tomten, och nu ringde han, och hon satt i det gula ljuset i vardagsrummet och lät det ringa fyra gånger.

"Jag har fått igång köket", sa han. "Det finns spis. Jag har lagat mat i mitt eget hus för första gången på fyra månader."

"Vad blev det?"

"Fisk. Den gick sönder men den blev bra." Det knäppte i telefonen. "Kom och titta. Det är kväll och det är ingen som ser något och du behöver inte äta av fisken."

Hon satt tyst.

"Helena."

"Jag kommer", sa hon.

Hon körde de fyra kilometrarna med helljusen på och mötte ingen. Hon parkerade bakom hans skåpbil så att bilen inte syntes från vägen, och hon gjorde det utan att tänka på det förrän hon stod med handen på dörrhandtaget och förstod vad hon hade gjort och att det inte längre gjorde någon skillnad.

Huset var varmt. Det luktade fortfarande gips och lite av rivning, men det fanns en spis och två lampor och ett bord som han hade gjort av en dörr på två bockar.

De åt fisken. Den var torr och han hade lagt för lite salt och hon åt upp den.

Sedan satt de kvar och han hällde upp vin i en tumlare för han hade inga glas, och hon berättade om måttbandet.

"Sextio meter", sa Johan.

"Femtioåtta om han går rätt väg om äppelträdet. Han går fel väg."

"Varför?"

"För att den korta vägen går förbi köksfönstret."

Johan satt med tumlaren mellan händerna.

"Han lämnar matlådor", sa hon. "Jag ställer tillbaka lådan tom och då kommer en ny. Vi har inte pratat på nitton dagar men jag har ätit hans korv med makaroner och hans köttfärssås och en gång en gryta med kål som han måste ha stått en timme med, för han kan inte såna. Han läser inga recept. Han har aldrig läst ett recept i sitt liv."

"Hur vet du att han inte gjorde det?"

"För att jag hittade min kokbok flyttad", sa Helena.

Hon hörde sig själv. Hon hörde att hon skrattade lite på slutet, ett kort skratt som inte var åt något.

Johan sträckte sig och la handen på hennes handled och lät den ligga där, och hon lät den ligga.

"Stanna", sa han.

Hon stannade.

Det var inte som hon hade tänkt att det skulle vara, för hon hade tänkt att det skulle vara ett beslut och det var det inte. Det var kvart över tolv och hon var trött och det blåste upp därute och hon hade en bil som stod bakom en skåpbil, och hon sa ja på samma sätt som man svarar på om man vill mer kaffe.

Sängen stod i det rum som skulle bli ett arbetsrum. Han hade en madrass på golvet och ett riktigt lakan och två kuddar, och han hade lagt en handduk på en stol åt henne innan hon ens hade sagt ja, och hon lade märke till det och sa ingenting.

Hon sov i fyra timmar och vaknade halv fem och låg och lyssnade på ett hus hon inte kunde.

Det knäppte fel. Det knäppte som ett hus gör i oktober när det värms upp för första gången på tio år, och hon låg och hörde ett rör någonstans i väggen och tänkte att det var ett rör som skulle byta plats när golvet lades. Sedan tänkte hon att Anders hade sagt exakt det, i somras, i deras kök, när han kom hem från Sjöstugan första gången: de har lagt värmen i den innerväggen, den ska ligga i den andra.

Hon hade inte lyssnat då.

Hon körde hem tio i sex och passerade sitt eget hus och såg ljuset i gästhuset tänt, och hon svängde in och parkerade och gick in och satte sig på sängkanten i sina kläder.

Klockan kvart i sju startade hans bil.

Han hade inte gått upp för att duscha den morgonen.

Andra natten var två dagar senare. Hon sa det redan på förmiddagen i ett meddelande, jag kommer i kväll, och sedan gick hon på kontoret och lade in fönstermått och kände hela dagen att hon hade gjort något oåterkalleligt genom att planera det.

De satt vid dörrbordet till halv ett.

Hon berättade om trappan.

Hon hade inte tänkt göra det. Johan hade frågat om något annat, om huset, om när de byggde till, och hon hörde sig själv börja med altantrappan och steghöjden och de tolv timmarna och plankan som svajade. Och att han hade rivit den utan att fråga och byggt den utan att prata och somnat på soffan klockan halv nio.

"Han mätte alltså upp den", sa Johan.

"Han mätte upp den i tre år. Han sa det aldrig. Han sa bara att den var fel."

"Var den fel?"

"Ja", sa Helena. "Det var det som var det värsta. Den var fel. Sjutton och en halv i stället för sexton och en halv. Man tog i det med foten varje gång och man visste inte varför, och han hade vetat det i tre år."

Johan lutade sig bakåt.

"Du har pratat om honom i en och en halv timme", sa han.

Hon satt med tumlaren i handen.

"Har jag?"

"Jag räknade inte", sa Johan. "Men ja."

"Förlåt."

"Det var inte det jag menade." Han lät handen ligga på bordskanten. "Jag menade att jag inte har hört dig prata om dig själv sedan du kom."

Hon sov över den natten också och den tredje, tre nätter av fyra, och den tredje natten hände det igen och då hörde hon det själv medan det pågick.

Hon hade tagit med sig en tandborste. Det var det som gjorde det, den låg i handfatets kant på hans halvfärdiga badrum, en lila tandborste från ICA i Onsala som hon hade köpt utan att titta på priset, och hon stod och såg den ligga där och tänkte: nu bor jag på två ställen, båda tillfälligt.

Sedan gick hon ut i köket och satte sig och pratade om Göteborg.

Hon visste inte hur hon kom in på det. Johan hade sagt något om att han skulle behöva en ny elektriker och hon hade sagt att Anders kände alla och att han hade jobbat i Göteborg när han var ung, i slutet av åttiotalet, på ett ställe vid Gullbergsvass. Och att hon aldrig hade fått veta vad han gjorde där.

"Fråga honom", sa Johan.

"Jag har frågat."

"Har du?"

Hon höll om tumlaren och tänkte efter, ärligt, för första gången på flera dagar.

"Jag har sagt det var väl kallt och han har sagt ja", sa hon. "Och sedan har jag tänkt att jag har frågat."

Johan satt tyst länge.

"Jag ska säga en sak och sedan tar jag av mig skon och lägger den på bordet, för det är ungefär så klumpigt som det kommer att bli", sa han. "Jag har velat det här sedan augusti. Jag har velat att du skulle sitta precis där du sitter. Och nu sitter du där och du är inte här."

"Jag är här."

"Du har pratat om Anders i tre nätter", sa Johan. "Du har pratat om en trappa och en matlåda och en kokbok som var flyttad. Du har inte sagt en enda sak om vad du vill göra med resten av ditt liv, och det var det du satt och sa på den där bänken utanför magasinet, att ingen har frågat dig det på tjugo år." Han vred tumlaren ett halvt varv på bordskivan. "Jag frågar. Och du berättar om honom."

Hon satt kvar. Det fanns ingenting att säga som inte var ett kvitto man sparar i fjorton dagar.

"Han bor sextio meter från mitt kök", sa hon till slut. "Jag ser hans ljus när jag lägger mig. Jag ser hans bil när jag vaknar. Han lagar mat till mig och jag har inte tackat honom en enda gång, för det finns ingen att tacka, det finns bara en låda på en tröskel."

"Och därför är du här."

"Nej", sa Helena. "Jag är här för att det är det enda stället där jag orkar prata."

Johan nickade långsamt. Han hade en fläck av vitt på tumnageln, färg som hade fastnat under kanten, och hon tittade på den i stället för på honom.

"Det är faktiskt värre", sa han.

"Jag vet."

Hon körde hem klockan sex på morgonen den fjärde dagen. Det var frost igen och det var ljust i det låga och grått ute över vattnet, och när hon svängde in på infarten stod Anders på gräsplanen mellan huset och gästhuset med en spade och en säck och han grävde ner något vid häcken, en kabel eller ett rör, hon såg inte vilket, och han hade jackan öppen.

Han rätade upp sig när han hörde bilen.

Hon stängde av motorn och satt kvar. Han stod med spaden i marken och tittade på henne genom vindrutan och hon tittade tillbaka, och det var fyrtio meter mellan dem, kanske trettio.

Sedan lyfte han handen. Inte en vinkning. Han lyfte handen till hälften och lät den falla, som man gör mot en bil som släpper fram en i en korsning.

Han vände sig om och började gräva igen.

Helena satt i bilen till motorn slutade ticka. Sedan gick hon in i huset, förbi tvättstugetröskeln där en tom Rosti-låda stod med locket vid sidan, och hon plockade upp den och ställde den i skåpet och blev stående med handen på skåpsdörren en lång stund.

Kapitel 13 — Halvvägs

Han började den 24 oktober.

Hon hörde det innan hon såg det, kapsågen i garaget klockan sju på lördagsmorgonen, det ljudet hon hade hört i trettio år och kunde datera på tiondelen: en kapning, tystnad, tre kapningar i följd. Hon stod med kaffet och tänkte att det var något till Britt-Marie, en list eller en stuprörsklack, och sedan bar han förbi köksfönstret med två plankor på axeln och gick ner mot bryggan.

Trappan ner till klipporna hade legat och multnat sedan innan Klara flyttade. Fem steg av tio var mjuka. Hon hade sagt det en gång i somras, att man borde göra något, och han hade sagt att den håller ett år till, och sedan hade de köpt en pump.

Hon såg honom riva den på förmiddagen. Han bar upp de gamla stegen i två vändor och lade dem i en hög bakom garaget med spikarna nedåt, och sedan stod han länge nere vid berget med tumstocken och gjorde ingenting annat än att mäta.

Vid tolv gick hon ner med kaffe.

Hon hade inte planerat det. Hon hade tagit fram en mugg av gammal vana, sett den stå där på bänken, och sedan hällt upp och gått ut i tofflor över gräset och hela vägen nedför slänten med muggen i handen, och hela tiden tänkt att hon skulle vända.

Han satt på huk med en skruvdragare och ett vinkeljärn i handen.

"Kaffe", sa hon.

Han tittade upp. Han hade en gammal fleecetröja på sig som hon trodde att de hade slängt 2011.

"Tack", sa han.

Hon ställde muggen på berget. Det gick inte att ställa en mugg rakt på det berget, det visste båda, så hon fick vrida den ner i en skreva och vattenytan i muggen stod snett mot kanten.

"Vilken höjd tar du?" sa hon.

Hon hörde själv hur det lät. Det var inte en fråga hon hade ställt någonsin i sitt liv och den kom ut som om hon läst den från en lapp.

Han tittade på henne en sekund för länge.

"Sjutton", sa han. "Berget faller tre komma två på hela längden så det blir sjutton på nio och arton på det tionde. Man känner det inte om det är det sista."

"Varför inte arton hela vägen?"

"Då hamnar jag i vattnet." Han vred vinkeljärnet ett halvt varv. "Eller så får jag hugga i berget och det gör jag inte."

Hon stod kvar. Vinden kom från sydväst och det stänkte över den nedre platån, inte mycket, tillräckligt för att man skulle känna salt om man slickade sig om läpparna.

"Behöver du hjälp att hålla?" sa hon.

"Nej", sa han. Och sedan, efter ett par sekunder: "Ja. När jag lägger vangstyckena. Det blir i morgon."

"Säg till."

Han nickade. Hon gick upp och när hon kom in i köket såg hon muggen stå kvar därnere, snett i skrevan, och den stod kvar när det blev mörkt, och hon hämtade den inte.

Nästa dag var en söndag och han var där från halv åtta.

Hon höll. Han hade två långa reglar som skulle ligga från den övre platån ner till det plana stället vid berghällen, och han hade fäst en vinkel i berget med expander på lördagen. Nu skulle den andra ändan hänga i en balk han satt upp mot slänten, och det behövdes två personer, och hon var en av dem.

Hon höll i tjugo minuter. Hon höll medan han skruvade och medan han backade tre steg och tittade och kom tillbaka och lossade och gjorde om det två centimeter högre, och hon stod med underarmarna spända och tänkte att hon inte hade hållit i något åt honom sedan huset.

"Nu", sa han.

Hon släppte. Regeln satt.

"Den andra sitter i morgon", sa han. "Sedan är det bara steg."

"Hur många dagar?"

"Fem", sa han. "Om det inte regnar."

Det regnade inte. Det var den torraste veckan hela hösten, kall och klar, med frost varje morgon som gick undan mot elva, och hon följde arbetet från köksfönstret som man följer något på tv.

På måndagen satt det andra vangstycket.

På tisdagen kom stegen. Han hade kapat dem i garaget på lördagen, tio stycken, hon hade räknat kapningarna utan att veta att hon räknade dem, och nu lade han dem uppifrån och ner. Ett. Två. Tre.

På onsdagen fyra och fem.

På torsdagen kom han hem tio över fem, gick ner med lampan i pannan för det var mörkt vid halv sex nu, och lade steg sex och sju, och hon stod i det släckta köket och såg pannlampans sken röra sig fram och tillbaka över berget som något litet djur.

På fredagen la han det åttonde.

Hon räknade det på lördagsmorgonen, den 2 november, från köksfönstret, för att hon hade räknat allt annat det året och det var det enda hon kunde. Åtta steg låg. Två saknades. Vangstyckena stack ut nedanför det åttonde som två bara ben och slutade i luften en halv meter över den nedersta hällen.

Han gick inte ner den lördagen.

Han var i garaget till elva och sedan tog han bilen och kom tillbaka vid tre och gick in i gästhuset, och trappan låg där i dagsljuset med åtta steg och två tomrum och två utstickande reglar.

Hon väntade till söndag.

På söndagen sköt han snö från infarten som inte fanns — han sopade den, löv och grus, en halvtimme med kvasten, den grå, medan trappan låg sextio meter därifrån och saknade två steg.

Hon gick ner på söndagseftermiddagen och ställde sig på det åttonde steget.

Det höll. Det var väl gjort, det var alltid väl gjort, ingen glipa någonstans, skruvarna nedsänkta och samma djup allihop. Hon stod med tofflorna på det åttonde och tittade ner på de två reglarna som slutade i ingenting och på hällen därnedanför, och det var åttio centimeter kanske, ett steg man kunde göra om man var femtiotvå år och tog i det med foten.

Hon gjorde inte det. Hon vände och gick upp de åtta stegen och över gräset och in.

På måndagen låg det en matlåda på tvättstugetröskeln. Kål igen.

På tisdagen gick hon ner till gästhuset och knackade.

Han öppnade med tandborsten i handen. Radion stod på därinne, P4, någon som pratade om vägarbeten.

"Det är två steg kvar", sa hon.

Han tittade på henne.

"Ja", sa han.

"Har du fått slut på virke?"

"Nej."

Hon stod på tröskeln. Det luktade kaffe och fotogen därinne och hon såg hans arbetsbyxor hänga över en stolsrygg och en tallrik i vasken och ett hopvikt kvitto på fönsterbrädan.

"Vad är det då?" sa hon.

Han tog tandborsten ur handen och la den på hyllan bakom sig, och han gjorde det långsamt, och hon förstod att han gjorde det för att slippa titta på henne under de sekunderna.

"Jag vet inte var den ska sluta", sa han.

"Den ska sluta på hällen. Där den alltid har slutat."

"Ja." Han torkade handflatan mot byxbenet. "Jag vet inte om jag ska göra det där sista på berget eller om jag ska ta ett plan där. Man kan lägga ett litet plan och två steg åt sidan, då slipper man kanten som det stänker på i november. Jag har mätt det. Det går."

"Och vad har du bestämt?"

"Ingenting."

Hon höll i dörrkarmen med två fingrar.

"Anders. Det är åttio centimeter."

"Sjuttiofem", sa han.

Hon skrattade. Det kom ut hårt och kort och han hörde det och tittade upp, och det var det första ljudet på flera veckor som hade gått hela vägen mellan dem.

"Sjuttiofem", sa hon.

"Om jag lägger de två sista nu så är den klar", sa han. "Och då är den klar."

Han sa det utan tonfall, som en uppgift han läste upp. Hon stod och lyssnade på det två gånger inne i huvudet innan hon förstod vad han hade sagt, och när hon förstod det kunde hon inte hitta något att säga tillbaka som inte skulle bli en förklaring, och de hade aldrig kunnat förklaringar.

"Britt-Marie kommer att gå i den", sa hon till slut. "Hon går ner för att titta på båtarna."

"Britt-Marie går inte ner till klipporna i november."

"Nej."

Hon lyfte handen från karmen.

"Du får låna min lampa om din är slut", sa hon.

"Den är inte slut."

"Nej."

Hon gick upp över gräset. Sextio meter, femtioåtta om man gick förbi äppelträdet, och hon gick förbi äppelträdet den här gången, den korta vägen, den som gick förbi köksfönstret.

Trappan låg kvar hela november. Åtta steg och två reglar som slutade i luften.

Det blev det första hon såg om morgnarna när hon drog upp persiennen och det sista när hon släckte. En gång i mitten av månaden kom Klara hem över en helg och gick ner för att bada fast det var fem grader i vattnet, och hon stod på det åttonde steget och ropade uppåt.

"Mamma. Pappa har inte gjort klart trappan."

"Nej", ropade Helena från altanen.

"Ska jag hoppa?"

"Ta den gamla vägen om berget."

Klara stod kvar en sekund till på det åttonde steget med handduken över axeln, och Helena såg henne därnere och tänkte att hon skulle säga något mer, men Klara vände redan och tog vägen om berget som man alltid hade gjort innan det fanns någon trappa alls.

Kapitel 14 — En fråga du inte redan vet svaret på

Klara kom hem den första fredagen i december, halv sju på kvällen, med en väska och en påse tvätt.

Hon hade sagt att hon skulle komma på lördagen. Helena hörde bilen och trodde att det var Britt-Maries dotter som brukade komma i mörkret, och sedan hörde hon ytterdörren och Klaras röst i hallen som frågade om det var någon hemma, och hon stod redan mitt på köksgolvet med grytlappen i handen när Klara kom in.

"Du sa lördag."

"Jag fick ledigt." Klara satte påsen på golvet. "Är det bara du?"

Helena la grytlappen på bänken. Det var ingen fråga som krävde svar, för fönstret i gästhuset lyste och hade lyst sedan halv fem, och man såg det från infarten om man ville se det.

"Pappa är därnere", sa hon.

"Jag såg det."

Klara satte sig på köksstolen med jackan på och tog en brödbit ur korgen. Hon hade klippt sig. Det syntes bara i nacken.

"Har han flyttat dit?"

"Han bor där ett tag."

"Vad är ett tag?"

"Vi tar det i morgon", sa Helena.

Klara tittade upp på henne med brödbiten i handen och lät det gå fyra sekunder, och sedan sa hon okej och åt upp brödet, och de pratade om tågen och om att hyran var höjd med fyrahundra och om Fredrik som inte svarade på sms. Helena satte in en portion till i ugnen och stod med ryggen mot rummet längre än hon behövde.

Anders kom över halv nio. Han knackade på köksdörren, vilket han inte hade gjort på trettio år förrän i november, och Klara reste sig och gick emot honom i hallen och kramade honom länge nog för att Helena skulle vända sig mot diskbänken och skölja något som redan var rent.

Han hade duschat. Hon kände rakvattnet, det Klara hade gett honom för fyra jular sedan och som han sparade som om det kostade något.

"Jag hörde bilen", sa han.

"Jag skulle ju komma i morgon", sa Klara. "Ska du äta?"

"Jag har ätit."

Han stod kvar i hallen med jackan på. Han satte sig inte. Han hade inte satt sig i det köket sedan den fjortonde november, när han kom in för att hämta en säck och blev stående med säcken i handen i tio minuter medan de pratade om en faktura.

"Det ligger torkat i tvättstugan", sa Helena. "Dina handdukar."

"Jag tar dem sen."

"Ta dem nu."

Han gick och tog dem. De hörde honom röra sig därinne, och Klara satt kvar på stolen och tittade på Helena över bordet utan att säga någonting, och Helena torkade av en yta som inte behövde torkas av.

Sedan hörde de honom gå ut genom tvättstugedörren i stället för genom hallen, och ytterdörren stängdes med ett litet slag och det blev tyst.

"Han gick", sa Klara.

"Han går alltid ut den vägen nu."

"Varför?"

"Det är närmare."

Klara reste sig och gick fram till fönstret och stod där med händerna i jackfickorna och tittade ut mot ljuset i gästhuset. Man såg ingenting annat. Man såg fönstret och man såg konturen av bryggan när det låg is på pölarna och månen låg åt rätt håll, och i kväll gjorde den inte det.

"Hur länge har han bott där?"

"Sedan i oktober."

"Sedan i oktober." Klara vände sig om. "Och när tänkte du säga det?"

"Jag tänkte att du hade hört det av Fredrik."

"Fredrik säger ingenting till mig. Fredrik säger inte ens hej till mig."

"Då tänkte jag fel."

Klara stod kvar vid fönstret. Hon var tjugotre och hon hade Anders sätt att stå, tyngden på ena benet och det andra lite framför, och det var ingenting Helena någonsin hade sagt till någon av dem.

"Jag var här i november", sa Klara. "Jag badade. Du sa ingenting."

"Nej."

"Jag stod på trappan och ropade om trappan och du svarade om trappan."

"Jag vet."

"Vad höll du på med?"

Helena satte sig ner. Hon gjorde det för att hennes ben ville det, inte för att det var någon poäng med det.

"Jag ville inte lägga det på dig när du var hemma en helg", sa hon.

"Det är inte att lägga på mig. Det är att berätta."

"Jag vet skillnaden."

"Gör du?"

Klara sa det utan att höja rösten. Det var det som gjorde det. Hon sa det som Anders sa saker, som en uppgift hon läste upp, och sedan gick hon och satte sig på stolen igen och drog upp benen under sig som hon gjorde när hon var elva.

"Vill du att jag ska prata om det nu?" sa Helena.

"Jag vill att du ska svara på en sak."

"Ja."

"Har ni pratat?"

"Vi pratar varje dag. Han lämnar mat på tröskeln. Han kom in nu."

"Det var inte det jag frågade."

Helena höll händerna i knäet. Ute drog det upp en vind från sydväst och något slog i stuprännan vid garaget, det hade slagit där sedan i september och hon hade sagt det till honom två gånger.

"Nej", sa hon. "Vi har inte pratat."

Klara nickade. Hon nickade långsamt och det fanns ingen tillfredsställelse i det.

"Vet du vad jag tänkte på när jag kom in nu?" sa hon.

"Nej."

"Att han står i hallen. Han går inte in och sätter sig. Han står i hallen och du står vid diskbänken och sköljer något." Hon lyfte handen. "Och du frågade honom om handdukarna."

"De var torra."

"Mamma."

"Vad ska jag fråga honom om?"

Klara tittade på henne. Hon hade sin fars ögon och hennes egen mun, och det som kom ut den munnen kom inte från något av dem.

"Vet du att jag aldrig har hört dig ställa en fråga till pappa som du inte redan visste svaret på?"

Helena hörde det. Hon hörde det ordagrant och hon höll det stilla, hela meningen, som man håller en tallrik som just gled.

"Det är inte sant", sa hon.

"Nej?"

"Nej. Jag har frågat honom saker i trettio år. Jag är den som frågar. Det är jag som frågar och han som tömmer diskmaskinen."

"Jag vet att du säger det."

"Det är inte något jag säger."

Klara satte ner fötterna på golvet.

"Du frågar om saker du kan svaret på", sa hon. "Har du ätit. Har du tagit ryggtabletterna. Ska du till Micke. Vilken höjd tar du. Kommer du hem sen." Hon räknade dem inte på fingrarna, hon lade dem bara ut på bordet mellan dem. "Och när han svarar så vet du redan om han svarar rätt eller fel. Det är inte frågor. Det är kontroller."

"Man frågar sådant i en familj."

"Ja. Man frågar sådant också."

Helena reste sig och gick till spisen och stängde av plattan som inte var på. Hon stod med handen på vredet.

"Jag har frågat honom", sa hon. "Jag har frågat honom om trappan. Jag gick ner till honom och frågade varför den inte är klar."

"Vad svarade han?"

"Att han inte vet var den ska sluta."

"Och då?"

"Då sa jag att den ska sluta på hällen. Där den alltid har slutat."

Klara satt tyst.

Helena hörde det själv, en gång, i sitt eget kök, med handen på vredet. Hon hörde hur hon hade ställt en fråga och sedan lagt fram svaret på bordet innan han hann ta i det, som man lägger fram en tumstock.

"Det var inte det jag menade", sa hon.

"Jag vet vad du menade."

"Han hade stått där i tre veckor och inte gjort klart två steg."

"Han sa att han inte visste var den skulle sluta, mamma."

"Ja."

"Och du sa åt honom var den skulle sluta."

Helena tog ner handen från vredet.

"Vad skulle jag ha sagt?"

Klara ryckte inte på axlarna. Hon satt kvar och tänkte på det ordentligt, och det var det värsta av allt, att hon tänkte på det som om det var en riktig fråga och inte ett sätt att sluta.

"Du kunde ha frågat vad han var rädd för", sa hon.

"Din pappa är inte rädd för en trappa."

"Nej."

Det låg i luften vad han var rädd för, och ingen av dem sa det, och det var för att Klara var tjugotre och för att Helena var hennes mamma och för att det finns saker man inte lägger på ett barn hur gammalt det än är. Och Helena förstod i samma sekund att det där var precis det argumentet hon hade använt i november när hon lät Klara ta vägen om berget.

"Han pratar med Micke", sa hon i stället. "Det har han gjort i ett halvår. Han sitter i Mickes garage och pratar om vårt äktenskap med en man som har blivit lämnad två gånger, och han säger ingenting till mig."

"Ja", sa Klara. "Det är jävligt."

"Tack."

"Det är två saker."

"Det är samma sak."

"Nej." Klara la armarna på bordet. "Han säger ingenting till dig. Och du frågar honom ingenting du inte redan vet. Det är två saker och de har hållit på samtidigt i väldigt många år, och du har bara räknat den ena."

Helena satte sig igen. Hon satte sig på Anders stol, den vid fönstret, och det märkte hon först när hon satt.

"Hur vet du det här?" sa hon.

"Jag har bott här i nitton år."

"Vad har du hört?"

"Jag har inte hört någonting. Det är just det." Klara sa det utan skärpa nu, och det var värre. "Jag har suttit vid det här bordet och ätit i nitton år och det har inte sagts en enda sak jag inte redan visste. Ni har frågat mig om läxor och om bussen och om jag skulle träffa Amanda, och ni har frågat varandra om båten och om Britt-Maries stuprör. Och jag trodde att det var så det var. Jag trodde att alla familjer var så."

"Och sedan?"

"Och sedan flyttade jag."

Helena satt med händerna på bordsskivan. Furan hade en fläck vid kanten där Fredrik hade ställt en het kastrull sommaren han fyllde fjorton, och man hade slipat den två gånger och den fanns kvar.

"Jag räknade våra meningar", sa hon.

"Vad?"

"I augusti. Efter att du hade flyttat. Jag satt här och räknade hur många meningar vi sa till varandra på en hel lördag." Hon tittade upp. "Nitton."

Klara sa ingenting.

"Och jag har tänkt hela hösten att det var hans fjorton", sa Helena. "Att jag hade fem och han hade fjorton, eller vad det nu var, och att jag var den som försökte."

"Hur många av dina fem var frågor?"

"Alla."

"Och hur många av dem visste du svaret på?"

Helena satt kvar.

Utanför slog det i stuprännan igen, tre gånger, och sedan låg det stilla.

"Alla", sa hon.

Klara reste sig. Hon gick till diskbänken och hämtade två glas och ställde det ena framför Helena och fyllde dem båda med vatten från kranen, och hon lät kranen rinna en stund först, som Anders gjorde och som Helena aldrig gjorde.

"Jag är inte här för att säga att det är ditt fel", sa hon.

"Jo, det är du lite."

"Nej." Klara satte sig. "Jag är här för att jag stod ute på infarten i mörkret och såg att det lyste i gästhuset och tänkte att nu ringer ingen och berättar det för mig heller."

"Jag skulle ha ringt."

"Ja."

"Jag tänkte att om jag inte sa det till någon så var det inte riktigt."

"Det är precis så pappa tänker", sa Klara.

Helena tog glaset och drack ur det halva.

"Jag ska prata med honom", sa hon.

"Om vad?"

Och det var där. Det var i den frågan hon fastnade, för hon hade en lista, hon hade haft en lista sedan augusti och den hade fjorton punkter och alla fjorton var saker hon redan hade svaret på: om ryggen, om läkaren, om Micke, om huset, om vem som skulle ha bilen i januari, om trappan.

"Jag vet inte", sa hon.

"Bra", sa Klara.

Hon sa det på fullaste allvar och det var det snällaste hon hade sagt hela kvällen.

De satt kvar en stund. Sedan gick Klara och la in sin tvätt och kom tillbaka och satte sig, och de såg på en halv film som ingen av dem följde, och strax före tolv gick ljuset ut i gästhuset och Helena såg det utan att vända huvudet. För hon kunde se det i den svarta fönsterrutan från där hon satt, och hade kunnat i tre år.

Klara gick och la sig i sitt gamla rum.

Helena stod i köket och tog ur diskmaskinen. Hon gjorde det tyst, som man gör klockan halv ett, och när hon var färdig stod hon vid fönstret och tittade ut mot mörkret där gästhuset låg och där bryggan låg och där trappan låg med sina åtta steg.

Hon tänkte fram en fråga.

Det tog längre tid än hon hade väntat. Hon prövade fyra och slängde alla fyra, för hon visste svaret på allihop, hon visste det redan när hon formulerade dem, och det var som att kasta ut en lina i en pool.

Den femte gick.

Den var enkel och den var inte snäll och hon visste inte vad han skulle säga.

Hon skrev den inte ner. Hon släckte i köket och gick upp och la sig, och hon låg vaken en stund och hörde Klara röra sig i rummet intill, och hon tänkte att hon skulle gå ner till gästhuset i morgon och att hon skulle göra det efter frukost och innan han hann sätta igång med någonting, för när han hade satt igång med någonting kunde han stå i det till mörkret.

Hon somnade utan att ha bestämt om hon skulle gå.

Men frågan låg kvar när hon vaknade, och hon kände den ligga där innan hon ens hade öppnat ögonen, som ett mynt man har i fickan och vet att man har.

Kapitel 15 — En motorcykel han inte kan köra

Hon gick ner klockan halv tio på lördagen, och han var inte där.

Det var första gången sedan oktober. Fönstret var mörkt, dörren var låst med den lilla haspen på utsidan som betydde att han hade gått, och hans arbetsstövlar stod inte under taket. Hon stod på gruset och höll frågan i munnen en stund och gick sedan tillbaka upp och satte på kaffe igen och drack ur det.

Klara sov till elva. När hon kom ner sa hon att pappa hade skrivit och att han var hos Micke.

"På en lördag?"

"Det stod bara Micke."

Så låg frågan kvar över helgen, och över nästa vecka, för på måndagen hade han redan sagt någonting i förbifarten om att de skulle cykla, vilket i december innebar att de skulle stå i Mickes garage och prata om att cykla.

Helena fick veta det mesta ändå. Man fick det gratis i Onsala. Britt-Marie stod vid brevlådan när Helena kom hem på tisdagen och sa att hon hade sett dem åka förbi mot Näsvägen på lördagen, båda två, i de där tunna byxorna, i två grader.

"De hade lampor", sa Britt-Marie. "Det ska man ha."

"Det ska man."

"Han har blivit smalare, din Anders."

"Han cyklar."

"Det syns i ansiktet först", sa Britt-Marie, och det var inte menat som något.

Det Helena inte fick gratis fick hon från matlådorna. Han lämnade dem fortfarande på tröskeln, två eller tre i veckan, och han började lämna dem med lappar. Inte meddelanden. Sådant som stod på lådor i förrådet: fisk, fryst 3/12. Men i mitten av december kom en låda med köttfärs och under det, med samma blyertspenna: Micke säger att jag ska sälja huset.

Hon stod med lådan i handen på trappan i sextio sekunder.

Sedan gick hon ner och knackade.

Han satt vid det lilla bordet med en dator han hade lånat av Fredrik, och skärmen visade en annonssida med båtar, och han vände den inte bort när hon kom in.

"Jag såg lappen", sa hon.

"Ja."

"Ska du sälja huset?"

"Nej."

Han sa det utan att titta upp, och hon förstod först en stund efteråt att han hade skrivit det för att hon skulle komma ner. Det var det mest omständliga sätt att bjuda in någon hon hade sett i trettio år, och det var precis hans.

"Vad säger han mer?" sa hon.

Anders lutade sig tillbaka. Det var kallt därinne. Han hade tagit in en oljefylld radiator men han hade den på ettan för att elen gick i samma säkring som frysen.

"Han säger att jag ska ignorera dig", sa han.

"Jaha."

"Han säger att det tar tre veckor och att du kommer att undra."

"Hur länge har du hållit på?"

"Jag räknar inte."

"Nej", sa Helena. "Det är jag som räknar."

Han log lite, med halva munnen, och det var mer än hon hade fått på flera veckor.

"Han säger att jag ska träffa någon som är trettionio", sa han. "Han har en lista. Han har liksom en lista på vad de ska vara."

"Vad ska de vara?"

"Trettionio."

Hon skrattade. Det kom ut innan hon hann höra hur det lät, och hon såg hur han hörde det, hur han satt still med händerna på bordsskivan och lyssnade på det som man lyssnar på något man har lagt ifrån sig och letat efter.

"Micke har blivit lämnad två gånger", sa hon.

"Det vet han."

"Vet han att det är därför?"

"Nej", sa Anders. "Det är därför det är trevligt att sitta där."

Hon hade frågan i fickan hela tiden. Hon tog inte fram den. Hon sa att köttfärsen var för mycket för en person och att hon skulle göra hälften till honom, och han sa att det gick bra, och hon gick.

Motorcykeln kom den tjugoförsta december.

Den kom på ett flak, bakom en pickup med skåneskyltar, och Britt-Marie ringde innan bilen ens hade svängt in, vilket betydde att hon hade sett den passera hennes brevlåda och räknat ut riktningen.

"Det står en lastbil hos dig", sa hon.

"Hos Anders."

"Ja, det är ju samma tomt", sa Britt-Marie, och där hade hon en poäng som ingen av dem tog i.

Helena stod vid köksfönstret och såg dem lasta av. Två män och Anders och Micke, en ramp, och sedan stod den där på gruset mellan gästhuset och häcken: svart och tung och mycket större än hon hade väntat sig, med en tank som var lackad så att den fångade det lilla ljus som fanns kvar klockan halv tre.

Hon tog på sig jackan.

Micke såg henne komma och blev genast upptagen med en spännrem. Anders stod med handen på styret.

"Nu har du köpt en motorcykel", sa hon.

"Ja."

"Du har inte kört motorcykel."

"Nej."

Hon gick runt den en gång. Det låg salt på gruset och hon tänkte att det skulle rosta, och hon sa det inte.

"Har du körkort?"

"A-behörighet gick ut i åttiotvå", sa Anders. "Jag hade det på moppen."

"Det heter inte så."

"Nej."

Micke rätade upp sig. Han hade en mössa med reflex och han hade den sortens ansikte som alltid ser ut som om han just har gjort någon en tjänst.

"Det är ett fynd, Helena", sa han. "Det där är en investering."

"Hur mycket?"

Micke tittade på Anders. Anders tittade på tanken.

"Nittio", sa han.

"Nittiotusen."

"Åttiosju."

Hon stod stilla. Hon kände hur det gick genom henne, den gamla vägen, den som slutade i en mening om budgeten och om att de skulle byta panna nästa år, och hon kände den gå hela vägen fram till tungan och hon stoppade den där.

"Vad ska du med den till?" sa hon.

"Jag ska köra den", sa Anders.

"Vart?"

Och där stannade det. Han stod med handen på styret och tittade upp på henne, och hon såg att han inte hade svaret. Han hade inte svaret och han hade inte tänkt att någon skulle fråga, för Micke frågade inte sådant, Micke frågade vilken årsmodell den var.

"Jag vet inte", sa han.

Det låg tre sekunder mellan dem.

"Okej", sa Helena.

Micke tittade från den ena till den andra som om han hade missat ett steg i en trappa.

"Danmark", sa han. "Man kör till Danmark."

"Håll käften, Micke", sa Anders, vänligt.

Hon gick tillbaka upp. Vid köksdörren vände hon sig om, och de stod fortfarande där båda två och tittade på den, och Micke pratade och pekade på något vid framgaffeln, och Anders stod med handen på styret och lyssnade inte.

Hon skrev det inte till Klara på en gång. Hon lagade mat och åt och tänkte på att hon inte hade frågat vad de skulle göra med den i januari, om den skulle stå ute, om han hade en presenning, om det fanns försäkring. Fjorton punkter. Hon skrev dem inte ner heller.

Vid åtta gick hon ner en andra gång.

Han satt i gästhuset med en instruktionsbok i knäet. Den var på engelska och den var tjock och den låg uppslagen på en sida med bilder av bromsklossar.

"Är det din?" sa hon.

"Den låg i lådan under sadeln."

Hon satte sig på pallen vid dörren. Hon hade inte satt sig därinne sedan hon hjälpte honom bära ner sängen i oktober.

"Anders."

"Ja."

"Får jag fråga dig en sak?"

Han la ner boken. Han la den på bordet med ryggen uppåt så att sidan skulle vara kvar, och det var en sådan sak han gjorde med allt, böcker, trallvirke, samtal.

"Ja", sa han.

Hon hade frågan. Den hade legat i fickan sedan den natten i december och hon hade burit den i sexton dagar och den var inte snäll.

"Vad var det du grävde ner vid häcken i oktober?"

Han satt tyst. Hon såg på hans ansikte att han inte hade förväntat sig just den, och det var något nytt, att hon hade sagt något till honom som han inte hade hunnit lägga ifrån sig i förväg.

"Såg du det?" sa han.

"Jag kom hemifrån och du stod med spaden."

"Jag trodde inte att du var där."

"Nej."

Han satt med händerna på knäna. Radiatorn tickade. Ute stod motorcykeln i mörkret och hon kunde se den från pallen, en form mot häcken, och det låg redan rimfrost på sadeln.

"Det var såghuset", sa han. "Bandsågen. Motorn hade gått."

"Grävde du ner en motor?"

"Jag grävde ner sågen."

"Varför?"

Anders tittade ner på golvet mellan sina stövlar.

"Jag ville inte köra den mer", sa han.

Hon satt kvar en stund. Hon kunde ha frågat varför inte, och hon visste inte svaret på den heller, men hon förstod någonting om att man inte tar två på en kväll.

"Okej", sa hon och reste sig.

"Var det den du kom för att fråga?"

"Nej", sa Helena. "Men den fick gå först."

Hon gick upp över gruset. Hon gick förbi motorcykeln och la handen på tanken när hon gick förbi, för att se om han såg det, och hon vände sig inte om för att kontrollera.

Kapitel 16 — Ett arbetsrum åt henne

Han ringde på nyårsaftonens morgon och sa att han hade fått ritningarna.

"Vilka ritningar?"

"Från arkitekten. Det tog tre månader." Han lät som om hon skulle veta vilken arkitekt. "Kom och titta. Jag har dem utlagda på golvet, jag vågar inte rulla ihop dem igen."

Hon hade tänkt vara hemma. Klara hade åkt tillbaka på annandagen och Anders hade sagt någonting om att Micke skulle grilla, i december, vilket lät som Micke. Hon körde ner till Sjöstugan vid elva.

Huset hade blivit ett annat hus sedan hon var där med färgproverna. Han hade lagt golv i det stora rummet, ohyvlat furu som ännu inte hade oljats, och det luktade trä och kalk och kaffe. Alla möbler stod kvar i ett hörn under en presenning, och i mitten av rummet, på det ljusa golvet, låg fyra ritningar i A1 med kaffekoppar i hörnen som tyngder.

"Där", sa Johan. "Tänk inte på kopparna."

Helena satte sig på hälarna vid den övre. Hon gjorde det innan hon hann tänka på att hon gjorde det. Det var planen, skalan var hundra, och det var ett gott ritningsarbete — någon hade tänkt på hur ljuset gick in i huset över dagen, och någon hade begripit att man inte skulle flytta trappan.

"Han har inte flyttat trappan", sa hon.

"Nej. Det var det första jag sa till honom."

"Bra sagt."

Hon flyttade sig runt bladet på knäna. Bottenplanet var i stort sett så som huset var, med köket öppnat mot söder och ett glasparti där det gamla fönstret satt. Sedan kom övre planet. Där hade han gjort mer. Sovrum mot väster, ett litet duschrum, och i det norra gaveln, där taket sjönk och där det nu låg isolering i säckar, ett rum med en linje mot väggen som bara kunde vara en skiva. Ett bord. Under bordet ett par streck som skulle betyda lådor. Och på ritningen, i den lilla texten som arkitekter skriver i rummen, stod det inte SOVRUM 2 och inte GÄSTRUM.

Det stod ARBETSRUM.

Hon läste det två gånger. Sedan tittade hon efter måtten. Tre komma två gånger fyra komma en. Fönster i gavelspetsen, och någon hade satt in ett takfönster mot norr, för att ljuset inte skulle vandra.

Hon satt kvar på knäna på det nya golvet och kände hur något gick nedåt i henne, långsamt, som vatten genom sand.

"Norrljus", sa hon.

"Det ska man ha."

"Vem har sagt det?"

"Du", sa Johan. Han stod med händerna i fickorna en meter bakom henne. "På bänken. Du sa att du aldrig hade haft ett rum med rätt ljus i, att du satt vid köksbordet med Anders räkningar i andra änden. Du sa fyra kvadrat. Jag sa till honom tretton."

Hon reste sig upp. Hon gjorde det för att kunna se hela ritningen ovanifrån, det var det hon sa till sig själv.

"Du har ritat in mig", sa hon.

"Jag har ritat in ett arbetsrum."

"Det står inte gästrum."

"Nej."

"Vad står det i det andra huset?" sa hon. "Vad hade du skrivit där, om det hade varit ett gästrum?"

Johan log. Han hade ett bra leende, det hade han haft när han var nitton också, och det gjorde honom fem år yngre och alldeles omöjlig att bli arg på, vilket möjligen var problemet.

"Jag hade skrivit gästrum", sa han.

Hon gick fram till fönstret. Det var lågvatten och tången låg svart längs stenarna och det var den där ljusa gråa dagen mellan helgerna när ingenting händer någonstans. På andra sidan viken kunde hon se taket på Sjömagasinet.

"Jag ska säga dig vad jag ser", sa hon.

"Gör det."

"Jag ser ett väldigt bra hus." Hon vände sig om. "Det är fint ritat. Han har fattat huset. Trappan står kvar och köket ligger rätt och du kommer att bli lycklig här."

"Det låter som det kommer ett men."

"Det kommer ett men."

Hon gick tillbaka till ritningarna och ställde sig så att hon hade det övre planet framför fötterna, och hon pekade med skon, inte med handen, för handen var för nära.

"Där", sa hon. "Där ligger det ett färdigt liv."

Johan sa ingenting.

"Det är två sovrum och ett duschrum och en tvättstuga som du har lagt i källaren, vilket är fel, det kan vi ta sen. Och det är ett arbetsrum till en kvinna som inte bor här. Du har bett en arkitekt rita in mig i ett hus i november och du har betalat honom för det och nu ligger det på golvet med kaffekoppar på."

"Jag har bett honom rita ett rum", sa Johan. "Vem som sitter i det är inte hans sak."

"Nej. Det är min."

"Ja."

Hon böjde sig ner och flyttade en av kopparna, för den stod på fel hörn, och bladet hade börjat resa sig. Hon gjorde det noggrant. Det var en sak hon kunde göra med händerna medan hon höll på att förstå någonting.

"Jag har bott i ett färdigt liv i trettio år", sa hon. "Jag hade ett hus och en man och två barn och en altantrappa som någon rev utan att fråga och byggde upp igen med rätt steghöjd. Allt hade rätt mått. Allt satt där det skulle. Och jag satt vid änden av ett köksbord i tjugo år och trodde att jag väntade på att någon skulle ge mig ett rum."

"Och nu ger någon dig ett rum."

"Ja", sa Helena. "Och det är samma sak."

Han satte sig på pallen som stod vid presenningen. Han var lång och han satt alltid lite för lågt, med knäna högt, som en pojke i en soffa.

"Jag hade tänkt att du skulle bli glad", sa han.

"Jag blev glad." Hon hörde att det var sant när hon sa det, och det gjorde det värre. "Jag stod här och läste ordet och jag blev så glad att jag måste ställa mig upp. Det är det jag försöker berätta för dig. Om jag hade sagt nej på en gång hade det inte varit någonting."

"Det är inte ett förslag, Helena. Det är ett rum. Jag har inte frågat dig någonting."

"Nej. Ni frågar aldrig", sa hon. "Ni bygger."

Det låg där en stund. Regnet började utanför, det tunna, som knappt syns men som ligger på fönstret efter tio minuter.

"Ni?" sa Johan.

"Han rev en trappa i augusti", sa hon. "Han stod och byggde i tolv timmar och jag gick ut fyra gånger och frågade varför och han svarade att steghöjden var sjutton och en halv och att det ska vara sexton och en halv. Han byggde en bättre trappa åt mig än den vi hade. Han sa aldrig ett ord om vad han höll på med."

"Jag är inte Anders."

"Nej. Du målar med sjutton färgprover och han river. Men ni gör samma sak. Ni gör en sak i stället för att säga en sak."

Johan lutade sig fram med armarna över knäna och tittade på ritningen på golvet en lång stund, och hon förstod att han faktiskt tittade på den, att han såg efter om hon hade rätt.

"Det där rummet", sa han. "Det tog mig tre veckor att förklara för honom vad det var. Han ville göra det till ett sovrum, för det är det man gör i en gavel, och jag sa att det ska vara ett bord och en skiva och en vägg man kan sätta upp saker på. Och han frågade: åt vem? Och jag sa åt mig. Jag ljög för min arkitekt."

"Varför?"

"För att jag inte ville höra hur det lät."

"Nu hörde du det."

"Ja", sa Johan. "Nu hörde jag det."

Hon gick ut i köket och hällde upp kaffe åt sig själv ur bryggaren som stod på ett par bockar. Koppen var en av dem som hade stått på ritningen. Hon tog med den tillbaka och satte den på golvet, på fel hörn med flit, och bladet lyfte sig i kanten och lade sig ner igen.

Sedan ställde hon frågan. Hon hade burit den sedan bänken utanför magasinet, sedan augusti, och hon hade inte ställt den för att hon hade tänkt att hon visste svaret.

"Johan. Varför tog ditt äktenskap slut?"

Han satte sig upprätt. Det var samma sak som hade hänt med Anders på pallen i gästhuset, den lilla rörelsen hos en man som får en fråga han inte hade lagt ifrån sig i förväg.

"Nu?" sa han.

"Nu."

"Man vill ha en bättre historia än den man har."

"Jag vill inte ha en historia."

Han satt tyst i tio sekunder. Regnet gick över taket i en kort skur och drog vidare mot Näsvägen.

"Hon sa att jag aldrig blev nyfiken på vem hon hade blivit."

Helena satt kvar med koppen i handen.

"Det var hennes ord", sa Johan. "Vi satt i köket i Stockholm, i det där köket som vi hade renoverat två gånger, och hon hade tänkt igenom det. Hon hade en mening. Hon sa: du känner en tjugosjuåring och du har levt med henne i tjugotvå år och du har aldrig frågat vad som hände med henne under tiden."

"Vad sa du?"

"Jag sa att det inte var sant." Han log inte nu. "Sedan gick jag ut och sprang i en timme, för att jag tänkte att jag skulle komma på ett bättre svar. Jag kom inte på något bättre svar. Jag kom tillbaka och hon hade lagt sig och jag stod i det köket och tänkte igenom tjugotvå år och jag kunde inte hitta en enda fråga jag hade ställt henne som jag inte redan hade svaret på."

Helena satte ner koppen på golvet, försiktigt, bredvid ritningen den här gången.

Det stod nästan i hennes egen mun. Klara hade sagt det vid diskbänken i november med tvättmaskinen igång: du frågar aldrig något du inte redan vet svaret på. Och nu satt en annan man i ett annat kök och lämnade tillbaka det till henne från andra sidan, från den sida hon aldrig hade tänkt att hon kunde stå på.

"Sa hon det snällt?" sa hon.

"Hon sa det vänligt. Det är värre."

"Ja."

"Och det roliga", sa Johan, "eller det är inte roligt, det är bara ordentligt gjort — det roliga är att jag var nyfiken på henne. I ett halvår, nittiotvå. Sedan visste jag. Sedan hade jag ett svar på henne och då slutade jag fråga, och jag åkte till kontoret i tjugotvå år och kom hem och frågade om ungarna hade ätit."

Helena tittade ner på ritningen mellan dem. Tre komma två gånger fyra komma en. Takfönster mot norr. Någon hade tänkt en hel dag på hur hon skulle sitta.

"Johan", sa hon. "Vet du vad jag heter?"

"Vad?"

"Vet du vem jag har blivit?"

Han öppnade munnen och stängde den. Hon såg honom göra det, och hon tyckte bättre om honom i det ögonblicket än hon hade gjort på hela hösten.

"Jag vet vem du var när du var nitton", sa han. "Och jag vet vad du sa på en bänk i augusti. Och sedan har jag byggt ett rum av det."

"Ja."

"Det räcker inte."

"Nej", sa hon.

Hon reste sig och gick fram till fönstret igen. Hon stod med ryggen mot rummet och tänkte på sextio meter grus och en oljefylld radiator på ettan och en man som hade grävt ner en bandsåg för att han inte ville köra den mer, och som inte hade kunnat säga varför. Och som hade svarat jag vet inte på frågan vart han skulle och som inte hade tagit tillbaka det.

Han visste inte. Det var det enda svaret hon hade fått av någon på ett halvår som inte var färdigt i förväg.

"Jag ska säga en sak som är otacksam", sa hon utan att vända sig om.

"Säg den."

"Om jag flyttade in i det rummet skulle jag ha en bra skiva och rätt ljus och en man som gör mig sällskap på kvällen. Och om åtta år skulle du fråga mig om jag hade handlat, och jag skulle sitta där uppe i gaveln och räkna hur många meningar vi hade sagt till varandra på en lördag."

Johan reste sig. Hon hörde presenningen prassla.

"Kan du veta det?" sa han.

"Nej", sa Helena. "Men jag kan det. Det är det jag är bra på. Jag kan bygga upp det på fyra dagar och sedan bo i det i trettio år."

Han kom och ställde sig bredvid henne vid fönstret. De stod och tittade ut över tången och det svarta vattnet och magasinets tak på andra sidan.

"Ska jag stryka det?" sa han. "Rummet."

Hon tänkte på det ordentligt, för det var en riktig fråga och hon hade lärt sig i höst vad de kostade.

"Nej", sa hon. "Bygg det."

"Åt vem?"

"Åt dig", sa hon. "Du behöver ett rum att bli nyfiken i. Sätt ett bord där och sätt dig och gör ingenting nyttigt i det. Om det är någon som är dålig på det så är det du och jag."

Johan skrattade. Det var kort och det var inte glatt och det var ärligt.

"Du är hård idag", sa han.

"Jag har fått bra hjälp i höst."

Hon körde hem klockan halv två. Vid infarten mot Näsvägen körde hon förbi två cyklister i tunna byxor, och hon kände igen ryggarna på båda utan att behöva se ansiktena, och de såg inte henne. Hon saktade in och stannade i vägkanten hundra meter längre fram och satt kvar med motorn på och tittade i backspegeln medan de gick uppför den lilla stigningen, den ena stående på pedalerna, den andra pratande.

Sedan körde hon hem. Hon ställde bilen och gick in i köket och satte sig vid änden av bordet, på sin plats, med jackan på.

Hon hade nitton frågor. Hon hade haft dem sedan augusti och hon hade inte skrivit ner en enda av dem, för hon visste redan svaret på arton.

Hon reste sig och hämtade blocket ur skrivbordslådan i hallen och satte sig igen och skrev den nittonde högst upp på ett tomt blad.

Vem har du blivit?

Sedan satt hon och tittade på den en lång stund, och den var ingenting att titta på, fyra ord med blyerts, och hon rev inte ut bladet och hon gick inte ner de sextio metrarna.

Hon lämnade blocket öppet på bordet och gick och tvättade.

Kapitel 17 — En och en halv timme i bilen

Blocket låg kvar på köksbordet i fyra dagar. Ingen kom in och läste det, för det var ingen som kom in.

På trettondagen körde hon till Kungsbacka och handlade, för att det var någonting man kunde göra, och hon köpte mer än hon behövde och stod länge vid kylen med charkuterier och tog två av allt som om huset var fullt av folk. På vägen hem kom snöblandat regn in från väster och lade sig på vägbanan i en tunn film som varken var is eller vatten. Hon körde långsamt sista biten.

Hon svängde in på grusvägen kvart över fyra och det var redan mörkt. Hon körde inte upp till huset. Hon körde ner mot det lilla vändplanet vid häcken, där de alltid ställde bilarna på somrarna när barnen hade folk hos sig, och där man ser gästhuset snett underifrån.

Det var ljus därinne. Fönstret mot norr, det som satt högt, hade den gula fyrkanten det får när han har tänt taklampan i stället för lampan vid sängen, vilket betydde att han var uppe och gjorde något och inte låg och läste.

Hon stängde av motorn.

Hon hade tänkt gå in. Hon hade tänkt det hela vägen från rondellen, och hon hade en mening färdig, den var korthuggen och den var inte om trappan: jag har handlat för mycket, kom och ät. Det var en dålig mening men det var en dörr, och hon hade lärt sig i höst att dörrar inte behöver vara vackra.

Hon satt kvar.

Kupélampan slocknade efter en halv minut. Sedan var det bara instrumentbelysningen som glödde svagt i mörkret innan den också gick ner, och till slut var det ingenting alls, bara häcken som en svart vall till höger och det gula fönstret sextio meter längre fram.

Hon hörde det ganska snart. Det var inte hammare, det var för torrt för hammare. Det var skruvdragaren, i korta stötar, tre eller fyra åt gången, och sedan tyst en stund, och sedan igen. Hon räknade inte, men hon förstod på ljudet att han satt ner. Man hör om en man står eller sitter när han skruvar. Det står i axlarna.

Hon vred huvudet och tittade genom sidorutan ner mot klipporna.

Där var mörkt. Men han hade tagit ner arbetslampan, den på stativet med den gula sladden, för det låg ett kalkvitt fält nere vid slutet av trappan som lyste upp bergets ovansida och ett stycke tång, och i det fältet gick en skugga fram och tillbaka. Sedan böjde den sig ner och blev borta.

Han arbetade på trappan. I mörker, i snöblandat regn, i januari, ensam, klockan tjugo över fyra på trettondagen.

Hon satt med händerna i knäet. Hon hade jackan på och nycklarna i handen och det tog kanske tre minuter innan det blev kallt i bilen, och sedan var det bara kallt, jämnt, och det gjorde ingenting.

Hon skulle gå ner till honom. Det var det enklaste av allt. Hon skulle gå ner och ställa sig i utkanten av lampljuset och säga: du fryser. Och han skulle säga något om att han var färdig snart, och hon skulle säga att hon hade handlat, och sedan skulle de gå upp och han skulle ta av sig ute på trappan och de skulle äta charkuterier vid köksbordet med blocket öppet mellan dem.

Hon rörde sig inte.

Hon satt och prövade varje sak hon kunde säga och de gick alla sönder på samma ställe. Vem har du blivit? Hon kunde inte gå ner i mörkret till en man med skruvdragare och fråga honom det, för det finns ord som förutsätter ett rum och en stol och en klocka man har tid att sitta ut, och det här var ingen sådan kväll. Och hon förstod, medan hon satt där, att hon aldrig skulle bestämma att det var en sådan kväll. Man går inte ner och frågar. Man går ner och lagar mat.

Skruvdragaren gick igen. Fyra stötar. Tyst.

Hon tänkte på ritningen på Johans golv, på det ljusa nya furugolvet och de fyra kaffekopparna, och på ordet ARBETSRUM i den lilla arkitekttexten, och hon kände hur ingenting rörde sig i henne när hon gjorde det. Det hade rört sig på nyårsafton. Nu var det ett fint hus någon annan skulle bo i.

Och hon tänkte på huset bakom sig, det som stod mörkt uppe på tomten med sina tolv rum och sin nya altantrappa med rätt steghöjd, och det rörde sig ingenting där heller.

Två liv. Ett i ritning och ett i tegel. Hon trodde inte på något av dem.

Det var det som höll henne i bilen. Inte tvekan, hon hade tvekat i ett halvår och kände igen tvekan, det är någonting man kan bära och samtidigt diska. Det här var något annat. Det var att hon hade två möjliga liv och inte kunde önska sig ett endaste av dem, och att det inte fanns ett tredje, och att man inte kan gå in i ett hus om man inte önskar sig något inne i det.

En bil gick förbi på Näsvägen och strök häcken med ljuset så att alla grenar stod svarta och tydliga en sekund. Sedan var det mörkt igen.

Lampan därnere flyttades. Det vita fältet gled uppåt över berget i ett ryck och stannade snett, och hon såg honom rakt, i tre sekunder, från sidan: han stod med ryggen krokig och en regla under armen, och han vred på huvudet och tittade uppåt mot huset.

Hon tryckte sig inte tillbaka i sätet. Hon satt stilla och tänkte att han såg bilen.

Han såg inte bilen. Han vände sig om och satte reglan mot berget och gick ner på ett knä.

Hon andades ut och det syntes i luften framför henne, och hon förstod att hon hade väntat på att han skulle komma uppför slänten med lampan i handen och hitta henne sittande i sin egen bil på sin egen tomt. Och att hon inte hade vetat vad hon skulle ha sagt då. Sanningen möjligen. Att hon satt i bilen därför att hon inte visste vart hon skulle.

Klockan blev fem. Sedan halv sex.

Charkuterierna låg i kassen på passagerarsätet och det gjorde ingenting, det var åtta grader ute och kallare i bilen. Fötterna somnade och hon flyttade dem. Hon tänkte att hon skulle starta motorn och sätta på värmen och lät det vara, för då hörde hon inte skruvdragaren.

För det var det hon gjorde. Hon satt i en kall bil i mörkret och lyssnade efter om en man arbetade, som hon hade lyssnat efter barnen i barnkammaren i tjugo år, och det var det närmaste hon hade varit honom sedan oktober, och hon visste hur eländigt det var och satt kvar likväl.

Halv sju slocknade arbetslampan därnere.

Hon hörde honom komma. Det tog lång tid, för han bar och han gick sakta i grus med dålig rygg, och hon hörde stativet skrapa mot något och hon hörde honom stanna två gånger. Han kom upp mot gästhuset från sjösidan, inte förbi vändplanet, och hon satt i den mörka bilen tjugo meter från honom och han visste inte om det.

Han ställde lampan under takskägget. Han stod en stund med händerna på höfterna och tittade ut mot vattnet som man gör när det inte finns någonting att se, bara därför att man har stått framåtlutad i två timmar.

Sedan gick han in och stängde dörren och lite senare gick taklampan i fönstret ut och lampan vid sängen tändes i stället.

Helena satt kvar tio minuter till.

Så vred hon om nyckeln. Motorn gick igång med det där för höga ljudet en kall motor har, och det kändes som att slå i en kastrull mitt i kyrkan, och hon rullade upp de sextio metrarna till huset och parkerade på sin plats och bar in kassen.

Klockan på spisen sa sju minuter i sju. Hon hade suttit i bilen i en och en halv timme.

Hon ställde in charkuterierna, allt utom två paket som inte fick plats, och de fick stå kvar på bänken. Hon tände inte i det stora rummet. Hon satte sig vid änden av bordet med jackan på, som hon hade gjort på nyårsafton, och blocket låg kvar där hon lämnat det, uppslaget, med de fyra orden i blyerts högst upp på ett annars tomt blad.

Hon läste dem. De var likadana som förra veckan.

Hon tog pennan och skrev ingenting. Hon satt med den i handen i kanske en minut och lade den sedan tvärs över bladet, som ett streck, så att sidan såg använd ut.

Ute hade det slutat regna. Genom fönstret mot söder kunde hon se en svag rand av ljus från gästhusets gavel ligga över gräset, och det låg där stilla, och sedan var det borta, och hon satt kvar i sin jacka i sitt kök och hörde kylskåpet gå.

Kapitel 18 — Journalen i handen

Det blev en mildvecka i mitten av januari. Snön som legat i häckens norra sida gick bort på två dygn, det droppade från takfoten hela dagarna och gruset låg svart och blött på vägen. Sådant väder ger folk för mycket hopp. Helena bytte till vårjacka på tisdagen och ångrade det på onsdagen.

På fredagen var hon på kontoret. Det var första gången sedan i november att hon satt en hel dag med samma ritning och inte tänkte på huset, och hon minns det efteråt som en sorts otrohet, att hon hade en bra dag.

Britt-Marie ringde tjugo minuter i fyra.

"Helena. Det är jag."

"Hej."

"Du ska inte bli rädd nu", sa Britt-Marie, och det finns ingenting en människa kan säga som gör en räddare. "Anders har ramlat. Ambulansen är här. Han är vaken och han svarar."

Helena satt kvar med telefonen mot örat och tittade på skärmen där en sektion genom ett badrum låg uppslagen med mått hon just kontrollerat.

"Var?"

"Nere vid trappan. Jag gick förbi med posten, jag skulle lämna tillbaka formen, kakformen, och jag hörde honom. Han låg på berget."

"Hur länge?"

"Vad säger du?"

"Hur länge hade han legat?"

Det blev tyst en sekund i luren och Helena hörde en radio, någon annans radio, ambulansens kanske.

"Han sa själv att han hörde tolvsignalen", sa Britt-Marie. "Från Karlssons. De har den på ute."

Helena reste sig och tog jackan från stolsryggen och satte sig igen därför att benen inte gick att lita på just då, och sedan reste hon sig en gång till och det gick.

"Vart tar de honom?"

"Kungsbacka först, sa de. Och sedan vidare om det behövs. Jag åker inte med, jag har ingen bil, du vet det."

"Nej."

"Helena." Britt-Marie sänkte inte rösten, hon hade aldrig sänkt rösten i sitt liv. "Han låg i vattenpölen. Han hade skruvdragaren kvar i handen."

Hon körde till Kungsbacka i fredagstrafiken och den var lång och alldeles stillastående vid infarten och hon satt i den och räknade. Tolv till kvart i fyra. Två timmar och lite mer, på ett berg i januari, i åtta grader och vått, ensam, sextio meter från huset hon hade lämnat på morgonen med tvättmaskinen igång.

Hon hade inte varit hemma. Det var det enda som fanns i henne hela vägen, som en spik: hon hade inte varit hemma, och även om hon hade varit hemma skulle hon inte ha hört honom. För hon hörde honom aldrig därnere annat än när han hade lampan tänd och hon satt i en kall bil och lyssnade med flit.

På akuten fick hon vänta i fyrtio minuter och sedan visade en kvinna henne in i en korridor och hon såg honom genom en dörr som stod på glänt. Han låg på en brits med en filt över benen och en krage om halsen, en styv vit sak som gjorde honom till någon annan. Hans jacka låg i en påse på golvet. Det var arbetsjackan, den blå, och den var mörk nedtill av vatten.

"Anders."

Han vred inte på huvudet, han kunde inte, han fick flytta hela överkroppen och han grimaserade när han gjorde det.

"Du behövde inte köra hit", sa han.

"Nej."

"Det är ryggen och armen. De ska röntga."

"Vad hände?"

"Reglan satt inte." Han sa det som man rapporterar en avvikelse. "Jag hade den på klämmor och jag ställde mig på den för att komma åt uppifrån. Det var min egen konstruktion."

"Du stod på den."

"Jag stod på den." Han tittade upp i taket. "Det var idiotiskt."

Hon satte sig på stolen vid britsen. Där låg hans hand på filten och den var röd över knogarna och hade en skråma tvärs över tummen, och hon tittade på den och lade inte sin hand på den.

"Britt-Marie sa att du hörde tolvsignalen."

"Jag hörde någonting hos Karlssons. Jag vet inte om det var tolv."

"Två timmar, Anders."

"Jag låg bra", sa han. "Det var det som var problemet. Jag låg alldeles bra och kunde inte komma upp och jag tänkte att om jag ligger stilla så gör det inte ont, och sedan gick det en timme."

"Ropade du?"

"Vem skulle höra."

Det var inte sagt för att skära i henne. Han var för trött för att göra sådant, det hörde hon. Det var ett byggmästarsvar: ingen inom hörhåll, alltså ropar man inte, alltså sparar man krafterna. Hon satt med det i knäet.

En läkare kom in efter en stund. Ung, kanske trettiofem, med rocken uppknäppt och en dator på en vagn som han rullade in och parkerade snett.

"Anders Berg. Jag heter Wikander." Han sträckte handen mot Helena. "Och ni är?"

"Helena. Jag är hans hustru."

Hon hörde ordet komma ut ur sig och det lät som något ur en gammal blankett.

"Bra att du är här." Wikander drog upp en stol med foten och satte sig framför datorn. "Han har fått en dos smärtstillande så han är lite långsam. Vi ska röntga axeln och ländryggen. Jag behöver bara gå igenom en del bakgrund först."

"Ja."

"Några läkemedel?"

Anders svarade själv, långsamt: "Alvedon."

"Utöver det. Recept."

"Nej."

Wikander tittade i datorn och sedan på Anders, och sedan på Helena, och det var det som gjorde det.

"Du står på blodtrycksmedicin sedan i mars. Enalapril. Och du har hämtat ut Diklofenak i november och i december."

Anders sa ingenting.

"Tar du dem?"

"Jag tar dem", sa Anders. "Jag tänkte inte på dem som medicin. Blodtrycksgrejen tar jag på morgonen med kaffet."

Wikander skrev.

"Och de här", sa han, och läste ett annat namn, en tablett som Helena aldrig hört, "hur ofta?"

"På kvällen. När det är illa."

"Hur ofta är det illa?"

"Ofta."

Helena satt på stolen med händerna knäppta över väskan och tittade på en punkt på golvet där någon spillt något och det var torkat men inte borta.

"Vet du senaste blodtrycket?" frågade Wikander.

"Nej."

"Han var på kontroll", sa Helena, och det var första gången hon sa något, och rösten var för hög för rummet. "I höstas. Han sa att han skulle på kontroll."

"Jag var det", sa Anders. "I oktober."

"Vad sa de?"

"Att det var lite för högt."

Wikander vände sig mot henne, vänligt, alldeles rutinmässigt, och hon förstod inte då att det var det värsta ögonblicket i hennes liv.

"Vet du om han har haft några svimningar? Yrsel? Har det hänt att han fallit tidigare?"

Hon öppnade munnen.

Hon visste vilken sida av sängen han låg på i trettio år. Hon visste att han inte tålde kummin och att han fick huvudvärk av rödvin men inte av vitt, och att han svettades i sömnen i augusti och inte i juli, hon visste hur han lät i duschen och att han hade tolv skjortor och bar två. Hon visste vad han vägde när de gifte sig.

"Jag vet inte", sa hon.

"Det är helt i sin ordning", sa Wikander.

"Har du yrsel?" frågade hon Anders.

"Ibland när jag reser mig."

"Sedan när?"

"Sedan i somras."

Hon nickade. Hon nickade som om det var information hon tog emot och skulle bära med sig och göra något med.

"Och han har ont i ryggen sedan förra våren", sa hon till läkaren, för att ha något att lämna in. "Ryggskott. Han sträckte sig i vintras, tror jag, det var när han lade om taket på ett hus i Vallda. Eller det var i februari. Han hade svårt att gå i trappor i mars."

"Har du varit utredd för ryggen?" frågade Wikander.

"Nej."

"Har du fått remiss?"

"Han fick", sa Helena.

"Jag fick en remiss i april", sa Anders till taket. "Jag ringde inte."

Hon satt kvar med det i knäet också.

Wikander gick igenom allergier och tidigare operationer och det fanns en axel från nittiotalet som Helena mindes och en knäartroskopi hon inte mindes alls, och han rullade ut datorvagnen och sa att de skulle hämta honom till röntgen inom en halvtimme och att hon fick sitta kvar.

När dörren gått igen var det tyst i rummet på det sätt som bara akutrum är tysta, med allt ljud utanför.

"Diklofenak", sa hon.

"Ja."

"Sedan november."

"Micke har det", sa Anders. "Han sa att man kan äta det tillsammans med Alvedon om man inte gör det för länge."

"Micke."

"Jag frågade min läkare också."

"Vilken läkare?"

"På vårdcentralen. Den där kvinnan. Jag vet inte vad hon heter."

Helena satt och lyssnade på sig själv tänka att hon skulle bli arg, och sedan hände det inte, det kom ingen ilska. Det kom istället någonting som kändes som att stiga ner i kallt vatten från en brygga i maj, det där som tar i bröstet och gör att man inte kan andas ut ordentligt på en stund.

"Jag visste inte att du hade blodtrycksmedicin", sa hon.

"Du visste det. Det stod på kvittot."

"Jag har inte sett något kvitto."

"Nej." Han flyttade axeln ett par millimeter och tog in luft mellan tänderna. "Jag sa det i mars. Det var när Klara var hem och hämtade tvättmaskinen. Jag sa att jag hade varit på vårdcentralen och du frågade om jag hade fått något och jag sa tabletter."

"Sa du enalapril?"

"Jag sa tabletter."

"Då sa du ingenting."

"Nej", sa han, "då sa jag ingenting."

Hon reste sig och gick till fönstret. Det var mörkt ute och parkeringen låg i det där gula ljuset, och en man höll upp en dörr för en kvinna med en käpp och det tog lång tid.

"Jag skulle inte ha hört dig", sa hon mot rutan.

"Vad?"

"Om jag hade varit hemma i dag. Jag skulle inte ha hört dig från köket. Man hör ingenting därnere."

"Nej. Man hör ingenting därnere."

"Britt-Marie hörde dig."

"Britt-Marie gick förbi", sa han. "Hon går alltid förbi. Det är hennes egenskap."

Hon skrattade inte men något rörde sig i halsen.

"Du hade skruvdragaren i handen", sa hon.

"Jag släppte den inte. Man släpper inte en maskin."

"Anders."

"Nej", sa han. "Jag vet."

De kom och hämtade honom kvart i sju. Två i grönt som rullade britsen ut med filten på och han hann säga att hon kunde gå hem, och hon svarade att hon inte tänkte det, och det var det sista de sa till varandra på två timmar.

Hon satt i väntrummet med jackan i knäet.

Där var en automat och en tv utan ljud och en pojke på fjorton som satt med sin mamma och höll handleden i ett handduksomslag, och Helena satt bland dem och gjorde en lista i huvudet. Enalapril. Diklofenak, november, december. Något på kvällen när det är illa. Kontroll i oktober, för högt. Remiss i april, obesvarad. Yrsel vid uppresning sedan i somras.

Sju rader. Hon hade tagit fram telefonen för att skriva ner dem och tryckte inte.

För hon förstod, medan hon satt där med den mörka skärmen i handen, vad hon just hade blivit ombedd att göra i det rummet. Läkaren hade ställt de frågor som förutsätter att någon känner mannens kropp. Inte hans karaktär. Inte hans humör, inte hans sätt att undvika samtal, inte om han var svår eller lätt att älska — hans kropp, det som bär honom, som hon hade legat vid i trettio år och som hade förändrats under hennes händer utan att hon frågat.

Och hon hade inte kunnat svara. Inte en enda gång.

I höst hade hon gått omkring i huset och räknat meningar och mätt sextio meter och tagit hans tystnad som ett brott mot henne. Hon hade sagt till Pia, i november, och till sig själv oftare än så: jag har frågat honom i trettio år och han svarar inte. Hon hade trott på det. Det var hennes bästa mening om sitt liv.

Hon hade frågat om trappan. Hon hade frågat om festen och om motorcykeln och om vad han grävt ner vid häcken. Hon hade frågat om det som stack ut, det man kan se från ett fönster.

Hon hade inte frågat vad läkaren sagt i oktober.

Kvinnan med pojken blev inropad. En annan kom och satte sig på samma plats. Klockan på väggen gick.

Och sedan kom det andra, och det kom lugnt, som saker gör när man är för trött för att värja sig.

Hon hade suttit på en bänk i augusti och berättat för Johan om ett rum med rätt ljus, och hon hade hört sig själv låta klok och lätt och ny, och hon hade tänkt att det var någonting hos honom som gjorde det. Att han såg henne. Att hon hade blivit sedd efter många år av att inte vara det, och att det var därför hon åkte tillbaka med sjutton färgprover och en lögn om Pia.

Det var inte sant.

Vad hon hade tyckt om var att sitta framför en människa som inte visste någonting om henne. Johan hade en Helena från nitton år att jämföra med, och därför fanns hela hennes vuxna liv som en obeskriven sträcka som hon kunde beskriva precis som hon ville. Hon hade satt sig på den bänken och sagt att hon alltid hade velat bygga badhus, och det var en sann sak, och hon hade sagt det på ett sätt som gjorde henne till en människa som blivit hindrad. Det var det som var behållningen. Att vara någon annan i två timmar. Att slippa vara den som inte hade byggt badhusen.

Han hade beställt ritningar med ett rum märkt ARBETSRUM. Han hade lyssnat exakt. Han hade byggt en Helena efter uppgifter hon lämnat själv, och när hon stod med ritningen på hans golv på nyårsafton hade det rört sig i henne, och det hade rört sig därför att någon hade tagit hennes version av henne på allvar.

Och hela höstens längtan, som hon hade kallat kärlek och sedan tvekan och sedan förändring, var i grunden det: hon hade inte längtat efter Johan Ek. Hon hade längtat bort ur sig själv. Hon hade velat vara en kvinna som ingen hade sett falla i sitt kök, som ingen hade sett vända ryggen till, en kvinna utan tolv rum och en obesvarad remiss och en man på ett berg med en skruvdragare i handen.

Det var billigare än otrohet, och sämre.

Hon böjde sig fram i väntrumsstolen och satt med armarna om jackan.

Klockan kvart över nio kom Wikander ut i korridoren och letade efter henne med blicken.

"Ingenting brutet i axeln", sa han. "Han har en kraftig kontusion och en distorsion i axelleden och han har fått en fraktur i en kotkant i ländryggen. Den är stabil. Det låter värre än det är."

"Ska han opereras?"

"Nej. Det ska läka av sig självt med smärtlindring och rörelse. Men han ska inte lyfta någonting och han ska inte klättra på någonting, och det behöver han höra av någon annan än mig."

"Jag ska säga det."

"Det är en annan sak också." Wikander stod med händerna i rockfickorna. "Han har ett blodtryck som är för högt trots medicin och han har inte varit på uppföljning sedan i oktober. Det där ska tas om hand. Han ska ha en tid på vårdcentralen och han ska gå på den."

"Ja."

"Bor ni ihop?"

Hon stod med jackan hängande över armen.

"Vi bor på samma tomt", sa hon.

Wikander nickade som om det var ett fullgott medicinskt svar och det var det kanske också.

"Han kan gå hem i natt. Men han ska inte vara ensam de närmaste dygnen. Han har svårt att komma upp ur liggande, och det finns en risk att han blir yr av tabletterna."

"Nej", sa hon.

"Nej?"

"Nej, han ska inte vara ensam."

De körde hem strax före elva. Hon hade fått en påse med tabletter och två utskrifter, och hon lade dem i handskfacket och backade ut från akutparkeringen med honom vid sin sida i den blå jackan som fortfarande var fuktig nedtill.

Han satt med huvudet mot nackstödet och kragen på och han sa ingenting förbi Anneberg. Det droppade från träden på Näsvägen när de svängde av.

Hon körde upp till huvudhuset och stannade.

"Jag kan gå ner själv", sa han.

"Nej."

"Helena."

"Det finns sex steg ner till gästhuset och det står vatten på det tredje", sa hon. "Du sover i huset i natt."

Han satt kvar med händerna i knäet.

"Vilket rum?"

Hon hade inte tänkt på att han skulle fråga det, och att han frågade det gjorde det svårt att svara.

"Vårt", sa hon.

"Jag kommer inte upp ur den sängen."

"Då tar vi Klaras. Den är högre."

"Ja."

Hon hjälpte honom in. Det tog fyra minuter över den nya altantrappan med rätt steghöjd, och han höll i räcket han satt upp själv i september och sa halvvägs, utan bitterhet, att det var för lågt.

Hon bäddade i Klaras rum och hämtade två kuddar och ställde ett glas vatten på nattduksbordet och lade påsen med tabletterna intill, och han satte sig på sängkanten med hjälp och blev sittande.

"Jag ska ha en på kvällen", sa han. "Den vita."

"Jag vet", sa hon. "Jag har läst på papperet."

Hon gick ut i köket för att hämta vatten till sig själv och blev stående vid bänken. Blocket låg där med pennan tvärs över bladet där hon lagt den, och de fyra orden stod kvar i blyerts högst upp, och hon tittade på dem och kände hur långt bort de var. Det var en fråga hon hade tänkt ställa till en man för att få veta vem han hade blivit, och den var inte oviktig, men den hade fått ligga i två veckor på ett bord medan han åt tabletter hon inte visste namnen på.

Hon tog fram ett block till, ett kvartsformat som låg i låddan med kvitton, och satte sig och skrev sju rader efter minnet: enalapril, morgon, med kaffet. Diklofenak, november, december, från Micke och sedan recept. Den vita på kvällen, när det är illa, ofta. Kontroll oktober, för högt. Remiss april, obesvarad. Yrsel vid uppresning, sedan i somras. Ryggen, februari förra året, Vallda, taket.

Det var det första hon skrivit om honom på papper på trettio år.

Hon läste igenom det två gånger och märkte att hon inte visste om enalaprilen var fem eller tio milligram, och hon gick in i Klaras rum för att fråga. Han sov redan, med kragen kvar och mun halvöppen och ena handen ovanpå täcket, den med skråman över tummen, och taklampan var tänd för att hon hade tänt den och han hade inte kunnat resa sig för att släcka.

Hon stod i dörren en stund.

Sedan gick hon fram och släckte lampan vid dörren och gick tillbaka och stod kvar i mörkret och lyssnade på hur en människa andas när den har legat två timmar på ett berg och ingen har vetat om det.

Kapitel 19 — Nio dagar hos den som inte vet

Hon stod kvar i mörkret för länge. Det var det som gjorde det, tror hon efteråt: att hon stod kvar tio minuter till än vad hon behövde, och lyssnade, och blev alldeles klar i huvudet.

Klockan var tjugo över tolv. Hon gick ut i köket och tog blocket med de sju raderna och lade det på nattduksbordet i Klaras rum där han kunde se det, i fall han vaknade och undrade vad hon visste. Sedan hämtade hon jackan från stolen i hallen och kände efter nycklarna i fickan och stod med handen på ytterdörren.

Hon skulle inte kunna förklara det för någon. Inte för Pia, inte för Klara, inte för sig själv nästa morgon. En människa med bruten kotkant och en krage om halsen låg femton meter från hallen och skulle inte vara ensam de närmaste dygnen, det stod på ett papper i handskfacket, och hon öppnade dörren och gick ut.

Det droppade fortfarande från takfoten. Bilen var varm inuti av att ha stått i en och en halv timme, den luktade akutparkering och våt jacka, och hon backade ut utan att tända helljuset och rullade nedför infarten på tomgång som en sjuttonåring.

Vid brevlådan stannade hon. Britt-Maries fönster var mörka. Hon satt med foten på bromsen och tänkte att hon kunde ringa Britt-Marie, väcka henne, säga att hon behövde titta in till Anders någon gång i natt, och hon förstod samtidigt att hon aldrig skulle ringa det samtalet, för då fanns hennes handling i en annan människas huvud och blev verklig.

Hon körde till Sjöstugan.

Det var mörkt hos honom också utom i fönstret mot köket. Hon parkerade på gruset bakom hans bil och satt kvar och tänkte att hon skulle vända, och sedan gick hon in genom den olåsta dörren för han hade aldrig lärt sig låsa efter att han flyttade hem.

Johan satt vid bordet med datorn och en halv flaska öl. Han såg upp och hade det där ansiktet han fick när han var glad utan att ha förberett sig på det.

"Nu på natten?"

"Anders har ramlat", sa hon.

Han stängde datorn. "Hur illa?"

"En kota i ryggen. Axeln. Han har legat två timmar på berget."

"Men han lever."

"Han sover i Klaras rum."

Johan reste sig och tog fram ett glas ur skåpet och ställde det på bordet utan att fylla det, som om han först behövde veta vad hon var där för.

"Ska du inte vara hos honom?"

"Jag ska det", sa hon.

Hon satte sig på stolen närmast dörren med jackan på. Golvet var nytt sedan i november, brädor han lagt själv med Anders anvisningar per telefon, och det luktade fortfarande olja i rummet.

"Får jag sova här?"

"Ja", sa han, och han frågade inte mer den natten, och hon förstod långt senare att det var den enda gången hon skulle önska att han hade frågat.

Hon vaknade halv sju av att han satte på kaffe och hon låg och tittade upp i det ohyvlade taket och väntade på skulden, och den kom inte som ett slag. Den kom som en lista. Han ska ha en på kvällen, den vita. Han kommer inte upp ur liggande själv. Det finns ingen som går förbi den vägen på en söndag.

Hon ringde Britt-Marie klockan åtta och sa att hon blivit tvungen att åka in till kontoret och att Anders låg i huset och att hon inte kunde nå honom på telefon, vilket var sant för han hade ingen telefon vid sängen.

"På en lördag?" sa Britt-Marie.

"Det är en ritning som ska in på måndag."

"Jaha", sa Britt-Marie, och det var en jaha med hela Onsala i sig. "Jag går över med lite gröt då."

"Gör det."

"Han vill inte ha gröt."

"Nej."

"Men jag går över."

Hon la på och stod på gruset utanför Sjöstugan med telefonen i handen. Det var mildvädret kvar, blankt hav, en enda båt ute som gick västerut och lät som en gräsklippare på avstånd. Hon skulle köra hem. Hon hade jackan på och nyckeln i handen och hon skulle köra hem, och sedan gick hon in och Johan hade brutit två ägg i en panna och frågade om hon ville ha bröd rostat eller inte, och hon sa rostat, och det gick nio dagar.

Så var det. Det gick nio dagar, och hon vet inte hur hon skulle beskriva dem för en människa som frågade.

Hon åkte hem varje dag. Det är viktigt för henne, det, att hon åkte hem varje dag. Hon körde upp till huset vid ett, ställde in mat i kylen, hämtade posten, fyllde vattenglaset och lade fram tabletten på ett fat så att han inte behövde vrida sig efter påsen. Den andra dagen körde hon honom till vårdcentralen och satt i väntrummet med jackan i knäet medan han var inne hos någon i tjugo minuter, och när han kom ut hade han en lapp med en tid i februari och han räckte den till henne utan att hon bett om den.

"Hon vill ha ett dygnsprov", sa han. "Med en manschett på armen. Jag ska hämta den på torsdag."

"Jag kör dig."

"Det behövs inte."

"Jag kör dig på torsdag."

De pratade om det. Om manschetten och om milligram och om att han inte fick lyfta och att bandsågen ändå låg i marken vid häcken så det var ingen fara med den. De pratade praktiskt och lugnt och utan skärpa, bättre än de gjort på ett halvår, och sedan reste hon sig vid halv fyra och sa att hon skulle hem och han sa ja, och han frågade aldrig var hon sov.

Det var det som var det ohyggliga. Han frågade aldrig.

På fjärde dagen såg hon att han hade flyttat ner till gästhuset igen utan att säga det. Sängen i Klaras rum var bäddad med hörnen instoppade på hans sätt och glaset stod tomt och avtorkat på nattduksbordet och blocket med de sju raderna låg kvar där hon lagt det, och när hon vände på det såg hon att han hade skrivit under hennes rader med blyerts, med versaler som han alltid skrev:

5 MG. INTE 10.

Hon stod med papperet i handen i sin dotters rum och kunde inte gråta och kunde inte lägga ner det.

Hos Johan var hon någon annan, och det är den enda ärliga meningen hon har om de dagarna.

Han hade satt upp ritningarna på köksväggen med maskeringstejp, alla tre, planen och sektionen och den där uppställningen mot söder, och rummet märkt ARBETSRUM låg där i tunt bläck med två fönster och en dörr som gick ut mot berget. Han pratade om det på morgnarna. Han pratade om golvvärme och om vilken månad man kan gjuta och om att han skulle behöva någon som kunde hjälpa honom med bygglovet i mars.

"Du vet ju sådant", sa han. "Du gör ju det på jobbet."

"Jag ritar badrum för folk i Kungsbacka."

"Du har ritat badhus."

"Jag har ritat ett badhus. På en skoluppgift. Nittonhundraåttionio."

"Du sa i augusti att du hade ritat tre förslag."

Hon höll på att skölja en tallrik och hon lät kranen rinna en sekund för länge.

"Ja", sa hon. "Jag sa det."

Hon hade sagt det på en bänk utanför sjömagasinet i augusti och det hade varit sant på det sättet som saker är sanna klockan halv tolv på kvällen med tårtfat i handen: hon hade tre förslag i sig, hon hade tänkt på dem i tjugofem år, och två av dem hade aldrig funnits på papper. Hon hade lämnat honom en uppgift och han hade byggt vidare på den, prydligt, hela vintern, och nu hängde den på en vägg i tejp.

Han var vänlig hela tiden. Det är också sant. Han lagade mat, han fyllde i hennes tvätt med sin, han lade en hand mot ryggslutet när hon stod vid diskbänken och sa ingenting med den handen, bara att han var där. På sjätte kvällen satt de på det nya golvet med varsitt glas och han sa att han hade tänkt segla till Irland i juni om båten blev klar och att det fanns plats för två.

"Jag har inte seglat på tjugo år", sa hon.

"Du kunde det när du var nitton."

"Jag kunde ligga i fören med benen i vattnet."

"Det är också en post ombord."

Hon skrattade, och det var ett riktigt skratt, och hon kände hur det gick genom henne och kom ut och hur lätt det var, och hur lätt allting var i det huset, och sedan satt hon med glaset och tänkte: här har jag inte fallit ihop vid någon diskbänk. Här har jag inte räknat nitton meningar. Här har ingen sett mig stå i mörkret i ett rum och lyssna på en människa andas.

"Vad?" sa han.

"Ingenting."

"Du blev borta."

"Jag är trött."

Han tog hennes glas och satte det på golvet och drog henne till sig och hon lät honom göra det, och hela tiden fanns en klocka i henne som visade vad tiden var i gästhuset och om han hade tagit den vita.

Hon sov hos Johan i nio nätter och hon var inte en enda av dem den kvinna hon var i väntrummet på akuten.

Det var det hon hade kommit dit för. Insikten på den stolen med den mörka skärmen i handen hade inte gjort henne klokare eller bättre, den hade gjort henne skräckslagen, och det finns en sorts skräck som inte söker tröst utan flykt. Hon hade förstått att hon inte visste en enda sak om sin mans kropp och att hon i höst hade gått omkring och kallat sig den som frågar, och istället för att bära det hade hon satt sig i en bil vid tjugo över tolv en natt och kört tre kilometer till ett hus där hon var ny.

Hos Johan hade hon ingen historia som hon hade misskött. Det var hela hemligheten. Han visste ingenting som hon behövde svara för.

På nionde dagen, en söndag, ringde Klara.

"Mamma, var är du?"

"Jag är på Sjöstugan."

Det gick två sekunder. Hon hade svarat sant utan att bestämma sig för det och det var första gången på ett halvår.

"Jag pratade med pappa i morse", sa Klara. "Han sa att han hade ramlat för nio dagar sedan."

"Ja."

"Nio dagar."

"Ja."

"Och du sa inget."

"Nej."

Hon hörde sin dotter andas i en lägenhet i en annan stad.

"Han sa att du kommer varje dag", sa Klara. "Han sa att du kör honom till vårdcentralen och att du har läst på papperen."

"Det gör jag."

"Men var sover du?"

Helena stod i Johans kök med ritningarna i tejp bakom sig.

"Här", sa hon.

Klara la på utan att skrika, och det var värre.

Hon packade inte, det fanns inget att packa. Hon tog jackan och sa till Johan att hon skulle hem, och han stod i dörren till det som skulle bli arbetsrummet med en tumstock i handen.

"Kommer du tillbaka?"

"Jag vet inte."

"Det är ett dåligt svar."

"Ja", sa hon. "Men det är det jag har."

Hon körde Näsvägen i eftermiddagsljus. Det hade kommit tillbaka kyla på nätterna och gruset låg vitt av frost i skuggan under granarna, och när hon svängde in såg hon att någon hade skottat undan löven från de åtta stegen ner till klipporna och att de två sista reglarna fortfarande satt kvar i luften.

Anders var i gästhuset. Dörren stod öppen fem centimeter som han alltid har den när han jobbar, och hon knackade på karmen och gick in.

Han stod vid arbetsbänken med kragen kvar om halsen och skruvade fast en gångjärnsplatta med vänsterhanden, långsamt, en skruv i taget.

"Du får inte lyfta", sa hon.

"Jag lyfter inte."

Då såg hon det. Det stod på golvet vid gaveln, ett grått plåtskåp av den sort som finns på byggarbetsplatser, en meter högt, med två dörrar och en cylinder i mitten. Det var nytt. Det luktade fortfarande fabrik i rummet.

"Vad är det?"

"Ett skåp."

"Jag ser att det är ett skåp."

Han satte skruvdragaren ifrån sig och vände sig mot henne med hela kroppen, för han kunde ännu inte vrida på huvudet.

"Jag hämtade det på tisdagen", sa han. "Micke körde."

"Du skulle inte sitta i bil."

"Nej."

Hon gick fram till skåpet. Det var låst. Nyckeln satt inte i.

"Vad har du i det?"

"Grejer."

"Anders."

"Maskinerna", sa han. "Batterierna. Papperen från firman. Sådant."

Hon stod med handen på plåten och den var kall och ny och fläckfri.

"Här har aldrig varit låst", sa hon. "Vi låser inte ens huset."

"Nej."

"Vem låser du för?"

Han tog upp skruvdragaren igen och lade den ifrån sig en gång till, och sedan sa han det, utan att höja rösten och utan att titta bort:

"Jag vet inte var du är, Helena. Jag har inte vetat på nio dagar. Så jag ville ha ett ställe där mina saker är där jag lämnade dem."

Hon stod kvar med handen på skåpet.

"Jag åkte till honom", sa hon.

"Jag vet."

"Britt-Marie?"

"Nej", sa han. "Din bil är kall när du kommer på dagarna. Det tar tolv minuter från Sjöstugan och tjugofem från Kungsbacka. Motorhuven är kall."

Hon tänkte att hon skulle säga att hon hade kommit varje dag. Att hon hade fyllt hans glas och läst hans papper och bokat hans tid i februari och skrivit sju rader om hans kropp som hon aldrig hade skrivit förut. Hon hade det färdigt i munnen och det var sant och det var ingenting värt, och hon svalde det.

"Har du tagit den vita?" sa hon.

"Klockan sju."

"Det är halv fem."

"Då har jag inte tagit den", sa han, och det lät nästan som ett skämt, och ingen av dem skrattade.

Hon gick de sextio metrarna upp till huset i skymningen. I hallen låg posten som hon inte hämtat och på diskbänken stod hennes tomma kaffekopp från lördagen för nio dagar sedan med en brun rand i botten.

Hon stod vid fönstret och såg lampan tändas därnere.

Och hon förstod att hon under nio dagar hade sovit i ett hus hos en man som inte visste någonting, och att hon inte hade blivit tröstad av det en enda natt, bara oåtkomlig, och att skillnaden mellan de två sakerna är hela hennes liv.

Kapitel 20 — Matlådor och order

Hon började med lådorna på tisdagen. Fyra av dem, från Klaras gamla matlådor som stått i skåpet ovanför kylen sedan hon flyttade, och hon skrev på tejp vad som var i dem och vilken dag de skulle ätas. Kyckling och rotfrukter. Köttfärssås. Fisk med potatis. Soppa.

Hon bar dem ner de sextio metrarna klockan fyra och ställde dem inte på tröskeln. Hon knackade på karmen och gick in och satte dem i hans kylskåp själv, och medan hon stod böjd över den sa hon:

"Har du ringt sjukgymnasten?"

"Nej."

"Numret ligger på fatet i huset. Jag kan ta det med mig i morgon."

"Jag har numret."

"Ring i morgon förmiddag. De har öppen mottagning till elva."

"Ja", sa han.

Så gick det. Det tog henne ungefär en vecka att förstå att hon inte ställde frågor. Hon hörde det på hans svar. Ja och nej och ja, och ingenting emellan, och när hon gick uppför backen på kvällarna räknade hon efteråt vad hon hade sagt till honom och det var alltid tre eller fyra saker och alla hade en form som slutade nedåt.

Ta den vita klockan sju.

Sitt inte i den stolen.

Du ska ha en tid i februari, jag lägger den i telefonen.

Ät fisken i dag, den ska inte stå.

Hon menade väl med varje mening. Det var det som gjorde det svårt att sluta. Varje enskild sak hon sa till honom var riktig och nödvändig och kom ur ett papper som en läkare hade skrivit, och tillsammans blev de något annat, och hon visste vad, och hon fortsatte likafullt för hon hade inget annat sätt att komma in genom den dörren.

Den andra veckan slutade han vara hemma vid fyra.

Hon stod med två lådor i famnen på trappan till gästhuset på en torsdag och dörren var stängd hela vägen och det låg ingen skruvdragare framme. Bilen var borta. Hon ställde lådorna i kylen och gick upp igen, och nästa dag stod de kvar orörda med tejpen på och hon flyttade dem längre in och satte de nya framför.

På lördagen mötte hon Britt-Marie vid brevlådan. Det var det stället.

"Jag såg Anders i Kungsbacka i går", sa Britt-Marie. "På ICA. Han satt och åt."

"Åt han?"

"Han satt vid fönstret med en tallrik. Panerad fisk, tror jag. Klockan halv ett."

"Jaha."

"Jag sa hej."

"Vad sa han?"

"Han sa hej", sa Britt-Marie, och sedan böjde hon sig ner och rätade på en sten i sin rabatt som inte behövde rätas. "Han hade kragen kvar. Han såg ut att ha det ganska bra."

Helena gick upp med posten i handen och tänkte på ordet bra och att hon inte hade sett honom sitta med en tallrik framför sig och ha det ganska bra sedan i somras.

Hon sa ingenting om det på tre dagar. Sedan gjorde hon det ändå, på tisdagen, när hon stod i hans gästhusdörr med en gryta i händerna som hon burit ner för varm för att kunna sätta ifrån sig.

"Britt-Marie såg dig på ICA. I restaurangen."

"Ja."

"Du äter där."

"Jag äter där ibland."

"Hur ofta?"

Han stod vid bänken och lade tillbaka ett gångjärn i en burk med gångjärn. Han kunde vrida på huvudet nu, en bit, och han gjorde det försiktigt som om han själv ville se hur långt det gick.

"Fyra dagar i veckan", sa han.

"Fyra."

"Ungefär."

"Jag lagar mat till dig, Anders."

"Jag vet."

"Det står sex lådor i den kylen. Två har stått sedan förra veckan."

"Ja."

"Så vad är det?" Hon satte grytan på bänken hårdare än hon menade. "Är det maten? Säg det då. Säg att du inte vill ha fisk och jag lagar inte fisk."

Han svarade inte genast. Han torkade av bänkskivan med handflatan, en gång, som om det låg spån där.

"Det är inte maten", sa han.

"Nej."

"Maten är bra."

"Men du går till ICA och betalar hundratio kronor för panerad fisk."

"Ja."

"Varför?"

Han såg på henne, och det var det där ansiktet han haft i november när hon frågade om trappan, ett ansikte som visste svaret och inte hade meningen till det.

"Där behöver ingen sätta tejp på det", sa han.

Hon stod kvar en stund efter det. Sedan tog hon lådan från förra veckan ur kylen, den med fisk, och bar den med sig upp och skrapade ner den i soporna och sköljde lådan och ställde den i torkstället, och när hon såg den stå där bland de andra tänkte hon att hon skulle sluta.

Hon slutade inte. Hon lagade mindre. Hon skrev inte på tejpen längre. Men hon fortsatte gå ner klockan fyra och hon fortsatte säga tre saker, och han fortsatte svara ja och nej, och det gick in i den tredje veckan. Och en morgon när hon satt på kontoret i Kungsbacka med en badrumsplan uppe på skärmen förstod hon vad hon höll på med.

Hon hade gjort honom till ett schema. Hon hade tagit den enda människa hon hade trettio år med och gjort honom till en förmiddag med tabletter, och hon gjorde det för att hon var rädd, och det var det enda hon kunde göra som han inte kunde säga nej till.

Klara ringde den kvällen. Hon ringde varannan dag nu, korta samtal, och hon frågade om pappa och sedan om mamma och i den ordningen.

"Har han ringt sjukgymnasten?"

"Han har ringt."

"Har han varit där?"

"På torsdag."

"Kör du honom?"

"Han kör själv. Han får köra nu."

Det blev tyst, och Helena hörde sin dotter tänka.

"Pratar ni?" sa Klara.

"Vi pratar varje dag."

"Det var inte det jag frågade."

Hon stod vid fönstret med telefonen och såg lampan i gästhuset, den gula fyrkanten sextio meter bort som hon nu kunde tiden på: den slocknade tio i elva.

"Nej", sa hon. "Vi pratar inte."

"Fråga honom något då."

"Jag frågar honom saker hela tiden."

"Mamma."

"Ja", sa Helena. "Jag vet vad du menar."

På fredagen gjorde hon en gryta som tog två timmar. Hon vet inte varför hon minns just det, att den tog två timmar, men det gjorde den, och hon dukade i huset i stället för att bära ner något. Två tallrikar på köksbordet. Hon tände inga ljus, hon var inte dum.

Hon ringde honom klockan halv sex, vilket hon inte hade gjort på flera månader.

"Jag har mat här", sa hon. "Om du vill äta i huset."

Det gick fyra sekunder.

"Vilken tid?"

"Nu."

"Jag kommer."

Han kom med jackan på och tog av den i hallen och hängde den på sin krok, som fortfarande var hans krok, och han satte sig på sin plats. De åt. Han sa att grytan var god och hon sa att den hade tagit två timmar och han sa att det märktes, och sedan hörde de bara sig själva äta i ett hus där en av dem inte hade sovit på fyra månader.

Hon höll det inne i tolv minuter. Hon vet det för hon såg på klockan på spisen när han satte sig och hon såg på den efteråt.

"Anders."

"Ja."

"Jag vill fråga dig en sak."

Han lade ner gaffeln. Han gjorde det utan att bli spänd i axlarna, och hon skulle komma att tänka på det många gånger sedan, att han lade ner gaffeln och var beredd att svara på vad som helst.

"Varför slutade du älska mig?"

Hon hörde meningen komma ut och den var färdig innan hon var färdig med den. Hon hade burit den i sig sedan festen i sjömagasinet, hon hade formulerat den i bilen och i sängen och i mörkret utanför Klaras rum, och hon hade hela tiden trott att den var den ärliga frågan, den som hon inte redan visste svaret på.

Han satt alldeles stilla.

"Är det så du har det?" sa han.

"Jag frågar."

"Nej", sa han. "Du frågar inte. Du berättar för mig vad jag har gjort och sätter ett frågetecken efter."

"Jag försöker prata med dig."

"Du har bestämt vem av oss det var."

"Anders—"

"I ett halvår har du kommit ner med lappar och tabletter och lådor och frågat mig om jag har ringt och om jag har tagit och om jag har suttit i den stolen." Han andades in en gång, försiktigt, som han fick göra nu. "Och nu kommer den. Och den är också ett svar du redan har skrivit."

"Så säg mig då att jag har fel." Hennes röst gick upp och hon hörde det och kunde inte hålla den. "Säg att du älskar mig. Säg någonting."

Han sköt tillbaka stolen och reste sig, och han gjorde det långsamt, med händerna mot bordskanten, för han kunde inte göra det snabbt.

"Jag flyttade ut i oktober", sa han. "Jag har byggt en trappa åt dig som jag inte kan bli klar med. Jag har grävt ner en maskin i marken. Jag har legat två timmar på ett berg och jag ringde inte dig, och du sov i ett annat hus i nio nätter och jag frågade dig inte var." Han stod och höll i stolsryggen. "Om det är någon här som har slutat, Helena, så vet jag inte hur du har räknat."

"Sätt dig."

"Nej."

"Anders. Sätt dig och ät."

Han hämtade jackan i hallen. Hon hörde honom ta den från kroken och hon satt kvar med gaffeln i handen och tittade på hans tallrik som var halvfull och på grytan som stod kvar på spisen, och hon reste sig inte.

Ytterdörren gick igen utan att slå.

Hon satt vid bordet i tjugo minuter. Sedan skrapade hon ner hans tallrik och sin, och det var första gången på trettio år som hon slängde mat hon hade lagat åt honom utan att ha ätit själv, och hon ställde grytan i kylen med ett lock som inte passade.

På lördagen gick hon inte ner klockan fyra.

Hon tänkte att hon skulle. Hon stod i köket med en låda i handen vid tio i fyra och satte tillbaka den i kylen.

På söndagen såg hon honom över gräset, långt bort, gå från gästhuset till bilen med en kasse. Hon stod vid diskbänken och han såg inte upp mot huset, och hon vet inte om han inte såg upp eller om han valde att inte göra det, och hon kunde inte ta reda på det för att ta reda på det skulle betyda att gå dit.

Måndag. Tisdag. Onsdag.

Lampan därnere tändes runt fyra och slocknade tio i elva. Bilen var borta mellan tolv och två, fyra dagar av fem. Torsdagen var det sjukgymnasten och hon visste att han körde själv och hon visste inte hur det gick, och hon lade ingen lapp och hon ringde inte.

På fredagen gick hon förbi trappan ner till klipporna. De åtta stegen låg där, skottade, och de två reglarna stack ut i luften mot havet, och hon satte sig på det åttonde steget och blev sittande i kylan med händerna i ärmarna.

Hon tänkte på att hon hade ställt frågan fel. Inte fel som i klumpigt sagt. Fel som i att den handlade om honom när den hela tiden hade handlat om henne, och att hon hade satt hans namn i den för att slippa sitt eget.

Hon tänkte: jag frågade honom när han slutade, för då behöver jag inte veta när jag gjorde det.

På söndagen ringde Klara igen.

"Hur är det med pappa?"

"Han går till sjukgymnasten."

"Har du pratat med honom?"

"Nej."

"Sedan när?"

Helena räknade. Hon räknade från fredagen med grytan.

"Elva dagar", sa hon.

Klara sa ingenting. Hon hörde en spis eller en kran hos henne, ett annat hus, en annan stad.

"Vad hände?" sa Klara.

"Jag ställde en fråga."

"Vilken?"

"Fel fråga", sa Helena.

"Mamma."

"Jag frågade honom varför han slutade älska mig", sa hon, och hon hörde hur det lät nu, elva dagar efteråt, hur färdigt det var, hur det inte lämnade en enda dörr öppen för en människa att svara ärligt i.

"Åh", sa Klara.

"Ja."

"Och han gick."

"Han reste sig mitt i maten och gick."

Det blev tyst en stund.

"Vet du vad han sa till mig i somras?" sa Klara. "På festen. Innan allt."

"Nej."

"Han sa att du hade en klänning som han inte hade sett förut."

Helena stod med handen på fönsterbrädan.

"Det var allt", sa Klara. "Han sa det två gånger. Jag tänkte inte på det då."

När samtalet var slut stod hon kvar och såg ner mot gästhuset. Lampan var tänd. Klockan var kvart över fyra och han satt därnere och åt något han köpt själv, eller skruvade i ett gångjärn med vänsterhanden, eller satt på sängkanten och andades försiktigt in.

Hon skulle gå ner. Hon skulle gå ner och säga att hon hade frågat fel och att hon inte visste vad den rätta frågan var men att hon höll på att komma på den.

Hon gick inte ner den kvällen heller.

Men hon tog ner lådorna ur skåpet ovanför kylen, alla fyra, och ställde dem i diskhon och lät varmvattnet rinna över dem, och hon skrapade bort tejpen med tumnageln, en remsa i taget, tills det inte stod något på dem.

Kapitel 21 — Utkastet som sparas

Det var på ICA i Kungsbacka, på parkeringen, en tisdag i februari. Hon hade två kassar och en flak mineralvatten och hade just fått upp bakluckan när hon hörde honom.

"Helena."

Micke kom över asfalten i en jacka som var för tunn för temperaturen. Han hade cykelbyxor under, av alla ting, i februari, och skor som inte hörde ihop med någonting.

"Hej", sa hon.

"Jag ska bara säga en sak."

"Okej."

Hon ställde flaket i luckan och blev stående med handen på den.

"Jag ska inte lägga mig i", sa Micke.

"Nej."

"Men jag tycker inte om att sitta på det." Han såg åt sidan, mot varukorgarna. "Han har frågat mig en sak och jag har inte svarat honom bra, och då tänkte jag att jag i alla fall kan säga det till dig, för då är det ute."

"Vad har han frågat?"

Micke stack händerna i jackfickorna.

"Han frågade hur man gör." Han harklade sig. "Hur man skiljer sig utan att förstöra barnen."

Hon hörde ordet skiljer och sedan hörde hon ingenting på ett par sekunder, bara en vagn som rullade någonstans bakom henne och en bildörr.

"När sa han det?"

"I januari. Vi var ute och cyklade. Nej." Han skakade på huvudet. "Vi cyklade inte. Han satt hos mig. Han kan ju inte cykla nu."

"Vad svarade du?"

"Jag sa att det inte går." Micke ryckte på axlarna, och det såg nästan ut som om det gjorde honom illa. "Jag sa att man förstör dem lite. Att mina är tjugosex och tjugotre och att den ena inte ringer mig och att jag vet precis vilken vecka det började. Jag sa att man får välja vilken sorts förstörelse man klarar att titta på." Han drog upp axlarna mot kylan. "Det var inte ett bra svar."

"Nej."

"Men det var det jag hade."

Hon stod med handen kvar på bakluckan och kände metallen genom vantarna.

"Sa han något mer?"

"Han frågade hur mycket det kostar."

"Vad?"

"En skilsmässa. Vad det kostar." Micke såg på henne nu. "Jag sa att jag inte kommer ihåg. Och då sa han att det inte var det han menade."

Hon nickade. Hon förstod exakt vad han hade menat och hon önskade att hon inte gjorde det.

"Tack", sa hon.

"Jag tycker inte om det här", sa Micke. "Jag tycker inte om att stå på en parkering och säga sådant till dig. Men jag har ju varit den som ingen sa något till, båda gångerna, och det är sämre."

"Ja."

"Han pratar inte om dig illa. Jag vill att du ska veta det. Han pratar inte om dig alls, det är det som är." Han började gå baklänges ett steg, som om han ville komma ifrån sina egna ord. "Han pratar om skruv och om ryggen och om att det ska bli vår. Och sen kommer det en sådan där fråga och sen pratar han om skruv igen."

"Micke."

"Ja."

"Har han sagt att han vill?"

Micke stod stilla.

"Nej", sa han. "Han frågade hur man gör. Det är inte samma sak. Men jag är inte en människa som du ska lita på i den skillnaden."

Han gick mot sin bil och hon blev kvar med luckan uppe i två minuter innan hon stängde den. Hon satte sig i förarsätet och startade inte. Frosten låg som ett fint tyg på framrutan och hon satte inte på fläkten. Genom isen såg hon parkeringen bli ett gult och grått mönster utan kanter, och hon satt i det och tänkte att hon hade fått en upplysning som hon i något halvår hade betett sig som om hon redan hade.

För det var inte nyheten. Det var ordningen. Hon hade sagt separerade till Pia i november, hon hade sagt att han bor i gästhuset till Britt-Marie, hon hade sagt vi pratar inte till sin dotter i telefon. Men hon hade sagt det som något som hände henne. Och nu satt en man i cykelbyxor i en bil tre platser bort och visste att Anders hade suttit i ett kök och räknat på det.

Hon körde hem. Hon bar in kassarna, hon ställde in mjölken, hon la mineralvattnet i skafferiet, och hela tiden var det som om huset hade fått en ny egenskap, en sorts pris.

På kvällen satte hon sig med datorn vid köksbordet.

Hon hade tänkt kolla väderprognosen. Det är sant, det var det hon hade tänkt, och hon hade den uppe en stund och läste att det skulle bli plusgrader på fredag och blåsa från sydväst. Sedan öppnade hon en flik och skrev in namnet på mäklarfirman i Kungsbacka, den som satt vid torget, den vars skyltar hade stått i grannskapet varje gång någon dog eller flyttade till en lägenhet.

Hon läste tre annonser på hus i Onsala. Ett av dem var Britt-Maries systers hus, sålt i höstas, och hon såg på bilderna av kök hon hade stått i.

Sedan klickade hon på kontakt.

Hon skrev:

Hej,

Jag heter Helena Berg och vi bor på

Hon backade och tog bort adressen och skrev tomten i stället, sedan tog hon bort det också.

Hej,

Jag skulle vilja få en värdering av en fastighet i Onsala. Villa från sextiotalet, tillbyggd och ombyggd i flera etapper, cirka 165 kvadratmeter, samt ett mindre gästhus på tomten. Havsnära. Ingen brådska.

Hon läste det. Hon strök ingen brådska och skrev det igen. Hon strök havsnära, för det stod ju i adressen, och satte tillbaka det för det var det ordet som gjorde en siffra av huset. Hon lade till en rad om att taket lades om för åtta år sedan och att köket är från 2011. Hon skrev inte vem som hade byggt till det. Hon skrev inte att mannen som gjorde altantrappan två gånger bor sextio meter från köksfönstret.

Hon läste det en tredje gång och satte punkt efter Onsala och tog bort hela sista stycket och skrev in det igen.

Med vänlig hälsning Helena Berg

Hon satt med pekfingret ovanför tangenten och tänkte att en värdering inte är någonting. Man kan värdera ett hus för att veta. Folk gör det för försäkringen, för banken, för att kunna lägga om lånet, det finns hur många skäl som helst och inget av dem är att sälja.

Hon sparade det som utkast.

Hon minns att hon kände sig lättad, och att lättnaden var av samma slag som när man lägger tillbaka en klänning i en kasse och sparar kvittot. Ingenting hade hänt. Allt fanns kvar.

Nästa morgon var det sjukgymnastdag för honom och hon la ingen lapp och hon ringde inte, och när hon körde till kontoret var det sydväst och blött på Näsvägen precis som det stått.

Utkastet låg i mappen som hette Utkast. Det låg där i februari. Hon öppnade det på en söndag och läste igenom det och ändrade 165 till cirka 170, för hon hade slagit upp det gamla bygglovet och hittat en siffra hon inte hade litat på tidigare. Hon sparade igen.

I mars började isen släppa på plattorna framför altanen. Hon öppnade det en kväll när hon hade druckit ett glas vin och hon strök cirka framför 170 och skrev cirka igen dagen därpå.

I april — nej. Hon vill vara noggrann med det här, för hon skulle senare tänka mycket på tiden. Det var i slutet av mars som hon lade till en mening om att gästhuset är vinterbonat och har egen värme, och hon satt en stund och såg på den meningen, för hon hade skrivit den som ett argument. Ett vinterbonat gästhus är värt pengar. Det ökar en siffra. Och det som stod bakom orden var att en människa hade bott i det i sex månader och att det var därför hon visste att det gick att bo i det, och det står inte i annonser.

Hon tog inte bort den. Hon sparade.

Fyra månader. Hon räknade dem efteråt: från februaridagen på parkeringen till en morgon i juni när hon till slut skickade det, och då var det inte längre samma brev och det var inte längre samma fråga bakom det. Men den vintern och den våren låg det där, ett obeskrivet ärende i en mapp, och hon öppnade det tolv eller femton gånger och den enda person i världen som visste om det var hon.

Det var det som gjorde att hon förstod något, den vintern.

Hon satt vid köksbordet en kväll i mars med datorn framför sig och lampan tänd sextio meter bort, och hon läste sina egna meningar om taket och köket och det vinterbonade gästhuset, och hon tänkte:

Jag gör precis det han gör.

Han sitter hos Micke och frågar hur man gör. Jag sitter här och skriver till en mäklare och skickar det inte. Han gräver ner en maskin i marken och säger ingenting om det på fyra månader. Jag har ett brev i en mapp och säger ingenting om det på fyra månader. Han låser ett skåp. Jag sparar ett utkast.

Vi har varit gifta i trettio år och vi har blivit exakt likadana och det är det ingen av oss som har upptäckt.

Hon stängde datorn och satt kvar med händerna på locket.

Sedan gjorde hon något hon inte hade gjort sedan grytan i januari. Hon tog jackan och skorna och gick ner. Det var kanske halv nio, det var kallt och klart, och gruset var hårt och gav ljud, och hon hörde radion inifrån gästhuset när hon kom fram, ett tunt tal från något program.

Hon knackade.

Han öppnade i strumpor och en tröja hon hade köpt till honom för sex eller sju år sedan.

"Hej", sa hon.

"Hej."

"Får jag komma in en stund?"

Han steg åt sidan. Det var varmt därinne, för varmt, och det luktade kaffe och trä. På bordet låg en telefon och ett block och en penna, och han vände inte på blocket, men hon såg inte vad det stod.

"Jag ska inte prata om tabletter", sa hon.

"Nej."

"Jag träffade Micke."

Han satte sig på sängkanten, försiktigt, med handen mot madrassen. Han såg inte överraskad ut. Han såg som en människa som hade väntat på att en sak skulle komma fram och som var lättad över att det var nu.

"På ICA-parkeringen", sa hon. "Han berättade vad du har frågat honom."

"Ja."

"Är det så?"

"Vad frågade han att jag frågade?"

"Hur man skiljer sig utan att förstöra barnen."

Anders satt med händerna på knäna.

"Ja", sa han. "Det frågade jag."

"Okej."

"Jag frågade inte för att jag vill."

"Nej", sa hon. "Du frågade för att du inte vet."

Han såg upp på henne.

"Ja."

"Jag ska säga en sak till dig", sa hon, och hon stod kvar, för hon visste att om hon satte sig skulle det bli ett samtal och hon var inte säker på att hon klarade ett samtal. "Jag har skrivit ett mejl till en mäklare. Om att värdera huset. Jag har inte skickat det. Det har legat i datorn sedan i februari."

Det blev tyst en stund. Radion pratade om något i Bryssel.

"Sedan i februari", sa han.

"Ja."

"Varför skickar du det inte?"

"Jag vet inte."

"Nej", sa han, och det låg ingenting elakt i det.

"Jag skickar det inte för att när jag skickar det så har jag frågat", sa hon. "Och när man frågar kan man få ett svar."

Han nickade långsamt.

"Det är därför jag frågade Micke", sa han. "Han vet ingenting."

Hon stod och såg på honom, mannen på sängkanten i tröjan hon hade valt ut, och hon kände hur ett skratt kom upp i halsen på henne, och det var inte roligt, det var någonting annat, det var det där som ligger precis vid gråten.

"Vi är likadana", sa hon.

"Vad?"

"Vi är exakt likadana, Anders. Du gräver ner en bandsåg och jag sparar ett utkast."

Han satt tyst i flera sekunder. Sedan drog han handen över ansiktet.

"Ja", sa han.

"Trettio år."

"Ja."

Hon blev stående. Han bad henne inte sitta och hon satte sig inte.

"Jag ska inte ta bort det", sa hon. "Mejlet."

"Nej."

"Men jag ville att du skulle veta att det finns."

Han såg på henne, och det var första gången på länge som han såg på henne rakt och länge, utan att någon av dem hade sagt något om en tid eller en tablett eller en trappa.

"Tack", sa han.

Hon gick upp igen. Vid häcken stannade hon till, på det stället där gräset var lite mörkare än resten, och hon stod där en stund och tittade ner på marken innan hon fortsatte.

Inne öppnade hon datorn och läste igenom brevet en gång till. Hon ändrade ingenting. Hon skickade det inte.

Hon stängde locket och släckte i köket, och när hon gick ut ur rummet var lampan därnere fortfarande tänd, klockan var inte tio i elva än.

Kapitel 22 — Tjugofem år av hans liv

Hon åkte ner till Sjöstugan på en lördag i slutet av mars, mitt på dagen, och det var första gången hon gjorde det utan att ha bestämt vad hon skulle säga.

Han hade fönstren öppna. Det var åtta grader ute och han hade två fönster på vädringshake, och det luktade linolja hela vägen från grinden. Ny puts på gaveln, sedan i höstas. Hon såg på den när hon kom uppför backen och tänkte att den hade satt sig fint, och att hon hade lärt sig att se sådant av en man som inte bodde här.

"Du har inte ringt", sa Johan i dörren.

"Nej."

"Det var inte ett klagomål. Det var en iakttagelse."

"Det var ett klagomål", sa hon.

Han log och gick före in. Köket var färdigt nu, eller nästan; luckorna satt på och det var den ljusa grå av de sjutton proverna, den han hade valt själv till slut och som hon hade sagt var rätt. Det stod en kaffekokare på plattan och två muggar i diskhon och ett paket kex på bordet, den sorten som han hade ätit när han var nitton och som han hade fortsatt att äta i trettiotre år, vilket hon hade tyckt var rörande i höstas.

"Kaffe?"

"Ja."

Han hällde upp. Hon satte sig inte. Sedan satte hon sig, för det gick inte att stå med en mugg i handen i ett kök som var så färdigt.

"Anders är kvar i gästhuset", sa hon.

"Jag vet."

"Nej, jag menade inte som en upplysning."

"Jag vet det också."

Han satte sig mittemot henne med ryggen mot fönstret och ljuset kom in bakom honom, och hon tänkte att hon hade sett honom exakt så här i höstas, i det gamla köket, med presenning där luckorna satt nu. Och hon hade då tyckt att det var som att sitta i ett rum där ingenting ännu var bestämt.

"Jag kan inte fortsätta", sa hon.

Han satte ner muggen.

"Nej", sa han.

"Vänta." Hon lade handen på bordet. "Jag ska säga det ordentligt. Jag har övat i bilen och nu blev det ändå bara så."

"Du behöver inte säga det ordentligt."

"Jo."

Han lutade sig tillbaka och väntade, och det var värre än om han hade avbrutit henne.

"Jag har varit hos dig i nio dagar när han låg med sprickor i ryggen", sa hon. "Jag åkte hem och gav honom tabletter på dagarna och sov här på nätterna och min dotter fick berätta det för honom. Det gjorde inte du. Det gjorde jag. Men jag gjorde det härifrån."

"Ja."

"Och i höstas åkte jag hit och sa att jag skulle till Pia."

"Det vet jag också."

"Jag vet att du vet." Hon vred på muggen. "Jag säger det för att jag ska höra det själv."

Johan satt tyst. Han hade en fläck på tröjan, vitt, puts eller färg, och hon såg att den var gammal och intorkad och att han hade tvättat tröjan med den kvar.

"Är det för att han föll?" sa han.

"Nej."

"För det såg ut så härifrån."

"Det var inte för att han föll." Hon tänkte efter. "Det var för att jag satt på akuten och en läkare frågade mig vad han äter för tabletter och jag kunde inte svara. Och då tänkte jag inte att jag måste ta hand om honom. Jag tänkte att jag har varit gift med honom i trettio år och att jag inte vet någonting, och att det inte är hans fel."

"Nej", sa Johan. "Det är mitt."

"Sluta."

"Det var inte självömkan. Det var ett skämt."

"Det var ingenting av det."

Han skrattade kort, ett ljud utan luft i.

Hon tog en klunk kaffe. Det var för starkt, det var det alltid här, han mätte inte utan tog en tredje skopa för säkerhets skull, och hon hade i höstas tyckt att det var något att lägga på minnet om en människa.

"Jag har inte varit här", sa hon. "Jag har legat i din säng och pratat om honom."

"Ja."

"Om trappan. Om att han river saker som fungerar. Om nitton meningar en lördag." Hon såg ner. "Jag har gjort dig till någon jag berättar för."

"Det finns sämre saker att bli."

"Inte när man har köpt ett hus."

Johan reste sig och gick till diskbänken och ställde ner sin mugg där utan att ha tömt den. Han stod kvar med ryggen mot henne, med handen på bänkskivan, och hon hade en gång tyckt att han hade händer som såg ut som om de kunde göra saker, och det hade visat sig vara ungefär hälften sant, och det var en av de saker hon hade tyckt om.

"Får jag säga en sak?" sa han.

"Ja."

"Du kommer inte att tycka om den."

"Det är ingen som säger något jag tycker om just nu. Klara sa i november att jag aldrig ställer en fråga jag inte redan vet svaret på."

"Din dotter är smart."

"Ja."

Han vände sig om och lutade sig mot bänken med korsade armar.

"Du har aldrig frågat mig en enda sak om de sista tjugofem åren av mitt liv", sa han.

Hon satt still.

"Vi har pratat i timmar", sa hon.

"Vi har pratat i timmar om när vi var nitton och om ditt äktenskap. Det är två ämnen. Båda är dina."

"Det är inte sant."

"Räkna", sa han.

Det var mycket lugnt sagt, och det var det som gjorde det.

"Du vet att jag var gift i nitton år", sa han. "Du vet att jag är skild och att jag har sålt företaget. Du vet att jag skulle segla till Irland och att jag aldrig gjorde det. Det sa jag till dig på en bänk utanför ett sjömagasin i augusti och du har aldrig kommit tillbaka till det en enda gång."

"Jag —"

"Vad hette företaget?"

Hon öppnade munnen.

"Vad gjorde det?" sa han. "Vad sålde jag? Till vem? Hur många var vi? Vad hände det år då det nästan gick åt helvete, för det gör det alltid ett år. Har jag barn, Helena?"

Rummet blev alldeles stilla. Kylskåpet slog igång.

"Du har inte barn", sa hon.

"Nej. Det har jag inte." Han nickade långsamt. "Men du vet inte det. Du gissade. Och du gissade rätt eftersom du aldrig har hört mig prata om någon, och det är inte samma sak som att veta."

Hon satte ner muggen väldigt försiktigt, för hon var rädd att den skulle ge ljud.

"Nej", sa hon.

"Jag har inte suttit och sörjt det", sa han. "Jag ska inte göra mig till. Det var skönt att bli lyssnad på om det som var 1991, jag har tänkt på det där sommarhuset i tjugofem år och det var skönt att någon annan mindes bryggan. Men du kom hit i oktober och du var det bästa som hade hänt mig sedan jag flyttade tillbaka, och jag har hela tiden vetat att jag var ett rum du satt i."

"Johan."

"Det är inte en anklagelse."

"Det är den bästa möjliga anklagelse."

Han log åt det.

"Jag är femtiofyra", sa han. "Jag har ett hus jag renoverar för att jag inte vet vad jag annars ska göra på förmiddagarna. Jag har en båt jag har haft i två somrar och jag har inte varit längre än till Vallda med den. Jag har en syster i Norge som jag ringer på söndagar och sedan är det ingenting mer. Det är tjugofem år av ett liv och det är inget särskilt liv, men det är mitt, och du har inte frågat om det, och jag har låtit dig slippa."

"Varför då?"

"Därför att om jag hade frågat dig att fråga mig så hade du gjort det", sa han. "Och då hade jag fått veta att du gjorde det för att jag bad om det."

Hon satt kvar och tänkte på Anders i ett kök hos Micke, som frågade hur mycket det kostade och menade något annat.

"Ni är likadana, du och han", sa hon.

"Nu förstår jag inte."

"Nej."

Hon reste sig. Hon gick två steg och stannade vid dörren till hallen, för hon insåg att hon inte skulle klara att gå ut genom den ännu.

"Jag är ledsen", sa hon.

"Jag vet."

"Det är inte ett ord jag brukar använda i en så liten mening."

"Nej", sa han, "det märks."

Hon stod med handen på dörrposten. Putsen var slät och ny och kall.

"Vad hade jag gjort om jag hade frågat?" sa hon.

"Vad menar du?"

"Om jag hade suttit här i oktober och frågat vad företaget hette och du hade berättat i två timmar." Hon såg på honom. "Hade jag varit kvar då?"

Johan tänkte länge. Han var alltid långsam i det, hon hade glömt det i alla år och sedan känt igen det på en bänk i augusti.

"Nej", sa han. "Jag tror att du hade gått fortare."

"Varför?"

"För då hade jag varit en människa."

Hon andades ut genom näsan, ett litet ljud.

"Du är för klok för att vara ensam i det här huset", sa hon.

"Jag är inte klok. Jag har haft mycket tid att formulera mig."

Hon gick ut i hallen och tog jackan från kroken. Han kom efter och blev stående i köksdörren.

"Helena."

"Ja."

"Flyttar han hem?"

"Jag vet inte."

"Vill du att han ska?"

"Jag vet inte det heller." Hon drog upp dragkedjan. "Jag har ett mejl till en mäklare i datorn som jag har skrivit om i två månader och inte skickat, och jag berättade det för honom i förrgår, och sedan gick jag hem och skickade det inte."

"Det låter ungefär som ett äktenskap."

"Ja."

Hon fick på sig skorna. Han öppnade dörren för henne och den luft som kom in var kall och det låg salt i den, det var västlig vind, det hade det varit hela veckan.

"Jag säljer inte huset", sa han.

Hon vände sig om.

"Jag säger det så att du inte behöver undra", sa han. "Jag åker inte härifrån och jag ska inte stå på ICA och se ledsen ut. Jag bor här. Det blir jobbigt ett halvår och sedan blir det bara att man handlar samtidigt ibland."

"Ja."

"Och du är inte skyldig mig någonting."

"Jo", sa hon. "En fråga."

Hon gick ner för trappan och över grusgången och han stod kvar i dörren, och hon vände sig inte om vid grinden, för hon hade bestämt sig i bilen på vägen dit att hon inte skulle göra det, och det var det enda hon hade övat som höll.

Hon körde inte hem direkt. Hon stannade på Näsvägen där det finns en ficka och satt i bilen i tolv minuter med motorn på och fläkten på rutan, och det som kom var inte gråt. Det var ett slags noggrannhet. Hon satt och gick igenom det han hade sagt, mening för mening, som man går igenom en faktura, och hon hittade ingen post som var fel.

Hon kunde inte namnet på hans företag.

Hon visste inte i vilken stadsdel han hade bott i Stockholm.

Hon visste att hans fru hette något på A eller E, för han hade sagt det en gång i november när de satt vid brasan, och hon hade nickat och sedan hade hon berättat om Anders trappa.

Hon hade legat i hans säng och hon visste inte om han hade en far som levde.

Hon körde hem och gick in. Det var ljust nere i gästhuset, det var alltid ljust nere i gästhuset numera, det var det som var det nya med tomten. Hon lagade mat och åt vid diskbänken och lät bli att göra en matlåda, och det var den tredje veckan i rad hon lät bli, och hon höll räkning på det utan att veta varför.

Nästa dag var en söndag och hon åkte till Pia och drack te och sa ingenting om Johan. På tisdagen hade hon möte på kontoret om en tillbyggnad i Fjärås och satt i två timmar och tittade på en ritning där någon hade satt ett badrumsfönster mot en tomtgräns. På onsdagen ringde Klara och pratade om hyran och om en kurs och frågade en gång, i förbigående: "Är han kvar där nere?" och Helena sa ja och Klara sa okej och sedan pratade de om ingenting i tjugo minuter, vilket var det bästa som hade hänt på länge.

På torsdagen frös det på igen och hon skrapade rutan på morgonen.

Det var fredagen efter. Hon minns det, för hon hade stått i tvättstugan och tagit ut en tvätt och sett att den vita tröjan hade en fläck som inte hade gått bort, och hon hade blivit stående med den i händerna och tänkt på en annan tröja med en annan fläck. I ett kök med nya luckor, tvättad med fläcken kvar.

Klockan var kvart över åtta. Hon satte sig i fåtöljen i vardagsrummet med telefonen och lade den i knäet och satt med den i tio minuter innan hon ringde.

Han svarade på fjärde signalen.

"Helena."

"Hej."

"Är det något som har hänt?"

"Nej."

Det blev en paus. Hon hörde att han satte sig, eller reste sig; det knarrade i något.

"Okej", sa han.

"Vad hette företaget?" sa hon.

Det var tyst i hörluren i flera sekunder.

"Är det ett skämt?"

"Nej."

"För det vore ett väldigt bra skämt."

"Jag har haft en vecka på mig och det här är allt jag har kommit på", sa hon. "Så du får svara på frågan."

Han skrattade, och det var ett annat skratt än det på lördagen.

"Det hette Ekmark", sa han.

"Varför då?"

"För att Ek fanns och för att min kompanjon hette Markusson, och vi satt på en pizzeria på Sankt Eriksgatan och tyckte att vi var väldigt duktiga."

"Vad gjorde ni?"

"Vi gjorde ventilationsstyrning."

"Vad är det?"

"Det är fyrtio minuter", sa han.

"Jag har fyrtio minuter."

Så berättade han. Han började med pizzerian och tog det i ordning, och hon satt i fåtöljen med benen uppdragna och lyssnade. Det handlade om reglering och om ett år, 2009, då de nästan gick under, precis som han hade sagt att det alltid finns, och hon frågade vad som hände 2009. Han sa att en beställare gick i konkurs och att de hade två miljoner i en fastighet i Bromma som ingen kunde betala för, och att han hade sålt sin bil och att Markusson hade gått till sin svärfar. Det var det värsta han hade gjort i sitt liv, att sitta med i det mötet.

"Och sedan?"

"Sedan kom 2011 och då gick det bra i fem år."

"Vad gjorde du när det gick bra?"

Han tänkte.

"Ingenting", sa han. "Det är det ärliga svaret. Jag jobbade och jag betalade av och jag köpte en lägenhet som var för stor och så var jag femtio."

Hon frågade om hans fru. Han hette Eva. Nej — hon heter Eva, sa han, hon lever i högsta grad, hon bor i Sundbyberg och har en pojkvän som är arkitekt, "vilket jag vet att du kommer att tycka är roligt". Och Helena sa att hon inte tyckte att det var roligt alls, och han sa nej, det är det inte, det tar en till att bli van vid.

Hon frågade varför de skildes.

"Vi slutade fråga varandra saker", sa han.

Hon satt tyst.

"Var det ett stick?" sa han.

"Nej."

"Det var inte det heller."

Hon frågade om Irland. Han berättade att båten låg i Bua och att den hette något dumt som förre ägaren hade satt dit och att han inte hade bytt namn för att det ska man inte. Han berättade att han hade räknat på Irland tre gånger, 2013, 2017 och förra året, och att det var fjorton dygn med två personer och att han inte hade två personer.

"Har du en far?" sa hon.

"Han dog 2003."

"Jag visste inte det."

"Nej", sa Johan. "Det är just det."

"Hur var han?"

"Han var som jag men utan pengar."

Hon frågade om systern i Norge. Hon heter Gunilla och bor utanför Bergen och de pratade på söndagar mellan sex och sju, och han sa att han ringde på söndagar för att det är den värsta dagen och att hon visste det och att de aldrig hade sagt det till varandra.

Hon tittade på klockan när de var färdiga. Det hade gått fyrtiotre minuter.

"Nu vet du en del", sa han.

"Ja."

"Det ändrar ingenting."

"Nej", sa hon.

"Jag ville bara säga det innan du gjorde det."

"Jag vet."

Hon satt med telefonen mot örat och hörde att han rörde sig i huset, i det köket, och hon visste precis hur det ljöd när han gick över golvet.

"Får jag ringa igen?" sa hon.

Han var tyst en stund.

"Om det inte är för din skull", sa han.

"Jag vet inte om jag kan garantera det."

"Nej", sa han. "Men det var ett bättre svar än ja."

De lade på. Hon satt kvar i fåtöljen i mörkret utan att tända, och nere på tomten brann lampan i gästhuset, och hon tänkte att hon nu hade ställt fyra eller fem frågor som hon inte hade vetat svaret på, och att alla hade varit till någon annan.

Hon reste sig och gick ut i köket. Hon öppnade inte datorn.

Hon tog fram ett block och skrev ventilationsstyrning på det, för att inte glömma ordet, och sedan såg hon vad hon hade gjort och rev av lappen och slängde den.

Sedan stod hon vid fönstret och såg ner mot ljuset och tänkte: honom har jag inte frågat någonting alls.

Kapitel 23 — Ansökan i sopkärlet

Britt-Marie stod vid brevlådan när Helena kom gående uppför vägen med Doris i koppel. Hon stod alltid vid brevlådan, det var inte längre en tillfällighet utan en institution, och Helena hade lärt sig att det inte gick att hälsa och gå vidare.

"Har du varit ute i det här?" sa Britt-Marie. "Det ligger is i diket."

"Vi gick bara till vändplanen."

"Doris är för gammal."

"Det är Pias hund."

"Jag vet vems hund det är." Britt-Marie höll en reklam från Elgiganten i handen och vek den i två delar utan att titta på den. "Det var roligt att höra om Anders."

Helena stannade.

"Vad var roligt att höra om Anders?"

"Att han ska gå kurs." Britt-Marie såg upp. "Han stod och la ner ett brev här på tisdagen och jag frågade vad det var och han sa att han hade sökt en utbildning. Möbelsnickeri. Jag sa att det lät fint, för det gör det. Han var ju alltid en sådan som skulle göra saker riktigt."

Helena höll i kopplet och kände att Doris drog i det.

"Ja", sa hon.

"Är det på Nääs?"

"Jag vet inte."

"Nej, det sa han inte heller." Britt-Marie vek reklamen en gång till. "Han sa att det var på halvfart. Jag tänkte att det är väl bra att han har något, när han bor där nere."

"Ja."

"Man ska ha något."

"Ja", sa Helena. "Jag måste in med henne, hon fryser."

Hon gick de sextio meterna upp till huset och hela vägen var det som om någon höll en hand mot hennes bröstben och tryckte lugnt. Hon släppte in Doris, torkade tassarna, hängde av sig jackan på kroken och stod kvar i hallen med händerna på jackan.

Möbelsnickeri.

Han hade lagt ett brev i hennes brevlåda. Det var deras brevlåda, det var husets brevlåda, den satt på hennes tomtgräns och han hade gått upp de sextio meterna med ett kuvert och lagt ner det och gått ner igen och inte sagt någonting, och han hade sagt det till Britt-Marie i stället, för Britt-Marie hade frågat.

Det var det som var det värsta. Att det räckte att fråga.

Hon gick in i köket och satte på vatten och slog av det igen innan det kokade.

Hon hade inte vetat att han ville något med händerna som inte var ett hus. Hon hade i trettio år sett honom bygga altaner och garage och trappor och en carport åt Micke som stod snett för att marken sviktade, och hon hade tänkt att det var arbete. Att det var det han gjorde för pengar och sedan gjorde han lite till på helgerna för att han inte kunde sitta still. Hon hade aldrig tänkt att det fanns någonting inuti det.

Möbler. Han hade suttit där nere i sextio meters avstånd hela hösten och vintern och tänkt på möbler.

Det gick tre dagar.

På måndagen gick hon ut med soporna. Locket på det gröna kärlet hade frusit fast och hon fick rycka i det, och när det släppte flög det upp och hon stod med påsen i handen och såg ner i kärlet.

Där låg ett kuvert.

Det låg ovanpå, oöppnat, hopvikt en gång på mitten så att det hade blivit en veckad rygg. Hon kände igen handstilen på framsidan innan hon hann bestämma sig för om hon skulle titta. Anders skrev adresser med stora bokstäver, det hade han gjort sedan han var lärling och skrev på virkesbuntar, och han satte alltid punkt efter postnumret, vilket hon hade retat honom för i tjugo år.

Hon lyfte upp det.

Det var lite fuktigt i ena hörnet. Frimärke satt på. Han hade skrivit adressen och satt på frimärket och sedan lagt det i hennes brevlåda och sedan, någon gång efter tisdagen, hade han gått upp igen och tagit tillbaka det och vikt det på mitten och slängt det i soporna.

Hon stod på gårdsplanen i minus två grader med ett kuvert i handen och en soppåse i den andra.

Sedan gjorde hon något hon inte hade planerat och som hon skulle tänka på länge efteråt. Hon släppte ner kuvertet i kärlet igen, la soppåsen ovanpå och slog igen locket så hårt att det small mot husväggen.

Hon gick in. Hon tvättade händerna. Hon ställde sig vid diskbänken och höll i kanten.

Han hade sökt en kurs och inte sagt det till henne, och sedan hade han ångrat sig och inte sagt det heller, och hon skulle alltså få veta båda sakerna av grannen och av soptunnan, och hon fick inte fråga om någon av dem, för hon hade inte fått veta dem på ett sätt som gjorde att hon fick fråga.

Det var det hon var rasande på. Inte kursen. Att hon skulle behöva stjäla den.

Hon stod där i fyra minuter och sedan tog hon jackan och gick ut och lyfte på locket och flyttade på soppåsen och tog upp kuvertet igen och gick in med det.

Hon la det på köksbordet. Hon satte sig mittemot det.

Det stod ett namn och en adress hon inte kände igen, en gata i Göteborg, ett kansli eller vad det var. Ingen avsändare på baksidan. Han hade aldrig skrivit avsändare i hela sitt liv, som om post var något som bara skulle en väg.

Hon vände på det två gånger. Sedan reste hon sig och la det överst i högen med papper vid telefonen, mellan en faktura från Vattenfall och en katalog, för hon kunde inte lägga det i en låda och hon kunde inte lägga det på bordet.

Hon gick inte ner till gästhuset. Hon lagade mat och åt vid diskbänken och tittade inte ut genom fönstret, vilket krävde att hon höll sig kvar på fel sida av köket hela kvällen.

På onsdagen ringde de från biblioteket.

Hon hade sökt tjänsten i januari, i en vecka när hon inte hade sovit, och sedan hade hon glömt bort det på det sätt man glömmer saker man har gjort för att bevisa något för sig själv. Halvtid, ett vikariat på ett år, Kungsbacka, med möjlighet till förlängning. Hon hade skrivit i ansökan att hon hade arbetat på arkitektkontor och att hon var van vid att sitta i reception och möta människor, och det var sant på ett sätt som ändå kändes som en efterhandskonstruktion.

Kvinnan i telefonen sa att de gärna ville att hon började den femtonde.

"Den femtonde", sa Helena.

"Om det går. Annars kan vi säga månadsskiftet."

"Det går."

Hon lade på och blev stående med telefonen i handen i hallen och märkte att hon höll andan.

Hon hade inte sagt det till någon. Inte till Pia, inte till Klara, inte till kontoret där hon fortfarande hade sina tre dagar och där hon skulle behöva gå ner till två. Hon hade sökt det i hemlighet på exakt samma sätt som Anders hade sökt sin kurs, och hon förstod det i samma sekund som hon tänkte det, och det var inget nöje i att förstå det.

Hon räknade. Hon hade slutat heltid när Klara var två. Nitton år.

I nitton år hade allting hon gjort varit någon annans också. Kontoret var ett kontor där hon ritade det andra hade sålt. Huset var deras. Barnen var deras. Trädgården hade hon anlagt och Anders hade grävt. Till och med badhuset, som aldrig blev något, hade hon slutat prata om i det ögonblick hon insåg att det var för stort för ett samtal vid ett köksbord.

Ett bibliotek i Kungsbacka. Halvtid. Det var ingenting. Det var det första på nitton år som var helt hennes.

Hon ringde Pia och sa det och Pia skrek rakt in i luren, och Helena höll telefonen en bit från örat och skrattade.

"Böcker", sa Pia. "Du."

"Det är inte bara böcker. Det är utlåning och program och man ska hjälpa folk med Bank-ID."

"Du kommer att hjälpa hela Kungsbacka med Bank-ID."

"Ja."

"Har du sagt det till Anders?"

Helena tittade ut mot tomten.

"Nej", sa hon.

"Varför inte?"

"Jag har inte kommit på hur man säger sådant nu."

"Man säger det", sa Pia. "Man går ner och säger det."

Det var på fredagskvällen. Det hade blivit ljusare, det märktes nu i april, klockan var över sju och det var fortfarande gråblått ute över viken, och lampan i gästhuset hade tänts vid halv fem som den alltid gjorde.

Hon tog kuvertet från högen vid telefonen och gick ner.

Hon knackade. Hon hade slutat gå in.

Han öppnade med läsglasögonen uppskjutna i pannan och en trasa i handen.

"Hej", sa han.

"Får jag komma in?"

Han steg åt sidan. Det luktade lacknafta och kaffe. På bordet låg något demonterat, en vinkelslip eller delar av en, och en tidning under.

Hon la kuvertet på bordet bredvid delarna.

Han såg på det. Han la ner trasan.

"Var hittade du det?"

"I sopkärlet."

"Grävde du i soporna?"

"Nej. Det låg överst."

Han tog av sig glasögonen och la dem också på bordet, och det tog tid, och hon förstod att det var för att han skulle slippa säga något än så länge.

"Britt-Marie berättade att du sökt en kurs", sa hon. "Hon sa det på lördagen. Hon frågade dig vid brevlådan och du svarade henne."

"Ja."

"Möbelsnickeri."

"Ja."

"På halvfart."

"Det står i pappret." Han satte sig på stolen vid bordet. "Jag hade fyllt i det. Sedan slängde jag det."

"Varför?"

"För att jag är femtiofem och har ont i ryggen och jag har ett företag med fyra anställda som inte går runt om jag är borta två dagar i veckan."

"Det är inte därför."

Han sa ingenting.

"Anders."

"Vad?"

"Jag har inte vetat att du ville göra möbler."

"Nej", sa han. "Det har jag inte heller vetat så länge."

"Hur länge?"

Han vred på en av delarna på bordet, en liten metallsak, och satte tillbaka den där den låg.

"Jag var på en auktion i Fjärås i februari", sa han. "Med Micke, han skulle titta på en släpvagn. Och där stod en byrå. Furu, sent artonhundratal, ingenting märkvärdigt, de tog fyrahundra för den. Och jag stod och drog ut lådan och satte tillbaka den, och den gick som ingenting. Den var gjord för hand av någon som var död för hundra år sedan och lådan gick som ingenting."

Hon stod kvar vid dörren.

"Och sedan?"

"Sedan körde vi hem och Micke pratade om släpvagnen i tjugo minuter." Han såg upp. "Och sedan gick jag hit och satte mig och tänkte att jag har byggt i trettiofem år och jag har inte gjort en enda sak som någon kommer att dra ut en låda ur om hundra år."

Helena drog ut den andra stolen och satte sig.

"Varför slängde du den?" sa hon.

"Jag har sagt det."

"Du har sagt en anledning som är sann och som inte är den."

Han satt tyst länge. Det tickade i elementet.

"För att jag inte vet var jag ska bo i höst", sa han.

Hon höll händerna i knäet.

"Nej", sa hon.

"Man kan inte söka en kurs som håller på i två år när man inte vet det. Det är för stort. Man kan inte skriva under en sådan när man bor i ett gästhus." Han sköt kuvertet en centimeter ifrån sig. "Jag tänkte att jag skulle skicka den och så tänkte jag att jag skulle bli tvungen att berätta det, och då skulle du fråga vad jag hade tänkt om hösten, och det hade jag inte något svar på."

"Så du kastade den i stället."

"Ja."

"I mitt sopkärl."

"Det är vårt sopkärl."

"Nej", sa hon. "Det är det inte, inte just nu, och det är det som är hela grejen."

Han såg på henne.

"Nej", sa han. "Du har rätt."

Hon satt kvar. Hon hade tänkt att hon skulle vara arg när hon kom ner och nu var det borta och det som fanns kvar var något segare.

"Jag har fått ett jobb", sa hon.

"Va?"

"Halvtid på biblioteket i Kungsbacka. Jag sökte i januari. De ringde på onsdagen. Jag börjar den femtonde."

Han satt alldeles stilla.

"Biblioteket", sa han.

"Ja."

"Du sökte i januari."

"Ja."

"Och du sa ingenting."

"Nej."

Han lutade sig tillbaka och lade armarna i kors, och han gjorde en rörelse med huvudet, ett litet skakande, som om han hade fått något bekräftat som han hellre inte hade velat ha bekräftat.

"Där ser man", sa han.

"Ja."

"Vi är likadana."

"Det var precis vad jag sa till Johan för tre veckor sedan", sa hon, "fast om er två, och det blev inte bättre av det."

Han log inte, men något hände i ansiktet.

"Går du ner i tid på kontoret?"

"Till två dagar."

"Klarar ni det? Ekonomiskt."

"Jag vet inte", sa hon. "Jag har inte räknat. Jag ville inte räkna förrän jag hade sagt ja."

"Det är det dummaste du har gjort på hela vintern."

"Ja."

"Och det är en hög stapel."

Nu log hon, och hon tittade ner i bordet för att han inte skulle se det.

Hon tog kuvertet och sköt det över bordet till honom.

"Skicka den", sa hon.

"Helena."

"Jag säger inte att du ska flytta hem. Jag säger inte att jag vet vad som händer i höst. Jag vet inte det." Hon höll fingret kvar på kuvertet en sekund till. "Men jag tänker inte vara anledningen till att du inte söker den. Det får du inte lägga på mig. Det är för dyrt."

Han tog kuvertet. Han vek ut det på bordet och strök längs vecket med tummen två gånger, hårt, som man gör med en list.

"Det syns att det har varit vikt", sa han.

"Det gör det."

"De kommer att tro att jag inte bryr mig."

"De kommer inte att titta på kuvertet."

"Det gör man alltid."

"Anders."

"Ja."

"Posta den på måndag."

Han la handen platt på pappret.

"Ja", sa han.

Hon reste sig. Vid dörren vände hon sig om, för hon kom på en sak, och det var första gången på månader som hon kom på en sak och sa den direkt i stället för att bära hem den.

"Vad var det för trä i byrån?"

Han såg upp.

"Furu", sa han. "Jag sa det."

"Nej, jag menar lådorna. Insidan."

Han blev sittande en stund med munnen halvöppen, som om han sökte efter något i ett rum han inte hade varit i på en vecka.

"Björk", sa han sedan. "Det var björk i lådbottnarna. Och laxade hörn, fem stycken, inte fyra. Man ser det när man drar ut den."

"Fem."

"Ja."

"Varför fem?"

"Därför att någon hade tid", sa han.

Hon nickade och gick ut och stängde dörren efter sig, och hon gick de sextio meterna upp i mörkret utan att titta bakåt, och hela vägen kände hon att hon höll i något med båda händerna, och hon kunde inte säga vad det var.

Hon tände i köket och tog fram blocket och skrev femtonde på det, och sedan rev hon inte av lappen.

Kapitel 24 — En fråga du inte vet svaret på

Det var Anders som föreslog det, vilket förvånade henne mer än förslaget.

Han kom upp på söndagen för att hämta en låda skruv han hade i garaget, och när han hade hämtat den stod han kvar på gårdsplanen med lådan under armen och sa att han hade tänkt på en sak.

"Vi äter en gång i veckan", sa han. "Här uppe."

"Vi äter."

"En dag i veckan. Och så tar man med sig en fråga."

Hon förstod inte.

"Vad menar du med tar med sig?"

"En fråga man inte vet svaret på." Han flyttade lådan till andra armen. "Det var det Klara sa till dig. Du berättade det för mig i höstas, du sa att du aldrig frågar något du inte redan vet. Jag har tänkt på det sedan dess och det gäller mig också, det gäller mig mer."

Helena stod med händerna i jackfickorna.

"Och då ska vi ha regler."

"Man måste ha någonting", sa han. "Annars sitter man bara och frågar om potatisen."

"Vilken dag?"

"Onsdag är dåligt, jag har Micke då."

"Har du Micke på onsdagar?"

"Han kommer på onsdagar", sa Anders. "Jag har inte bett om det."

"Torsdag", sa hon.

"Torsdag."

Han gick ner mot gästhuset med skruvlådan och hon gick in och blev stående i hallen och tänkte att det var det mest sårbara han hade sagt till henne på tio år och att han hade lyckats säga det som om det var en projektplan.

Första torsdagen gjorde hon kyckling i ugn med citron, för det var vad hon gjorde när hon inte visste vad hon skulle göra. Hon dukade i köket och inte i matsalen, för matsalen hade blivit ett rum där man förvarade saker, och hon tände inga ljus, för ljus hade betytt något förr och hon visste inte vad de skulle betyda nu.

Han kom kvart över sex, tvättad, i en skjorta hon inte hade sett förut.

"Är den ny?"

"Jag köpte två i Kungsbacka i februari."

"Den är fin."

"Den är blå", sa han och satte sig.

De åt. Hon frågade om han hade postat ansökan och han sa att han hade postat den på måndagen och att han inte hade hört något, och hon sa att det tar tid, och han sa att det gör det. Hon berättade att hon hade varit på biblioteket och träffat chefen och att de skulle ha en genomgång av kassasystemet första dagen. Han frågade om hon hade fått en nyckel. Hon sa att hon hade fått en bricka.

Sedan tog det slut.

Hon hörde kylskåpet. Hon hörde en bil på Näsvägen som bromsade in och svängde. Hon hörde honom lägga ner gaffeln och ta upp den igen.

Hon hade en fråga. Hon hade skrivit ner den på blocket på tisdagen och rivit av lappen och lagt den i fickan på morgonrocken, och den låg där nu, uppe i sovrummet, och den var: Vad är det du är rädd för när jag är arg? Hon kunde inte få den ur munnen. Den lät i huvudet som något ur en tidning.

Hon tittade på klockan över dörren. Sedan tittade hon inte på den under en lång stund och när hon tittade igen hade det gått nitton minuter och de hade inte sagt någonting.

"Det är svårare än man tror", sa han till slut.

"Ja."

"Jag hade en. Jag har den kvar."

"Behåll den till nästa gång."

"Ja."

Han hjälpte till att duka av, ställde in tallrikarna i maskinen på sitt sätt, alla vända åt samma håll, och hon lät honom göra det. Vid dörren sa han att kycklingen var bra och hon sa att den var som den alltid är, och han sa att det var därför den var bra, och gick.

Hon stod i köket och skämdes. Tjugo minuter av två vuxna människors liv, borta, och de hade båda haft en fråga i fickan.

Andra torsdagen kom han med en flaska vin, vilket hon inte hade väntat sig, och hon förstod att han hade gått in på Systembolaget i Kungsbacka och stått framför en hylla, och det tänkte hon på hela kvällen utan att säga det.

"Jag har min", sa han när de hade satt sig. "Ska jag ta den nu eller efter?"

"Nu", sa hon. "Innan vi blir tysta."

Han hällde upp vin i två glas och satte flaskan mellan dem.

"Har du bytt bilförsäkring?"

Hon såg upp.

"Vad?"

"På din bil. Jag såg ett kuvert från Länsförsäkringar i högen vid telefonen och jag vet inte om vi ligger kvar hos dem eller om det är två bolag nu, och om det är två bolag så betalar vi dubbelt för hemförsäkringen om huset står på oss båda, vilket det gör."

Helena satte ner glaset.

"Är det din fråga?"

"Det är en fråga jag inte vet svaret på."

"Anders."

"Vad?" Han såg rakt på henne och det var det värsta, att han inte såg undan, att han hade förberett det. "Det är en riktig fråga. Jag vet inte svaret. Du vet det. Det uppfyller alla krav."

"Du fuskar."

"Jag fuskar inte, jag frågar om en försäkring." Han vred på glaset. "Det kostar fyrahundra i månaden. Man ska veta sådant."

"Vi ligger kvar hos dem", sa hon. "Jag har inte bytt någonting. Det är årsbeskedet."

"Bra", sa han. "Då vet jag det."

De åt vidare. Vinet var bättre än hon hade väntat och hon drack för fort och han fyllde på och hon lät honom göra det.

"Din tur", sa han.

"Jag har inte förberett någon."

"Jo."

"Nej."

"Du har papper i fickan", sa han. "Du har haft handen i fickan hela kvällen."

Hon tog ut lappen och la den på bordet mellan dem, hopvikt, och hon tänkte att om hon la den där så skulle hon bli tvungen, och det blev hon inte.

"Nästa gång", sa hon.

"Så det är bara jag som ska göra det här."

"Du frågade om en försäkring."

"Jag frågade om något", sa han. "Det gjorde inte du."

Hon satt kvar med lappen framför sig och kände hur något steg i halsen och hon hatade det, hon hade hatat det hela vintern, att kroppen alltid gick före.

"Jag är rädd att det inte är någon idé", sa hon.

Han sa ingenting.

"Att vi sitter här och gör en övning. Att man kan göra en övning i trettio år och ändå inte."

"Det är väl också en fråga", sa han.

"Det är inte en fråga."

"Nej."

Han diskade den kvällen. Hon torkade. De sa inte mycket mer och det var på något sätt bättre än den första gången, för nu var de arga, och när han gick sa han "torsdag" i stället för hej, och hon sa "torsdag".

Tredje torsdagen gick sönder redan i hallen.

Han kom in med en påse och sa att han hade köpt glass, och hon sa att det var snällt, och han sa att den hade varit på erbjudande, och hon vände sig om för att hänga upp hans jacka på kroken och han hade redan hängt den, på sin gamla krok, den längst till höger, och det var ingenting. Det var absolut ingenting. Men hon stod vänd mot väggen med händerna i luften och grät.

"Vad är det?"

"Ingenting."

"Helena."

"Det är kroken", sa hon. "Du hängde jackan på kroken."

Han stod bakom henne i hallen och hon hörde honom inte röra sig alls.

"Ska jag flytta den?"

"Nej. Herregud. Nej."

Hon gick in i badrummet och tvättade ansiktet och kom ut och de satte sig och åt, och hon höll ihop det genom hela huvudrätten, hon frågade om företaget och han berättade om ett tak i Vallda som hade blivit fel från början och som han hade fått gå tillbaka till tre gånger, och hon frågade om han förlorade pengar på det och han sa att han förlorade pengar på det och att det var hans eget fel, och hon sa att det brukade han inte säga, och han sa att han sa det nu.

Sedan sa han: "Jag har min fråga."

"Ta den."

"Är det bättre nu än i höstas? För dig."

Hon satt med gaffeln i handen.

"Bättre", sa hon.

"Ja."

"På vilket sätt bättre?"

"Vilket som helst." Han sköt tallriken en centimeter. "Jag frågar om du mår bättre nu än i oktober. För jag ser dig gå ut med Doris och jag ser att lampan i köket är tänd till tolv och jag vet inte om det är för att du sitter uppe och är olycklig eller om du läser."

"Jag läser", sa hon.

"Till tolv."

"Ibland till ett."

"Är du olycklig?"

Och där gick det. Inte högljutt, inte fint, hon satt bara och grät över kycklingen med ryggen rak och händerna i knäet, som hon hade gjort vid diskbänken i augusti och som hon hade gjort i bilen i november, och hon kunde inte säga någonting alls. Och han satt mittemot och rörde inte en muskel.

"Jag vet inte", fick hon till slut ur sig. "Jag vet inte om jag är olycklig. Jag vet att jag är trött och jag vet att jag inte längtar efter någonting och jag vet inte om det är samma sak."

Han nickade långsamt.

"Nej", sa han.

"Kan du säga något annat?"

"Vad ska jag säga?"

"Vad som helst. Du sitter där som en handledare."

Han sköt tillbaka stolen och reste sig och ställde sin tallrik i vasken, och han vände sig om vid diskbänken med händerna på kanten, som hon alltid gjorde, och hon hade aldrig sett honom göra det förut.

"Jag klarar inte att se dig göra så", sa han.

"Jag vet."

"Jag har aldrig klarat det. Jag har trettio års erfarenhet av att inte klara det." Han tittade ner i vasken. "Jag går ner en stund."

"Vi har glass."

"Jag vet att vi har glass. Jag köpte den." Han tog jackan från kroken. "Jag kommer på torsdag."

Han gick. Hon satt kvar och åt inte upp och slängde inte maten heller utan la plastfolie över tallriken och satte in den i kylen, och glassen låg kvar i påsen på diskbänken och hade blivit mjuk i underkant. Och hon ställde in den i frysen och den blev en klump som ingen åt av på tre veckor.

Hon ringde Pia på fredagen.

"Tre gånger", sa Pia. "Och tre gånger har det varit hemskt."

"Ja."

"Och nu ska ni göra det igen på torsdag."

"Ja."

"Varför?"

Helena stod vid fönstret och såg lampan i gästhuset lysa. Det var april och det var ljust till åtta nu och lampan syntes ändå.

"För att han går ner för klipporna varje gång och kommer tillbaka", sa hon. "Han kommer tillbaka på torsdagen."

Pia var tyst en stund.

"Ja", sa hon. "Det är inte ingenting."

Fjärde torsdagen var det femton grader ute, den första dagen på året när man kunde ha fönstret öppet, och Helena hade fönstret öppet mot viken när han kom. Hon hade gjort fisk. Hon hade tänkt på det i affären, att hon skulle göra fisk, och att panerad fisk kostade hundratio kronor kilot och att hon hade stått och tittat på den och sedan tagit torsk i stället, och hon visste inte varför hon mindes priset.

Han kom utan påse och utan skjorta, i en tröja, och det var lättare på något sätt.

De åt. Han berättade att han hade fått ett brev om kursen, ett antagningsbesked till en intervju i maj, och att intervjun var på en telefon och att han inte hade varit på en intervju sedan 1989.

"Vad ska de fråga?"

"Vad man har gjort. Varför man vill." Han sköt undan ett fiskben med kanten på gaffeln. "Micke säger att man ska säga att man är en lagspelare."

"Säg inte det."

"Nej."

"Säg om byrån."

Han såg upp.

"Byrån."

"Berätta om byrån i Fjärås", sa hon. "Om lådan som gick som ingenting och om de fem hörnen. Om du säger det så tar de dig."

Han satt tyst och log lite, med huvudet nedåt.

"Man kan inte säga sådant i telefon."

"Man kan säga precis vad som helst i telefon", sa hon. "Det är det enda man kan säga sådant i."

De åt upp. Hon hade gjort en kompott på äpplen från förrådet, de sista, halvskrumpna, och den var för sur och hon sa det innan han hann säga det, och han sa att den var bra med grädde.

Sedan la han ner skeden.

"Jag har min", sa han.

"Okej."

"Och den är inte om försäkringar."

"Nej."

Han satt med båda händerna runt kaffekoppen och tittade på den och inte på henne, och hon kände att det kom, och hon visste inte vilken av alla frågor det var men hon visste att det var en av de riktiga.

"Älskade du honom?"

Hon rörde sig inte.

Fönstret stod öppet och det kom in ljud från vattnet, en båtmotor långt ute, någon som drog en presenning. Hon hörde en trast. Hon hade tid att höra allt det där, för han sa ingenting mer, han satt bara med kaffekoppen och väntade, och han hade väntat i månader och nu hade han bestämt sig för att göra det högt.

"Ja", sa hon.

Han nickade en gång, kort.

"En period", sa hon. "Jag tror det. Jag har tänkt på det hela vintern och jag har försökt komma undan med att säga att jag var förälskad i mig själv i hans hus, för det är sant också och det är finare att säga. Men det räcker inte." Hon la handen platt på bordet. "Det var i oktober och november. Då älskade jag honom. Inte som jag har älskat dig. Men det var inte ingenting och det var inte hämnd och det var inte en flykt, inte hela tiden, och jag ska inte göra det mindre än det var bara för att jag vill att du ska må bättre."

Han satt kvar med koppen.

"Nej", sa han.

"Vill du att jag ska säga mer?"

"Jag vet inte."

"Jag kan säga mer. Jag kan säga precis allt om du frågar."

"Jag frågade det jag orkade fråga", sa han.

Hon nickade.

Han lyfte koppen och drack, och hon såg att handen inte var stadig och att han visste att hon såg det och att han drack ändå.

"Jag har vetat det sedan festen", sa han. "Nej. Jag har vetat något sedan festen. Jag har vetat att det var något och jag har låtit det vara något, för då kunde jag ha det som en sak jag var förbannad över utan att veta hur stor den var. Man kan bära hur mycket som helst så länge man inte vet hur mycket det är."

"Ja."

"Och nu vet jag det."

"Är det värre?"

Han satt en stund.

"Det är mindre än jag hade byggt upp", sa han. "Och värre än jag hoppades. Ungefär som allting annat."

Hon skrattade, ett litet fel skratt som gick sönder på mitten, och hon höll handen för munnen.

"Förlåt", sa hon.

"Nej, det var väl meningen att det skulle vara roligt", sa han. "Jag vet inte längre."

De satt tysta. Det var inte som den första torsdagens tystnad. Hon räknade inte minuterna. Hon la ihop skedarna på bordet och han flyttade sin kopp och de gjorde ingenting och han satt kvar.

"Din tur", sa han efter en stund.

"Nu?"

"Vi har en regel."

Hon reste sig och tog kaffekannan och fyllde på hans kopp och sin egen och satte sig igen, och hon hade lappen i fickan som hon hade haft i tre veckor och hon tog inte fram den, för den frågan var inte den viktigaste längre.

"Vad tänkte du när du satt vid dörren hela kvällen på Pias fest?"

Han såg upp.

"Sa jag inte det då?"

"Du sa att du hade ont i ryggen."

"Jag hade ont i ryggen."

"Anders."

Han satte ner koppen.

"Jag tänkte att om jag gick in så skulle du behöva komma och hämta mig", sa han. "Som du alltid har gjort. Du har hämtat in mig från dörren i trettio år, på Pias fester och på bröllop och på Fredriks studentmottagning, du har kommit och tagit mig i armen och sagt att nu kommer du med. Och jag har låtit dig göra det för att det var det enda sättet jag visste att du ville ha mig där." Han vred koppen ett halvt varv. "Och jag stod där och tänkte att jag inte skulle klara att du inte kom. Så jag ställde mig så att jag kunde gå. Och sedan kom du inte."

"Nej."

"Och då var det ju svar på det."

"Jag såg dig hela kvällen", sa hon. "Jag tittade på dig var femte minut."

"Jag vet."

"Vet du det?"

"Man ser sådant", sa han. "Man vet var man har någon i ett rum."

Hon satt med kaffet framför sig och kände att det var mer sagt i det här köket den här timmen än på hela hösten, och att ingen av dem hade rest sig, och att det var det som var det nya.

Han såg på klockan över dörren.

"Jag ska gå", sa han.

"Ja."

"Inte för att jag ska ut och gå. Jag ska sova. Jag har Vallda halv sju."

"Jag vet."

Han ställde tallriken och koppen i maskinen, alla vända åt samma håll, och tog tröjan över armen och stannade i hallen.

"Torsdag", sa han.

"Torsdag."

"Har du en fråga till då?"

"Jag har fjorton", sa hon.

Han log och drog upp dörren, och hon hörde stegen på gårdsplanen och sedan på den nya trappan de åtta stegen ner, och de två sista som inte fanns, och att han gick runt på gräset i stället som han alltid gjorde nu.

Hon stod kvar vid det öppna fönstret en stund. Sedan stängde hon det, för det blev kallt när solen gick ner, och hon tog lappen ur fickan och la den på blocket utan att veta att hon skulle behöva den senare.

Kapitel 25 — Jag hatade er båda i höst

Fredrik ringde på lördagsmorgonen och sa att han skulle komma upp, och hon frågade när, och han sa att han satt i bilen.

"Nu?"

"Jag är i Vallda", sa han. "Jag ville inte ringa när jag hade bestämt mig och sedan ändra mig."

Hon hann göra i ordning ingenting. Hon hann torka av köksbordet och ställa in blocket i lådan och ta undan tallriken från kvällen innan, och sedan stod bilen på gårdsplanen och han kom in i hallen och tog av sig skorna utan att hon hade sagt något om skor.

Han var trettio år och han såg ut som Anders hade sett ut när de köpte huset, samma sätt att stå med tyngden på en fot, samma hållning i nacken när han inte visste var han skulle titta.

"Kaffe?"

"Gärna."

Hon satte på. Han gick fram till fönstret och tittade ner mot viken och hon såg att han tittade på gästhuset och att han såg att fönstren var mörka.

"Han är i Vallda", sa hon. "Han har ett tak."

"På lördag?"

"Han har varit där varje lördag i tre veckor."

Fredrik nickade och satte sig vid bordet, inte där han hade suttit som barn utan på Klaras plats, och hon tänkte att det var medvetet men visste inte till vad.

Hon ställde fram koppar och mjölk och de sista kanelbullarna ur frysen som hon hade tagit ut och som fortfarande var kalla i mitten, och hon frågade om jobbet och han svarade om jobbet, och hon frågade om lägenheten och han svarade om lägenheten. Och hon hörde själv att det var en försäkring de talade om.

"Mamma."

"Ja."

"Jag kom inte för att prata om hyran."

"Nej."

Han lade händerna på bordet. Han hade Anders händer också, breda i handflatan, kortnaglade.

"Jag hatade er båda i höst", sa han.

Hon satt med koppen halvvägs upp och ställde ner den igen.

"Okej", sa hon.

"Jag har tänkt på hur man säger det så att det inte blir för stort och jag har inte hittat något sätt. Så jag säger det som det var." Han tittade rakt på henne. "Från festen och fram till jul. Jag ville inte ta i er. Jag ville inte prata i telefon. Jag såg pappas nummer och lät det ringa ut och sedan skickade jag ett meddelande om att jag hade varit på ett möte, och det hade jag inte."

"Jag vet att du inte ringde tillbaka."

"Jag vet att du vet." Han vred koppen. "Klara ringde mig i november och grät i fyrtio minuter och jag satt på balkongen och lyssnade och tänkte att jag inte hade något att säga till henne, för allt jag hade var att jag var förbannad, och det kan man inte ge till sin lillasyster."

Helena satt stilla.

"Vad var det du hatade?"

"Ska jag säga det?"

"Jag frågade."

"Du frågar aldrig", sa han, och det kom utan skärpa, som ett konstaterande om en väg som var stängd. "Klara sa det till dig i höstas, hon berättade det. Att du frågar sådant du redan vet."

"Ja."

"Så nu frågade du."

"Ja."

Han satte ner koppen och drog ett andetag.

"Jag såg dig dansa", sa han. "Det är det jag ser. Jag har det kvar. Jag har varit på hundra fester med dig och jag har sett dig dansa hela mitt liv och det är det bästa jag har av dig, och den kvällen såg jag dig dansa och jag blev iskall, och jag visste inte varför förrän i november. Det var för att pappa stod vid dörren."

"Han hade ont i ryggen."

"Han hade stått där i två timmar", sa Fredrik. "Jag gick ut och satte mig i bilen och kollade klockan och han stod där när jag gick och han stod där när jag kom tillbaka in för att hämta jackan. Och du visste det."

"Jag visste det."

"Och du gick inte dit."

Hon höll händerna om koppen.

"Nej."

"Och sedan åkte jag hem utan att säga hejdå och det var barnsligt och jag har vetat att det var barnsligt sedan i september." Han skrattade en gång, kort och utan glädje. "Men jag kunde inte stå kvar. För om jag hade stått kvar hade jag sagt något till dig framför hundra personer och jag är inte den som gör det, och det tog mig ett halvår att inte göra det."

"Vad hade du sagt?"

"Att du var på väg någon annanstans och att alla i det där magasinet såg det utom han."

Det var tyst. En bil bromsade in nedanför och svängde upp mot Sjöstugan och fortsatte förbi, och hon hörde inte om den stannade.

"Han såg det", sa hon.

"Ja. Det vet jag nu."

"Han såg det hela tiden."

"Ja."

Hon reste sig och tog kannan och fyllde på hans kopp innan hon fyllde på sin egen, och satte sig igen och det var en sekund där hon nästan sa det som hon hade sagt hela vintern. Att det var mer komplicerat än det såg ut, att han inte visste vad det hade varit i huset i tre år. Hon sa det inte. Hon hade lärt sig i februari att det aldrig var sant nog för att bära.

"Du sa båda", sa hon.

"Vad?"

"Du sa att du hatade oss båda. Jag har suttit och väntat på att du skulle säga vad du hatade honom för."

Fredrik lutade sig tillbaka.

"Han sa ingenting", sa han. "På sex månader sa han ingenting till mig. Han flyttade ut ur sitt hus i oktober och jag fick veta det i december, av Klara, för att hon hade varit hemma och sett kassar. Han ringde mig fyra gånger under hösten och pratade om min bils bromsar. Fyra samtal, mamma. Bromsar, en vinterdäcksdiskussion, om jag hade sett en cykel på blocket och en gång om att han hade tänkt köpa en motorcykel." Han sköt koppen en centimeter. "Han bodde i en sjöbod och pratade med sin son om vinterdäck."

"Han kan inte annat."

"Nej. Och det är därför jag hatade honom." Fredrik tittade ner i bordet. "För han lät dig göra det. Han lät er göra det i tre år, eller fem, eller hur länge det har varit, och han sa aldrig ett ord till någon. Och sedan hände det som hände och han står vid en dörr."

"Han pratade med Micke."

"Ja, det har jag hört", sa Fredrik. "Han pratade med Micke."

Hon log åt det utan att vilja.

"Han pratar med mig nu", sa hon. "På torsdagar."

"Jag vet. Klara har berättat."

"Vad har hon berättat?"

"Att ni äter en gång i veckan och att ni har ett system." Han såg upp och det var första gången hans ansikte gav efter. "Och det var därför jag åkte hit. För det är det som är problemet."

"Vilket problem?"

"Att han flyttade in i februari", sa Fredrik.

Hon förstod inte först.

"Han har inte flyttat in."

"Klara sa att han sover här. Ibland."

"Han har sovit här två nätter", sa Helena. "I februari, när det var minus fjorton och kaminen i gästhuset lade av. Han sov i Klaras rum." Hon hörde hur det lät. "Han bor i gästhuset. Han har bott där sedan oktober och han bor där nu."

Fredrik satt tyst.

"Okej", sa han.

"Trodde du att han hade flyttat hem?"

"Ja."

"Och det gjorde dig arg."

"Det gjorde mig rasande", sa han, och nu kom det med kraft, och hon insåg att han hade burit på det i bilen hela vägen från Göteborg. "Att man kan göra det. Att man kan slita sönder ett helt år för fyra personer och sedan bara flytta in igen i februari och så är det bra. Att jag ska komma hit på påsk och sitta vid det här bordet och skicka potatis och alla ska vara glada för att pappa har hängt upp jackan på sin krok."

Helena kände i magen hur kroppen gick före igen. Hon höll den kvar.

"Han har hängt upp jackan på sin krok", sa hon. "En torsdag i april. Och jag stod med ansiktet mot väggen och grät i hallen."

Fredrik såg på henne.

"Varför?"

"Jag vet inte. Jag vet fortfarande inte." Hon vred koppen ett halvt varv, exakt som Anders gjorde, och märkte det själv. "Det var det som var det värsta med det. Att det inte var av glädje och inte av sorg. Det var bara att det var hans krok och att jag har haft ett halvår på mig att vänja mig vid att den var tom."

"Så du vet inte om han ska flytta hem."

"Nej."

"Har ni pratat om det?"

"Nej."

"Efter ett halvår?"

"Vi har pratat om ett tak i Vallda och en möbelsnickarkurs och en fråga han inte orkade ställa förrän för nio dagar sedan", sa hon. "Det är vad vi har hunnit."

Fredrik satt kvar med händerna på bordet.

"Jag tänker inte låtsas", sa han till slut.

"Nej."

"Jag menar det. Jag kommer att komma hit och jag kommer att äta och jag kommer att laga saker om något är trasigt, men jag tänker inte sitta och göra som om det inte hade hänt bara för att ni har det trevligt på torsdagar. Jag tänker inte göra det, mamma. Jag har gjort det i den här familjen sedan jag var tolv och jag är inte bra på det, jag blir bara tyst och sedan åker jag hem för tidigt."

Hon nickade.

"Det behöver du inte", sa hon.

"Bra."

"Men du får inte hata honom för att han inte pratar. Han övar."

"Övar."

"Han har en fråga i fickan varje torsdag", sa hon. "Han har skrivit ner den. Han sitter i en sjöbod på tisdagen och skriver ner en fråga på en lapp för att kunna ställa den till mig på torsdagen, och han ställer den, och sedan går han ner för klipporna och kommer tillbaka nästa vecka." Hon lade händerna platt på bordet. "Det är mer än han har gjort på trettio år. Du får tycka att det är för lite. Det är det. Men du får inte tro att det är ingenting."

Fredrik satt en lång stund. Sedan tog han en av bullarna och åt den, och den var kall i mitten och han sa ingenting om det.

"Och du?" sa han.

"Vad?"

"Du frågade vad jag hatade honom för. Du frågade inte vad jag hatade dig för."

"Jag vet vad du hatade mig för", sa hon. "Du har just sagt det. Jag stod på ett dansgolv medan din pappa stod vid en dörr."

"Ja."

"Och du vill veta om det var värt det."

"Nej", sa Fredrik. "Jag vill veta om det är slut."

Hon hade väntat på frågan sedan han steg in i hallen och den var ändå inte lättare när den kom.

"Det är slut", sa hon.

"När?"

"I februari. Jag åkte dit och sa det." Hon höll blicken. "Och jag ringde honom en vecka senare och det har jag gjort ett par gånger sedan, och det gör jag inte för att hålla en dörr öppen, det gör jag för att jag var en dålig människa mot honom i sex månader. Och det ska jag inte lämna orört bara för att det är obekvämt för mig."

"Vet pappa det?"

"Att jag ringer?"

"Ja."

"Nej."

Fredrik lyfte ögonbrynen och lät det vara.

"Han frågade förra torsdagen om jag älskade honom", sa hon. "Det var hans fråga. Han hade väntat sedan augusti och han ställde den i mitt kök med kaffekoppen i händerna, och jag svarade ja. En period. Och han satt kvar."

Hennes son satt orörlig.

"Vad sa han?"

"Att det var mindre än han hade byggt upp och värre än han hoppades."

Fredrik tittade ner i bordet och skrattade, ett enda kort utandning genom näsan, och det var Anders skratt, det hade alltid varit Anders skratt.

"Han är omöjlig", sa han.

"Ja."

"Han är helt omöjlig och han är det enda jag känner igen."

De satt tysta en stund. Solen hade kommit runt hörnet på huset och låg i en fyrkant på golvet vid diskbänken, och hon tänkte att det snart var maj och att hon inte hade tänkt en tanke på ett halvår som gick längre än till nästa torsdag.

"Åk ner till honom", sa hon.

"Han är i Vallda."

"Han är hemma vid tre."

"Och vad ska jag säga?"

"Säg det du sa här."

"Att jag hatade honom?"

"Ja", sa hon. "Han kommer inte att kunna svara. Han kommer att fråga om bromsarna. Men säg det till honom och inte till mig, för jag har burit dina meddelanden till honom hela vintern och det har inte gjort någon nytta."

Fredrik satt kvar en stund. Sedan reste han sig och ställde koppen i maskinen, och han vände den åt samma håll som de andra utan att veta att han gjorde det.

"Klara ringde mig i onsdags", sa han i hallen medan han satte på sig skorna.

"Jag vet, hon hade tentor."

"Hon sa att hon tänkte flytta in i gästhuset i jul."

Helena stod med handen på dörrposten.

"Vad?"

"Hon sa att om han bor kvar där i december så flyttar hon in med honom över jul." Fredrik rätade upp sig. "Att hon inte tänker sitta i huset och äta julmat med dig och gå ner med en tallrik till honom, som i höstas. Så då bor hon där."

"Och om han har flyttat hem?"

"Då bor hon i sitt rum", sa Fredrik. "Hon har tänkt igenom det. Det är hon som är barnet i den här familjen och det är hon som har en plan för julen i april."

Han drog upp dörren. Ute var det blåsigt och ljust och hon hörde måsarna över viken.

"Jag åker ner vid tre", sa han. "Om jag inte gör det så ringer jag i morgon."

"Gör det du klarar."

"Jag klarar det", sa han. Sedan stannade han i dörren. "Mamma. Blir det bättre?"

Hon stod kvar i hallen och tittade på kroken längst till höger, som var tom.

"Jag vet inte", sa hon. "Jag har fjorton frågor kvar och han kommer på torsdag."

Fredrik nickade, som Anders nickade, en gång och kort, och gick ut till bilen.

Kapitel 26 — Får jag flytta hem

Han kom klockan tio över åtta på en torsdag i slutet av april, och han kom över trappan.

Hon hörde det innan hon såg det. Det fanns ett ljud i det åttonde steget som hon kände sedan i höstas, ett litet arbete i virket när någon lade sin vikt på det, och sedan tystnaden när personen tog de två sista i ett steg över luckan där reglarna låg bara. Han hade gått den vägen i sex månader. Hon hade lärt sig ljudet utan att bestämma sig för att lära sig det.

Hon hade dukat vid halv åtta för att slippa göra det när han satt där. Två tallrikar, brödet i en korg som de hade fått i bröllopsgåva och som hon hade slutat använda någon gång under nittiotalet och tagit fram igen i mars utan att kommentera det. Han hade inte kommenterat det heller.

"Det blåser upp", sa han i hallen.

"Ja."

"Det kommer regn i natt. De sa fem millimeter men det blir mer."

"Häng jackan."

Han hängde den på kroken längst till höger. Han gjorde det utan att titta, och hon stod vid spisen med ryggen mot honom och lyssnade på det, och det var fjärde gången och hon kände det fortfarande i mellangärdet.

De åt fisk och potatis och han åt som han alltid hade ätit, fort de första minuterna och sedan långsammare, och han berättade om taket i Vallda som skulle vara färdigt på tisdagen om det inte regnade tre dagar i rad, och om att han hade fått besked om kursen.

"När?"

"I onsdags."

"Och du säger det nu?"

"Jag säger det nu."

"Vad står det?"

"Att jag är antagen och att det börjar i september och att jag ska betala en materialavgift på tolvhundra före den femtonde augusti." Han lade ner gaffeln. "Tisdagar och torsdagar."

Hon räknade det innan hon hann hindra sig.

"Torsdagar."

"Sjutton till tjugoen."

"Då kan vi inte äta på torsdagar."

"Nej", sa han. "Inte efter september."

Hon reste sig och tog kannan från bänken fastän ingen hade bett om kaffe och ställde den på bordet och satte sig igen.

"Då byter vi dag", sa hon.

"Ja."

"Onsdag."

"Onsdag går bra."

Han tog brödet och bröt det, och hon såg att han hade rakat sig, inte som en söndag utan noga, i halsen också, där han alltid missade.

De hade en ordning nu. Det hade satt sig i mars utan att någon av dem hade beslutat något: de åt först, de pratade om det som var, och sedan tog någon av dem upp frågan. Hon hade sin i huvudet. Han hade sin på en lapp i bröstfickan på skjortan och han tog aldrig fram lappen, han läste den på tisdagen och sedan bar han papperet med sig som ett kvitto på att han hade gjort arbetet.

Hon väntade på att han skulle lägga händerna om koppen. Det var det han gjorde.

Han lade händerna om koppen.

"Jag har en fråga", sa han.

"Jag vet."

"Det är inte den jag skrev."

Hon satt stilla.

"Okej."

"Jag skrev en på tisdagen och den var om Klara och jag ställer den nästa vecka." Han vred koppen ett halvt varv. "Jag har haft den andra i sex veckor och jag har inte skrivit ner den för jag ville inte se den på ett papper i sjöboden."

"Anders."

"Får jag flytta hem?"

Det låg en sekund där hon hörde havet genom fönstret och kylskåpet som slog igång, och hennes kropp gick före som den alltid gjorde. Munnen var färdig med ja innan hon hade tänkt en tanke. Hon kände det som en rörelse i halsen.

Hon höll den kvar.

Hon höll den kvar så länge att han hann titta upp.

"Jag vet inte", sa hon.

Han nickade. En gång, kort. Han hade nickat på samma sätt när läkaren på akuten hade sagt hundrasextio över hundra, och hon hade hatat det då.

"Nej", sa han.

"Vänta."

"Jag väntar."

"Nej, du vänta med att göra det du gör nu." Hon lade händerna platt på bordet. "Du håller redan på att lägga undan det. Jag ser det. Du sitter och stoppar tillbaka det i fickan och sedan pratar du om fem millimeter regn och sedan går du ner till gästhuset och så tar det tre veckor."

Han satt tyst.

"Jag höll på det", sa han.

"Jag vet."

"Det var det du sa."

"Ja."

Han släppte koppen och lade händerna i knäet i stället, och det var det värsta han kunde göra, för då hade han ingenting att hålla i.

"Jag vet inte är inte nej", sa hon.

"Nej."

"Det är inte ja heller. Jag ska inte göra det till något finare än det är."

"Det behöver du inte."

"Jag ska säga hur det är i stället, för jag har tänkt på det varje dag sedan du hängde jackan på kroken första gången och jag har inte kunnat säga det till någon." Hon drog ett andetag. "Jag vill veta."

Han såg upp.

"Vad?"

"Om du ska flytta hem. Jag vill veta det. Det är det jag har haft i kroppen i sex veckor, inte ett svar, en lust att veta." Hon hörde själv att det inte lät som något. "Jag vet att det är litet. Men jag har inte velat veta någonting om dig på tio år, Anders. Jag har vetat. Det är en annan sak."

Han satt kvar.

"Säg det igen", sa han.

"Vilket?"

"Det sista."

"Jag har vetat allt om dig i tio år", sa hon. "Jag har vetat vad du skulle säga innan du sa det och jag har vetat var du var och jag har vetat vad du ville äta och när du hade ont och att du inte skulle erkänna det. Jag har vetat allt utom en enda sak, som var vad du tänkte, och det slutade jag fråga om någon gång när Klara gick i femman för att jag trodde att jag visste det också." Hon vände koppen mellan händerna. "Och nu sitter du där och jag vet inte vad du kommer att göra. Och det är första gången på tio år. Och jag tänker inte säga att det är trevligt, för det är det inte, jag har mått illa hela april. Men det är det enda i det här huset som är levande."

Han satt en lång stund. Utanför slog det i något nere vid sjöboden, en presenning, och han lyssnade på det och hon såg att han hörde vad det var och att han inte reste sig.

"Jag tänkte att du skulle säga ja", sa han.

"Jag vet."

"Jag hade räknat med det. Inte som att jag förtjänade det. Jag hade räknat med det som man räknar med att en bil startar." Han såg ner på sina händer. "Och sedan hade jag tänkt att jag skulle bära in kassarna i morgon och att vi skulle äta på söndag och att jag skulle sätta in kursavgiften från vårt konto i stället för mitt, och sedan skulle det vara ordnat."

"Ordnat."

"Ja."

"Det är precis vad jag är rädd för."

"Jag vet", sa han.

Det kom snabbt och det stannade henne.

"Vet du?"

"Fredrik var här", sa han. "I lördags. Han satt i gästhuset i en och en halv timme."

"Vad sa han?"

"Han sa att han hatade mig i höstas." Anders drog handen över munnen. "Och jag frågade om bromsarna."

Hon satt orörlig.

"Gjorde du?"

"Jag frågade om han hade fixat bromsarna. Rakt i ansiktet på honom, efter att min son hade sagt att han hatade mig." Han skakade på huvudet, en enda gång. "Och han satt kvar. Han satt kvar och svarade att han hade bytt dem i mars. Och sedan sa han det du sa till honom. Att jag inte får flytta hem och hänga upp jackan och tro att ett år är slutfört."

"Jag sa inte det till honom."

"Nej. Han sa det bättre än du." Han log inte, men det fanns någonting i ansiktet. "Han sa att han inte tänker skicka potatis i påsk och låtsas. Och jag satt där och tänkte att det var det jag hade tänkt göra. Bära in kassarna och skicka potatis."

Hon reste sig och gick till diskbänken och stod med ryggen mot honom och sköljde ingenting.

"Jag stod och grät i hallen den där torsdagen", sa hon. "När du hängde jackan."

"Jag vet."

Hon vände sig om.

"Hur?"

"Du gick ut i hallen och du var borta i två minuter och du kom in och hade en trasa i handen som du inte behövde", sa han. "Jag har varit gift med dig i trettio år."

"Och du sa ingenting."

"Nej."

"Varför?"

Han satt med händerna i knäet och tänkte, och hon hade lärt sig i mars att inte fylla ut tystnaden.

"För att jag inte vet om det var bra eller dåligt", sa han. "Att du grät. Jag har legat vaken över det. Om det var för att jag var där eller för att jag inte hade varit där."

"Det var för att kroken hade varit tom i ett halvår", sa hon. "Och att jag hade vant mig."

Han nickade långsamt.

"Ja", sa han. "Det är värre."

"Det är inte värre. Det är sant."

Hon satte sig igen. Kaffet var kallt och hon drack det ändå.

"Jag ska säga vad jag inte vet", sa hon. "För jag har hållit på det i sex veckor och det är inte rättvist mot dig att jag bara sitter på det och ser klok ut. Jag vet inte om jag klarar dig i det här huset varje dag. Det är inte att jag inte vill. Det är att jag inte vet, och jag har aldrig i mitt liv fått vara den som inte vet, det har varit din syssla." Hon lade handen på bordet. "Och jag vet inte om jag är rädd för dig eller för mig. Jag tror det är för mig. Jag tror att jag är rädd för att jag är en människa som slutar titta efter fyra månader."

"Det är du inte."

"Det vet du inte."

"Nej", sa han.

"Så säg det inte."

"Nej", sa han igen, och han satt kvar med det.

Hon hörde presenningen igen, och sedan en vindil som tog i fönsterbleket ovanför diskbänken, det som han hade sagt sedan i november att han skulle skruva om.

"Får jag ställa en fråga till", sa han.

"Det är min tur."

"Jag vet."

"Ställ den."

"Vad ska jag göra då?" sa han. "Under tiden. Om du inte vet."

Hon hade inte tänkt det innan och hon tänkte det nu, och hon lät det ta den tid det tog, och han satt kvar hela tiden.

"Du kan bygga färdigt trappan", sa hon.

Han såg upp.

"Trappan."

"Det är två steg. De har hängt i luften sedan i november och jag går över dem varje dag och du går över dem varje torsdag, och jag har inte sagt något om det för jag tänkte att den skulle stå där som den stod." Hon höll blicken. "Och jag vill inte det längre. Jag vill att den är färdig. Inte för att det betyder något. För att det är två steg och en människa som kan bygga dem."

Han satt tyst en stund.

"Om jag bygger dem", sa han, "vad har jag då?"

"En trappa."

"Ingenting mer?"

"En trappa, Anders." Hon lutade sig fram. "Och jag ska inte lova dig något för den. Jag vet att det är så du har räknat i trettio år. Du bygger något och sedan väntar du på att det ska räknas som ett samtal. Det gör det inte. Det har det aldrig gjort."

Han satt en lång stund och tittade ut mot mörkret där viken låg och där man inte såg någonting.

"Nej", sa han.

"Men jag vill ändå att den blir färdig."

"Då bygger jag den."

"På söndag?"

"Om det inte regnar tre dagar", sa han, och sedan, efter en sekund: "Den blir färdig på söndag."

Han reste sig och ställde tallriken i maskinen och vände den åt samma håll som de andra, och han stod kvar en stund med handen på luckan.

"Onsdagar från september", sa han.

"Ja."

"Jag skriver upp det."

"Gör det."

Han gick ut i hallen och hon hörde honom ta jackan från kroken, och hon hörde att han stannade där, och hon satt kvar vid bordet och gick inte ut.

"Helena."

"Ja."

"Jag är inte arg", sa han från hallen.

"Jag har inte frågat."

"Nej. Men du kommer att ligga vaken och tänka att jag är det, och sedan kommer du att fråga mig på onsdag på ett sätt där du redan vet svaret." Det blev tyst en sekund. "Så jag säger det nu. Jag är inte arg. Jag är lättare än när jag kom."

Hon satt med händerna om den kalla koppen.

"Varför?"

"För att du sa att du ville veta", sa han. "Det har ingen sagt om mig på väldigt länge."

Dörren gick upp och blåsten kom in i köket och tog i duken, och sedan gick dörren igen.

Hon satt kvar och lyssnade. Hon hörde honom över gårdsplanen och sedan ner mot klipporna, och hon hörde det åttonde steget arbeta under hans vikt, och sedan tystnaden när han tog de två sista i ett långt steg över luften.

Hon satt vid bordet i tio minuter innan hon reste sig. Sedan tog hon undan hans tallrik som redan var undantagen, torkade av bordet och gick ut i hallen och stod framför kroken längst till höger, som var tom.

Hon släckte inte lampan där. Hon lät den vara och gick och lade sig.

Kapitel 27 — Snett, de tre sista stegen

Det regnade två dagar och inte tre, och på söndagen bar han ner virket.

Hon hörde honom klockan halv nio. Hon stod i fönstret med kaffe och såg honom gå fram och tillbaka mellan sjöboden och klipporna med två reglar på skuldran åt gången, och hon tänkte att han gick långsamt för ryggens skull och att hon inte skulle säga det.

Hon gick ner efter en timme. Han hade lagt ut allt på berget, reglarna och plankorna och skruvarna i en burk och vattenpasset ovanpå. Han satt på det åttonde steget med tumstocken i handen.

"Det är fel", sa han.

"Vad är fel?"

"Åtta steg upp och två kvar och jag har mätt dem tre gånger sedan i november." Han sköt tumstocken ihop. "Det går inte ihop. Jag byggde de åtta för högt. Om jag lägger de två sista som de ska bli hamnar det översta fjorton millimeter över altankanten."

"Så vad gör man då?"

"Man river de åtta."

Hon satte sig på hälarna vid virket och tog upp vattenpasset och lade det tillbaka.

"Nej", sa hon.

"Helena."

"Du river ingenting. Du har rivit en trappa i det här huset och det tog dig tolv timmar och ett år." Hon reste sig. "Bygg de två. Fjorton millimeter."

Han satt kvar och tittade upp mot altankanten och sedan ner på reglarna, och hon kunde se att han räknade om det, att han lade till en tredje regel någonstans i huvudet, att han försökte fördela felet.

"Då blir det snett", sa han.

"Ja."

"Man känner det i foten."

"Jag vet."

Han byggde dem den söndagen. Hon stod inte och tittade, hon gick upp och gjorde annat och kom ner två gånger med kaffe, och vid tre var det färdigt och hon gick den nya trappan hela vägen upp och kände hur det översta steget kom tidigare än kroppen väntade sig. Det var som att sätta ner foten i ett hål.

"Nu vet du", sa han.

"Nu vet jag."

Hon gick den i november och i december och hon slutade snubbla i mitten av januari, och det var ungefär då hon förstod att hon hade slutat räkna dagar till någonting.

Hon hade en fråga varje onsdag och han hade en, och de var inte alltid bra. I november frågade hon vad han hade tänkt när han låg på marken under ställningen och väntade, och han sa att han hade tänkt på att presenningen inte var spänd. Hon blev arg. Han sa att det var sant och att hon hade bett om sanna svar och inte om fina, och hon fick sitta med det i en vecka innan hon förstod att han hade rätt och att hon hade velat höra att han tänkt på henne.

I december frågade han om hon skulle sagt ja om han frågat i oktober.

"Ja", sa hon.

"Och då?"

"Då hade vi varit där vi var i september. Du hade hängt jackan och jag hade slutat titta i februari."

"Det är vad Fredrik sa."

"Fredrik har fått allt sitt vett från sin far", sa hon, "och det är därför han är så jäkla obekväm."

Klara kom hem över jul och bodde i huset och inte i gästhuset, för Anders bodde i gästhuset och Klara sa att hon inte tänkte flytta in i en sjöbod med sin pappa i den, och sedan sa hon att hon inte tänkte flytta in i huset heller efter nyår. Hon sa det på julaftonskvällen medan Anders torkade glas.

"Jag ville bara ha någonstans att komma till", sa hon. "Inte bo."

"Du kan komma", sa Anders.

"Vart då?"

Det blev tyst i köket. Helena stod med händerna i vatten och lät det vara tyst.

"Hit", sa Anders till slut. "Och nere hos mig också, men det är kallt och det finns en kokplatta."

"Var ska jag komma i mars?"

"Jag vet inte", sa han.

"Bra", sa Klara. "Då slipper jag höra dig säga något som inte är sant."

Britt-Marie frågade i januari, vid brevlådan, i snöglopp, om Anders skulle flytta hem.

"Jag vet inte", sa Helena.

"Det är ni två som har vetat allting i trettio år", sa Britt-Marie. "Nu vet ni ingenting."

"Ja."

"Det är väl bättre."

"Det är kallare", sa Helena.

Han frågade inte igen. Det var det hon hade väntat på och det kom inte, och i slutet av januari förstod hon att han hade menat det när han sa att han väntade. Han hade skrivit upp onsdagarna i en almanacka som låg på lådan i sjöboden och han kom klockan tio över åtta och han hängde jackan på kroken längst till höger, och han gick hem varje kväll.

Det var hon som sa det.

Det var en onsdag i början av februari och det hade varit is på pontonerna i tre veckor och han satt vid bordet med händerna om koppen och hade just berättat att han hade fått betala materialavgiften i förskott, tolvhundra. Och att han hade beställt en stämjärnssats som han inte behövde.

"Jag har min fråga", sa hon.

"Ja."

"Vill du flytta hem?"

Han satte ner koppen.

"Det är inte en fråga du inte vet svaret på."

"Nej", sa hon. "Det är sedan i april jag vetat svaret. Det är därför det har varit så tyst i den här frågan i nio månader, för du frågade en gång och sedan tog du aldrig upp den igen, och du har låtit mig sitta med den, och det var snyggt av dig och jag har blivit galen på det."

"Du sa att du ville veta."

"Jag ville veta vad du tänkte. Nu vet jag vad du tänker varje onsdag och det räcker inte." Hon lade händerna platt på bordet, som i april. "Jag vill inte veta vad du gör härnäst. Jag vill att du bor här och sedan vill jag inte veta vad du gör härnäst."

Han satt tyst en lång stund.

"Jag har kvar tre månader på kursavgiften", sa han.

"Anders."

"Nej, jag menar inte att det är ett hinder. Jag menar att jag räknar. Jag sitter och räknar just nu. Det är det jag gör i stället för att svara."

"Jag vet."

"Jag räknade på det i höstas också. Vad jag skulle ha om jag frågade och du sa ja."

"Vad kom du fram till?"

"Att jag inte skulle be om det igen", sa han. "För att jag hade fått nej en gång och det var rätt nej, och om jag frågade igen i november så var det för att slippa vara ensam i februari."

Hon satt still.

"Och nu?"

"Nu frågar inte jag", sa han.

"Nej."

"Så då blir det ja."

Han flyttade in på en lördag i februari. Det tog en och en halv timme, och det mesta var kassar och den låsta skåplådan som han inte låste och som visade sig innehålla mediciner, ett laddaggregat och en almanacka från 2019. Hon stod i hallen och såg honom bära in och hon hade tänkt att hon skulle känna någonting stort och det hon kände var att hon inte visste var hans skjortor skulle ligga.

"Var vill du ha dina saker?"

"Där de låg."

"Jag har fyllt de lådorna", sa hon. "Jag har böcker i din byrå."

Han stod med kassen i handen.

"Då tar jag garderoben i Klaras rum", sa han.

"Nej."

"Helena, det är en garderob."

"Det är precis det inte är." Hon tog kassen ifrån honom och satte den på golvet. "Om du bor i Klaras garderob i tre veckor så bor du i Klaras garderob i tre år. Jag tömmer byrån i eftermiddag. Du får sitta i köket och inte hjälpa mig."

Han satt i köket och hjälpte inte till, och det var det svåraste han hade gjort på hela vintern.

De hade en dålig mars. Hon hade väntat sig att det svåra skulle vara stora saker och det var att han steg upp kvart i sex och satte på radion på köksradions volym sju. Hon hade bott ensam i sexton månader. Hon hade tagit hela sängen och hela morgonen och all tystnad, och nu fanns det en människa i köket klockan sex som lyssnade på trafikmeddelanden om vägar hon aldrig körde på.

Hon sa det på en onsdag.

"Jag vill inte höra Onsalavägen klockan tio i sex."

"Jag stänger av den."

"Nej", sa hon. "Ta med den ner till sjöboden. Du har den kvar. Sitt där i en timme på morgnarna och kom in sen."

Han såg på henne.

"Får jag det?"

"Du får det. Det är inte en utflyttning. Det är en radio."

Han gjorde det i tre veckor och sedan slutade han, för det var kallt och han sa att det var dumt att sitta i en sjöbod och lyssna på trafiken när man inte skulle någonstans. Han lyssnade i köket med volym tre i stället, och hon vaknade av det ändå, och hon lade sig inte i det.

Han började prata om kursen i mars. Han hade en pärm och han hade en lista på verktyg och han visade henne en bild på en byrå med kilade tappar som han sa att han inte skulle kunna göra det första året. Hon satt vid bordet och lyssnade och märkte att hon inte behövde ställa några frågor för att han skulle fortsätta prata, och det var den märkligaste kvällen på hela vintern.

"Vad ska du göra med byrån?" sa hon.

"Jag vet inte. Ge den till någon."

"Till Klara."

"Klara har inte plats." Han vände bilden mot sig igen. "Jag tänkte kanske till dig. Om du får ett rum."

Hon satt med koppen och sa ingenting.

"Vad?" sa han.

"Ingenting. Jag har inget rum."

"Nej", sa han, "men om."

Hon började på biblioteket i januari och arbetade tre dagar i veckan och hon sa till honom i mars att hon hade sagt nej till en fjärde dag, och han frågade varför, och hon sa att hon inte visste, och han lät det vara. Hon förstod två veckor senare att hon hade sagt nej för att hon var rädd att någonting skulle behöva ge vika hemma, och hon berättade det för honom, och han sa att det inte behövde ge vika något, och hon sa att det var lätt sagt. Och de bråkade i en och en halv timme på ett sätt som inte slutade med att någon gick ut till en sjöbod.

Johan ringde i mars, för hon hade ringt honom i februari och de hade en sorts kontakt nu, en tio minuter var sjätte vecka, och han frågade om hon och Anders bodde tillsammans och hon sa ja. Han sa att han hade fått bygglovet och att arbetsrummet skulle ligga i norr och att det aldrig hade varit tänkt som ett gästrum.

"Jag vet", sa hon.

"Jag ville att du skulle veta det", sa han. "Inte att du skulle komma."

"Nej."

"Ritningarna ligger kvar. Det är en bra ritning."

"Det tror jag."

De pratade om hans syster efter det, för hon frågade, och det tog nitton minuter.

Anders frågade henne inte vem det var. Hon berättade ändå, på onsdagen, och han lyssnade och sedan sa han att det var bra att någon hade byggt ett rum i norr och att det var där man ska ha det.

Trappan höll hela vintern och sedan lossnade det åttonde steget.

Det var i början av april. Hon hörde det när hon gick ner till klipporna med termosen på en morgon, ett annat ljud, och hon satte ner foten och kände hur regeln gav sig en centimeter, och hon stod stilla på berget och tittade på det en lång stund.

Hon gick upp och hämtade honom.

"Åttonde", sa hon.

"Jag vet", sa han. "Jag har hört det i tre dagar."

"Och du sa inget."

"Jag ville se om du hörde det."

De rev de tre översta stegen den morgonen. Det gick fort. Han hade skruvat och inte spikat och han hade sagt hela vintern att det var därför han hade skruvat.

Sedan satt de på berget med virket mellan sig och han lade ut tumstocken och mätte, och hon såg honom göra det och hon såg att han räknade på nytt, från det nedersta steget, hela vägen. Och att det gick ihop den här gången om han tog två steg i stället för tre.

"Nu kan jag få det rakt", sa han.

"Kan du."

"Två steg, tjugotre centimeter var. Det blir en centimeter över kanten och det märker ingen."

"Och det är rakt."

"Det är rakt."

Hon satt med händerna om termosmuggen och tittade upp mot altanen och sedan ner mot vattnet, som låg blankt som det gör i april innan vinden kommer.

"Bygg tre", sa hon.

Han såg upp.

"Tre blir snett."

"Ja."

"Fjorton millimeter."

"Sexton nu", sa hon. "Du har lagt en regel till där nere."

Han satt tyst en stund.

"Varför?"

"För att jag har gått i den där trappan i fem månader och jag har lärt mig var hålet är", sa hon. "Och nu vet jag var det är. Och du vet var det är. Och Klara kommer att gå fel på det varje gång hon kommer hem och jag vill att hon ska göra det."

Han lade ner tumstocken på berget.

"Det är inget skäl", sa han.

"Nej."

"Man bygger inte snett för att man har vant sig."

"Nej", sa hon. "Man bygger snett för att det är vi som bor här."

Han satt kvar och tittade på reglarna, och sedan tog han skruvdragaren och lade den i hennes hand.

"Då gör du det översta", sa han.

Hon höll den ett par sekunder.

"Jag kan inte."

"Nej", sa han. "Håll den ändå."

Han lade första regeln och hon höll den medan han skruvade, och hon hade händerna på virket och kände skruven gå in genom hennes handflator, och sedan lade han den andra. Och sedan sa han vart hon skulle sätta den tredje och hon satte den tre millimeter fel och han lät den vara där.

De sista skruvarna satte hon själv. Två av fyra gick snett in och stod ut en halv millimeter över trät, och han såg dem och sa ingenting, och hon strök tummen över dem en gång.

De gick upp trappan tillsammans när de var färdiga och de tog båda fel på det översta steget, samtidigt, och hon tog tag i hans arm för att inte falla och han i räcket.

"Sexton millimeter", sa han.

"Ja."

"Vi kommer att göra det varje dag."

"Ja", sa hon.

Hon hörde att han skrattade innan hon gjorde det själv, ett kort ljud genom näsan, och sedan stod de på altanen i aprilsolen med skruvdragaren och en tom termos och den nya sneda trappan bakom sig, och hon släppte inte hans arm på en stund.